"Rocket science" är för amatörer - Hamingja är ett proffs!!!

Förr brukade jag rida vid temperaturer i alla fall ner till -25, men numera tål inte min kropp kylan så bra så jag har flyttat köldgränsen till -20 grader. Väderprognosen hade sagt att det skulle vara -23 i Gammelstad idag på morgonen och det brukar dessutom ofta vara några grader kallare i Mariebäck så även om termometern hemma visade bara -19 räknade jag inte med någon ridning när jag åkte för att morgonfodra... väl i Mariebäck kunde jag dock konstatera att det var samma temperatur där så det kunde bli ridning ändå!

Hamingja fick äta sitt frukosthö med Back on track på - både hasskydd och täcke - ifall hon hade några känningar av de senaste två dagarnas ganska intensiva träning. När jag sedan inledde dagens träningspass med sedvanlig stretching på volt utanför stallet kändes hon inte alls stel när jag bad henne korsa över med inner bak i resp varv. Lite "yr i mössan" tendenser fanns visserligen även idag, men hon stressade inte alls upp sig lika mycket som i förrgår eller igår. Och det dröjde inte någon längre stund innan jag kunde få henne att fokusera på mig. 

 Träningspasset blev sedan till stor del en repris av gårdagens - när vi även idag red längs bilvägen mot världens ände-korsningen vid sjön. Den senaste veckans vilodagar p g a kylan hade ju fått henne att glömma en hel del av höstens avtrubbningsträning med pisken och även idag kom det inledningsvis ganska kraftiga reaktionen när jag lät den nudda hennes bakdel. Men dessa avtog snabbare idag och gav dessutom den trevliga effekten av extra aktiva bakben under uppvärmningstölten!

Efter en skrittpaus gjorde jag en ny övergång till tölt, denna gång med lite mer samling och högre form än "myrsloksvarianten" vi kör med som uppvärmning. Och när hon kändes riktigt lösgjord och jag kunde ställa henne i nacken med en lätt kramning i resp tygel tyckte jag vi var redo att gasa på lite!  Och när jag efter en stund t o m kom ihåg att lyfta blicken kunde jag känna när jag behövde rama in henne bättre genom att dra bak vänster skänkel något och samtidigt ställa höger. Nog har vi en bra bit kvar innan man kan kalla vårt tempo för ökad tölt - men det går så sakteliga åt rätt håll i alla fall!

I korsningen vid sjön blev det som vanligt lite voltarbete i skritt båda varven följt av en skrittpaus på långa tyglar efter vägen längs med sjön mot Bälingebärget. Innan jag vände hemåt igen satt jag av för att sadla om. För att skona kroppen brukar jag använda en pall när jag sitter upp i sadeln utanför stallet. Och när ingen pall finns att tillgå placera Hamingja en liten bit ner i ett dike (sommartid) alt själv "klättra upp" på en plogkant (vintertid). Jag har fått jobba lite för att Hamingja ska stå kvar där jag placerat henne för detta - f f a när det gäller vintervarianten då hon gärna svängt bakdelen ut mot vägen så att stigbygel och sadel hamnat utom räckhåll för mig... 

Men nu KANSKE hon tillslut förstått vad jag vill för nu var det faktiskt som att hon hjälpte till och själv flyttade bakdelen närmare mig så att hon hamnade med hela kroppen alldeles nära plogkanten. (Några av er kanske har sett Youtubeklippet med kvinnan som står på sin uppsittningspall och ropar på hästen, som då kommer gående fram till henne och placerar sig perfekt för att hon ska kunna sitta upp?!! Vi har en bra bit på väg innan vi når dit, Hamingja och jag... men även ett litet steg för mänskligheten är ett stort steg för oss!!!)

