Hästar i mitt liv 5/5 Hamingja från Mariebäck

Hamingja från Mariebäck e Mökkur frá Varmalaek 

u Hamradis

Efter att ha haft en fantastisk utvecklingsresa med Lára började jag under förra våren känna att det snart var dags att byta häst för att kunna fortsätta utvecklas som ryttare. Men Lára hade med sina gångartstalanger och fantastiska ridegenskaper satt min ribba väldigt högt, så jag räknade med att det inte skulle bli lätt att hitta min "nästa stjärna"... Eftersom vi bor i en landsända som verkligen inte är den mest islandshästtäta insåg jag att det skulle behövas en hel del långa resor för att prova hästar. 

Jag diskuterade saken med Sylvia och Atli - vilka båda höll med om att det var dags för en ny häst. Och vi var överens om att det inte skulle vara en unghäst utan en som var mer "färdig" så att det var möjligt att avgöra att den passade mig och min värkande kropp så bra som möjligt. Faktiskt lyckades jag snacka mig till "första tjing" på Sylvias fina Hremsa (avelsbedömd med hela 9,5 för långsam tölt!!!) men det var "första tjing - när hon ska säljas" och den tidpunkten flyttades hela tiden fram. Sedan tidigare hade jag förhandlat fram option på att få köpa Lára och Démanturs avkomma Litlamin, men hon var ju bara fyra år ännu och inte alls tillräckligt "färdig" för mig...

I slutet av sommaren hade Atli hittat en passande häst åt mig på Island som jag planerade att åka över och prova. Då hade jag också fått börja låna Hremsas lillasyster Hamingja för att rida på Atlikurserna. Jag var redan sedan många år "hopplöst förälskad" i Hamingja - "hopplöst" därför att Sylvia i alla år sagt att Hamingja var den av hennes uppfödningar som aldrig skulle säljas... Så att hoppas på henne kändes lika realistiskt som att ha en plansch av en kändis på väggen och tro att man skulle gifta sig en dag... 

Men plötsligt händer det: Sylvia erbjöd mig att få köpa Hamingja!!! Det kändes HELT overkligt!!! Nu hade jag ju hunnit rida henne på flera kurser för Atli och bara blivit mer och mer förtjust i henne. Och även han tyckte att det var en jättebra idé - "En perfekt häst för dig att utvecklas vidare med!" Jag SKYNDADE mig förståss att tacka ja - ville ju inte riskera att Sylvia skulle hinna ångra sig! 

Hamingja är 8 år i år men ganska lite riden för sin ålder. I o m att Sylvia varit så säker på att hon aldrig skulle säljas har hon varit den som kommit i andra hand när hon haft många andra unghästar och träningshästar. Så en stor del av sitt hittillsvarande liv har Hamingja bara gått i flocken och väntat på sin tur. När Sylvia nu ändrade sina planer ville hon därför intensivträna henne under en period innan försäljningen. Så resten av hösten tränades hon av Sylvia, med undantag för när vi hade kurs för Atli för då fick jag rida henne. Fram till den 1:a december då hon blev min på riktigt!

Jag hade ju laddat för att rida MASSOR i vinter, men riktigt så blev det inte. Efter vår omkullridning 18:e december fick jag en hjärnskakning som gav mig ridförbud en månad. Och när de besvären började klinga av fick jag värstingvarianten av bihåleinflammation som krävde operation och ytterligare en månads konvalescens för mig. För Hamingja blev det alltså ungefär som vanligt - hon gick i flocken och trivdes med det! Men när jag ÄNTLIGEN kunde börja rida igen i februari så tyckte hon också att det var ÄNTLIGEN - för precis som Lára skämt bort mig med att göra skyndade hon sig till grinden så snart jag ropade på henne! Ibland var hon t o m tvungen att springa för att hinna förbi när svartsjuka Lára försökte genskjuta henne!

Hamingja och jag har verkligen precis hur mycket som helst att träna på - men det är ju detta jag tycker är så ROLIGT!!! Det är allt från små (men ack så viktiga) detaljer som att hon ska kunna slappna av och skritta på lång tygel även efter en lite mer krävande övning eller helt enkelt göra en övergång från skritt till trav när jag ber om det. Men också mer omfattande "projekt" som att hon ska känna sig trygg med mig i sadeln, att successivt öka bärigheten i tölten o s v, o s v, o s v. Så förhoppningsvis har vi MÅNGA, MÅNGA år av rolig träning att se fram emot!!!

