Så enkelt - men ändå så SVÅRT...!!!

 Uttrycket "Still confused - but on a higher level!" kan verkligen användas på ridningen - som ju bara blir svårare och svårare ju mer man lär sig... (=inser hur MYCKET man fortfarande inte kan...!) Och när man rider för instruktör är många av de instruktioner man får inga nyheter - man har fått dem tidigare och man VET ju egentligen att det är så man ska göra, men ändå behöver man höra dem igen och igen och igen...!!! (Trogna bloggläsare kommer säkert att tänka detsamma nu - att jag har skrivit om detta många gånger förr...!!! Men i alla fall jag behöver visst höra detta om igen - och kanske är jag inte ensam?!)

En till synes liten detalj med OERHÖRT stor betydelse i ridningen är var man håller blicken. Det är så oerhört lätt att "fastna" med blicken på sina händer, på mankammen och/eller hästens huvud... De allra flesta som ridit för instruktör har nog mer än en gång fått uppmaningen att höja blicken och jag är verkligen inget undantag på det området! Men det var först när jag för ett antal år sedan red på en clinic för Johanna Elgholm, med temat "sits och inverkningar," som jag förstod VARFÖR detta är så viktigt.

Johanna förklarade då att synen är ett så dominant sinnesintryck för oss människor att om vi fokuserar blicken på något nära, som t ex våra händer eller hästens öron så blockeras övriga sinnesintryck till stor del. Men om man istället lyfter blicken och ögonen ställer om sig till "fjärrseende" tonas synintryckens dominans ned och man får lättare att ta in övriga sinnesintryck, som t ex att känna hur hästen rör sig (takten, om den skjuter ut ena bogen, flyttar bakdelen åt något håll o s v).

Med lyft blick och "fjärrseende" är det också lättare att uppfatta hur man själv sitter och ifall man behöver korrigera något i sin sits. De senaste åren, när jag verkligen försökt ha mer fokus på var jag håller blicken har märkt hur jag successivt fått lättare att känna hur Hamingja rör sig och därmed också räkna ut hur jag ska rida för att uppnå och bibehålla en trevlig känsla.

Och idag började jag plötsligt "avslöja" mig själv också...! Innan jag red iväg från gården hade jag som vanligt skrittat på volt och flyttat ut bakdelen för att Hamingja skulle stretcha musklerna i bakdelen där hon brukar vara stel. När vi sedan skrittade ner på bilvägen fortsatte jag att flytta undan henne för omväxlande höger och vänster skänkel, samtidigt som jag faktiskt kom ihåg att hålla blicken lyft. Och plötsligt blev det så tydligt för mig hur jag varje gång jag lade till skänkeln för att flytta undan hennes bakdel också lät mitt överliv falla lite framåt. Varje gång jag alltså försökte aktivera Hamingjas bakben mer med min skänkel så motverkade min viktförflyttning framåt just den effekten...! ÄNNU en viktig detalj att träna på alltså!!!

Hamingja kändes så avslappnad och fin när hon fick uppvärmningstölta med lååång hals. Efter en skrittpaus på hellånga tyglar skulle jag börja förbereda för trav, men råkade tydligen korta upp tyglarna PRECIS då Hamingja tyckte sig ana hemska monster (eller något ÄNNU värre - som t ex älgar!!!) någonstans i skogen snett framför oss. Och eftersom uppenbarligen även matte hade insett faran så här gällde det VERKLIGEN att vara på sin vakt!!!

Lilla fröken förvandlades till med ens till ett järnspett av giraffmodell - det kändes som att jag i princip hade hennes huvud i famnen och hon vibrerade i hela kroppen... Själv försökte att bara sitta avslappnat och fortsätta andas medan jag pratade med henne och försökte förklara att alla älgar faktiskt är JÄTTERÄDDA för hennes matte, så med mig på ryggen är hon alltid trygg! (Jo, tjena, tyckte Hamingja, du är faktiskt INTE Sylvia...!!!)

