Härlig ljusterapi!!!

De senaste dagarnas väder, med mycket hårda vindar (dock inte orkanstyrka här nere vid kusten i alla fall) fick min kropp att bestämma att Hamingja behövde få några extra vilodagar... Men idag var jag igång igen! Härligt också att solen sken så att man fick en rejäl dos ljusterapi!!! Jag hade egentligen tänkt rida längs bilvägen, men när jag red iväg tyckte jag att vindarna var lite väl isande i ansiktet så jag tänkte om och red upp i skogen bakom vägbommen istället. 

Min vana trogen (numera) lät jag pisken nudda Hamingjas bakdel ibland och tydligen hade hon hunnit glömma att man faktiskt kan överleva detta - så det blev VÄLDIGT "mycket bakben" i vår uppvärmningstölt...!!! Men Atli brukar ju säga att det här med att hästen ska sträcka ut halsen framåt-nedåt inte alls är något slutmål utan bara ett första (dock oerhört viktigt) steg i träningen av hästen. Men att man sedan successivt behöver aktivera hästens bakdel allt mer utan att man tappar den långa överlinjen...! 

Jag hade valt den högra skogsvägen och framme vid vändplanen bestämde jag mig för att rida lite galoppintervaller uppför den lilla backen in till höger. Senast gick det ju så oerhört bra med både galoppfattningarna från halt och bärigheten i galoppen - och glädjande nog fick jag uppleva detsamma idag! Hennes "offknapp" efter varje galoppintervall är också klockren numera - istället för att stressa upp sig mer och mer är hon HELT inställd på att skritta tillbaka på hellånga tyglar med nosen avslappnat mot marken! 

Jag brukar varva mellan höger och vänster galopp och för att förbereda nästa galoppfattning på bästa sätt brukar jag vända tillbaka åt vänster när vi ska fatta höger galopp  och vise versa. Istället för att "vakta" ytterbogen när jag vänder runt, nyttjar jag det faktum att  hästen gärna skjuter ut den i vändningen så att en vändning åt vänster placerar högerbogen i en bra position för att fatta höger galopp. I alla fall är det min tanke/förhoppning och idag när vi red tre intervaller i vardera galoppen var det en enda galoppfattning som inte blev rätt och då hade jag vänt runt åt höger - trots att jag skulle fatta höger galopp - och därför antagligen "ridit ut" fel bog... 

Precis som senast kunde jag alltså glädja mig åt en trevlig bärighet i galoppen, vilken jag också kunde underhålla ganska lätt genom att lägga till lite extra drivning vid behov. Ett annat trevligt tecken på att Hamingja orkar bära sig bättre än tidigare i galoppen var också att hon inte alls hade lika bråttom utan kunde hålla ett lugnare tempo där hon vilade lite mer i steget. Något som dessutom innebar att det var lättare för mig att sitta ner i galoppen och driva med sätet - något som skapar en god cirkel i o m att det gör att bärigheten förbättras ytterligare! 

När jag började vara nöjd med galoppintervallerna tänkte jag att vi skulle trava genom skogen bort till Torrbergsvägen, men det visade sig snabbt att det milda vädret gjorde att underlaget på stigen inte riktigt bar för att trava. Och efter fyra vilodagar hade Hamingja alldeles för stort behov av att springa för att skritt hela sträckan till Torrbergsvägen och tillbaka skulle kännas optimalt...

Efter att ha suttit av och sadlat om (Hamingja hade som vanligt "knuffat fram" sadeln i galoppen) bestämde jag mig för att nyttja den välplogade vändplanen till töltträning. Vi red samlad skritt med övergångar till tölt i båda varven, medan jag försökte hålla blicken lyft och "tänka rygga" med sätet och Hamingja bjöd på en riktigt trevlig känsla i tölten! Här fungerade dock inte "off-knappen" lika bra som efter galoppen utan hon blev successivt allt mer uppjagad, ville lägga sig på i handen och springa iväg... 

Men tillslut lyckades jag bryta detta genom att låta henne skritta på volten en god stund med successivt allt längre tyglar. Jag påmindes då om Johan Häggbergs formulering i ett avsnitt av Nattfari - islandshästpodden: "Ju mer man kan få hästen att tänka framåt-nedåt desto mer samling kan man sätta i hästen utan att det uppstår spänningar!"  

När hon tillslut kändes avslappnad igen, både fysiskt och mentalt, vände jag hemåt och började åter rida samlad skritt m h a sätet. Tack vare att vi var på hemväg blev det ju lite extra energi och jag lyckades dessutom göra en riktigt trevlig övergång till tölt UTAN att själv falla framåt, utan bara "skjuta iväg" henne framåt med höfterna som Atli sagt att jag ska göra för att bibehålla bärigheten över till tölten. WOW - vilken känsla det blev i den tölten!!! Hon kändes så härligt "fjädrande" genom hela kroppen samtidigt som hon verkligen vilade i steget utan behov av att försöka dra iväg i tempo!

Jag fick uppleva några sådana intervaller längs hemvägen, med en känsla så härlig att vi kom tillbaka till vägbommen utan att jag "haft tid" att låta henne börja varva ner... Så det fick bli en sväng upp längs den vänstra skogsvägen också - med nedvarvning i både trav och tölt innan vi skrittade tillbaka hem. Och nu längtar jag bara till i morgon när jag får rida min härliga häst igen!!!