Jag - en superhjälte!!!

När jag skulle åka från stallet idag fick jag göra en "hjälteinsats"! Det var ingen annan människa på gården - alldeles tyst och lugnt överallt. Men när jag var på väg till bilen hör jag ett mycket ynkligt gnäll... Tittar mig omkring och ser Sylvias ena hund ute på gården, men den andra syns inte till. (De går lösa ute om Sylvia bara är borta över dagen.) Ljudet verkade komma från Josefshallen, där vi bl a har fikarum så jag gick ditåt för att se om hon kanske blivit instängd av misstag. När jag kliver upp på förstubron för att öppna dörren hör jag att ljudet faktiskt kommer underifrån - det visar sig att hon krupit in under bron och inte kan ta sig ut! "Jag ska hämta en spade och gräva ut dig!" säger jag och springer iväg. När jag försvinner ur hennes synfält är det inte längre något ynkligt gnäll - då ylar hon förtvivlat! Tror väl att jag ska lämna henne i sticket! Jag hittar snabbt en spade och som tur är har hon redan krafsat undan gräset med rötter och allt så det är ganska lätt att gräva ett tillräckligt stort hål. När hon kommit ut ur sitt "fängelse" får jag verkligen en kompis! Helst vill hon att jag ska ta upp henne i famnen. Vilket inte är så lätt med en korsning dobberman-flat coated retriver... Spaden jag hittade stod föresten vid förstubron till boningshuset - där hade någon också grävt. Jag misstänker att en viss hund fastnat där under tidigare...

När jag kom till Mariebäck idag var det däremot inte folktomt - tvärt om! Det var sista dagen på sommarens sista ridläger och deltagarna höll just på att förbereda sig för avslutningsuppvisningen. Snart vällde föräldrarna in också och uppvisningen kunde börja. Först visade de olika gångarter och lite dressyrövningar, medan Sylvia var speaker och berättade vad de gjorde och varför. Sedan var det dags för hästfotboll! De hade en stor boll på ca 1 m i diameter som de skulle knuffa/sparka ut på motståndarlagets kortsida. Flera av hästarna var väldigt skeptiska till bollen - särskilt om den kom emot dem. Andra var helt orädda. De tre bästa "fotbollsspelarna" var tre ston som är ganska sura mot andra hästar. Om någon av dem fick bollen så ville de andra hästarna helst inte gå nära! Hela tiden hejade Sylvia på dem och både ryttare och hästar blev mer och mer modiga. Sylvia var inte sen att kommentera detta: "Wow - nu vågade faktiskt Eydir lukta på bollen - det var första gången!" Matchen slutade oavgjort och så var ridlägret slut.

Efter detta var det dags för mig och Feykir att rida. När jag tog in honom ur hagen upptäckte jag att han hade fått gallor över kotorna på alla fyra benen. Under hela mitt hästliv har jag fått lära mig att alltid känna igenom hästens ben varje dag och att dessa inte ska kännas mjuka och "svampiga". Men det här var faktiskt första gången jag varit med om att de inte kändes "hårda och fina" så jag visste inte alls vad jag borde göra. Sådana gånger är det så skönt med Sylvia! Hon kom och kollade - konstaterade gallor, sa att jag ändå kunde rida samt att jag borde smörja med liniment efter ridturen. När vi ridit var de nästan borta, men jag smorde ändå liniment för säkerhets skull.

Nu när jag kommit hem har jag läst på nätet om gallor. De vanligaste förklaringarna verkar vara att hästen rört sig för lite (inte aktuellt för Feykir som går ute i flock i stor hage dygnet runt) eller att hästen går på mycket proteinrikt bete (känns inte heller aktuellt - i så fall borde gallorna ha kommit i början av betesperioden - inte nu när de betat av "det värsta" och får leta lite mer efter maten.) Men så hittade jag en anledning som kunde vara mer trolig - att hästen på betet äter någon växt den inte är van vid och reagerar lite på. Det kan ju vara troligt nu när de inte kan välja och vraka riktigt lika mycket på betet som de första veckorna.

Kanske skulle skriva något om ridturen också! Det var första gången jag red den här veckan - först skulle Feykir vila efter ET-behandlingen och sedan hade jag för mycket värk för att ta mig ur sängen. Feykir får alltid lite DAMP-känning när han vilat några dagar, så första halvan av ridturen gick väl mest ut på att etablera någon slags kontakt med honom. På hemvägen, då han kändes mjuk och avslappna kändes tölten "efter omständigheterna bra". (Jag hade inga större krav på samling eftersom han är så pass nybehandlad.) Faktiskt lyckades vi hålla tölten i en jättebrant utförsbacke!!! Ja, alltså det lutar inte alls många grader - så länge jag red fyrgångshäst hade jag aldrig kallat det en utförsbacke... Men för Feykir behövs inte många graders lutning för att det ska upplevas som "jättebrant"! Tidigare har det alltid blivit grisepass och jag försökt med något annat än skritt. Men när jag nu fokuserade på att han skulle tölta långsamt - fungerde det! Förhoppningsvis för att han är behandlad i korset!