Hamingja skor sig på mattes bekostnad!

Dags för vinterskor  med broddar! 

Nej, det är inte en dagsfärsk bild... man behöver nog inte titta allt för noga för att upptäcka Hamingja har sommarpäls på bilden så det är lika bra jag erkänner direkt...! Men bilden "ljuger" bara delvis, för hon fick vinterskorna på plats idag. Själv var jag dock på jobbet, men Malins Ella skulle också skos och hon var bussig att assistera hovslagaren även för min räkning! 

Idag får Hamingja vila efter gårdagens massage, men i morgon hoppas jag det blir träning för oss igen! Dags för ett nytt pass med samling vid hand tänker jag vilket även passar bra utifrån det stenhårda underlag vi har nu. Jag får bara se till att anpassa uppvärmningen så att den blir så skonsam som möjligt: mest skrölt och undvika volter. 

Enligt prognosen kan vi få den första snön under natten till onsdag. Visserligen bara några cm - men det gör stor skillnad inte bara ljusmässigt utan faktiskt även när det gäller underlag. Vid något tillfälle hade vi just sådant här underlag på en Atlikurs - alltså stenhårt de två första dagarna - och Atli var väldigt noga med hur vi skulle anpassa ridningen för att inte påfrestningen skulle bli för stor.  T ex fick vi göra hela nedvarvningen i skritt - då vi skulle rida till dess hästarna var så avslappnade att de nästan strök mulen i backen när de gick. Till sista dagen hade det kommit några enstaka cm snö och då förklarade han att redan det lilla lagret innebar en STOR förbättring av underlaget genom att det blev MKT mer skonsamt för hästarna. 

Massör-Tomas förklarade ju också att redan att Hamingja får broddar i skorna kommer att innebära en viss negativ inverkan/högre belastning p g a ändrat rörelsemönster. Därför ordinerade han BoT på båda haserna framöver. Och när vi nu Hamingja ÄNTLIGEN verkar ha återhämtat sig från problemen i korset tar matte självklart inga risker - så ett skydd även till höger has är redan beställt!

"Så här bra har hon aldrig tidigare känts!!!"

Idag var massör-Tomas tillbaka för att kolla Hamingja. Innan han började gå igenom henne kunde jag berätta att jag efter förra behandlingen har höjt intensiteten i träningen. Detta genom att komplettera träningen vid hand med både samlande och sidförande övningar uppsuttet. De reaktioner jag fått från henne har främst kommit vid de sidförande övningarna men dessa reaktioner har jag uppfattat som en lätt protest mot att det varit lite jobbigt för att det stramat i musklerna, inte att det gjort ont. 

Tomas började med att kolla haserna med värmekameran. I somras gjorde hon ju oss oroliga i o m att hon hade extra värmeutstrålning (vilket kan indikera smärta och inflammation bl a) från vänster has. Och det fanns även andra tecken på problem där. Det var efter detta jag började med BoT-skydd på den hasen i kombination med massage. Uppenbarligen hade detta god effekt för vid Tomas förra besök var den extra värmeutstrålningen borta - och så var det även idag. Skönt!

När Tomas sedan gått igenom hela Hamingja med händerna konstaterade han: "Så här bra har hon ALDRIG tidigare varit i kroppen när jag undersökt henne!" Så oerhört skönt att få bekräftat att min tolkning av hennes signaler stämde!!! Han konstaterade än en gång att arbetet vid hand uppenbarligen är MYCKET bra för henne. "Hon har ovanligt lång rygg för att vara islandshäst och det gör att hon blir känsligare. Så att arbeta med samling vid hand är ÄNNU viktigare för henne än för andra hästar! Ju mer vältränad hon blir desto bättre kommer också musklerna i hennes bakdel att må!"

Han uppmanade mig att fortsätta komplettera ridningen med arbete vid hand. "Och om du själv har en sämre period och inte orkar rida så ska du försöka arbeta henne vid hand istället för att låta henne vila - för hon behöver vara i träning för att må bra i kroppen." Dessutom påpekade han att vi kommer till en kritisk period nu i o m att det blir säsong för broddar, vilket kommer att ge en viss negativ påverkan på hennes rörelsemekanik. För att kompensera för detta tyckte han att jag förutom ryggvärmaren åter skulle börja använda hasskyddet - och även skaffa ett till höger has. "Särskilt viktigt före och efter mer ansträngande träningspass!"

