Tjoller-Feykir!

Eftersom Feykir fick en rejäl "genomkörare" igår red jag bara en kortare tur idag. Först red vi igenom alla fyra gångarterna och sedan fokuserade vi lite extra på traven. Det är faktiskt den enda gångart där jag kan jobba på samma sätt med Feykir som jag gjorde med Reykur. Red öppna i trav och vaktade noga på ytterbogen - gick riktigt bra tillslut!

Efter några dagar i gräshage uppe vid ridbanan skulle vallackflocken gå i sin vanliga sommarbeteshage längre bort från gården idag igen. Alltså hagen dit de har en lång, instängslad gång från stallet att gå/springa igenom. På vägen hem från ridturen skulle jag se till att öppna så att vi sedan bara kunde släppa dem från stallet. Det var TRE elstängselgrindar vi behövde forcera, Feykir och jag, så en viss svart herre hade en MYCKET spännande period med mycket "blås" och kroppen spänd som en fiolfjäder. Men vi klarade det utan att få en enda stöt (jag hade brutit strömmen innan, men det litade förståss inte han på) och kände oss MYCKET modiga när vi passerat sista grinden. Tillbaka i stallet släppte Anna M iväg övriga vallackflocken, som lugnt och stilla promenerade ner genom gången mot beteshagen. När jag sedan fixat klart med Feykir (och även kommit ihåg Arnika på hans kotor) släppte jag iväg honom också. Han rullade sig först grundligt och sedan travade han iväg genom gången.

När jag en stund senare precis skulle sätta mig i bilen för att åka hemåt och på vägen passera vallackhagen för att räkna in hästarna och stänga nedre grinden, hör jag en häst som gnäggar. Det visar sig vara Feykir, som kommit tillbaka upp till stallet och uppenbarligen känner sig ensammast i hela världen! Jag inser att jag tydligen måste följa honom ner till hagen, men tar varken grimma eller grimskaft med för jag räknar med att han ska följa mig ändå. I början går det jättebra, han går snett bakom mig som en hund men jag väntar hela tiden att han ska inse var vi är på väg och springa ifrån mig ner mot sommarbetet.

Det blir tvärt om! När vi kommit ungefär halvvägs blir det alldeles för spännande för lille Feykir att gå ensam där ute i stora vida världen helt utan hästkompisar. Han tvärvänder och tänker uppenbarligen springa tillbaka till stallet! Jag lyckas dock få tag i skägget under hans haka och stoppar flyktplanerna. Efter lite övertalning börjar långsamt följa mig igen, men han är stel i kroppen och måste stanna var fjärde meter och spana efter sabeltandade tigrar. När det plötsligt hörs röster nerifrån vägen blir det så spännande att han måste stanna och skita! Jag får verkligen kämpa för att få honom med mig, med ett krampaktigt grepp med mina redan innan värkande fingrar i hans hakskägg och vet inte riktigt om jag ska skratta eller gråta... Tillslut kommer vi i alla fall så långt att han ser kompisarna skymta borta i hagen och då gnäggar han och springer till dem. När han går i flocken är han så kaxig, men utan kompisarna kan man verkligen sjunga: "Världen är så stor, så stor - Feykir, Feykir liten..." Han är "ett riktigt tjoller" alltså - som man säger i Västerbotten om någon som uppför sig fånigt.

Sylvia har tre ettårsston och en äldre vallack på sommarbete uppe i Vuollerim (minst 1,5 timmes bilresa härifrån på vägen mot Jokkmokk) där hennes mamma bor. Idag rymde dessa hästar och trots att många varit ute och letat hela eftermiddagen så hade man inte kunnat hitta dem... I kväll satte sig därför Sylvia och Anna M i bilen och åkte upp. De tog två hästar med sig för att kunna rida runt och leta. Förhoppningsvis kanske ridhästarna lockar rymlingarna till sig. Tre "yra" ettåringar som är nyfikna på världen kan ju dra iväg hur långt som helst... Håller tummarna för att man hittar dem oskadda!