Hamingja tar en sväng till gymmet!

  

Det var ganska snöigt idag...!!!

...och Hamingja fick ett rejält styrketräningspass när vi red skogsvägarna bakom vägbommen. Vi började med den vänstra, som inte plogats i vinter, så där var snön ganska djup även om vi kunde följa i spåren efter andra som ridit där. Vi varvade korta sekvenser trav och galopp med skrittpauser och när vi vände hemåt uppe vid vändplanen blev det två lite längre sekvenser i vänster galopp innan vi skrittade tillbaka.

Tillbaka vid bommen tog vi den andra vägen också - som plogats i vinter men där det nu låg ca 1 dm nysnö. Vi travade in till vändplanen och sedan bad jag om vänster galopp när vi vänt hemåt. Hamingja tog rätt galopp direkt, men ganska snart började hon spana efter monster i skogen och blev spänd. Jag saktade av och gjorde en ny fattning (vänster) och nu var hon med på noterna och höll galoppen en lång sträcka! 

När jag kände att hon började mattas lite i bakbenen saktade jag av till skritt medan hon fortfarande höll galoppen hyfsat. Sedan jag börjat om att rida efter årsskiftet har jag f f a velat att hon ska galoppera avslappnat även i vänster galopp, så jag har undvikit att driva eller smacka eftersom hon då tenderat att bli (mer) spänd. Istället har jag försökt "åka med" utan att störa så länge hon håller galoppen och låtit henne sakta av till skritt igen när det känns som att hon är på väg att tappa galoppen. 

Inspirationen till detta har jag hämtat från när Elisabeth i höstas tränade galopp på en lektion för Atli. Han visade hur hon efter de första galoppfattningarna på ridbanan skulle låta Démantur själv välja när han ville sakta av - just för att undvika spänningar. För att sedan i nästa steg fortsätta att vara neutral i sadeln så länge han galopperade på. Men när hon kände att galoppen började bli flack "lyfta upp" honom igen genom att ge en ny galoppskänkel - och sedan återgå till att vara följsam "passagerare".  

 Efter ridpasset och vår stretching fick Hamingja gå ut i hagen med Back on Track-täcke på. Eftersom dagens träning innebar att hon hela tiden behövde lyfta extra mycket på "fötterna" och därmed förhoppningsvis styrketränat musklerna i rygg och bakdel lite extra, kändes det bra att göra vad jag kunde för att optimera återhämtningen! Förhoppningsvis kommer jag att rida igen både i morgon och på söndag.

Annars har jag legat ganska lågt denna vecka efter att i onsdags morse varit på cirkelträning på ett gym tillsammans med kollegorna på jobbet som teambuildingaktitet. Även om jag försökte vara riktigt försiktig (vilket INTE är min bästa gren...) räckte det för att ge ökade smärtor ett par dagar... Min smärtläkare brukar säga att det är just för att jag varit för dålig på att lyssna på kroppen och ta det lugnt som jag fått min smärtploblematik... Själv säger han sig däremot aldrig kunna få Fibromyalgi - att han är alldeles för bekväm för att kunna hamna i riskzonen!

Nu hoppas jag i alla fall att jag är tillbaka på banan (=i sadeln) igen! Och onsdag till veckan ska jag dessutom tillbaka till Smärtkliniken för ny behandling. Tyvärr blir det sista gången...han lägger ner verksamheten i Piteå efter detta. Egentligen var han på väg att gå i pension redan när jag var dit första gången för snart tre år sedan - så utifrån det perspektivet har jag ju verkligen haft tur att jag fått tillgång till behandlingen så här pass länge! Och mottagningen han driver i Uppsala kommer att finnas kvar ett tag till så förhoppningsvis finns möjlighet att få komma dit ifall behovet blir stort. Det är bara så tragiskt att ingen velat ta över hans verksamhet här i Norrbotten...!

Ljuset i slutet av tunneln...

...kan vara plogbilen! :-O

Med en dm nysnö på vägen var det ju risk att vi skulle behöva möta plogbilen under vårt ridpass idag... men det snöade fortfarande för fullt när jag red iväg och jag hoppades att det gjorde att de väntade lite med plogningen. P g a detta valde jag att följa bilvägen mot Alviksträsk istället för mot Avan trots att det innebar att jag skulle få rida i motvind hem, för vägen mot Alviksträsk har längre raksträckor så vi skulle förhoppningsvis hinna se en ev plogbil i god tid och kanske t o m hinna hitta något ställe där vi kunde ta oss av vägen.