Härliga besked idag alltså - med bekräftelse på att vi kan träna vidare på samma sätt! Något som också stämmer med Atlis analys: "Hon behöver arbete, korrekt ridning, för att må riktigt bra!" 

"Rimfrost - rattmuff på...!"

 Vi har haft en fantastiskt vacker och "rimfrostig" dag! Och när jag letade efter någon lämplig bild att illustrera dagens blogginlägg med hittade jag ovanstående - en riktig favorit i repris!!! Och Hamingja får ursäkta, för bilder på lycko-Lára kan man ju aldrig få för många av!

Igår fick Hamingja verkligen ett rejält träningspass, där "rätt muskler" (förhoppningsvis) fick jobba ordentligt! Och idag såg underlaget till att det blev ett HELT annat träningsupplägg. Marken var nämligen riktigt hårdfrusen och dessutom med ett lager rimfrost som riskerade att vara halt för en häst med slitna sommarskor... (det blir vinterskor på måndag). I o m att det är svårt att veta hur känslig hon fortfarande är i bakdelens muskler och leder vill jag ju absolut inte ta några risker, så det blev "bara" skritt idag.

Valde den vänstra skogsvägen bakom vägbommen och hela vägen bort till vändplanen var Hamingja så avslappnad att hon gick med nosen i backen på hellånga tyglar medan jag satt och kisade mot den låga höstsolen och tänkte att jag fick både ljusterapi och hästterapi samtidigt! Uppe på vändplanen jobbade vi på volt en stund (i skritt) - först för att "böja igenom" sidorna ordentligt och sedan "Atlis basövning" (flytta undan för skänkeln på volt) för att hon skulle få trampa under sig bättre med och bära mer vikt på inner bak - en utmärkt förberedelse för samling!

När vi sedan skrittade hemåt fortsatte jag med sidförande för omväxlande höger och vänster skänkel. Nu fick även pisken ligga lätt mot inner bak vilket initialt innebar en riktig "nära döden-upplevelse" för lilla fröken... Både Sylvia och jag har ju tidigare jobbat en hel del med att avdramatisera både smackningar och pet med pisken - för att de inte ska behöva innebära ett sådant stort trauma för Hamingja varje gång. Men under hela rehabtiden har jag tagit paus med detta - just för att hennes reaktioner initialt är så häftiga och inte förenliga med den försiktiga träning hon ordinerats.

Första gången pisken nuddar hennes bakben (eller som jag smackar) är alltid värst - då kastar hon sig i regel iväg framåt för att fly. Sedan lugnar hon ner sig betydligt, även om pisken ligger kvar mot bakbenet, men då har hon redan "startat turbon" så någon riktigt avslappnad skritt på lång tygel kan det inte bli tal om... Varvade mellan att flytta undan för höger resp vänster skänkel och efter att initialt ha försökt fuska genom att streta mot handen så började hon snart korsa över fint bak, länga överlinjen och lätta i handen. Duktig tjej!!!

Jag passade även på att rygga en längre sträcka, enbart för vikt, säte och överskänklar och där börjar hon bli riktigt duktig också! Får väl även säga att matte börjar bli duktig på det - både att komma ihåg att återgå med vikten till neutralt säte som belöning för varje steg bakåt och dessutom lyckas jag nu låta handen vara helt stilla. Jag bara vibrerade lite med högerhandens fingrar ibland, för att hon skulle slappna av helt och länga halsen.

Gjorde även övergång till samlad skritt och högersluta i skritt. Allt detta aktiverade hennes bakben mer och mer och jag kände verkligen hur hon gick och laddade för att springa FORT!!! Men det var ju inte alls underlag för detta så för att hon verkligen skulle slappna av igen satt jag av för att gå sista biten hem. Då hade Hamingja ro att slappna av ordentligt igen - samtidigt som jag åter fick värme i mina kalla fötter - så man kan definitivt säga att det var en win-win!

 Mera rimfrostvackert!!!

Till världens ände - och ÄNNU längre!!!

Det har blivit många vilodagar för Hamingja i veckan, för matte har varit i dålig form och därför också hemma från jobbet några dagar... Men idag fanns ÄNTLIGEN ork för både jobb och ridning!!! Kände mig dock inte alls upplagd för ännu ett pass på ridbanan med samling vid hand - så har vi ju tränat så oerhört mycket de senaste månaderna... Istället bestämde jag mig för något som vi inte gjort sedan någon gång tidigt i våras: att rida längs bilvägen bort till korsningen vid sjön - d v s det som Hamingja fram till dess jag köpte henne trodde var världens ände. (Längre än så brukade inte Sylvia rida under deras träningspass.)

