Fler Midurresultat

Vi var fyra Miduriter som tävlade i Umeå i helgen. Förutom Sylvia och jag även Magda på Merja och Johannes på Bjarkur (dessa två utgjorde faktiskt 50 % av tävlingens ungdomar - konstigt att det inte var fler från Umeåområdet..!) Och vi kan definitivt konstatera att Miduriterna gjorde bra ifrån sig! Magda och Merja vann sina båda klasser - och det på riktigt, riktigt fina poäng!!! Johannes och Bjarkur kom 2:a!

Johannes fick dessutom domarnas fina "Featherlight pris" för sin lugna och fina hantering av Bjarkur när han först inte vågade gå in på tävlingsbanan vid första uttagningen. (Här ska också domarna ha en eloge för deras sätt att hantera saken - jag tror han fick hela 10 minuter på sig att övertala Bjarkur att gå in.) Man får inte ta någon hjälp från marken, men förutom oerhört gott om tid fick han erbjudandet att passera på sidan så att han kunde rida in i "tratten" i riktning mot stallet istället om han ville. Dessutom slog man av musiken för att det skulle vara ett moment mindre som kunde stressa knappt 5:årige Bjarkur vid hans tävlingsdebut. Tillslut hade Johannes övertalat Bjarkur om att han vågade gå in på banan. Och trots denna spännande inledning slutade de alltså ändå tvåa i båda sina finaler! Verkligen värt ett särskilt pris!

Gaedingatävllingen var även SM-kval och det var fem ekipage som kvalade in till SM vid detta första försök i världshistorien (i norra Sverige alltså), varav Sylvia och Démantur (förståss) var ett! 

Idag, måndag, kan jag konstatera att tävlingen (och f f a snöstormen) tagit ut sin rätt... Har haft sådan värk i kroppen i natt att det inte blivit mycket sömn... värken sitter fortfarande i och dessutom misstänker jag att en förkylning är på gång för jag fryser och svettas om vartannat... Är därför hemma från jobbet och förutom ett toabesök på morgonen (när jag frös så att jag skallrade tänder) tog jag mig inte ur sängen förrän klockan nästan var 12. Sedan dess har det varit ryggläge i soffan med ljudbok. Inte bara Lára har vilodag idag m a o!

Finaldagen

När startlistorna för finalerna sattes upp på morgonen fick jag det äntligen svart på vitt: jag och Lára skulle få rida final även i B-flokk! Men det var på håret... Totalt 15 ekipage gick till final och vi var nr 15... Men tävlingsdagen inleddes med vår A-final i T7. Det var KALLT idag, men jag satsade ändå på fåfängan och tog softshellkavajen istället för vinterjackan att rida i, något jag kom att ångra...

I o m att det var en "rakbana" skulle vi starta "strömmande" och sedan invänta alla innan vi red tillbaka på samma sätt. Första två sträckorna visar man arbetstempo tölt och de andra två "valfritt tempo tölt". Jag skulle alltså inte behöva rida ökat tempo om jag inte ville (det är ju fortfarande ett minst sagt osäkert kort för oss...) Men min långsiktiga målsättning är ju att kunna tävla öppen klass, där ökat tempo krävs så jag hade bestämt att mitt huvudmål för denna tävling var att träna på ökat tempo i tävlingssammanhang. Och till min stora glädje kunde jag konstatera att vi presterade våra två bästa sträckor ökat tempo hittills på tävling! Detta innebar att vi höll takten hela sträckorna, även om det inte gick så jättefort!

Jag var förståss supernöjd med detta! Målsättningen hade ju bara varit att träna ökat tempo, jag hade inte vågat tro att vi verkligen skulle klara att hålla takten hela vägen! Är lite osäker på poängen (trodde jag skulle hinna frysa ihjäl medan vi väntade på poänggivning, utrustningskontroll och resultat) men jag trooor att vi fick 5,0 - 5,5 på ökningarna och det är jag jätteglad för! Poängen värmde alltså, men det gjorde inte vädret... när jag kom tillbaka till stallet med Lára var jag så kall att jag knappt kunde böja fingrarna tillräckligt för att sadla av...

Medan vi värmde för denna final hade det nämligen börjat snöa och blåsa och det skulle visa sig bara vara början... vädret skulle komma att utveckla sig till våldsam snöstorm... :-O Som tur var bjöd mamma och pappa på varmt te i varm bil, så att jag kunde tina upp till nästa final!

När det var dags för B-flokk var vi 8 i B-finalen - och eftersom Lára och jag var sista ekipage som kommit med skulle vi starta varje visning. Precis som i tölten skulle vi rida "strömmande". Jag var lite orolig att hon skulle gå lite med handbromsen i när hon skulle rida bort från de andra - men duktiga gumman hade inga sådana tendenser alls! Först visade vi långsamt tempo tölt i två sträckor och det tyckte jag gick hyfsat i alla fall. Sedan var det dags för trav och då kändes hon riktigt fin! Hon kändes så stabil att jag vågade rida på betydligt snabbare än i uttagningen - domarna hade dessutom sagt att vi alla generellt ridit lite för försiktigt igår.