Vi inledde med trav och tack vare ca 1 dm nysnö blev det extra mycket "uppåt känsla" - jag tänker mig att det borde motsvara trav över cavaletti! Efter ca 1 km av detta behövde Hamingjas matte hämta andan ett tag...! Sedan övergick vi till tempoväxlingar i tölt medan vi höll oss i ett av de hjulspår som någon bil kört upp - och jag var riktigt nöjd både med hur vi kunde gasa på riktigt bra i ökningarna samtidigt som jag i princip bara behövde "sitta bakåt" för att hon skulle ta ner tempot igen utan att jag fick minsta lilla i handen. I början var hon lite spänd i ökningarna - men successivt kändes hon allt mer lösgjord även där. 

Efter lite voltarbete i "världens ände-korsningen" vände vi hemåt och jag red vänsteröppna till dess hon kändes mellan hand och skänkel - då gick vi över i tölt med lååååång hals. Det kändes som att vi hittade en väldigt trevlig tölt där hon arbetade med en mycket aktiv överlinje även om graden av samling inte var så hög. Då och då fick jag lägga in några steg vänsteröppna för att återställa bärigheten medan vi fortsatte på detta sätt nästan hela vägen tillbaka. 

När vi skrittade sista biten hem kunde jag konstatera att vi inte behövt träffa plogbilen heller - så detta ridpass var ju lyckat på alla sätt! Efter stretchingen fick Hamingja sedan stå med ryggvärmaren från Back on Track och äta sitt luzern med vitaminer och mineraler medan matte tog igen sig. Dock utan te... vattenkokaren jag hade i stallet tidigare ramlde t i golvet och sprack tidigare och idag hade jag missat att få med mig termosen... Är det av sådana tuffa prövningar som man blir stark?!

När vinden hetsar minusgraderna att anfalla...

...gäller det att planera ridningen så att man INTE har motvinden i ansiktet först på hemvägen, för då kommer man uppleva att man ridit alldeles för långt... Denna vinter har man ju inte hunnit vänja sig vid kylan heller, i o m att det varit så milt väder, så dagens -11 med vindar som gjorde att det enligt väderappen upplevdes som -19 bet ORDENTLIGT i kinderna när jag red längs bilvägen mot Avan. (Men på hemvägen blev det riktigt skönt istället!) 

Det var en hel del skotrar i farten idag och jag tror att de gjorde att älgarna var i rörelse - så Hamingja hade "nerverna utanpå"... Jag såg också helt färska älgspår som korsade vägen på några ställen så jag kunde inte bara skylla på hennes "hjärnspöken"... men lite berodde det nog på att hon var JÄTTEPIGG också - det var väl äntligen "lite svalt och skönt" enligt hennes upplevelse...! 

Efter sidförande i skritt, där vi hade ett riktigt trevligt "flyt" i rörelsen i båda sidorna, ville jag variera mig och valde att fortsätta uppvärmningen i tölt istället för i trav. Men för att inte hamna i "de gamla hjulspåren" som ger passtakt satsade jag först på korta sekvenser med tydliga tempoväxlingar och när det kändes som att jag fått igång hennes bakben fick hon börja länga halsen medan jag "tänkte" vänster öppna resp höger sluta. Och efter en stund kändes takten faktiskt inte så dum!

Under hemvägen red vi sekvenser med lite mer samling - men det var svårt att hålla henne avslappnad utan det blev flera tvärstopp när hon lyssnade och spanade in mot skogen... Vid två tillfällen träffade vi även på skotrar, men detta hanterade hon riktigt bra trots att det var första gången denna vinter. (Många hästar reagerar på skotrar och jag har fått förklarat för mig att det beror på att de har ett högfrekvent ljud som vi människor inte hör men som upplevs väldigt obehagligt för hästarna.)

Det andra skotermötet var när vi nästan var hemma igen men jag valde att rida upp bakom vägbommen för att låta henne galoppera lite extra. Det blev en sekvens i vardera galoppen och känslan var riktigt bra med tanke på att hon hade en relativt hög "grundspänning" i kroppen idag. Nu blir det vilodag för Hamingja i morgon, så får vi se om jag är tillbaka i sadeln igen tisdag eller onsdag.

Både häst- och solterapi!!!

Idag matchade vi!

Jag var Mariebäcks populäraste person i morse - för det var jag som morgonfodrade! Når både hästarna och jag ätit frukost blev det sedan ett trevligt ridpass i solskenet - så underbart med en REJÄL dos solterapi!!! Jag red till höger på bilvägen och värmde upp oss båda i trav och än en gång konstaterade jag att Hamingja verkligen kan ge uttrycket "trav i friskt tempo" ett ansikte!