I normala fall har ju detta även varit en mycket vanlig sträcka för mig att rida - förutom att jag oftast även fortsatt förbi korsningen. Men i år har vi ju haft de långa perioderna med rehabträning som bl a innebar att jag inte fick rida böjda spår - och då ville jag inte dessutom rida längs plan väg utan valde helst stigar i skogen för att Hamingja i alla fall skulle behöva lyfta lite extra på fötterna samt att terrängen kunde verka lösgörande. Och sedan vi fick börja arbeta med samling vid hand har det blivit extremt mycket träning på ridbanan för vår del - varvat med terrängridning ibland.

Men PLÖTSLIGT HÄNDER DET: så idag blev det alltså en tur till världens ände - och längre än så! Vägen dit använde vi till att värma upp, först i trav med låååång hals och sedan tölt med låååång hals.  Hamingja skötte sig riktigt, riktigt bra tycker jag! Flyktreflexen kom bara fram vid ett par tillfällen - det har varit betydligt mer sådant vid andra tillfällen när vi "återupptäckt" en väg vi inte ridit på länge.

Hon fick en lång skrittpaus innan vi var framme vid korsningen, där jag hoppades att vi skulle kunna rida galoppintervaller längs kanten på ängen där vi tränade detta i början på förra vintern. Nu visade det sig tyvärr vara väldigt blött på ängen så underlaget var inte det bästa... Men en kortare intervall i resp galopp blev det i alla fall innan vi fortsatte på vägen längs sjön, mot Bälingeberget och stan. Nu hade jag börjat rida övergångar halt, rygga, samlad skritt, samlad tölt.

Fortsatte sedan med detta på hemvägen, varvat med längre skrittpauser. När jag dessutom började rida några steg sluta i skritten följt av sluta i tölten kändes hon riktigt, riktigt fin! Och uppenbarligen lyckades jag aktivera hennes bakben ordentligt, för när jag sedan lät henne sträcka ut i trav trodde jag nästan att hon skulle skicka mig ur sadeln! Jag som tänkte att hon skulle få varva ner - men Hamingja tryckte i med bakbenen för kung och fosterland! En riktigt HÄFTIG känsla!!! Och dessutom imponerade hon på matte genom att lyssna jättebra på mina förhållningar med sätet, så jag kunde ta ner tempot i traven utan att behöva korta upp tyglarna och därmed halsen.

Vi avslutade med ännu en lååååång skrittpaus - för nu var Hamingja REJÄLT svettig. När jag sedan satt av utanför stallet upptäckte jag att hon t o m var vitskummig på undersidan av halsen. Men vi hade ju faktiskt ridit hela vägen till världens ände och tillbaka på en knapp timme - och då är det kanske inte så konstigt om man svettas endel?! 

Suverän "off-knapp"!!!

Inte kan man väl tro att fröken Temperamentsfull för bara någon minut sedan tog i så det nästan rök ur öronen på henne och t o m slog bakut ett par gånger när matte lät pisken nudda bakdelen under träningen av samling vid hand?!! Men här har vi precis stannat för att jag ska sadla om och hon vet helt säkert att inget kommer att krävas av henne förutom att hon står stilla så hon kan verkligen slappna av helt. Atli brukar ju påpeka hur viktigt det är att man på hästar med så här mycket temperament också "programmerar" in en tydlig "off-knapp" för att träningen inte ska resultera i att man successivt bygger in allt mer spänningar i hästen, både fysiskt och psykiskt. Och bättre off-knapp än så har kan man väl nästan inte ha?!!

Så länge Hamingja har "sommarmagen" kvar är det oundvikligt att sadeln glider fram lite, så just nu har jag ytterligare en anledning till att sadla om under träningspasset! Fram till denna punkt hade passet precis följt upplägget från träningen för Atli - man ska ju inte i onödan ändra på ett vinnande koncept! Men när vi nu skulle övergå till att jobba med samlingen i tölt uppsuttet så tyckte jag det var dags för lite förändring! Därför lämnade vi ridbanan och red istället längs den vänstra skogsvägen bakom vägbommen. 