Tredje och sista visningen i finalen var snabb tölt. Till min glädje upprepade vi bedriften att hålla takten hela första sträckan! Då vågade jag mig på att trycka på lite mer under den andra - då vi dessutom red mot stallet vilket gav extra draghjälp. Så nu red vi faktiskt ganska snabbt också!!! "Den sista sträckan var riktigt fin!" sa Sylvia sedan.

Efter detta väntade poänggivning - vilket var en utdragen historia eftersom vi var 8 ekipage. Vid det här laget var vi inte bara blöta av svett utan kläderna var dessutom genomblöta utifrån av snöstormen, så alla ryttare stod och hoppade på stället i desperat försök att få upp någon slags värme. Förutom poängen för resp gångart får man även poäng för hästens vilja samt formen under ryttare (vilket alltså INTE innebär samma ihoptryckta form som tyvärr ofta belönas i FIPO-klasserna). Dessa två moment har dessutom dubbel koefficient, vilket gjorde det extra svårt att förutse vår placering... (Tillslut var det en medtävlare som desperat sa att "Snart struntar jag i placeringen och går - innan jag fryser ihjäl!!!)

Men vi höll alla ut och tillslut började resultaten ropas upp. Man börjar alltid bakifrån, i det här fallet alltså med plats 8 (den vi hade i uttagningen). Till min stora glädje ropades ekipage efter ekipage upp - utan att mitt och Láras namn nämndes... Att Maria Nilsson skulle vinna med sin fina hingst hade vi snabbt räknat ut.... men till min enorma glädje visade det sig att jag ridit upp mig från 8:e till en 2:a plats!!! Vilken härlig gaedinga-debut!!!

Sylvia och Démantur har ju inte någon riktig konkurrens, så de vann förståss både T1 och A-flokken (femgång). Under A-flokkfinalen snöade och stormade det t o m ÄNNU värre än när vi red, det verkade inte finnas någon ände på detta oväder! :-O

När vi sedan MKT nöjda styrde bilen norrut igen var vi däremot inte säkra på om vi verkligen skulle ta oss hela vägen hem i snövädret...Och den oron skulle inte visa sig helt obefogad...  I den sista rondellen på E4 genom Umeå stod Polisen och dirigerade om trafiken. Orsaken kunde vi urskilja längre fram: tre långtradare satt fast i backen en bit längre fram. Det hade nog nyligen hänt, för vi fick inga instruktioner om färdväg förutom att vi inte kunde fortsätta längs E4:an. Men tack vare min lokalkännedom kunde jag lotsa Sylvia via en mindre omväg in på Ersboda innan vi kunde svänga ut på E4 igen. I den korsningen var det dock också blinkande blåljus... en stor långtradare med släp visade sig ha krockat med en personbil... Polisbilar var på plats och hade flyttat personbilen från korsningen, så att vi kunde passera. Men en ambulans anlände precis...

Vi rullade sakta vidare norrut, höll tummarna att vi aldrig skulle behöva stanna i någon uppförsbacke. Det var 2+1 väg med mitträcke och vi kunde konstatera att det inte fanns någon möjlighet för bakomvarande fordon att köra om oss, det var alldeles för mycket snö i det vänstra körfältet... Lite senare skulle det visa sig att vi haft tur som kommit iväg så snabbt från Umeå. Maria Nilsson, som kommit iväg senare, hade inte klarat sig med den lilla omväg som vi fick göra... P g a olyckan i den andra korsningen och bärgningen av den långtradaren hade all trafik dirigerats om till inlandsvägen via Burträsk. Och den stackaren skulle ju dessutom ända till Gällivare...

Vi hade fått rapporter om att det INTE snöat på TV:s travsändningar från Skellefteå, så vi hade ändå ett hopp om att ta oss hem till Luleå innan midnatt. Bara inte snöstormen började röra sig norrut.... Och vi hade tur, någonstans mellan Umeå och Skellefteå började snöfallet avta. Och lite senare hade vi helt torr vägbana - vilket sedan höll i sig hela vägen hem! Tack för det SMHI!!! ;-)

Hemma i Mariebäck fick våra duktiga hästar äääääntligen gå ut i hagen och rulla sig igen, efter att ha stått på box konstant sedan i onsdags kväll. Det var populärt! Démantur trumpetade förståss ut sin ankomst så att ingen kunde missa att hingsten var hemma igen! Och även Lára "pratade" en hel del med sin flock när hon kom ur transporten. Och väl i hagen hälsade hon också noga på var och en innan hon hade tid att rulla sig. Hästarna verkade alltså tycka det var lika skönt som vi att vara hemma! 

