BFF x 2 på lillejul i efterskott!

Förr om åren brukade Eva och jag fira "lillejul" i stallet någon dag innan jul, med ridning följd av julfika i Josefshallen. I år hade vi inte möjlighet att göra det innan jul... Men är det något man fått träna på detta år är det väl att vara flexibel, så varför inte fira lillejul i efterskott?! När Eva dessutom fick låna härliga Litlamin av Carola så var ju succe´n given! (Eva var min medryttare under de år jag ägde Litlamins mamma Lára - så hon tyckte förståss det var jätteroligt att rida Litla som ärvt så mycket av mamma Láras FANTASTISKA arbetsglädje!)

Vi red "Nya Torrbergsrundan (till vänster bakom vägbommen och sedan genom skogen och över nya kalhygget bort till Torrbergsvägen). Den första skogsvägen var nyligen plogad men när vi tog av in till höger nådde snön över knäna på hästarna. I o m att jag visste att underlaget är bra testade vi att trava och det var ju lätt kallsnö så det gick bra även om hästarna förståss fick ta i ordentligt. Haminjga valde själv att lägga in ett par galoppsekvenser i vad som måste vara den allra långsammaste galopp jag någonsin upplevt - så det måste ha varit GRYMT bra muskelträning!!! 

När vi sedan skrittat hela vägen över kalhygget och fram till Torrbergsvägen visade det sig att den var nyplogad - någon visste att vi skulle komma!!! ;-) Så vi hade toppenunderlag för tölt och valde därför den  bortre stigen tillbaka hem för att få njuta av detta så länge som möjligt! 

Sedan blev det mer styrketräning för hästarna, tillbaka hem genom skogen!

När Hamingja var tillbaka i hagen och Litlamin stod inne i en box för att äta sin extra ranson blev det julfika för ryttarna i Josefshallen - och efter 1,5 timme på hästryggen smakade det förstås extra gott!!! 

TACK snälla Carola för lånet av din HÄRLIGA häst!!!

Tack SNÄLLA tomten!!!

En så här FIN ryktväska kan man ju nästan inte ha i stallet...!!!

Men plötligt blev det VÄLDIGT tydligt att mina borstar har hängt med i MÅNGA år - de äldsta ända sedan Reykurs tid (1996)... man skulle väl kunna säga att jag har en "vintage collection"...?!!

Idag tog Hamingja och jag en sväng längs bilvägen, förbi världens ände och en liten bit till längs med sjön innan vi vände hemåt igen, hela tiden med fokus på tölt. Inledde uppvärmningen med ökat tempo tölt för att verkligen få igång aktiviteten i bakdelen - OJ, vilken turboeffekt det ger att ta ett tag i manen! Då väntar hon sig att jag ska smacka och drar på REJÄLT!!! 

Efter två sådana "urladdningar" avslutade med en halt för säte och skänklar tyckte jag vi var redo för lite mer samling och korta sekvenser tempoväxlingar för att bibehålla aktiviteten. Hamingja kändes väldigt mjuk och smidig i kroppen idag - några dagars jullov följt av gårdagens lösgörande snögalopper verkar ha haft bra inverkan! 

Jag krävde inte jättemycket samling i tölten idag utan satsade på att hitta ett läge där Hamingja kändes avslappnad och inte stressade upp sig även om mina underskänklar låg lätt mot hennes sidor samtidigt som jag försökte bibehålla en avslappnad sits. Jag tror faktiskt jag var liiite snabbare än vanligt att upptäcka när hon slutade ta halvhalterna i tölten så att jag direkt kunde göra en halt. Och sedan fungerade det riktigt bra med små förhållningar med sätet när jag behövde återställa samlingen i tölten. 

Avslutade med en lååång nedvarvningstölt då hon bibehöll aktiviteten bra i överlinjen trots successivt allt längre tyglar. Vilket förhoppningsvis innebar bra träning för de viktiga musklerna som behöver stärkas för att avlasta hennes bakknän! 