Men hon vände i alla fall inte och flydde hemåt, så viss nytta verkade mina försök att lugna ändå göra. Jag använde mig också av ett knep jag lärt mig från Ia och Dennis hemsida (har du inte hittat den redan så är det hög tid att leta upp iaodenni.nu!!!) Ia har där skrivit om hur man lär en häst att skritta avslappnat. En häst som slappnar av sänker sitt huvud och då utsöndras "lugn och ro-hormoner" i hästens kropp som gör den än mer avslappnad. Detta kan man som ryttare nyttja för att hjälpa en häst som har svårt att slappna av. Genom att uppmuntra den att börja sänka huvudet kan man få de välgörande hormonerna att börja utsöndras och så kan man starta en god cirkel som gör att hästen slappnar av mer och mer!

Det första man får göra när man tränar för Atli är också att träna in en signal för när hästen ska sänka sitt huvud och därmed slappna av. "Inlärningens största fiende är flyktinstinkten - så länge hästen är inställd på flykt kan den inte lära sig något så vi måste börja med att hjälpa den bryta detta." brukar han säga. Och nu fick jag - som så många gånger förr - STOR nytta av denna signal! Successivt började Hamingja åter bli kontaktbar och tillslut kunde vi - om än tveksamt - faktiskt skritta framåt och t o m ta oss levande förbi området där monsterälgarna (eller vad det nu var) låg och lurpassade.

När vi var framme i korsningen vid sjön var Hamingja faktiskt så avslappnad att vi kunde ägna oss åt riktigt trevligt voltarbete i skritt då hon omväxlande fick flytta undan för höger resp vänster skänkel och kändes riktigt lösgjord och fin! Hemvägen inleddes i samma anda, med en samlad skritt med riktigt härlig bärighet och sedan en fortsatt riktigt trevlig känsla i samlad tölt också! Jag bara njöt och tänkte lyckligt att den här hästen vill jag rida till månen och tillbaka!!!

...fast då tog det plötsligt tvärstopp och den kraftigt darrande järnspettsgiraffen var tillbaka - uppenbarligen var vi åter i "monsterlandet"... När jag lyckats återta i alla fall liiiite av min hästs fokus började jag rida skänkelvikning undan för högerskänkeln längs ena dikeskanten med förhoppningen att kunna distrahera henne tillräckligt för att tona ner hotet från monstren. Det gick faktiskt ganska bra till så måtto att hon inte satte iväg i full panik hemåt utan fortsatte att vara till viss mån kontaktbar. Men om hon verkat ha en VÄLDIGT tydlig uppfattning om när hon hade tagit klivet in i fiendeland igen så hade hon en betydligt mer diffus uppfattning om när faran var över... När vi med god marginal passerat området där hon blev varse faran första gången var hon fortfarande nästan lika spänd och stressad...

Vid det laget hade mina besvärliga ländryggsmuskler åter börjat krampa ordentligt... Så jag gav helt enkelt upp och satt av för att istället gå hemåt. (Det där att rida till månen och tillbaka blev det alltså inte så mycket med...) Men med matte som en mänsklig sköld framför sig verkade t o m Hamingja känna sig tillräckligt trygg för att successivt slappna av lite. Detsamma gjorde tillslut även mina ryggmuskler, så när vi passerade jaktstugan tog jag hjälp av ena plogvallen för att kravla mig tillbaka upp i sadeln och rida sista biten tillbaka hem.

Idag testade jag förresten att ha BoT-tightsen som långkalsonger under ridtäckbyxorna. Ändå fick jag ju rejält med kramper i ländryggen under hemvägen, men det mesta av dessa släppte alltså sedan jag suttit av och gått på hemvägen. Lite kändes de av när jag kom tillbaka till stallet, men redan när jag kom hem från stallet hade de försvunnit helt. Och sedan har jag inte känt av dem på hela eftermiddagen eller kvällen! Antingen är detta ett trolleri - eller också världens bästa placebo! För mig kvittar det vilket - så länge jag får ha en sådan här bra effekt! MER Back on Track åt både hästarna och folket!!!