När vi övergick till tölt använde jag vänsteröppna för att hon skulle komma in mellan hand och skänkel och länga överlinjen - och när hon gjorde det blev takten bra också! Detta för oss "omvända" sätt att värma upp fortsätter att vara ett vinnande koncept! 

Strax innan vi var framme vid "världens ände-korsningen" slog Hamingjas älgvarningssystem på när en fågeljägare kom skidande genom skogen... Och när jag sedan red in i byn Alviksträsk - något vi inte gjort på länge - fortsatte livet att vara väldigt spännande för min lilla häst... Men när hon försökte med "Jag är JÄTTERÄDD för skällande hundar!!!" kunde hon inte lura mig - för hon är ju faktiskt bokstavligen uppvuxen med hundar runt benen...!

Vi inledde hemvägen med en lång skrittpaus när vi red högersluta för att sedan övergå till övergångar från halt och rygga via samlad skritt till tölt. Jag har kunnat konstatera att min HeadQ inte funkar så bra i kombination med halsduk, så istället använde jag mitt nya "lite för långa tyglar-knep" för att försöka förbättra min sits i tölten. (Jag utgår då ifrån ett läge där jag är nöjd med känslan i tölten men länger sedan tyglarna lite och sedan får jag bara använda min egen position i sadeln till att försöka hitta tillbaka till den trevliga känslan.)

Under min nya variant av uppvärmning rider jag henne inte i lika lång, låg form i tölten som jag brukat tidigare - eftersom det under senare tid medfört att hon varit passtaktig till dess att jag börjat samla henne. I o m att hon dessutom har så oerhört lätt för att sänka och sträcka ut halsen i tölt har jag konstaterat att just detta inte är det allra viktigaste att prioritera. (Som Atli brukar säga: "Om du lyssnar på hästen så talar den om vad den behöver! Om den vill gå hög i formen så behöver du rida den låg, o s v...") Så t v värmer jag upp i "mellanform" och väntar till dess takten är ren innan jag ber henne länga sig mer, innan jag börjar samla "på riktigt". 

När det sedan är dags att varva ner får hon däremot sträcka ut framåt-nedåt hur mycket hon vill. Och om det då - som idag - visar sig att jag verkligen lyckats aktivera hennes bakdel i tölten så får jag njuta av en nedvarvningstölt, fortfarande med en härlig aktivitet i överlinjen!

Fredagsfeeling!

"Om älgar tycker jag INTE!!!" säger Hamingja.

Idag hade vi några "nära älg-upplevelser" igen... men utöver det gick det riktigt bra! Vi inledde med uppvärmningstrav längs den vänstra skogsvägen bakom vägbommen när en rejäl motvind "hetsade minusgraderna att anfalla" för att citera Jo Nesbö. Och vinden var inte bara iskall, den "hjälpte" dessutom Hamingja att få älgvittring, vilket innebar att det plötsligt blev tvärstopp när vi närmade oss vändplanen. (

När jag ändå lyckats övertala henne att fortsätta framåt såg jag helt färska älgspår som korsade skogsvägen så det var uppenbarligen inte inbillning från hennes sida...!) Jag vågade mig ändå på att be om (vänster) galopp när vi vänt tillbaka hemåt igen och det blev faktiskt en ganska kontrollerad galopp trots allt. Och hon höll i alla fall galoppen under två längre sekvenser trots att situationen gjort att hon var lite spänd.  

Jag red även in längs den högra vägen med planen att träna tölt och det började rätt bra men sedan blev det tvärstopp även här... Men jag kunde efter en stund lirka henne förbi vad som verkade vara ett kritiskt ställe där hon uppenbarligen hörde och/eller vädrade älg igen. Framme vid vändplanen nyttjade jag den släta och rymliga ytan till att jobba på volt i tölt. Jag började i vänster varv där jag red henne utåtställd medan jag då och då "tog med" högerbogen m h a sidförande tygeltag resp flyttade ut bakdelen med innerskänkeln. Hela tiden hade jag dessutom "lite för långa tyglar" för att dessutom tvinga mig själv att lägga mer vikt bakåt för att bibehålla en viss tygelkontakt. 

När Hamingja bjöd på en riktigt trevlig känsla i vänster varv övergick jag till höger där jag istället ställde henne inåt och drog bak ytterskänkeln för att hålla henne kvar på volten. När jag lyckades rama in henne på detta sätt blev känslan i tölten ÄNNU trevligare! Den rymliga vändplanen räckte utan problem till även för att rida på en stor åtta-volt i tölt. När jag var riktigt nöjd med känslan tänkte jag att vi skulle nyttja detta till att "glida iväg hemåt" med förhoppningen att få ytterligare lite energi och därmed bärighet. 