Under hemvägen red vi sedan töltintervaller i riktigt långsamt tempo (ibland övergång från ryggning, till samlad skritt och sedan tölt och ibland "bara" från samlad skritt). Precis som jag skrivit tidigare känns hon betydligt starkare i o m att hon kan vila i steget i den långsamma tölten, utan att direkt försöka dra upp tempot! Atli har ju ordinerat tölt i riktigt långsamt tempo som styrketräning för henne och det blir extra effektivt under hemvägen när hon är extra motiverat att ta i! Vi behöver ju också verkligen träna på tölt i ett högre tempo - men när jag nu kommit på att det funkar riktigt bra som avslutning på uppvärmningen så har vi ju faktiskt utrymme för både ock under samma träningspass!

Efter en stunds nedvarvningstölt på långa tyglar och en skrittpaus fick Hamingja så en chans att verkligen briljera: med klockren travövergång följt av en stabil trav med REJÄLT tryck i steget - utan minsta ansats till att vare sig slå över i tölt eller galopp. TROTS ATT VI VAR PÅ HEMVÄG!!! "Rocket science" fixar väl de flesta - men en prestation på denna nivå kräver minsann sin (Islands-) häst!!!

När man sitter rätt i sadeln börjar hästen plötsligt göra en massa bra grejer!!!

I "världens ände-korsningen" - Hamingja spanar in mot byn (Alviksträsk).

Det var visst inte bara Hamingja som ägnade sig åt styrketräning under snögaloppen igår - redan när jag klev ur sängen i morse kände jag träningsvärken i ryggmusklerna... Jag brukar kalla träningsvärk för "skönt ont" - för det är BETYDLIGT mycket trevligare än mitt "vanliga onda"...! 

Hamingja var "lilla fröken kanonkula" inledningvis även idag och hann stressa runt en del under våra stretchingövningar i den inledande skritten, innan hon tillslut lugnade ner sig och började fokusera på matte. Till att börja med kom det också som en total chock för henne att matte hade ett ridspö (ja, även min vänsterskänkel "anföll" henne faktiskt...) Men successivt ökade frökens fokus och då lugnade hon ner sig betydligt på alla plan.

Efter uppvärmningstölten - då hon kändes avslappnad och fukuserad - testade jag att be henne öka tempot i tölten. Precis som senast kände jag mig som en smörklick på en varm potatis - det skulle nog inte behövas så mycket för att jag skulle ramla av kändes det som... :-O Så det är definitivt något vi behöver träna mer på, både Hamingja och jag! Efter detta var hon åter lite "speedad" vilket påverkade vårt voltarbete i korsningen vid sjön. Därför ville jag inte vända hemåt direkt utan fortsatte en bit längs vägen mot Bälingeberget innan jag satt av för att sadla om inför hemfärden.

När jag sedan började med samlad skritt var hon direkt med på noterna och samlade sig riktigt bra. Jag kunde t o m peta lite lätt med pisken på höger bak utan att hon blev hysterisk och vräkte sig i handen, utan trampade istället under sig än mer och kom upp med bogarna! När jag dessutom lyckades göra övergången till tölt genom att skjuta fram höfterna och "lyfta upp" henne i tölt, som Atli försökt instruera mig att göra, följde samling och bärighet med till tölten och gav en riktigt härlig känsla!!!

Numera händer det oftare att jag lyckas hålla blicken lyft, istället för att fokusera den på mankammen eller Hamingjas öron, och jag märker ju tydligt hur jag då på ett helt annat sätt kan känna hur hon rör sig och därmed också räkna ut hur jag ska göra för att bibehålla den trevliga känslan i tölten. Under många år var jag oerhört passiv när jag "red" (d v s snarast "åkte") tölt och höll i princip t o m andan för att inte förstöra något. Vilket - förståss - ofrånkomligen leder till att tölten blir sämre och sämre... 

Jag brukar tänka på ett citat av vännen Linda, från när vi båda red på en clinic för Johanna Elgholm  med fokus på sits och inverkningar för ganska många år sedan nu. Linda utbrast plötsligt: "När man sitter rätt i sadeln börjar hästen plötsligt göra en massa bra grejer!!!" Och så är det ju verkligen, när man successivt börjar rida MED hästen och inte mot den! 