Längs vägen bort till vändplanen fick hon rulla på i ett lite högre tempo i tölten så länge hon fortfarande kändes lösgjord medan jag f f a fokuserade på min egen sits. Under sommarens rehabträning jobbade jag ju på att förbättra mitt skänkelläge i tölten genom att själv försöka "tänka trav" (eftersom jag har en mer avslappnad sits där) samtidigt som jag fick Hamingja att "tänka tölt". På detta sätt blev skänkelläget i tölten bättre, men som Atli konstaterade under senaste kursen så hade jag istället "tappat" det framåtvinklade bäckenet som är en förutsättning för att kunna rida hästen med samling. Och nu lyckades jag faktiskt hålla bäckenvinkeln rätt utan att detta innebar "återfall" till spända skänklar som åker framåt. 

Hamingja fick en välförtjänt skrittpaus sista biten fram till vändplanen och när vi sedan vände hemåt igen och jag använde säte och skänklar för att samla henne svarade hon oerhört fint på dessa hjälper! "Lek fram samling" som Atli beskrev saken och det kändes verkligen som att det var det vi gjorde - hela tiden med bibehållen lösgjordhet! Under hemvägen fortsatte jag att använda förhållningarna med sätet för att hålla nere tempot samtidigt som jag då och då stämde av att hon var så avslappnad i nacken att jag utan motstånd kunde ställa henne i nacken med bara lätt kramning på tygeln. 

Faktiskt lyckades jag riktigt bra med att bibehålla min sits dessutom, och genom att flytta undan ett par steg för vänsterskänkeln samtidigt som jag höll stödet på högertygeln för att behålla högerbogen på plast så kom hon in mellan hand och skänkel och längde halsen riktigt trevligt!!! Jag hann få njuta av ett par riktigt trevliga töltsekvenser innan hon fick sträcka ut i trav för att börja varva ner. HÄRLIGT!!! I morgon har jag planerat en vilodag för henne - men just nu undrar jag hur jag ska kunna vänta ända till på tisdag innan jag får rida igen?!!

Nej jag är INTE den viktigaste människan i Hamingjas liv...!

En charmig bild från förra helgen: Hamingja dricker vatten och Litlamin "vill bara vara med"! Jag trodde Litla skulle dricka själv när Hamingja var färdig - men när Hami gick från vattenkoppen följde Litla med. Hon var uppenbarligen "bara med som sällskap"! Det är verkligen Litla i ett nötskal - vill alltid vara med där något händer oavsett om det är hästar eller människor inblandade!!!

Efter att ha lyckas vara klok och förståndig och satsat på egen återhämtning i fem hela dagar (DUKTIGT VA´???!!!) var det idag ÄNTLIGEN dags att rida igen!!! Men först hade jag morgonfodringen, så när hästarna fått sin frukost serverad i hagarna blev det frukost för mig i Josefshallen. För att maximera träningseffekten för Hamingja skulle vi jobba på ridbanan. När Elisabeth sedan dök upp för att rida Démantur var det nära att jag ångrade mig... men hon valde att också rida på banan så då fick vi ju sällskap på sätt och vis ändå!

För vår del var det inga överaskningar i träningen - varför ändra ett vinnande koncept?! Fast Hamingja gjorde ett försök att "skoja till" det hela genom att välja tölt istället för trav i början, trots att jag provade att göra övergången från skritt med hellånga tyglar... Länge fungerade vår "travknapp" klockrent - men under Atlikursen fick vi plötsligt lite problem med den vid några tillfällen och detta har kommit tillbaka några gånger sedan dess utan att jag lyckats lista ut varför. Men när vi väl enats om trav en gång idag så fungerade "knappen" sedan i fortsättningen.

När hon kändes riktigt lösgjord och varje böjning resulterade i ÄNNU längre hals - först i trav och sedan i tölt - avrundade jag uppvärmningsdelen med att flytta undan för innerskänkeln vid skritt på volt. När jag lät pisken nudda lätt vid inner bakben för att hon verkligen skulle korsa över ORDENTLIGT med inner bak blev det förståss en nära döden-upplevelse för lilla fröken initialt. Men  jag lät då pisken ligga kvar mot bakbenen och när hon - mot alla odds - insåg att hon överlevt lugnade hon ner sig. Och sedan innebar även denna övning att hon längde halsen på ett trevligt sätt!

