Gott Nytt År!!!

Gott Nytt År önskar Hamingja och jag alla våra blogg- läsare!!! Med en bild Johan fotade på nyårsfyrverkerierna i Luleås Norra Hamn för några år sedan. Jag åkte till Mariebäck på förmiddagen idag - ville för säkerhets skull kolla att Hamingja inte fått feber. Men till min lättnad var tempen fortfarande normal. Det är lite svårt att veta hur länge jag ska låta henne vila - hon har ju BARA hostat när vi travat, aldrig i skritt och har dessutom varit hur pigg som helst... Men några dagar till tänker jag vänta i alla fall innan vi gör ett nytt ridförsök.

Innan jag släppte ut henne i hagen igen hann vi ha en liten mysstund när jag kliade runt hennes öron - det gillar hon verkligen! Tillslut var hon faktiskt så avslappnad att hon ville stå med huvudet på min axel! MYSIGT!!! 

Hamingja har "hästhosta"...

 

Favoritbild i repris: Hamingja, Hremsa, Mysla och Ljufa som föl/unghästar!

Efter morgonfodring av hästarna och egen frukost i Josefshallen var det dags för mig och Hamingja att rida ut. Men först kollade jag för säkerhets skull tempen på henne, eftersom hon hostade vid ett tillfälle i förrgår och sedan ett par gånger när vi red igår. Men när tempen visade sig vara helt normal (37,5) drog jag samma slutsats som igår - att det antagligen varit damm från hö som retade i halsen på henne (balen vi tar ur just nu har ovanligt korta strån, så det kanske blir lite damm som hästarna får i sig trots att de går ute på lösdrift). 

Förutom ett par hostningar var hon ju dessutom riktigt pigg både i förrgår och igår varför det inte kändes troligt att hon hade någon infektion i kroppen så jag sadlade och red iväg i riktning mot Torrbergsvägen.  Så länge vi skrittade märktes inte heller något idag, men så snart vi höjde tempot lite började hon hosta så jag bröt av till skritt igen. Gjorde ett nytt försök att öka tempot en stund senare men när Hamingja återigen hostade några gånger bestämde jag mig för att bara skritta en sväng längs (den nu väldigt väl upptrampade) stigen mot Torrbergsvägen och sedan vände och skritta tillbaka hem. 

När vi kom tillbaka ner på bilvägen hade vi hunnit skritta ganska länge, Hamingja hade inte hostat en enda gång till och kändes dessutom så oerhört pigg så jag bestämde mig för att göra ett nytt försök att öka tempot lite. Men redan efter ett par travsteg kom hostan tillbaka - så det var bara att sakta av och låta henne skritta sista biten hem. När jag sedan satt av utanför stallet såg jag att hon dessutom hade lite snor i näsborrarna... Då var jag VÄLDIGT glad åt att jag kollat tempen innan vi red ut så att jag visste att hon varit feberfri. (För nu direkt efter ridturen skulle ju tempen inte vara lika tillförlitlig.) Och så länge hon inte har feber ska det förhoppningsvis bara behövas några vilodagar för att hon ska bli frisk igen. 

Härligt, härligt och farligt, farligt...!!!

Det är VACKERT ute så här års - SÄRSKILT med Hamingja i förgrunden!

Fast jag skulle vilja ta ett allvarligt snack med SMHI om regnet som kom i natt och dagens plusgrader... VÄLDIGT onödigt!!! I avsaknad av snösulor hade jag bestämt mig för att rida längs bilvägen för att undvika styltor i hovarna - och det skulle visa sig vara en riktig bedömning.

När vi följde vägen bort mot sjön varvade vi uppvärmningtölt och trav. Den tidigare julledigheten hade tydligt fått Hamingja att glömma bort all vår träning för att avdramatisera pisken, för när jag nu lät den nudda hennes bakdel kom en häftig reaktion, nästan i nivå med när vi (än en gång) började projekt avvänjning tidigt i höstas... Men sedan blev reaktionerna inte lika häftiga, så helt glömt var det ändå inte.

Framme i korsningen vid sjön ("världens ände") hade jag först tänkt fortsätta bilvägen till vänster längs med sjön. Men kom på att vi kunde göra en viktig insats genom att istället rida upp ett spår längs traktorvägen i kanten av ängen vid korsningen. Där brukar vi träna galoppintervaller, men hittills i vinter har snön fått ligga orörd. Med dagens plusgrader kommer det att bli rejäl skare när vi får minusgrader igen (enligt prognoserna redan i natt) så det var hög tid att trampa upp en stig!

