Stretching efter träningen

...är bra! hälsar Hamingja!

Dagen började ovanligt tidigt, med morgonfodring i Mariebäck och sedan ett riktigt härligt ridpass i skönt vinterväder (- 8 och knappt någon vind) på KANONUNDERLAG!!! Jag red bilvägen till Avan och inför vår uppvärmningsgalopp i första uppförsbacken hade jag tur när jag tänkte - och faktiskt TVÅ gånger dessutom! Först förberedde jag med några steg högersluta innan jag gjorde halt inför galoppfattningen (vänster) - vilket resulterade i en jättefin galoppfattning!!! 

När vi närmar oss krönet på den lilla backen brukar Hamingja börja tveka och sakta av - och när jag då försökt lägga till lite drivning har hon blivit spänd och tappat galoppen av den anledningen... Men PLÖTSLIGT HÄNDER DET!!! Matte fick den LYSANDE idén att smacka lite försiktigt INNAN Hamingja börjat tveka. Då drog turbomotorn igång - i bibehållen galopp - och vi galopperade på ända till slutet av raksträckan! Det tog mig bara fem år eller så att komma på det... men så är jag oerhört snabbtänkt också!!!

En stor del av ridpasset ägnade vi sedan åt töltträning då jag m h a mitt "vikten framåt-tänk" försökte få ordning på min sits och med upprepade "halvhaltsrenoveringar" (genom att göra halt) hitta en långsam tölt med trevlig bärighet. Atli brukar säga att Hamingja och jag numera är duktiga på samlad skritt och även ganska duktiga på övergången från samlad skritt till tölt. 

Men sedan lyckas jag inte bibehålla samlingen... När jag dessutom höll blicken lyft (och därmed "kopplade bort" synintryckens dominans) lyckades jag KÄNNA en anledning till detta: att Hamingja för att komma undan "inramningen" böjer halsen lite åt vänster så att hon kan skjuta ut högerbogen och samtidigt slänger rumpan åt vänster... Jag behöver alltså "tänka" högersluta nästan hela tiden för att bibehålla inramningen och kombinera med massor av (förhoppningsvis fungerande) halvhalter med sätet. 

Mellan två sekvenser med samling lät jag Hamingja sträcka ut på längre tyglar i "nedvarvningstölt" en stund och den härliga aktiviteten i överlinjen tolkade jag som att vi redan hunnit aktivera hennes bakdel på ett bra sätt! I korsningen vid asfaltvägen satt jag sedan av och sadlade om inför hemvägen. Förutom en (höger) galopp i friskt tempo uppför första backen fortsatte sedan vår töltträning. Där några sekvenser kändes riktigt trevliga även om det inte var riktigt samma wow-faktor som i början av hemvägen igår. 

Nu blir det ledig dag för Hamingja i morgon så får vi se sedan vad mattes kropp är på för humör. 

Hamingja moment!!!

Vackra "stjärnor" i manen idag!!!

Blev SÅ peppad av ridkänslan bitvis i går kväll och ville försöka återupprepa den idag när jag red längs bilvägen till korsningen vid sjön. Och vilket FANTASTISKT ridunderlag vi har så här års: fast men med lagom svikt för hästbenen och superbra fäste med broddarna - det kan helt enkelt inte bli bättre!!!

I ridningen känns det VÄLDIGT otippat att något skulle kunna bli bättre av att jag tänker "vikten framåt" när jag ju samtidigt både behöver sträcka på ryggen och dra bak axlarna... men jag kände ju igår väldigt tydligt att det faktiskt hjälpte mig med både skänkelläget och sitsen. Och upplevelsen var densamma även idag!

Ett annat vinnande koncept från gårdagen (och senaste Atlikursen) var att f f a rida riktigt lååååångsamt i tölten - och det redan i uppvärmningen. Men utifrån Atlis devis "om du lyssnar på hästen talar den om vad den behöver: vill den springa fort ska du rida långsamt, vill den gå med huvudet högt ska du uppmuntra den att sänka huvudet o s v". För efter en periods "gasen i botten-tölt" under uppvärmningen har Hamingja verkligen börjat "tänka framåt" på ett helt annat sätt så nu måste jag göra "miljoner" förhållningar för att hålla tempot lågt och det borde ju innebära att vi faktiskt "får" tölta sakta nu...!

