När man sitter rätt i sadeln börjar hästen plötsligt göra en massa bra grejer!!!

I "världens ände-korsningen" - Hamingja spanar in mot byn (Alviksträsk).

Det var visst inte bara Hamingja som ägnade sig åt styrketräning under snögaloppen igår - redan när jag klev ur sängen i morse kände jag träningsvärken i ryggmusklerna... Jag brukar kalla träningsvärk för "skönt ont" - för det är BETYDLIGT mycket trevligare än mitt "vanliga onda"...! 

Hamingja var "lilla fröken kanonkula" inledningvis även idag och hann stressa runt en del under våra stretchingövningar i den inledande skritten, innan hon tillslut lugnade ner sig och började fokusera på matte. Till att börja med kom det också som en total chock för henne att matte hade ett ridspö (ja, även min vänsterskänkel "anföll" henne faktiskt...) Men successivt ökade frökens fokus och då lugnade hon ner sig betydligt på alla plan.

Efter uppvärmningstölten - då hon kändes avslappnad och fukuserad - testade jag att be henne öka tempot i tölten. Precis som senast kände jag mig som en smörklick på en varm potatis - det skulle nog inte behövas så mycket för att jag skulle ramla av kändes det som... :-O Så det är definitivt något vi behöver träna mer på, både Hamingja och jag! Efter detta var hon åter lite "speedad" vilket påverkade vårt voltarbete i korsningen vid sjön. Därför ville jag inte vända hemåt direkt utan fortsatte en bit längs vägen mot Bälingeberget innan jag satt av för att sadla om inför hemfärden.

När jag sedan började med samlad skritt var hon direkt med på noterna och samlade sig riktigt bra. Jag kunde t o m peta lite lätt med pisken på höger bak utan att hon blev hysterisk och vräkte sig i handen, utan trampade istället under sig än mer och kom upp med bogarna! När jag dessutom lyckades göra övergången till tölt genom att skjuta fram höfterna och "lyfta upp" henne i tölt, som Atli försökt instruera mig att göra, följde samling och bärighet med till tölten och gav en riktigt härlig känsla!!!

Numera händer det oftare att jag lyckas hålla blicken lyft, istället för att fokusera den på mankammen eller Hamingjas öron, och jag märker ju tydligt hur jag då på ett helt annat sätt kan känna hur hon rör sig och därmed också räkna ut hur jag ska göra för att bibehålla den trevliga känslan i tölten. Under många år var jag oerhört passiv när jag "red" (d v s snarast "åkte") tölt och höll i princip t o m andan för att inte förstöra något. Vilket - förståss - ofrånkomligen leder till att tölten blir sämre och sämre... 

Jag brukar tänka på ett citat av vännen Linda, från när vi båda red på en clinic för Johanna Elgholm  med fokus på sits och inverkningar för ganska många år sedan nu. Linda utbrast plötsligt: "När man sitter rätt i sadeln börjar hästen plötsligt göra en massa bra grejer!!!" Och så är det ju verkligen, när man successivt börjar rida MED hästen och inte mot den! 

Men jag vill numera också göra tillägget att när man sitter rätt i sadeln börjar man SJÄLV också göra en massa bra grejer!!! Då är det den höjda blicken jag tänker på - som när den är inställd på "fjärrskådning" tonar ner synintryckens totala dominans så att man faktiskt kan KÄNNA hur hästen rör sig. Och därmed får en möjlighet att med sin ridning både bibehålla och förbättra kvaliteten på tölten! 

Just detta har jag upplevt så starkt den senaste tiden och det är verkligen en otrolig aha-upplevelse för mig!!! När kvaliteten på tölten inte bara är resultatet av någon random-funktion hos hästen utan faktiskt går att påverka - och att själv förstå hur man kan påverka! Och när jag lyckas göra lite bra saker i sadeln så blir det ju betydligt lättare för Hamingja att prestera! Under hemvägen bjöd hon också på några sekvenser med riktigt härlig känsla i tölten då hon kändes stark nog att orka vila lite i steget och bära upp sig mer än tidigare. HÄRLIGT!!!