Det blev fyra intervaller galopp upp till skogsbrynet med skritt på lång tygel tillbaka. (Här fungerar Hamingjas "off-knapp" verkligen perfekt numera! Istället för att stressa upp sig själv mer och mer i galoppen sträcker hon direkt ut framåt-nedåt och slappnar av så snart jag ger långa tyglar efter galoppen! 

Igår var ju Hamingja för spänd för att ö h t prestera någon trevlig galopp och även idag blev hon lite spänd och hög i formen i slutet av intervallerna. Men tack vare underlaget på ängen, som gjorde att hon måste lyfta sig uppåt i varje galoppsprång, blev galoppen ändå "genom kroppen" på ett helt annat sätt än igår - då jag nästan direkt avbröt galoppförsöken för att det kändes som att kvaliteten för dagen snarare var nedbrytande än uppbyggnade. 

Efter två galoppintervaller i resp galopp (status just nu är f ö att när hon går över i galopp själv så tar hon höger galopp) satt jag av för att sadla om. Då kollar jag först alltid om sadeln sitter rakt eller snett - och nu för tiden är det faktiskt väldigt sällan som det visar sig att jag trampat den snett åt höger, vilket jag ALLTID gjorde förr. Även idag satt den kvar rakt över Hamingjas rygg och DESSUTOM hade den faktiskt knappt åkt fram alls. Det brukar den oftast göra - f f a när vi galopperar - och extra mycket när hon är blivit för rund om magen...vilket hon varit under hela hösten. 

När sommarbetet övergick till utfodring med hö gick de andra hästarna ner i vikt - även de som är högst i rang och därmed kan äta mest -  medan Hamingja på något mystiskt sätt länge höll kvar vid sina extra kilon. Men nu börjar dessa vara borta i alla fall - vilket bl a innebär att sadeln passar mycket bättre! Något annat jag upptäckte i samband med att jag sadlade om var att ridningen i snön på ängen skapat REJÄLA styltor i båda framhovarna... 

I brist på hovkrats försökte jag slå ur dem med metalländen på min pisk men utan framång... så när vi vände hemåt började jag rida längst ut på ena vägkanten, där det låg ett par cm orörd snö och därmed inte var lika halt som på resten av vägen. Och med hjälp av ett antal töltintervaller fick vi styltorna att lossna så att hennes broddar nådde ner och åter kunde göra sitt jobb. 

Idag tyckte jag att ett par av töltövergångarna blev riktigt bra, när jag lyckades hitta känslan Atli beskrev som att det skulle vara mina höfter som "sköt iväg" Hamingja upp i tölt. (Annars har jag SÅ lätt att istället falla framåt i övergången.) Och genom att - i alla fall bitvis - rida med höjd blick kunde jag också känna hur jag behövde bibehålla/återställa samlingen genom att "tänka rygga" med sätet resp lägga in ett par steg högersluta. 

Fast sedan stökade det till sig alldeles för min lilla häst... när två svarta hundar kom springande mot oss ut ur en kurva - följda av sin husse på spark. Det var Sylvia och Jannes enda granne och vi har ju träffat på dem flera gånger - men kanske aldrig med spark. Så trots att Hamingja i princip är född med hundar runt benen och grannen dessutom snabbt kallade in sina lydiga hundar så blev detta VÄLDIGT dramatiskt för lilla fröken... 

Hon frös verkligen fast och skulle inte röra sig en milimeter framåt. Inte ens när jag efter en stund blev less och satt av för att gå före henne som "mänsklig sköld" vågade hon slappna av utan det var ändå svårt att få henne med sig fram till hundar och granne... Vi stannade och pratade en stund så Hamingja fick gott om tid på sig att komma fram till att varken hundar eller granne utgjorde någon akut livsfara, men det var ändå spännande när de efter en stund fortsatte iväg. Och jag får väl erkänna att det faktiskt lät lite speciellt från sparken när underlaget bestod av snö som det regnat på, men ändå...! 

