Häst eller bäver? I alla fall Simi-safe!!!

När jag kom till hagen för att hämta Hamingja idag hade de ganska nyss ätit upp sitt lunchhö. Men hon stod ändå och knaprade på något - och av ljudet att döma något HÅRT... Det visade sig vara ett nedfallet träd som hon kalasade på...! Vi har haft en hel del lövträd som dött i hagarna p g a att hästarna ätit bort all bark runt om - och att de gillar bark har jag lättare att förstå. (Även om jag ibland skojat om att det är svårt att veta om det är hästar eller bävrar vi har i hagarna...!) Men nu stod hon alltså och gnagde i sig stora bitar trä från en redan avbarkad stock - kan det verkligen vara gott?!? Ja, uppenbarligen måste det ju vara det - för i o m att de precis ätit upp sitt lunchhö tycker man ju att inte ens en häst skulle lida av svår hunger...!

Hästen/bävern fick i alla fall ta en paus i sitt ätande för att komma med matte på ridtur! Jag hade fått för mig att vi skulle rida längs bilvägen in mot Alviksträsk, för första gången på MYCKET länge. Den vägen är plan och mycket bra för töltträning, men har inte känts optimal under vår rehabträning. Fast nu har det varit minusgrader några nätter och när vi red iväg visade det sig att vägen fortfarande var hårt frusen: det lät alldeles för mycket från hovarna för att jag skulle vara bekväm med att träna Hamingja längs vägen... för tänk om hon skulle få tillbaka det onda i bakdelen?!

Istället skrittade vi åt motsatt håll, en liten bit längs bilvägen och sedan ut i terrängen på vänster sida av vägen. När jag köpte Hamingja var hon inte alls van vid terräng - vilket visade sig alldeles för tydligt när hon gjorde kullerbyttan som gav mig hjärnskakning... Men sedan har vi tränat och tränat och tränat - och förutom att hon blivit väldigt mycket säkrare på foten så tycker hon dessutom att det är väldigt roligt och vill gärna styra stegen ut i terrängen när hon får chansen! När jag stannade för att fota bilden ovan reflekterade jag också över att hon blivit så oerhört mycket mer lugn och trygg! Att helt släppa tyglarna för att fotografera hade jag inte vågat mig på för ett år sedan... men nu är hon "simi-safe" som de säger på Island! (Simi=mobil)

Vi fortsatte i terrängen mellan bilvägen och bäcken, till dess vår framfart stoppades av en mindre bäck som ansluter till Mariebäcken. D v s strax innan första lilla galoppbacken. Överst i backen red vi in till höger och roade oss med galoppintervaller längs skogsvägen som går tillbaka mot Alviksträsk igen. På kalhygget ovanför Sylvias grannar brukar jag oftast kryssa ner genom slyskogen till bilvägen, men denna gång vände vi istället tillbaka samma väg som vi kommit för fler galoppintervaller. Bitvis är denna skogsväg lite blöt och ojämn, men långa sträckor var den nu riktigt perfekt för "rehabgalopp" med ett sviktande men inte för djupt och därmed påfrestande underlag. 

Tillbaka på bilvägen var det dags att "leka lite med samlingen" som Atli ordinerade. Först halt och ryggning m h a sätet och sedan samlad skritt följt av samlad tölt. Efter en sådan intervall fick hon skritta på lång tygel en liten stund (då gick hon med mulen i backen så det var alldeles tydligt att hon fått ta i under samlingen trots att det inte var någon jättelång intervall.) Och sedan började vi om från halt igen. 

Jag insåg att jag behöver finslipa mina hjälper ytterligare i tölten. Så länge vi töltar lång och låg håller jag gångarten m h a ett framåtvinklat bäcken samt att jag "kniper" med rumpan medan mina skänklar i övrigt är avslappnade. Men när jag ber om samling tenderar jag att spänna skänklarna konstant - och hur ska jag då kunna förvänta mig att Hamingja ska vara avslappnad i det momentet?! Det finns verkligen hur mycket som helst som jag behöver träna på... vilken TUR då att jag tycker det är så KUL!!!