Men jag vill numera också göra tillägget att när man sitter rätt i sadeln börjar man SJÄLV också göra en massa bra grejer!!! Då är det den höjda blicken jag tänker på - som när den är inställd på "fjärrskådning" tonar ner synintryckens totala dominans så att man faktiskt kan KÄNNA hur hästen rör sig. Och därmed får en möjlighet att med sin ridning både bibehålla och förbättra kvaliteten på tölten! 

Just detta har jag upplevt så starkt den senaste tiden och det är verkligen en otrolig aha-upplevelse för mig!!! När kvaliteten på tölten inte bara är resultatet av någon random-funktion hos hästen utan faktiskt går att påverka - och att själv förstå hur man kan påverka! Och när jag lyckas göra lite bra saker i sadeln så blir det ju betydligt lättare för Hamingja att prestera! Under hemvägen bjöd hon också på några sekvenser med riktigt härlig känsla i tölten då hon kändes stark nog att orka vila lite i steget och bära upp sig mer än tidigare. HÄRLIGT!!! 

Håll i dig matte - nu kör vi!!!

När sadeln "råkat ut" för Hamingjagalopp... och Hamingja själv får vittring på lite kvarlämnad mat i  en krubba...!!!

Att min kropp skulle ogilla den starka kylan runt förra helgen var ju ingen högoddsare direkt... mycket riktigt "svarade" den med både bihålebesvär och mycket värk. I måndags behövde jag t o m vara hemma från jobbet och fram till igår var det bara nätt och  jämnt att jag orkade jobba, för att sedan åka hem och stupa i soffan under värmefilten... 

Men nu är det mildare väder igen och idag var jag tillbaka i sadeln! Att (ännu) en veckas vila och det "svala och sköna vädret" innebar en Hamingja "taggad till tusen" blev jag varse direkt när jag skulle skritta på volt utanför stallet - det var verkligen inte lätt att övertyga Hamingja om att vi INTE skulle springa fort...!!! Min plan att rida ut längs bilvägen med fokus på tölt fick revideras i o m att det kändes som att det skulle kunna bli en hel del problem med bromsen... 

Då var det ju bättre att låta henne kanalisera all den bubblande energin till snögalopp! När jag red upp bakom vägbommen och skogsvägen till vänster visade det sig dessutom att underlaget var helt optimerat för detta! Med någon dm nysnö fick vi höjd och "rundhet" i sprången "helt gratis"! Och med rejäla mantag med båda händerna bör att kunna erbjuda en stadig hand krama jag till lätt någon gång på vardera tygeln när hon blev lite kort i nacken, men till stor del höll hon en trevlig längd på överlinjen av sig själv!

Jag lät Hamingja "bränna ur systemet" ordentligt med först vänster galopp bort till älgtornet, en skrittpaus till vändplanen och sedan vänster galopp igen tillbaka ner till vägbommen. Där vi vände och gjorde om samma sak i höger galopp. När matte höll sig skärpt blev samtliga galoppfattningar rena och fina också! Och bara en gång höll vi på att "köra i diket" när Hamingja tyckte sig uppfatta något farligt och blixtsnabbt kastade sig ut åt höger... då var det extra bra att jag höll så stadigt i manen!!!

Lilla fröken kändes riktigt nöjd och harmonisk när vi sedan skrittade tillbaka hem till stallet. Eller... i alla fall så länge de hellånga tyglarna innebar att hennes off-knapp aktiverats... När jag fick för mig att vi skulle kunna skritta även med lätt tygelkontakt var hennes reaktion: "Visst matte, det går att göra så... MEN DET ÄR INTE RÄTT!!! Med tygelkontakt SPRINGER man!!!" Så vi fick ta en mycket nyttig diskussion på detta tema..! 