En annan väldigt tydlig aha-upplevelse under senaste Atlikursen var hur jag behöver vara MYCKET mer uppmärksam på att Hamingja verkligen lyssnar på mina signaler, f f a att hon verkligen tar halvhalterna och att jag ALLTID måste vara beredd att göra halt om så inte är fallet. När jag nu försöker tänka på detta märker jag att jag behöver vara uppmärksam på detta under HELA ridpasset, för även om hon börjar lyssna jättebra efter några halter så kan hon snart börja "glömma" igen...

Efter gårdagskvällens -22 grader hade temperaturen nu på förmiddagen stigit till -11 vilket kändes riktigt behagligt när jag red iväg... och jag gjorde därmed den klassiska missen att rida iväg med vinden i ryggen... Det blev VÄLDIGT tydligt sedan när jobbade lite på volt i "världens ände-korsningen"  och ÄNNU tydligare när jag sadlat om och vände hemåt igen med de isande vindarna rakt i ansiktet... "Här behövs inget ansiktslyft - ALLT stramar upp sig!" konstaterade jag. :-O

Men Hamingja fick mig sedan att glömma allt sådant när mitt "vikten framåt-tänk" i kombination med övriga sitskorrigeringar fick henne att verkligen komma upp med bogarna och DANSA fram i en  långsamt ölt med HÄRLIG bärighet!!! Och jag gjorde verkligen mitt bästa för att bibehålla en avslappnad sits som tydligt belöning till henne! 

När vi efter en stund började tappa lite av den härliga känslan var det frestande att sakta av till skritt för att börja om, men jag behöver ju verkligen träna även på att bibehålla/återställa samling och lösgjordhet så jag försökte istället nyttja högersluta och vänsteröppna för att återaktivera bakdelen, förhållningar med sätet för att fånga upp energin och sedan slappna av i sitsen och "vara snäll". Och även om känslan aldrig blev riktigt samma som under den första delen av töltsekvensen så var jag VÄLDIGT nöjd med att jag genom att åter "tänka lite framåt" faktiskt kunde återgå till en avslappnad, belönande sits med skänklarna om henne igen. Så att Hamingja faktiskt kunde få en ledtråd till vad det egentligen är jag menar att hon ska göra!

En riktigt, riktigt aktiv överlinje under nedvarvningstölten tolkade jag som ytterligare ett tecken på att jag faktiskt lyckats aktivera bakdelen idag! Men jag försökte också bibehålla en viss böjning så att hon inte bara skulle "släppa ner huvudet" och sluta jobba bakifrån under vår ganska långa nedvarvning. Idag hade nog matte gjort något rätt i alla fall! 

När jag ska sitta upp igen efter att ha sadlat om brukar jag vintertid nyttja plogkanten som "uppsittningspall" för att vara snäll mot både min och Hamingjas kropp. Från början var det inte alldeles lätt att få Hamingja att stanna parallellt med plogkanten utan hon ville gärna skjuta iväg bakdelen lite bort från mig... Men efter att jag vid ett antal tillfällen åtgärdat detta genom att m h a yttertygeln ställa henne lite utåt och sedan sträcka mig över hennes rygg och peta lite lätt på bakdelens utsida med pisken (jo, STORT trauma över brutal matte förståss - men hittills har hästen faktiskt ändå överlevt...!) Och de senaste gångerna har det räckt att bara ställa hennes nacke lite utåt för att hon ska flytta tillbaka bakdelen mot mig! Ett litet steg för mänskligheten men ett STORT steg för Hamingjas matte!!!

-22 grader...

...och då tyckte Hamingja det var en lämplig dag att börja släppa det första av vinterpälsen...!!!

Jag hade kvällsfodringen och tänkte först stå över ridningen för min kropp uppskattar inte kyla... men sedan kunde jag inte låta bli att ge mig ut i skogen en sväng med finhästen i fullmånens sken! Det blev en sväng upp till vändplanen då jag försökte tölta riktigt, riktigt långsamt. Vilket innebar "miljoner" halvhalter innan vi tillslut hittade ett läge med hyfsad längd på halsen och fortfarande tillräckligt med energi för att ge en ganska OK takt.  