Men den planen fungerade bara en stund... sedan blev det åter ett tvärstopp då Hamingja ville vända trots att vi var på hemväg. Och det var ju inte i den känslan jag ville avsluta vår töltträning så när hon lugnat sig lite lät jag henne vända och skritta tillbaka till vändplanen. Efter en stunds skritt på volt lugnade hon ner sig och vi hittade även tillbaka till den trevliga känslan i tölten. Då fick hon sträcka ut med allt längre tyglar och varva ner i tölt på volt innan jag satt av och gick tillbaka hem. Så att vi skulle få avsluta ridningen med en riktigt bra känsla. Det visade sig vara ett klokt drag från min sida för även när stora, starka, MODIGA matte fick framför och skyddade henne var det ibland riktigt spännande för en liten Hamingja... Så nu tycker även jag att älgarna får hålla sig på avstånd ett tag så att vi får rida ifred!!!

En hästdos glädje i vintermörkret!

När hästen t o m heter Lycka (Hamingja)!!!

Det hade redan hunnit bli mörkt när jag kom till staller efter jobbet idag, så det fick bli en ridtur med reflexer och pannlampa. När vi började uppvärmingen med att korsa bakbenen kändes hon mjuk redan från start och att korsa med höger bak verkade hur lätt som helst! Jag red ner på bilvägen och tog till vänster mot Avan, för att förhoppningsvis få medvind på hemvägen. Vi började värma upp i trav fram till första backen då jag försökte fatta vänster galopp men det blev höger... bröt av och testade på nytt två gånger, men varje gång höger galopp... 

När vi åter var på plan mark fortsatte jag istället uppvärmningen med tempoväxlingar i tölt innan nytt galoppförsök i backen vid kalhygget - med lika nedslående resultat denna gång... Testade att rida stigen upp över kalhygget och den höll riktigt bra att trava på! Uppe på krönet vände vi och medan jag skrittade tillbaka ner till vägen funderade jag på varför Hamingja inte ville ta vänster galopp... Det är ju så lätt att alltid tro det värsta... hade hon fått ont igen...? 

Men hon vill ju också gärna skjuta ut högerbogen så det kunde ju också vara så enkelt att jag helt enkelt inte lyckats rama in henne ordentligt ännu. Jag hoppades förståss på det och när vi fortsatte längs bilvägen mot Avan började jag därför med att rida vänsteröppna och högersluta i skritt med målsättningen att få högerbogen bättre "på plats". Övergick sedan till att göra samma sak i långsam tölt och det började kännas allt bättre. 

När vi vänt hemåt gjorde jag halt nedanför backen upp till kalhygget och bad än en gång om vänster galopp. "Jasså var det DET du ville - varför sa du inte det på en gång??!!" verkade Hamingja säga när hon gjorde en jättefin galoppfattning och satte av uppför backen med REJÄLT tryck i steget - i VÄNSTER galopp - ÄNTLIGEN!!! Efter detta fick hon en låååång skrittpaus medan matte klappade och talade om hur duktig Hamingja var - typ en miljon gånger eller så...! 

Resten av hemvägen blev det sedan mer töltträning, när jag försökte tänka på Atlis instruktion senast att jag självklart ska ge en belönande eftergift när vi gjort övergången från samlad skritt till tölt, men sedan väldigt snabbt måste göra en ny förhållning så att hon aldrig hinner dra iväg för mycket i tempo och tappa samlingen. 

Dessutom fortsatte jag försöka "lura" mig själv att sitta mer rakt i sadeln genom att ha tyglarna aaaningen för långa så att jag måste "luta mig bakåt" för att det skulle kännas lagom. (Jag sätter citationstecken runt "luta mig bakåt" - för det är så det känns eftersom jag så länge hamnat med vikten framåt f f a när jag rider tölt. Men någon som såg mig skulle antagligen snarare beskriva det som att jag i alla fall inte lutade lika mycket framåt som vanligt...!) 

Det kändes faktiskt som att jag hamnade lite bättre i sadeln tack vare detta. Och när jag sedan lät Hamingja börja sträcka ut och varva ner i tölt fick jag ett tydligt besked om att jag lyckats aktivera hennes bakdel och överlinje på ett bra sätt för trots hellånga tyglar fortsatte hon tölta med en härligt aktiv rygg! Och med risk för att upplevas tjatig berättade jag för Hamingja hur oerhört duktig hon var  några hundra gånger till...! "Ja, jag VET!!!" frustade hon så belåtet!

Feykir från Erlandstorp

Hittade en fin bild på Feykir och mig - han var verkligen en vacker häst!!!