Hamingja betyder föresten "lycka" eller "förmögenhet" (det är något man brukar tillönska den som fyller år). Och min blogg heter ju faktiskt "Lycka kan köpas för pengar" - så det var ju självklart att det var henne jag skulle ha!!!

TRAAAAVA!!!

Idag var det igångsättningar i trav för hela slanten för mig och Hamingja!

När jag kommit till jobbet i morse ringde Adina och frågade om hon kunde rida Lára idag. Det gick alldeles utmärkt, för jag hade inte hunnit lova bort henne till någon annan. Därmed lät jag mig inte heller luras när jag kom till stallet efter jobbet och Lára försökte med "Det är JÄTTESYND om mig - för jag har inte blivit riden på EVIGHETER!!!" (Hennes tidigare liv som ridskolehäst var verkligen SÅ mycket bättre - då kunde hon få gå två lektioner samma dag om hon hade tur! Som privathäst har det bara varit i samband med kurser hon haft sådana förmåner...) Så hårda matte lät Lára stanna i hagen och bara Hamingja fick följa med till stallet.

Först hade vi en lång mysstund, Hami och jag, när jag gick lös på hennes vinterpäls med min "mirakelskrapa". Det märks verkligen hur hon njuter när jag borstar henne!!! Jag önskar bara att hon kunde släppa pälsen i snabbare takt... men nu har hon ju tillslut börjat släppa så jag får väl vara nöjd med det...

Jag valde att rida på ridbanan, trots att den inte skottats sedan vi fick ca 1 dm blöt snö i helgen. Min förhoppning var nämligen att underlaget skulle hjälpa mig att göra igångsättningar i trav. Atli förklarade ju att hästen måste "lyfta upp sig" i trav och att jag därför inte får vara för försiktig i mina igångsättningar. (Vilket frontalkrockar med mina försök att "smyga" över i trav eftersom Hami annars helst satsar på katapultstart...och det är väl också orsaken till att vi fått problem med "travknappen"...)

Men i ett djupt underlag brukar ju hästarna hellre välja trav än tölt - och det beror ju antagligen på att rörelsemönstret blir detsamma som när de "lyfter sig upp" i trav. Längs spåret var det redan lite trampat, för Elisabeth och Démantur hade varit där och tränat igår. Och därmed var underlaget tydligen allt för töltvänligt för min "vill helst tölta på hellång tygel-häst"...

Men när jag efter några misslyckade försök längs spåret istället lät Hamingja skritta en bit innanför spåret, så att hon behövde lyfta ordentligt på fötterna i den trampade snön, och där gjorde övergången gick det bättre! Och sedan när hon väl travade kunde vi rida ut på spåret igen.

Jag använde kommandot "traaaava!!!" innan övergången och berömde henne massor varje gång det blev trav. I början lät jag henne ha helt fria tyglar i övergångarna och då älgade hon verkligen iväg med så enorma och snabba kliv så jag hade fullt sjå att inte flyga av... Men jag ville inte på en gång försöka kontrollera tempot utan först bara belöna valet av gångart genom att lämna henne så mycket ifred som möjligt.

Efter en stund började jag successivt ta kontroll på tempot - det var ÄNDÅ helt galet jobbigt att hänga med i hennes stora rörelser, matte flåsade som en blåsbälg och svetten bara rann om mig... Vem behöver ett par timmars spinning eller militärträning för att ta ut sig totalt?! Men även Hamingja fick ju svettas endel, särskilt som underlaget var tungt.

Det var tur att jag var "tvungen" att belöna henne med skrittpauser då och då - så att jag själv hann hämta andan lite! Nu hoppas jag lilla Hamingja begrundar detta noga - så att vi kan hitta tillbaka till vår "travknapp" även när vi rider ute längs vägen/utan djupsnö! 

Onsdagsmys med hästarna!!!

Var så TRÖTT efter jobbet idag att jag först tänkt ställa in ridningen och åka direkt hem... men som tur var ändrade jag mig och åkte till stallet i alla fall. Och där träffade jag Malin som led av ridabstinens (hennes fina Sóley står på boxvila med en sårskada) så det slutade med att hon lånade Lára och vi fick sällskap ut i solskenet!!!

Än en gång råkade Lára "försäga sig" och frusta belåtet mitt under sina sadlingsprotester. Det hände TVÅ gånger t o m, innan hon kom på sitt misstag och högg lite extra i luften som kompensation! Hon har ju faktiskt en image att tänka på!!!