När vi vände hemåt igen samlade jag henne lite mer och sedan fortsatte jag med ett riktigt långsamt tempo - och någonstans där i mörkret hittade vi ett läge där vi båda kunde slappna av och jag fick lite Atlikurs-känsla i sitsen. Jag försökte analysera hur det kändes - vilken känsla jag ska försöka hitta tillbaka till... och kom fram till att för att "sitta som folk" måste jag ändå först tänka vikten lite framåt så att jag får skänklarna på plats innan jag drar bak axlarna. När jag börjar i andra änden och först tänker att jag ska räta på mig och dra bak axlarna så åker skänklarna fram och sedan tenderar jag att fastna där... 

Sammanfattningsvis en riktigt mysig månskenstur - trots kylan! Och sedan blev det kvällshö till hästarna - så alla nöjda!!!

Härligt med mörker!!!

Tänk er en riktigt hektisk dag på jobbet, då man åker hem med spänningshuvudvärk och känslan av att hjärnan är helt urblåst... och då istället få plocka fram pannlampan och ge sig ut i mörkret på hästryggen! Så HÄRLIGT!!! Och med beskedliga -6 grader var det ju inte ens obehagligt med motvind!

Hamingja bjöd på en härlig energi och matte bara njöt! Men när jag nu sitter vid datorn igen börjar huvudvärken komma tillbaka, så det får bli ett inlägg som nästan håller Twitterformat idag. I´ll be back!!!

Ett steg i taget...

 ...IBLAND går det t o m framåt...!

Idag valde jag ridbanan för vårt träningspass. Jag försökte mig på en uppvärmning i tölt med riktigt, riktigt långsamt tempo (d v s "miljoner" halvhalter med sätet) och låååång hals, på samma sätt som jag fick testa under senaste Atlikursen. Och de stunder jag lyckades rama in henne på ett bra sätt kändes takten inte så tokig trots att vi var i uppvärmningsfasen. Ibland vet jag faktiskt vad jag behöver göra - och när jag dessutom kommer ihåg att göra det så blir det ju faktiskt bättre!

Jag försökte också ha fokus på alla detaljerna i sitsen: lyft blick, avslappnade skänklar som håller runt hästen, vinglasen i händerna och "nyp" mellan skulderbladen... och de stunder när jag fick ordning på det mesta så märktes det direkt skillnad på Hamingja! Några tydliga halter direkt från tölt gjorde också att halvhalterna fungerade bättre sedan.

Efter omsadlingen övergick jag till tölt med mer samling och i en lite högre form samtidigt som jag försökte aktivera oss genom korta sekvenser tempoväxlingar, vändningar med ytterhjälperna m m för att försöka bibehålla samling och energi lite längre stunder.  Och när sitsen ibland var i ordning kom Hamingja också upp med bogarna på ett trevligt sätt! 

I teorin vet jag ju att om hon kortar upp nacken och/eller jag börjar "få något i handen" så är det mer energi som krävs - jag kan ju inte bromsa mig ur problemet... Men det gäller att i det läget verkligen våga lägga till mer ben, eller t o m göra ett litet smack-ljud ÄVEN om det först innebär att hon VRÄKER sig i handen och blir jättespänd. För det är först när vi tagit oss levande igenom detta trauma och "ut på andra sidan" som vi kan hitta den riktigt trevliga känslan i tölten! 

Och när vi idag tog oss över till "andra sidan" och jag sen faktiskt även lyckades slappna av i sitsen som en tydlig belöning till min duktiga häst kändes det som att jag hade velat fortsätta rida i all evighet! Men när vi båda fått njuta av detta en stund i båda varven lyckades jag förmå mig att avrunda medan den trevliga känslan fortfarande bestod! Och när Hamingja fick strääääääcka ut på allt längre tyglar fortsatte hon tölta med en aktiv överlinje samtidigt som häst och matte frustade ikapp! 

MER tölt åt folket!!!