Bättre knän!

Idag får det bli en favorit i repris-bild: Min UNDERBARE Reykur! Bilden togs på väg upp mot Kärkevagge och Trollsjön, när Johan och jag tog med oss Feykir och Reykur till Björkliden sommaren 2005! 

När Lasse Steinwall idag var i stallet av annan anledning hade han även tillfälle att följa upp effekten så här långt av den sprutblisterbehandling han gav Hamingjas bakknän innan julhelgen. Själv tyckte jag att det kändes betydligt bättre, men var lite orolig att det kanske bara var för att jag VILLE att det skulle vara bättre... Så jag blev VÄLDIGT glad när Lasse konstaterade att svullnaden vid höger bakknä faktiskt var helt borta och att vänster knä redan var MYCKET bättre! 

Han förklarade också att det som behövs för att undvika att det blir samma sak igen är att stärka upp musklerna i bakdelen så att de stabiliserar och avlastar hennes knän. Hon behöver "arbeta bakifrån", trampa under sig mer med bakbenen och aktivera bakdelen i alla gångarter. För att stärka dessa muskler är det jättebra att rida i terrängen (och i snö) så att hon behöver lyfta lite extra på "fötterna". Att klättra är också jättebra - ja, allt som får henne att länga halsen, trampa under sig bak och bära upp sig bakifrån!

Inspirerad av detta red jag sedan upp bakom vägbommen, där det nu låg en dryg dm nysnö, och lät henne racergaloppera i vänster galopp upp till vändplanen. Där hade jag direkt tänkt vända hemåt igen, men Hamingja visade så tydligt att hon ville fortsätta in i skogen så vi tog en skrittsväng där också - d v s mer nyttig muskelträning - innan vi vände hemåt igen. 

På hemvägen tog hon först inte högeraloppen, men när jag INTE gjorde halt utan fattade ny galopp direkt från tölt blev det rätt galopp! När hon under hemvägen upptäckte något farligt i skogskanten och bröt av från galoppen till tölt testade jag igen att göra ny galoppfattning ur tölt och då tog hon direkt höger galopp igen! Kanske har jag hittat ett vinnande koncept?! Minns nu också att jag hört någon instruktör säga att om hästen har lättast för den ena galoppen när man gör fattning ur trav så kan det funka bättre med den andra galoppen från tölt. (Men jag brukar ju nästan alltid fatta galoppen från halt för att få maximal muskelträning, så jag har inte tänkt på att testa tidigare.)

God Jul!!!

...från Hamingja och mig till alla våra bloggläsare!

Nu är vi kvitt...!!!

Idag var det matte som reades ut...!

Sedan några dagar tillbaka har hästarna "självservering" med höbalar i hagarna och när jag kom till stallet idag stod Hamingja vid en av balarna och åt - som väntat. Men när hon fick syn på mig vände hon och skyndade sig iväg bort från mig - och hon hade t o m så bråttom att skritten blev passtaktig...! :-O Inte särskilt välkomnande alltså... men jag fick väl kanske skylla mig själv som dök upp mitt i maten...??!!

När hästen var infångad och sadlad blev det ett träningspass på ridbanan. Men innan dess hade jag gjort en liten justering av sadeln. Jag läste nämligen nyligen en diskussion på Facebook om stigläderfästen som är justerbara och insåg att jag ju faktiskt har sådana på min sadel (Astund Epona). Och eftersom jag har problem med att mina skänklar åker fram bestämde jag mig för att testa att flytta stiglädren ett "snäpp" bakåt. 

Trots att det bara handlade om en justering på någon cm så kände jag faktiskt skillnad direkt när jag satt upp i sadeln!  Det började nämligen strama på höfternas framsida, på ungefär samma sätt som det gjorde när jag under en ridkurs på Atlis uppmaning testade att rida i en sadel med djupare säte och större knästöd "så att du får känna hur det ska kännas när dina skänklar hamnar i rätt läge!" Det verkar ju lovande att jag upplevde samma känsla nu och blir intressant att se om jag även upplever andra fördelar (ett bättre skänkelläge) på sikt!