Vi red ut längs vägen mot sjön och Lára precis som senast, när jag red ut med Adina, imponerade Lára genom att inte ha särskilt bråttom utan tölta lugnt och avslappnat redan från start - duktig tjej!!! Och ett lugnt, jämnt tempo från medföljande häst har ju också en mycket positiv inverkan på Hamingja! Lára och Malin briljerade då och då med att växla över till trav - där har Hamingja och jag verkligen något att träna på innan vi har en lika tydlig "travknapp"...

I korsningen vid sjön passade vi på att lägga in lite voltarbete i skritt för båda hästarna innan vi fortsatte en bit efter vägen längs med sjön mot skoterklubben. Hamingja kändes lite matt idag, men så var det också +6 grader och hon har ju nästan all vinterpäls kvar fortfarande.

På hemvägen instruerade jag Malin hur hon skulle rida Lára i öppna åt vänster med tydligt stöd på tyglarna (särskilt högertygel) och driva henne fram emot bettet. Lára började också komma in mellan hand och skänkel och länga halsen nästan på en gång för att sedan tölta på riktigt trevligt! Och efter en skrittpaus slappnade Lára av ytterligare så det såg ännu trevligare ut!

Hamingja skötte sig riktigt bra på hemvägen och det kom bara ett "il" när hon testade om hon kunde springa iväg med mig. Det berodde nog främst på att även Lára höll ett ganska lågt och jämnt tempo så det inte var så mycket som triggade lilla fröken - samt kanske också att jag nu red mer "förebyggande" så att hon inte skulle kunna vräka ut högerbogen som hon gör som inledning på sina "rusningar".

Sammantaget var det ett riktigt trevligt ridpass - och kändes förståss extra bara när även Lára fått vara med! Vilken TUR att jag ändå åkte till stallet!!! (Efter sådan här effektiv ridterapi minns jag ju knappt att jag jobbat idag!)

Hästar i mitt liv nr 4/5: Lára frá Reyðarfirði

 "The King is dead.... LONG LIVE THE QUEEN!!!"

Lára kom in i mitt liv när den stora sorgen efter Feykir fortfarande var alldeles färsk och jag hade inte alls börjat fundera på ny häst - jag ville bara ha tillbaka min gamla... Men när Sylvia frågade om jag kunde hjälpa henne att motionera Lára, som vilat i två år efter att ha gått med föl och nu behövde sättas igång inför försäljning, var det ju en möjlighet att i alla fall orka komma tillbaka till stallet. 

Efter några snabba vändor i skogen (jo, här var det drag under galoscherna!!!) ville jag lära mig lite om hur hon skulle tränas och fick rida en lektion för Sylvia. Egentligen sa det nog "klick" redan då, även om jag försökte förtränga det eftersom jag inte var mentalt redo för en ny häst. Men när jag sedan fick låna henne och rida en kurs för Atli var jag definitivt "fast"!!!

Jag har aldrig träffat på en häst som är lika extremt arbetsvillig som Lára! (Jo, hon slår t o m Reykur på den punkten!) Hon är dessutom något så ovanligt som en häst som fort blir mätt och t o m lämnar kraftfoder. Så när jag velat få henne att äta lite extra gäller det att INTE visa henne tränset - för då slutar hon äta direkt och går blixtsnabbt över till "Working-mood"! Och oavsett om det handlar om att rida ut i skogen eller träna på ridbanan så tar hon sig an uppgiften med lika stor entusiasm! En entusiasm som dessutom smittar av sig - jag har aldrig sett någon som INTE haft ett stort leende på läpparna efter att ha fått provrida henne!

 Vi åkte på vår första tävling redan två veckor efter att jag köpt henne. Då var hon ännu bara i början av igångsättningen och hade inte hunnit få tillbaka vare sig kondition eller muskler - förutom att vi inte alls hunnit lära känna varandra ännu. Trots detta blev vi totalsegrare i Lätt klass! Bilden ovan är dock från ett senare tillfälle - när hon hunnit muskla på sig riktigt fint!

Tillsammans har vi verkligen fått göra en fantastisk resa! Under tre års tid har vi tränat för Atli Gudmundsson 5-6 gånger per år. Lára, som innan varit ridskolehäst hela sitt liv visade sig svara ännu bättre på seriös träning än vad vi hade vågat hoppas på! Och jag känner det som att jag äntligen börjat lära mig lite om ridning!

 Hon har alltid haft fyra klockrena gångarter. Men från att tidigare töltat "på talang" har hon börjat bära upp sig så här fint! Hon är verkligen en FANTASTISK häst - så beslutet att sälja henne har inte varit lätt... Men för att fortsätta utvecklas som ryttare behöver jag nu nya utmaningar. Och även om jag väldigt gärna hade velat behålla henne förtjänar denna arbetsnarkoman att få vara nr 1 hos någon som vill rida henne MYCKET! Inte vara nr 2 hos mig som bara skulle orka rida henne någon gång/vecka. Så jag kan bara säga GRATTIS till den som framöver får förmånen att bli Láras nya människa!