Man blir ju så GLAAAAAD av att rida tölt!!!

 Denna (i alla fall hittills) ovanligt milda vinter har vi ju också kunnat hålla många av ridstigarna i skogen öppna längre än vanligt tack vare begränsade snömängder - lagom mycket snö skulle man alltså kunna säga! Men det var ju innan den senaste veckans stora snöovädret drog igång...! Gårdagens försök till ridning där snön låg "mulhög" var ju ett tydligt tecken på att vi nu snabbt tagit ett "skutt" in i perioden då vi i princip är hänvisade till ridning längs bilvägen där STORA plogvallar hindrar alla försök att ta sig ut i terrängen... Men det är ju bara att gilla läget!

För Hamingjas del har det varit extra värdefullt med den långa "pulsa i snö-perioden" denna vinter eftersom den inneburit så stora möjligheter till rehabträning. De muskler i bakdelen som hon behöver stärka för att avlasta sina bakknän har ju aktiverats "på köpet" redan vid någon decimeters snödjup. Och vi kommer ju förhoppningsvis ha sådana möjligheter även på bilvägen framöver när vi hinner rida innan plogbilen!

Idag var det dock en välplogad bilväg som erbjöds när Hamingja och jag gav oss ut för dagens träningspass till "världens ände-korsningen". Jag har ju så många detaljer i sitsen som Atli påpekat att jag behöver jobba med: att hålla blicken lyft, slappna av i skänklar och säte samtidigt som skänklarna ska ligga mjukt mot hästens sidor, känslan av att hålla vinglas i händerna... och så det där "nypet" jag ska känna mellan skulderbladen...! Sedan jag nyligen insåg att glömt bort det sistnämnda har jag upplevt en oerhört stor effekt vid arbetet i skritt och min målsättning idag var att se om jag kunde få med detta i tölt också.

När vi inledde med uppvärmning i tölt i ett lite lägre tempo upplevde jag en större aktivitet i bakdelen än tidigare, förhoppningsvis som en effekt av det muskelstärkande arbete vi ägnat oss åt men också att våra racertölt-sessioner har fått henne att "tänka framåt" på ett nytt sätt. Nu testade jag att istället hålla ett lite lägre tempo genom att använda både sidförande hjälper och förhållningar med sätet som broms. ("ALDRIG bromsa med båda tyglarna - då får du bara en spänd häst!!!" som Atli brukar säga.) Och när jag med hjälp av skänklar och sits kunde hålla nere tempot utan att Hamingja började gå emot bettet blev det betydligt lättare med både "vinglasen" och "nypet" mellan skulderbladen!

Jag använde också öppna för att återställa och bibehålla samlingen i tölten, där jag i högeröppnan behöver "tänka" liiite sluta för att rama in så att hon inte bara skickar iväg bakdelen åt vänster för att inte behöva belasta höger bak. Efter omsadling vände vi hemåt igen och då isade det REJÄLT i ansiktet när motvinden fick minusgraderna att anfalla...! :-O Nu blev också Hamingja mer "taggad" och jag behövde göra några halter innan halvhalterna i tölt åter började fungera. Men någon riktig dragkamp blev det aldrig, så förhoppningsvis börjar jag lära mig att göra halterna i ett tidigare skede, innan det hunnit går för långt!

Nedvarvningstölten på allt längre tyglar fick bli lite extra lång idag och jag upplevde att hon bibehöll en hög aktivitet i överlinjen medan jag kunde använda förhållningar med sätet för att hålla nere tempot. 

Tillbaka i stallet fick hon sedan stå en stund med ryggvärmaren från BoT medan jag var så där "Carro-duktig" och smorde tränset. När jag sedan skulle släppa ut henne i hagen igen kunde jag inte låta bli att skratta när hon absolut ville stanna just utanför grinden för att äta lite hö som låg på marken och jag närmast fick dra henne in i hagen... där det låg MASSOR av hö och väntade...!!! Och på insidan av grinden stod samtidigt bästa kompisen Litlamin tillsammans med lille Hjalmar och hoppades på att få gå över till "äta extra-hagen" som de brukar få stå i när vi fodrar med mindre hö till hästarna i stora hagen...! 