Efter detta fick det bli en lång sträcka "muskelbyggarskritt" med tygelkontakt där hemvägen gjorde att hon skrittade riktigt trevligt "genom kroppen"! När hon kändes riktigt avslappnad i skritten kunde hon också prestera en godkänd nedvarvningstölt innan det blev skritt igen resten av hemvägen. Trots all skritt var hon rejält svettig, men det var ju varmt väder för hennes päls och dessutom hade hon fått jobba ordentligt i galoppen. Då kändes det bra att kunna låta henne stå med Back on Track (ryggvärmare och hasskkydd) efteråt - och ÄNNU bättre när Anneli dessutom erbjöd sig att släppa ut henne sedan hon ridit sin Fina, så att Hamingja kunde ha BoT på ännu lite längre. (Tidigare hade jag hasskydden på i hagen ibland, men det brukar snabbt skava bort så mycket av vinterpälsen - som tydligen är mer porös - så jag undviker det numera.)

Ofarlig timmerbil men FARLIG soptunna...!

När jag tagit mig igenom årets sista bankdag med livet i behåll var det dags för nyårshelgens första ridtur! Hamingja har haft lite jullov medan jag och Johan varit i Umeå och firat med föräldrar och syskon (och igår var jag för trött efter jobbet för att orka rida.) Men nu är det alltså nya tag! Jag red upp bakom vägbommen där jag under alla mina år med häst i Mariebäck ALDRIG sett till något enda fordon förrän för ett par veckor sedan då Hamingja och jag överraskades av en bil med några jägare som verkade leta efter sin hund. 

Och idag händer det IGEN - denna gång en stor timmerbil som kom körandes på den vänstra skogsvägen och verkligen fyllde hela vägens bredd och lite till... Föraren visade med sin blinkers att han skulle köra vidare in på den högra skogsvägen så vi stannade och släppte förbi den för att sedan rida upp till vänster. Säga vad man vill om Hamingja, men i sådana här situationer med STORA fordon som skramlar och lever om är hon oftast riktigt cool! Det är det där med "tomtar, troll och monster" som ställer till det för henne... eller t ex Sylvia och Jannes soptunna som låg omkullvält i vägkanten när vi lite senare skulle försöka ta oss förbi ut på bilvägen...! :-O

Men nu går jag händelserna lite i förväg! Innan vi ställdes öga mot öga med den lömskt lurande soptunnan red vi alltså skogsvägen upp till den vänstra vändplanen (där den ENORMA timmerbilen med släp bevisligen lyckats vända!) Vi nyttjade däremot bara en liten del av denna yta när vi ägnade oss åt voltarbete i skritt en stund. Och när matte tänkte "less is more" med hjälperna svarade Hamingja på dessa hur lätt och smidigt som helst!

Under vägen tillbaka mot stallet övergick vi till samling i tölt och när jag lyckades hålla blicken lyft hittade jag en riktigt bra känsla för hur jag med sätet kunde bibehålla bärigheten och när jag behövde lägga in några steg sluta med böjning i högersidan för att åter få henne inramad på ett bra sätt. När vi dessutom - mot alla odds - klarat oss levande förbi den lömska soptunnan nere vid bilvägen fortsatte vi töltträningen längs vägen bort mot Alviksträsk. 

Jag hade tänkt rida några galoppintervaller vid infarten upp mot gamla soptippen, men Hamingja hade uppenbarligen inte riktigt kunnat lägga nära soptunna-upplevelsen bakom sig utan var lite för spänd för att prestera en trevlig galopp... Så istället vände vi hemåt igen och hann med lite mer töltarbete innan hon fick börja sträcka ut i nedvarvningstölt då hon kändes hyfsat avslappnad. Men den avslutande skritten var lite spänd så jag satt av och gick före henne sista biten för att hon verkligen skulle vara avslappnad när vi kom tillbaka till stallet. 

God Jul!!!

God Jul önskar Hamingja och jag till alla våra bloggläsare!!!

Drag under galoscherna (eller ska man säga pjäxorna)??!!

 

Idag fick vi en HÄRLIG ridtur med trevligt sällskap: Carola på Dotla och Lovis på skäck-Hremsa - och så Carolas hundar förståss! Vi red genom skogen bort till Torrbergsvägen och följde den åt vänster bort till skoterleden mot Ale, där vi svängde in och tog oss en lång galopp. MYCKET uppskattat av de fyrfota damerna!!! Och ÄNNU  mer "taggade" blev hästarna när vi vänt tillbaka hemåt. 