Så snart Lára ser mig skyndar hon fram till grinden och signalerar tydligt att hon är redo för ridtur. Om inte Hamingja kommer direkt, utan jag behöver ropa och vissla på henne några gånger blir Lára OERHÖRT frustrerad och buffar på mig med huvudet: "Jag är ju redan här matte - du kan sluta vissla!" Hon brukar försöka stoppa in huvudet i Hamingjas grimma också - så många gånger har jag inte hjärta att lämna henne i hagen utan hon får också följa med in i stallet även om jag bara tänkt ta in Hamingja. Då kan jag ju passa på att lura i Lára lite mat samtidigt - bara jag inte visar henne tränset!

Hästar i mitt liv nr 3/5: Feykir från Erlandstorp

Finaste Feykir köpte jag från Nina Keskitalo redan som 1,5 åring, men han gick kvar i unghästflock nere på Örnäs ett antal år - flyttade upp till Luleå först sommaren när han blivit fem år och var inriden. För mig som ridit ren fyrgångshäst tidigare var det en helt ny värld som öppnade sig - det kändes som att det mesta jag lärt mig på Reykur skulle göras tvärt om på Feykir! Dessutom hade jag ju aldrig haft en så ung, outbildad häst förut så det var också jättespännande!

Vi hann uppleva så mycket roligt tillsammans - t ex när vi red på isen ute i Luleå skärgård tillsammans med "Reykur-Eva" och Geisli! 

 Första gången Feykir kom till Mariebäck, då för att tränas av Sylvia, och vi släppte ut honom i valackflocken ignorerade han totalt den häst som direkt kom honom till mötes och gick istället rakt fram till en annan häst. "Han har höga ambitioner!" konstaterade Sylvia och förklarade att hästen han gått fram till var ledarhästen i flocken. "Det är den positionen Feykir själv vill ha! Hästen han ignorerade totalt är lägst i rang..." När han sedan flyttat permanent till Mariebäck dröjde det inte heller länge innan han var ledaren i flocken. Han visade sig också vara en mycket bra ledarhäst! Flockens sammansättning ändrades hela tiden när träningshästar tillkom resp åkte hem igen. Men Feykir såg till att det alltid var lugnt i flocken. Helt utan våld, bara med sitt tydliga kroppsspråk visade han dem vem som bestämde. Och den som inte var snäll mot de andra i flocken vallade han ut "i kylan" - först när de kunde uppföra sig var de välkomna in i hans flock.

 Med Feykir fick jag börja träna regelbundet för Atli Gudmundsson, en i den exklusiva skaran som får kalla sig Mästare på islandshäst! Oerhört utvecklande förståss!!! Vi hann också med en hel del tävlingar - bilden ovan är från en av Midurs regionala tävlingar i Boden.

Den 1:a mars 2011 var Johan och jag på kryssning vid Arabiska halvön och när fartyget precis lagt till i hamnen vid Omans huvudstad Muscat fick jag ett sms från Sylvia: "Ring snarast - ang Feykir!" Hjärtat hamnade förståss i halsgropen direkt  och tyvärr visade det sig också vara riktigt, riktigt illa: min FINA Feykir hade fått fång... Det är en sjukdom som brukar drabba överviktiga hästar som går på för kraftigt bete. Men Feykir var i lagom hull och i hagarna låg snön djup... Veterinären som Sylvia kallat ut trodde att det berodde på en förgiftning - att han grävt fram dåligt hö eller liknande under snön och ätit. Vid efterföljande besök på kliniken skulle det visa sig att hovbenet roterat och tryckte mot sulan i båda framhovarna. Klinikveterinären trodde ändå att han skulle kunna bli helt återställd, men efter flera månaders vila med låååååångsam förbättring blev han plötsligt akut sämre igen och hade så ont att han inte ens ville stå upp. Det var dags för mig att fatta det hittills svåraste beslutet i mitt liv... 

Jag hade ju hoppats att vi skulle få måååånga år ytterligare tillsammans, men finaste Feykir blev bara 11 år, 1 månad och 1 dag gammal. Här är hans plats på Hästvilan i Västmark. 

Quality-time!

Elisabeth fixade en selfie på oss efter dagens ridtur!