Tillbaka i stallet kunde jag konstatera att lilla fröken som vanligt "knuffat" sadeln rejält framåt under galoppen. Normalt brukar jag sitta av och sadla om när vi galopperat, men idag skulle vi ju bara skritta sista biten hem så det kändes inte lönt. Dagens träningspass blev ca 40 minuter långt och jag har insett att det är ganska optimalt för min skröpliga kropp - de gånger jag rider längre stunder än så får jag i regel "äta upp det" sedan på ett eller annat sätt... Men nu höll jag mig ju "i skinnet" så förhoppningsvis kan det bli ridning fler dagar i helgen - och då med den efterlängtade TÖLTEN!!! 

-27 grader och blodmåne

...var det när jag körde till stallet för att fodra i morse. Ute på isvägen gjorde jag några fåfänga försök att fota den ENORMA röda månen - men det var förståss en alldeles för krävande uppgift för min mobilkamera...

I Mariebäck välkomnades jag av JÄTTEHUNGRIGA hästar! (För en häst uppstår svält per definition inom två minuter efter att den senast serverade maten ätits upp...!) Men nu kunde jag glädja dem med REJÄLA mängder hö. Våra hästar går ju ute dygnet runt och trivs förträffligt med det! Hästar har fördelen att så länge de äter håller de sig varma och dessutom har de ju så FANTASTISK päls! Den isolerar så otroligt att det under ett snöväder kan ligga ett tjockt lager kall snö på deras ryggar utan att smälta. Sopar man bort snön är pälsen HELT torr där under!!!

PS: Ingen ridning idag - minus 27 är definitivt för kallt för Hamingjas matte!

Den enes nedvarvning den andres uppvärmning!

Min rimfrostiga skönhet!!!

Det var -23 grader när Hamingja och jag red ut i eftermiddags, m a o "svalt och skönt" för en islandshäst med full vinterpäls men ganska kallt för matte...!!! Vi red längs bilvägen bort mot Alviksträsk och eftersom jag senast upplevde att vi båda hade lite problem med att gå undan för högerskänkeln - hon ville inte riktigt korsa över med höger bak och jag blev stum och ineffektiv i min högerskänkel, så fokuserade jag på detta från start.

Började i skritt för att mjuka upp oss båda och för att hitta en känsla som jag sedan förhoppningsvis skulle kunna behålla när vi fick över i tölt. Senast innebar ju pisken åter en nära döden-upplevelse för stackars Hamingja så idag var jag extra noga med att den verkligen skulle "vara med" från start och ofta - för att inte ge henne någon chans att "glömma" bort att man KAN överleva ett lätt pet på rumpan...!

När sidförande undan för högerskänkeln fungerade bra i skritt gjorde jag övergång till tölt medan jag fortsatte att be henne gå undan för högerskänkeln. Varvade töltintervaller med att återgå till sidförande i skritt för att "hämta med" rätt känsla över i tölten. Och tillslut fick jag även i tölten den önskade effekten: att hon korsade över med inner back och därmed också längde halsen! Successivt blev hon allt mer stadig i formen och tillslut bjöd hon på en riktigt härlig töltkänsla även på rakt spår!

Sista sträckan fram till korsningen vid sjön gjorde jag något så ovanligt som att låta Hamingja öka tempot i tölten. Vi tränar ju främst i kort tempo, enligt Atlis instruktion och eftersom det korta tempot bygger upp hästen bäst. Nu under vintern har jag upplevt att hon börjat kännas allt starkare och orkar bära upp sig betydligt bättre och därmed också vila i steget på ett helt nytt sätt i det korta tempot - utan att hela tiden försöka springa fortare. 

Och när jag nu istället bad henne att successivt öka tempot så kändes hon faktiskt ganska stabil även där! Hon blev lite kort i nacken men inte mer än att hon fortfarande kändes mjuk och fin i kroppen och takten höll sig ren trots det högre tempot! Framme i korsningen vid sjön hade jag tänkt rida direkt till vänster, men min ambitiösa lilla fröken visste minsann att här brukar vi jobba på volt så hon påbörjade själv volten och då fick jag ju skärpa till mig och "haka på"! Vi fortsatte sedan en liten bit efter vägen längs sjön innan vi vände hemåt igen. Under hemvägen red jag töltintervaller med lite mer samling (och åter i vårt långsamma "träningstempo"). 