:-D

När snön ligger muldjup...!

"Muldjupt "- en gammal norrbottnisk måttenhet!

De senaste dygnen har snön verkligen VRÄKT ner (upp till 70 cm på ett dygn) och hårda vindar har skapat drivbildning - så rekommendationen från Trafikverket och SMHI har varit att man inte skulle ge sig ut i trafiken om det inte var absolut nödvändigt... Därför åkte jag aldrig till stallet igår, men i morse kom jag fram till att det faktiskt VAR absolut nödvändigt!!!

Jag har ju i alla fall fyrhjulsdrift på bilen, vilket kändes tryggt när jag åkte hemifrån! Jag hade också hört från Sylvia att Mariebäcksvägen i alla fall hade plogats i går kväll. Jag kunde sedan själv konstatera att den inte hade plogats igen idag. Det hade visserligen bara hunnit bli någon dryg dm nysnö, men det hade drivit ihop betydligt mer längs vägkanterna så vägen kändes VÄLDIGT smal... Det var bara att hålla tummarna för att jag inte skulle få möte... och det fick jag inte heller som tur var!

Hamingja tyckte uppenbarligen också att det var absolut nödvändigt med ridning idag, för trots att de hade hö att mumsa på i hagen kom hon genast och mötte mig vid grinden! Jag bestämde mig för att rida upp till vänster bakom vägbommen där "huvudvägen" uppenbarligen också plogats någon gång igår för snödjupet var även här bara någon dryg dm. Perfekt för uppvärmning i galopp m a o! Efter några steg högersluta gjorde vi halt och sedan en riktigt klockren galoppfattning (vänster galopp)! 

Vi hann dock inte galoppera särskilt långt innan en MYCKET hotfull snöhög tornade upp sig vid sidan av vägen, så Hamingja blev spänd och tappade galoppen... "Varför ändra ett vinnande koncept?!" tänkte jag och testade en gång till med högersluta i skritt följt av ny halt - och Hamingja gjorde en lika klockren vänsterfattning en gång till! Vi fick sedan tillfälle att upprepa detta ett antal gånger, då den som plogat för timmerbilarna av någon anledning skapat hotfulla snöhögar på flera ställen längs vägen... men det blev ju flera väldigt fina galoppfattningar i alla fall!

Av vår "nya" ridstig genom skogen till Torrbergsvägen syntes idag inte minsta spår... snön och vinden hade gjort att den drivit igen helt och hållet. Det var ju i o f s ganska väntat i o m att det längs den första delen av stigen numera är kalhygge på båda sidorna. Men jag bestämde mig ändå för att göra ett försök - för kanske skulle det inte vara lika djup snö när man kom in i skogen?! Och Hamingja, som sällan låter sig bekomma av snödjupet så länge det som nu är kallsnö, tog sig an uppgiften med stor entusiasm! 

Men snödjupet visade sig bara öka istället för att minska och när Hamingjas mule började hamna under snön tyckte matte att gränsen var nådd och valde att vända tillbaka - Hamingja själv verkade däremot helt inställt på att fortsätta! Istället skrittade vi längs skogsvägen upp till vändplanen.

Framme på vändplanen kunde jag konstatera att de plogat upp en ENORM snöhög precis Hamingjas favoritstig går in i skogen... Hon verkade dock inte låta sig avskräckas av detta utan verkade HELT inställd på att snöberget skulle forceras när matte än en gång fegade ur och bestämde att vi skulle vända hemåt istället. Under hemvägen var det sedan mattes tur att få uppvärmning, när Hamingja fick trava och den dm-djupa snön gav extra "studs" åt varje steg!  

När hästen fått återgå till flocken i hagen och det var dags för mig att köra hemåt var bilvägen fortfarande inte plogad. Bara att gasa på och hålla tummarna för att jag inte skulle få möte denna gång heller - vilket när jag tänker efter kanske var precis vad Hamingja tänkte när hon tog sig an snöutmaningarna idag?!! Och sådan tur hade jag även denna gång så jag kunde dra en lättnadens suck när jag kom ut på plogad väg igen i Avan!