På ridbanan försökte jag rida som på senaste Atlikursen och aktivera Hamingjas bakdel i tölten genom att göra många tempoväxlingar samt själv försöka slappna av bättre i sitsen så jag inte överför en massa spänning från min kropp till hennes. En hel del "gas och broms-uppfräschning" blev det också och idag gick det BETYDLIGT bättre än igår att bibehålla Hamingjas fokus även sedan vi gjort halt. Fast när lilla Hulda verkade drabbas av plötsliga vårkänslor och började galoppera runt i hagen och slå bakut så att hon rev igång hela vallackflocken att göra detsamma, var det förstås inte så lätt för Hamingja att hålla fokus på matte...! 

Efter ridpasset fick Hamingja stå inne i en box i väntan på att veterinären skulle komma och kolla om hennes bakknän behövde ny behandling och att han dröjde ett tag var ju bara en fördel eftersom det höll Hamingja borta från höbalarna i hagen en längre stund...! (I år testar vi dock för första gången slowfeedingnät på balarna och - peppar, peppar - hittills verkar hästarna inte vräka i sig riktigt lika mycket som de gjort de år de haft balar utan nät.) 

När veterinären sedan var på plats kunde han direkt konstatera att det var hög tid för ny sprutblistring av Hamingjas bakknän, då hon väldigt tydligt var "svampig" i detta område på båda sidorna. Och när jag fick jämföra med en annan häst kände även jag en tydlig skillnad. Han visade också på att området  ovanför var muskelfattigt på ett sätt som brukar följa på just detta problem. Hon fick därför en blisterspruta på vardera sidan, för att skapa ökad blodgenomströmning och därmed en "självläkande" effekt. 

Nu hoppas vi att behandlingen fungerar lika bra som den gjorde förra gången! Mitt minne är ju som vanligt "bra men kort" - men jag TROR att det var för fyra år sedan hon fick den förra behandlingen. (...Vilket antagligen betyder att det snarare var fem år sedan...!) Hon ska i alla fall fortsätta tränas som vanligt och inom tre veckor bör man se en tydlig förbättring, annars kan det behövas ytterligare behandling. (Visst är det ett lustigt sammanträffande att den behandling jag fick på smärtkliniken och som på ett så revolutionerande sätt faktiskt inneburit en fantastisk smärtlindring, också är en form av sprutblistring??!! "Sådan matte, sådan häst!!!")

 

Hästrea...

Idag var Hamingja ganska billig... och det är verkligen inte ofta...!

Det började riktigt bra, med töltträning på härligt ridunderlag längs bilvägen till sjön och förbi sista huset på väg mot Bälingeberget - ovanligt långt för att vara vi m a o. När vi vände hemåt började dock Hamingja slarva med halvhalterna så jag gjorde snabbt halt, som Atli instruerat mig. I Hamingjas värld är det ju så att enda anledningen till att tvärstanna är ju att man upptäckt något farligt, så alltid när jag gör halt under ridningen brukar jag sedan få jobba ett tag för att få tillbaka hennes fokus... 

Men idag när det var plusgrader med smältvatten som droppade överallt och snö som föll ur träden så hörde hon ju bara mer och mer misstänkta ljud ju längre hon stod och lyssnade.... När jag inte lyckades få henne att ta mer än något enstaka steg framåt och lilla fröken hela tiden bara blev mer och mer uppjagad och spänd gav jag tillslut upp och hoppade av. 

Men även när jag började gå före henne fortsatte hon att vara VÄLDIGT uppjagad och gick mest på tvären... så jag fick promenera en lååång bit längs hemvägen innan det var läge att sitta upp i sadeln igen. Och då var hon fortfarande så spänd att jag hade fullt sjå att hålla henne sysselsatt med sidförande i skritt för att försöka "tona ner" hennes starka flyktreflexer. 