Idag var det riktig Quality-time: Hamingja och jag red ut tillsammans med Elisabeth och Démantur! Vi hade även hoppats att få med oss ytterligare sällskap - på Lára - men tyvärr blev det inte så. Idag var bilvägen plogad och med +2 grader i luften fick broddarna suveränt fäste i isen så man hade inte kunnat önska sig bättre ridunderlag!

Jag kan ju inte påstå att jag har kontroll på min häst hela tiden när vi rider med sällskap... hon får sina il då hon springer iväg med mig... Men idag lyckades jag tillslut se ett mönster: varje gång vräker hon först ut högerbogen när hon kastar sig iväg. Huvudregeln med denna häst är annars "ju längre tyglar desto bättre" - men just i detta läge innebär ju långa tyglar både att hon har stort utrymme att skicka ut högerbogen och att min reaktionstid blir betydligt längre...

Testade därför att inte ha längre tygel än att den precis var lös så länge hon gick högerställd med bogen på plats - och efter detta kunde jag behålla kontrollen! Nu var det först i slutet av ridturen som jag kom på detta, så jag hann inte utvärdera någon längre stund. Men det verkade mkt lovande i alla fall!

"Hamingja was here!"

Så här fint väder var det INTE när jag åkte till stallet idag... utan det var mulet och blöt snö föll från himlen.... På marken låg ett drygt 5 cm tjockt täcke "styltsnö" av sådan kaliber att inte ens snösulor var en garant mot halka. Förutsättningarna för ett ridpass verkade alltså inte vara de bästa - men det det skulle visa sig bli riktigt lyckat ändå!!!

När Hamingja och jag red iväg var bilvägen till Mariebäck inte plogad, men det hade kört ett par bilar och jag försökte rida i hjulspåren för att undvika styltor så gott det gick. Dessutom undvek jag skritt och red på i tölt redan från start. Efter en micropaus i skritt lyckades jag med en igångsättning till trav och passade på att få mig ett "spinningpass" samtidigt som Hamingja fick träna på att inte trava jätte-, jättefort. Nyttigt för oss båda - och jag var definitivt den som flåsade mest efteråt!

Efter ny micropaus i skritt tänkte jag att vi skulle fortsätta med trav - men det tänkte inte lilla Hami... Gjorde MASSOR av försök att övertala henne till att trava, men oavsett hur mycket hon sträckte ut halsen så töltade fröken och verkade SÅ nöjd med det...

Vid det här laget hade vi passerat korsningen vid sjön, där jag till min glädje kunde konstatera att Alviksträskvägen var plogad! Ville passa på att nyttja det fina underlaget så jag avbröt mina travförsök och föreslog istället höger galopp (från skritt). Och den här gången var Hamingja helt på min linje! När jag testade att ställa lite höger-vänster några gånger kändes hon också mjuk och avslappnad i galoppen - trevligt!

Vid skoterklubbens stuga fortsatte vi utnyttja den fina underlaget - men nu till en lite längre skrittpaus. Under denna hann vi passera mördarvarianten av soptunna resp brevlåda som försökte ge sig på oss förra (=första) gången vi red här - men Hamingja hade redan morskat upp sig och passerade utan problem (även om hon förståss höll dem under noga uppsikt.)

Efter ytterligare några misslyckade försök att rida trav fick det bli ny galoppfattning från skritt och galopp uppför den långa backen innan vi vände hemåt igen. Nu märktes inte ett spår av den tveksamma galoppen senast - när hon förväntades springa i full fart rakt ut i det okända... Men hon hade  ju redan varit här en gång i sitt liv! Uppe på backkrönet vände vi hemåt igen, precis som senast. Och jag tänkte att vi borde haft en Hamingja-flagga att sätta där uppe - precis som de första på månen gjorde!

När Eva kommer hem från Förenade Arabemiraten på "påsklov" ska vi rida ut tillsammans på Annandagen. Efter att bara ha ridit kamel den senaste tiden kommer Eva INTE att vara nöjd med att bara rida till korsningen vid sjön - och definitivt inte Lára heller - så det är tur att Hamingja hunnit vidga sina vyer lite grann i alla fall!

Under hemvägen försökte jag trötta ut Hamingja i långsam, lite mer samlad tölt för att hon skulle tycka det var skönt att trava lite sedan... Men inte hjälpte det - lilla fröken tycker ju att det är så SKÖÖÖÖÖNT att tölta med nosen i marken istället. Det blir VÄLDIGT bra för oss när det åter blir barmark så att vi kan ta terrängen till hjälp för att träna traven!

När hon sedan ätit sitt kraftfoder och det var dags för mig att lunchfodra hästarna hade det slutat snöa och solen sken - härligt!!!