Vi jobbade med ryggning och samling från marken som vi brukar - och hon var riktigt, riktigt duktig! Och hon frustade också mycket belåtet under varje paus där emellan när hon fick sträcka ut sig igen! Efter detta var det som vanligt dags att rida tölt uppsuttet och då inträffade något som komplicerade det hela något... Jag har väl i o f s aldrig inbillat mig att jag är den viktigaste människan i Hamingjas liv - men detta blev EXTRA tydligt när Sylvia nu kom ut på gården och ropade på hästarna i Hamingjas flock för att flytta dem till en annan hage...! Med Sylvia som kallade - och DESSUTOM synen av "hennes hästar" som sprang i hagen närmast ridbanan - hade ju inte Hamingja möjlighet att ha ens minimalt fokus på matte... Inte spelade det någon roll att matte faktiskt satt på hennes rygg medan Sylvia var nästan 30 meter bort...!

Det krävdes en hel del lösgörande övningar innan Hamingjas fokus åter var på mig men då fick jag uppleva några riktigt trevliga sekvenser då hon kom upp lite mer med bogarna samtidigt som hon var helt avslappnad i nacken och behöll trevlig längd på halsen!!! FINA HÄSTEN!!! Och på pappret är hon i alla fall MIN och inte Sylvias!!! När vi sedan varvat ner i trav satt jag av och tog en promenad med henne för att hon skulle få pusta ut och slappna av ordentligt trots att "hennes hästar" fortfarande var ganska uppspelta över hagbytet vilket gjorde det svårt för Hamingja att riktigt koppla av. 

When I "became viral"...!!!

Finaste Feykir myser med matte - januari 2008.

Förra helgen var det två bekanta som oberoende av varandra hörde av sig med budskapet "Ditt blogginlägg om täcken delas ÖVERALLT nu!!! Diskussionerna går höga och på vissa håll har de fått stänga av kommentarsfältet!" Det aktuella inlägget skrev jag i januari i år, sedan jag fått ta del av för mig nya kunskaper kring hur vi oftast snarare stjälper än hjälper våra hästar när vi försöker skydda dem med täcke. 

För mig - så tidigare fått lära mig att det var JÄTTEVIKTIGT att behålla värmen i hästens muskler så länge som möjligt efter ett träningspass - innebar dessa nya kunskaper att jag verkligen behövde tänka om helt! Och jag gjorde som jag brukar när det handlar om ny kunskap som har med hästarna att göra - jag samlade på mig mer kunskap och sammanställde sedan den i ett blogginlägg. 

Kunskaperna fick jag främst från veterinären Per Michanek som även föder upp fullblodsgaloppörer - och som kunde berätta att även dessa som man kan uppfatta som betydligt känsligare för väder och vind än våra islandshästar klarar sig utmärkt utan täcke. Vi människor har ett väldigt begränsat intervall för när vi tycker temperaturen är lagom - det handlar inte om många grader upp eller ner för att vi ska tycka att det är för varmt eller för kallt. Medan hästarnas komfortzon är oerhört mycket större - det är först vid ca -25 grader som det kan börja räknas som kallt. Och då är det allra bästa för hästen att ge extra grovfoder - inte att lägga på ett täcke. 

Och det här jag lärt mig om betydelsen av att hålla värmen i musklerna så länge som möjligt visade sig också vara HELT fel - för hästen är det mycket skadligare att vara för varm än att vara lite för kall. Hästens viktigaste funktion för att sänka sin kroppstemperatur till normalnivå är att svettas - och den funktionen fungerar bara så länge det ångar från hästen. När man ser att det rinner eller droppar från den har denna funktion satts ur spel och hästen förlorar vatten och salter utan att få någon positiv inverkan på den förhöjda kroppstemperaturen. För hästen är det bästa alltså att få "ånga av" så snabbt som möjligt och detta görs oftast effektivast utan ett täcke på som stänger ångan inne och t o m kan trycka ner fukten djupare i pälsen. 

Redan när jag publicerade det aktuella blogginlägget väckte detta stor uppmärksamhet och det blev snabbt mitt mest lästa och kommenterade blogginlägg någonsin. Och nu hade det alltså fått "nytt liv" igen - när årstiden åter gjorde täckesdiskussionen högaktuell. Själv hade jag inte sett att inlägget börjat delas igen men när kompisarna hörde av sig gick jag in och kollade på bloggstatistiken och upptäcker till min ENORMA förvåning att inlägget lästs mer än 28.000 gånger den dagen. (Förra lördagen, fram till 21-tiden då jag kollade!!!) Och söndag kväll var visningarna ännu fler - drygt 32.000 den dagen - gissa om jag tappade hakan fullständigt?!