När vi närmade oss korsningen vid sjön hade hon ändå lugnat ner sig lite, men då var det en bil som kom från Alviksträsk och svängde in på Mariebäcksvägen och när Hamingja skymtade denna rörelse mellan träden så blev hon jättespänd igen... Det är ju tyvärr så med min lilla dam att om hon blivit rejält rädd så behövs det sedan i princip ingenting för att hon ska bli lika rädd igen. Så det brukar bara vara att acceptera att den dagen är förstörd och ta nya tag en annan dag. Men nu behövde vi ju i alla fall ta oss hem till stallet...!

Nu tänkte jag i alla fall INTE hoppa av igen, utan jag återgick till att försöka distrahera henne med sidförande i skritt och uppmuntra henne att sänka huvud och hals för att hjälpa henne att slappna av (då utsöndras nämligen "lugna ner"-hormoner). Och tillslut var hon ändå tillräckligt avslappnad för att tölta i lång låg form en stund och t o m frusta någon gång!!! WOW kände jag!!! Men sedan hörde och skymtade hon en av grannarna som gick med hunden längs ett skoterspår en bit in i skogen... :-O  I det läget kan man säga att Hamingja var ganska billig... Men TILLSLUT kom vi oss ändå tillbaka hem, Hamingja fick gå ut i hagen till de andra och i morgon är förhoppningsvis allt glömt - både för häst och matte!!!

 

När man blivit rejält flåsig!

...är det skönt att "lägga ifrån sig huvudet" en stund - på mattes axel eller på boxkanten!

Hamingja står gärna på det här sättet, både när hon som här står i stallgången och om hon står i en box! Eller också vill hon stå med huvudet på min axel. Men matte brukar inte orka så länge för hon vilar verkligen TUNGT med huvudet...!

Dagens ridunderlag längs bilvägen var helt FANTASTISKT, när någon plusgrad gav underlaget av packad snö och is en bra svikt och samtidigt riktigt bra fäste för broddarna! Och efter gårdagens galopp och trav i skogen kändes ju också klockrent att satsa på töltträning idag! En träning som vi inledde med mega-turbo-tölt (matte BÅDE höll i manen och smackade idag) då Hamingja verkligen drog igång på alla cylindrar! 

Efter att även ha fräschat upp bromsen med en "tvärnit" för skänklar, säte och vikthjälper övergick jag till att kombinera dessa två moment i korta sekvenser med riktigt tydliga tempoväxlingar. Flera gånger kändes det verkligen som att hon vinklade in bak i nedtagningarna och mer än så behövs inte för att jag ska känna mig "hög"! 

Det har blivit så att jag oftast använder högersluta för att rama in Hamingja i både skritt och tölt. Men jag insåg att jag har lättare att hålla ordning på sitsen och skänklarna om jag istället använder öppna åt vänster. Och sedan insåg jag att jag faktiskt insett detta tidigare - flera gånger dessutom... som vanligt får jag väl skylla på att jag "varit senil så länge jag kan minnas, vilket å andra sidan inte är så länge...!" :-O

Jag har ju fått frångå Atlis grundmetod för uppvärmning med tölt i lång, låg form eftersom jag inte klarar att aktivera hennes bakdel och överlinje tillräckligt bra för att få ren takt... men numera brukar det ju fungera betydligt bättre när det är dags att låta henne varva ner igen. Och idag kändes det som att kvaliteten på nedvarvningstölten var OVANLIGT bra - så häftigt det skulle vara att en dag komma i närheten av den känslan redan under uppvärmningen...!!!

Tillbaka i stallet var Hamingja REJÄLT flåsig - hennes päls är definitivt INTE anpassad för plusgrader...! Så i väntan på att få komma ut i hagen igen gjorde hon som hon så ofta gör: "hängde upp" huvudet på en boxkant för att vila!