Mitt liv som fjärrskådare!

Idag var det betydligt kallare på termometern, men de senaste dagarnas hårda vindar hade mojnat så det kändes inte alls lika kallt. Efter gårdagens intensiva töltträning tänkte jag att Hamingja kanske skulle vara lite stel i musklerna. Men hon kändes inte stel utan korsade lätt över med inner bak både i vår inledande skritt på volt utanför stallet och när jag sedan red sidförande längs vägkanterna ut från gården.

När vi kommit ner på bilvägen och övergick till uppvärmningstölt kändes hon fortfarande riktigt mjuk och smidig och denna känsla bestod även när jag började sidföra undan för vänsterskänkeln i tölt: hon korsade över med inner bak, sträckte ut överlinjen och blev helt lätt i handen! Men när jag sedan skulle be henne gå undan för högerskänkeln istället (fortfarande i tölt) blev det svårare... Hon gick emot handen och försökte springa iväg istället...

Hela tiden försökte jag hålla en "fjärrskådande" blick - och tack vare det märkte jag efter ett tag att det inte alls var bara Hamingja som tyckte att det var besvärligt.... När jag flyttade henne undan för vänster skänkel lyckades jag ganska bra med att hålla skänkeln avslappnad och bara lätt vibrerande. Men när det istället var min högerskänkel som skulle göra jobbet "fastnade" jag och blev stum i skänkeln så jag gav Hamingja något att trycka sig emot istället för att gå undan ifrån... I skritt går det i alla fall bättre, så för att försöka få in en bättre känsla i tölten varvade jag därför mellan sidförande i skritt och dito i tölt. Och när vi var framme i korsningen vid sjön tyckte jag ÄNTLIGEN att det började gå lite bättre!

Efter lite voltarbete i korsningen fortsatte vi till vänster på vägen längs med sjön och red tölt med lite mer samling. Strax innan vi kom fram till skoterklubben hade jag tagit en skrittpaus på hellånga tyglar och Hamingja kändes riktigt avslappnad. Men så tyckte jag det var läge att fortsätta vårt arbete med att avdramatisera pisken så jag lät den nudda hennes bakdel - och stackars lilla hästen var uppenbarligen inte alls beredd utan kastade sig iväg framåt...

När jag väl lyckats samla ihop tyglarna och fått henne att sakta av till skritt igen var hon rejält stressad. Vi fortsatte en stund i skritt så att hon hann bli lite lugnare innan vi vände hemåt igen. Men det krävdes fortfarande en hel del jobb (f f a sidförande i skritt)  under hemvägen innan hon åter började vara fokuserad. Då blev det lite mer töltträning. Först sekvenser med halt, rygga och övergång till tölt. Försökte även nu hålla den "fjärrskådande" blicken för att känna att jag satt kvar i lodrät sits och det var mina höfter som "sköt iväg" henne i tölt (som Atli instruerade mig senast).

Och sedan red jag lite längre sekvenser i tölt - med "fjärrskådning" - så att jag skulle känna när jag behövde underhålla samlingen med att "tänka rygga" resp rida några steg högersluta. Jag tycker verkligen att Hamingja känns betydligt starkare är vad hon varit tidigare - för hon bär upp sig mycket bättre och dessutom gör hon det utan att försökta stressa iväg i tempo, utan orkar vila i steget i samlingen!

Under hela hemvägen hade vi hört skott från älgskyttebanan som ligger mitt emot uppfarten till Mariebäck. Att den ligger så nära gården gör ju att hästarna inte är särskilt skotträdda. Men när vi närmade oss och Hamingja började skymta de två jägare som var där och sköt blev det VÄLDIGT spännande... som vanligt trodde hon ju det värsta, d v s att det var älgar! :-O Jag försökte lugna henne och säga att det ju var precis tvärt om: det var några som kunde stå på hennes sida mot de farliga älgarna. När jag sedan fick ögonkontakt med en av dem och vi började prata lugnade hon i alla fall ner sig igen. För talande älgar är uppenbarligen inte särskilt vanligt ens i hennes fantasier!