Detta skulle dock bara vara början - för på måndag morgon fick jag ett samtal från Sveriges största ridsportsajt Hippson. "Vi ÄLSKAR ditt blogginlägg om täcken - kan vi få lägga upp det som gästblogg hos oss??!" Det tog ett bra tag att hämta sig från den överraskningen kan jag säga! I o m det kan man väl säga att jag "tappade kontrollen" över inlägget - på så vis att jag inte har någon aning om hur många som läst det på deras sida. Men jag har ju kunnat se att jag fortsatt ha många läsare och hoppas att några av dem är sådana som läst mitt inlägg och sedan fortsatt velat följa min blogg. Hör du till dem så vill jag passa på att hälsa dig varmt välkommen hit!

Och medan blogginlägget har "gone bananas" har jag hållit ovanligt låg profil med "hästeriet". Min fibromyalgi gör ju att jag tyvärr måste hushålla med resurserna och försöka vara så där tråkigt förståndig ibland. Lyckas sällan med den saken f ö... "Ta det lugnt" känns bara som en bra idé när man ger det rådet till andra... Men efter två mycket intensiva helger: först den suveräna Atlikursen och sedan vår "spurt" med hönshusbygget i kombination med dubbla fodringar i stallet insåg t o m jag att jag "nallat" ganska rejält från reserverna... Jag behöver ju egentligen ägna stor del av mina helger till att vila och återhämta mig. Därför sa jag till mig själv på skarpen att måndag-fredag denna vecka skulle det faktiskt få räcka med jobbet som ansträngning. I övrigt var det vila och återhämtning som gällde - "toppat" med varma spabad samt en hot stone-massage. 

Och jag lyckades faktiskt vara så DUKTIG att jag höll mig till detta och lät Hamingja få vara ledig hela fem dagar i rad! Men nu längtar jag verkligen till i morgon när jag lovat mig själva att få rida igen!!! Ironiskt nog - med tanke ämnet för mitt "virala" blogginlägg - går Hamingja föresten med täcke nu...! Vår massör har nämligen ordinerat att hon får gå med sin BoT ryggvärmare för att hjälpa till att behandla problemen i musklerna uppe i korset. Det var ju BETYDLIGT mycket bättre när han behandlade henne senast - vilket jag också hade fått tydliga indikationer på i ridningen. Men helt återställd var hon inte ännu - så i kombination med att vi ökat intensiteten i hennes rehabträning använder vi BoT. I förebyggande syfte skulle man kunna säga. För att skydda värmaren och hålla den på plats har jag monterat den i ett ofodrat regntäcke. 

Så just nu skulle man verkligen kunna påstå att jag inte alls lever som jag lär... men som alltid gäller det förståss att utgå från varje hästs specifika behov. Den stora utmaningen är bara att lyckas se vad som verkligen är för hästens bästa och inte bara för ens egen skull och något man TROR är bäst för hästen... Att kunna ta till sig ny kunskap som plötsligt ställer annat man lärt sig på ända - det är allt annat än lätt... Att inse att något man gjort utifrån uppfattningen att det var för hästens bästa faktiskt var motsatsen är ju inte roligt... Men som hästägare har vi förstås ett ansvar att hela tiden verka med hästens bästa för ögonen - även om det ibland innebär att behöva se sanningar som inte är enbart behagliga... 

När det fantastiska djuret hästen så välvilligt lägger sitt liv i våra händer - då gäller det att vi vill/vågar ställa oss frågan: "Är detta för min skull eller för hästens?" Frågan ställs verkligen till sin spets när det handlar om det tuffa beslutet ifall det är dags att avsluta en sjuk/skadad hästs lidande. Men bör förstås också vara levande i vardagens mindre dramatiska situationer. Ställ dig hela tiden frågan "Är min hästhållning utformad utifrån hästens bästa - eller är det utifrån min egen bekvämlighet?" uppmanade en veterinär i en Hippsonartikel som behandlade hästars behov av rörelse och utevistelse. Den frågan bör vi nog alla ställa oss med jämna mellanrum och vara öppna för att göra förändringar utifrån ny kunskap!