Avslutningsvis imponerade Hamingja med att ha tid att trava - fastän vi var på hemväg! Vid det laget hade jag hunnit börja frysa ganska rejält och då passade det ju extra bra med trav eftersom man snabbt blir svettig av att försöka hänga med i Hamingjas trav! "Den enes nedvarvning den andres uppvärmning" m a o!!!

Värmande öken!!!

Med -20 grader här i Kyrkbyn idag tycker jag det behövs lite värmande öken! Ett oförglömligt minne: att möta soluppgången på hästryggen, ute i Al Ains öken! Under ett av våra besök hos Eva i Förenade Arabemiraten.

Kanonkulan från Mariebäck

En favorit i repris: min finaste Feykir från Erlandstorp! (2000-2011)

Hamingja är ju isländska för "lyckan" eller "förmögenheten" - men ibland undrar jag om det också kan betyda "kanonkulan"...?!!! I kväll var ett sådant tillfälle! När termometern tangerade -15 grader och vindarna var riktigt isande tyckte väl lilla fröken att det ÄNTLIGEN var lite svalt och skönt?!! 

Det kom en hel del snö igår (även om det inte var i närheten av de 80 cm SMHI hade varnat för först) så att rida på ridbanan var inte optimalt även om jag verkligen skulle behöva ett pass där! Istället red vi upp bakom vägbommen och den vänstra skogsvägen där det var ca 2 dm nysnö och helt ospårat. Vi inledde med lite "cavalettitrav" (d v s Hamingja tar i så att hon nästan skjutsar mig ur sadeln-trav) men av ren självbevarelsedrift lät jag henne ganska snart gå över i galopp. 

Och då blev det minsann ÄNNU mer drag under galoscherna så det var bara att (forsätta) hålla sig i manen och hänga med! Efter en "racerintervall" i vardera galoppen lät jag henne skritta sista biten fram till vändplanen, för att vi båda skulle hinna hämta andan lite. Och först då hade jag tid att upptäcka hur otroligt VACKERT det var ute i mörkret, när min pannlampa fick snön att gnistra som om någon strött ut MÄNGDER med strass över hela marken!!! 

Om galoppen bort till vändplanen varit av turbotyp så var det ändå ingenting jämfört med tempot när jag lät Hamingja fatta galopp även på hemvägen! Jag brukar inte så ofta våga galoppera på hemväg eftersom jag inte vet om jag har någon fungerande broms då... men så här i 2 dm nysnö på en skogsväg helt fri från trafik kändes det ju ändå ganska säkert att låta henne dra på i fri fart. Och tack vare snön blev det väl också hyfsat muskelträning även om vi galopperade på plan mark. 

Tillbaka vid vägbommen bestämde jag mig för att rida längs den högra skogsvägen också. Där hade någon kört i mer sen tid så snödjupet var bara någon knapp dm. Att låta Hamingja trava längs denna väg bort till vändplanen och tillbaka blev därför inte riktigt lika ansträngande för matte som "djupsnötraven" - utan "bara" som ett rejält spinningpass..! Tillbaka i stallet var vi därför rejält svettiga båda två - men också väldigt nöjda! 

(Under alla skrittpauser såg jag till att peta på Hamingjas bakdel med pisken och även om hennes reaktioner inte var riktigt lika häftiga som i söndags så kändes det lite som att vi fick "börja om" igen... Uppenbarligen hade hon  lyckats förtränga den nyvunna kunskapen att man faktiskt kan överleva ÄVEN om man blir nuddad av en pisk... VÄLDIGT viktigt att fortsätta med den träningen alltså!!!)