Till världens ände - och ÄNNU längre!!!

Det har blivit många vilodagar för Hamingja i veckan, för matte har varit i dålig form och därför också hemma från jobbet några dagar... Men idag fanns ÄNTLIGEN ork för både jobb och ridning!!! Kände mig dock inte alls upplagd för ännu ett pass på ridbanan med samling vid hand - så har vi ju tränat så oerhört mycket de senaste månaderna... Istället bestämde jag mig för något som vi inte gjort sedan någon gång tidigt i våras: att rida längs bilvägen bort till korsningen vid sjön - d v s det som Hamingja fram till dess jag köpte henne trodde var världens ände. (Längre än så brukade inte Sylvia rida under deras träningspass.)

I normala fall har ju detta även varit en mycket vanlig sträcka för mig att rida - förutom att jag oftast även fortsatt förbi korsningen. Men i år har vi ju haft de långa perioderna med rehabträning som bl a innebar att jag inte fick rida böjda spår - och då ville jag inte dessutom rida längs plan väg utan valde helst stigar i skogen för att Hamingja i alla fall skulle behöva lyfta lite extra på fötterna samt att terrängen kunde verka lösgörande. Och sedan vi fick börja arbeta med samling vid hand har det blivit extremt mycket träning på ridbanan för vår del - varvat med terrängridning ibland.

Men PLÖTSLIGT HÄNDER DET: så idag blev det alltså en tur till världens ände - och längre än så! Vägen dit använde vi till att värma upp, först i trav med låååång hals och sedan tölt med låååång hals.  Hamingja skötte sig riktigt, riktigt bra tycker jag! Flyktreflexen kom bara fram vid ett par tillfällen - det har varit betydligt mer sådant vid andra tillfällen när vi "återupptäckt" en väg vi inte ridit på länge.

Hon fick en lång skrittpaus innan vi var framme vid korsningen, där jag hoppades att vi skulle kunna rida galoppintervaller längs kanten på ängen där vi tränade detta i början på förra vintern. Nu visade det sig tyvärr vara väldigt blött på ängen så underlaget var inte det bästa... Men en kortare intervall i resp galopp blev det i alla fall innan vi fortsatte på vägen längs sjön, mot Bälingeberget och stan. Nu hade jag börjat rida övergångar halt, rygga, samlad skritt, samlad tölt.

Fortsatte sedan med detta på hemvägen, varvat med längre skrittpauser. När jag dessutom började rida några steg sluta i skritten följt av sluta i tölten kändes hon riktigt, riktigt fin! Och uppenbarligen lyckades jag aktivera hennes bakben ordentligt, för när jag sedan lät henne sträcka ut i trav trodde jag nästan att hon skulle skicka mig ur sadeln! Jag som tänkte att hon skulle få varva ner - men Hamingja tryckte i med bakbenen för kung och fosterland! En riktigt HÄFTIG känsla!!! Och dessutom imponerade hon på matte genom att lyssna jättebra på mina förhållningar med sätet, så jag kunde ta ner tempot i traven utan att behöva korta upp tyglarna och därmed halsen.

Vi avslutade med ännu en lååååång skrittpaus - för nu var Hamingja REJÄLT svettig. När jag sedan satt av utanför stallet upptäckte jag att hon t o m var vitskummig på undersidan av halsen. Men vi hade ju faktiskt ridit hela vägen till världens ände och tillbaka på en knapp timme - och då är det kanske inte så konstigt om man svettas endel?!