Hamingja och jag låt i täten och vi började så sansat med att trava, men när Hremsa sedan passerade oss i (lugn) galopp slog Hamingja igång dunderturbon och då var det bara att hålla i sig...! Innan jag tillslut fick stopp på henne hade hon varit SÅ nära att springa över en av Carolas hundar, som inte var riktigt beredd på att vi skulle komma farande i sådan fart... och det var väl inte vi andra riktigt beredda på heller... Men uppenbarligen hann ändå Freja kasta sig åt sidan i sista stund, så det tjut av smärta som jag befarande kom aldrig som tur var, men det kan inte ha varit många cm till godo...! 

När vi sedan skrittade tillbaka hem genom skogen konstaterade vi att vi verkligen gjort vårt bästa för att trampa upp och hålla stigen ridbar när vi nu ridit med tre hästar både fram och tillbaka! Och några större snömängder verkar det inte ska komma under den närmaste veckan, så förhoppningsvis kan vi fortsätta att nyttja Torrbergsvägen ett bra tag till! 

"To the end of the world - and beyond!"

 Ingen dagsfärsk bild - det blev mörkerridning med pannlampa igen och därmed inget fotoläge - så jag får köra en favoritbild i repris. Kvällens träningspass blev också till stor del en repris av onsdagens då jag försökte ha fokus på "less is more" även idag. Både när jag inledde med voltarbete i skritt utanför stallet och sedan när jag fortsatte "projekt korsa bakbenen" med att rida skänkelvikning ut från gården.

Nere på bilvägen övergick vi till uppvärmningstölt med lååång hals vilken jag efter en stund vidareutvecklade genom att rida sidförande i tölt. Och här fick jag verkligen försöka hålla gårdagens "less is more" i minnet. SÄRSKILT när Hamingja var lite ovillig att gå undan för högerskänkeln... Om jag inte får önskad reaktion när jag ber om något är min reflex att göra mer - i det här fallet att bli stum i skänkeln och trycka hårdare. Vilket verkligen är HELT korkat, eftersom hästar är mottrycksdjur och Hamingjas reflex då är att trycka MOT skänkeln istället för att gå undan för den... (Det är t o m mer korkat än när jag trycker hårdare på tangenterna för att datorn inte gör som jag vill...!)

Men idag försökte jag bibehålla en lätt och lite vibrerande skänkel och istället fokusera på att förbättra precisionen i hjälpgivningen. Och tänk: tillslut började Hamingja flytta undan även för högerskänkeln. HÄPP!!! Vid det laget var vi nästan framme vid korsningen som tidigare under Hamingjas liv var "världens ände". Så hon fick skritta sista biten fram till korsningen och jag konstaterade nöjt att hon var så avslappnad att allt längre tyglar innebar att hon successivt sträckte ut mer och mer framåt-nedåt.

Efter detta ville jag gärna återuppleva lite av gårdagens härliga trav, så vi tog av till vänster efter vägen längs med sjön och travade nästan ända bort till skoterklubben. Hamingja gör verkligen klockrena travövergångar nu! Vilket jag tolkar som att vi tagit oss igenom perioden med riktigt hårt ridunderlag utan att hon fått tillbaka muskelbesvären i bakdelen. Skönt! Men det gäller ändå att vara fortsatt uppmärksam/försiktig eftersom massör-Tomas konstaterat att hon även är känslig för den extra påfrestning på muskulaturen som vinterbroddarna innebär.

Framme vid stugan innan skoterklubben satt jag av och sadlade om innan vi vände hemåt igen. I brist på uppsittningspall flyttade jag Hamingja så att hon stod en liten bit ner i ena diket - så kunde även hennes "kassaskåps-smidiga" matte kravla sig tillbaka upp i sadeln utan allt förstår påfrestning vare sig på min egen eller Hamingjas kropp.

Sedan nyttjade jag hemvägen till att rida töltintervaller där jag "tänkte rygga"  med sätet för att uppnå och bibehålla samlingen i tölten. Ibland använde jag även några steg sluta (med böjning i högersidan) för att hitta tillbaka till samlingen. Och Hamingja bjöd på riktigt trevliga moment här och där! Vid ett par tillfällen blev det dock tvärstopp för att lilla fröken trodde sig se ett monster i mörkret, men det dröjde aldrig någon längre stund innan hon åter blev avslappnad och kontaktbar så jag kunde inte vara annat än nöjd!