Kanonkulan från Mariebäck

En favorit i repris: min finaste Feykir från Erlandstorp! (2000-2011)

Hamingja är ju isländska för "lyckan" eller "förmögenheten" - men ibland undrar jag om det också kan betyda "kanonkulan"...?!!! I kväll var ett sådant tillfälle! När termometern tangerade -15 grader och vindarna var riktigt isande tyckte väl lilla fröken att det ÄNTLIGEN var lite svalt och skönt?!! 

Det kom en hel del snö igår (även om det inte var i närheten av de 80 cm SMHI hade varnat för först) så att rida på ridbanan var inte optimalt även om jag verkligen skulle behöva ett pass där! Istället red vi upp bakom vägbommen och den vänstra skogsvägen där det var ca 2 dm nysnö och helt ospårat. Vi inledde med lite "cavalettitrav" (d v s Hamingja tar i så att hon nästan skjutsar mig ur sadeln-trav) men av ren självbevarelsedrift lät jag henne ganska snart gå över i galopp. 

Och då blev det minsann ÄNNU mer drag under galoscherna så det var bara att (forsätta) hålla sig i manen och hänga med! Efter en "racerintervall" i vardera galoppen lät jag henne skritta sista biten fram till vändplanen, för att vi båda skulle hinna hämta andan lite. Och först då hade jag tid att upptäcka hur otroligt VACKERT det var ute i mörkret, när min pannlampa fick snön att gnistra som om någon strött ut MÄNGDER med strass över hela marken!!! 

Om galoppen bort till vändplanen varit av turbotyp så var det ändå ingenting jämfört med tempot när jag lät Hamingja fatta galopp även på hemvägen! Jag brukar inte så ofta våga galoppera på hemväg eftersom jag inte vet om jag har någon fungerande broms då... men så här i 2 dm nysnö på en skogsväg helt fri från trafik kändes det ju ändå ganska säkert att låta henne dra på i fri fart. Och tack vare snön blev det väl också hyfsat muskelträning även om vi galopperade på plan mark. 

Tillbaka vid vägbommen bestämde jag mig för att rida längs den högra skogsvägen också. Där hade någon kört i mer sen tid så snödjupet var bara någon knapp dm. Att låta Hamingja trava längs denna väg bort till vändplanen och tillbaka blev därför inte riktigt lika ansträngande för matte som "djupsnötraven" - utan "bara" som ett rejält spinningpass..! Tillbaka i stallet var vi därför rejält svettiga båda två - men också väldigt nöjda! 

(Under alla skrittpauser såg jag till att peta på Hamingjas bakdel med pisken och även om hennes reaktioner inte var riktigt lika häftiga som i söndags så kändes det lite som att vi fick "börja om" igen... Uppenbarligen hade hon  lyckats förtränga den nyvunna kunskapen att man faktiskt kan överleva ÄVEN om man blir nuddad av en pisk... VÄLDIGT viktigt att fortsätta med den träningen alltså!!!)