"Radio för kortväxta!"

I går kväll hade vi SUPERTREVLIG After Ride, med hämtpizza (man behöver verkligen inte göra det krångligare än så!) och hysteriskt rolig underhållning av "Radio för kortväxta" förstärkta av två starka kort från Hörneforsrevyn. Det var mycket sång och skratt - och när fenomenale Rickard visade prov på sitt makalösa kroppsspråk tror jag det var fler än jag som drabbades av akuta skrattkramper! Verkligen en passande avslutning på en riktigt rolig tävlingsdag! Nu hoppas vi att vi kan engagera "radiokanalen" till Midurs tävling första helgen i juni! (En av dem var föresten klasskompis till min lillebror i grundskolan. Tänkt att det blivit en sådan entertainer av den buspojken!)

Jag avvek ändå ganska tidigt, min äldre bror fyller år idag (nej, det är inget aprilskämt) och hade födelsedagsbjudning, så jag hann med en riktig "family get-together" också, där bara min syster saknades. (Hon är f n i Tanzania, så hon hade laga förfall!) Mer trevlig samvaro - samt vispgrädde och hallon till LCHF:arna (vi är två i familjen). 

Gaedinga-premiär!!!

Detta blogginlägg skrivs kl 06.00 på söndag morgon.... Det är  nog enda gången ständigt trötta Anna kommer att vara uppe så tidigt för att blogga...!!! Men det har varit så intensivt från tidig morgon till sen kväll, så...

Igår var det alltså dags för oss att göra gaedinga-premiär (och jag tror det gällde för samtliga deltagare på tävlingen.) Det senaste dygnet hade vi verkligen undrat vad vi gett oss in på.... räckte det inte med en bra kurs för Eyjolfur, så att vi skulle åka hem istället? Men så kom lördagsmorgonen med strålande sol, Lycko-Lára travade sig direkt genom veterinärbesiktningen och sedan fick vi uppleva det mest inspirerande ryttarmöte jag någonsin varit med om!

Barbro Beckström, huvuddomare på tävlingen och en av gaedingakeppnins stora tillskyndare i Sverige, berättade på ett MKT inspirerande sätt om tävlingsformen. Och även bedömningen av den är positiv: istället för att leta fel att göra avdrag för ska domarna bara sätta poäng på det bästa som man visar av resp gångart! Bedömningskriterierna premierar dessutom en lösgjord häst som arbetar med sin överlinje! Man är alltså redan där vi hoppas att FIPO-bedömningarna ska komma med tiden... Efter att i två dagar ha hört Eyjolfur beskriva hur viktigt detta är för hästens hållbarhet och välmående kändes det förståss extra positivt!

Själva tävlingsbanan bestod av en inhägnad sträcka längs travbanans ena långsida, med en "tratt" i varje ände att rida in i. Tyvärr hade vi inte fått någon möjlighet att provrida den innan, samtidigt som det var VÄLDIGT tydligt att man startade med att rida bort från stallen och de andra hästarna.... så vi var MÅNGA som hade problem med spända och ovilliga hästar i början...

När jag skulle rida mitt B-flocksprogram ville Lára inte alls lämna de andra hästarna och det var motvilligt hon närmade sig "tratten" och själva tävlingsbanan... Jag skulle börja att visa långsam tölt, och den var tyvärr ljusår från den avslappnade dito som jag fått njuta av under kursen... Inte heller ökade tölten gick något vidare... (Sylvia påpekade sedan att Lára skjutit ut högerbogen mkt - något jag inte uppmärksammade i nervositeten. Uppenbarligen är hon alltså "tillbaka till ursprunget" efter en period då det varit vänsterbogen som brukat vara på vift.)

En av de gångarter då jag tänkt att det kunde bli problem var skritten. Jag hade inte vågat lägga den så att vi skulle skritta mot stallen, då var risken för stor att hon bara skulle takta. Samtidigt ville jag ju inte ha en ovillig häst som ålade sig på vägen bort... Men eftersom man bara behöver visa 2/3 av sträckan i skritt hade jag fått tipset av Sylvia att rida arbetstempo tölt först, för att sedan sakta av och låta henne sträcka ut sig i skritt. Det fungerade jättebra! Jo, liiite vingligt blev det ändå, för hon skulle spana på publiken, men inte för att hon inte gick fram!

Jag hade lagt galoppen mot stallet (man ska ju visa MKT fart och fläkt i gaedinga), började med lugn galopp och sedan lät jag henne dundra iväg i en Lára-ökning. Oj, vilken fart det blev!!! Hann bli lite orolig för att jag inte skulle få stopp på henne igen, men det lyckades det också. Min plan hade varit att smacka lite i ökningen - men när hon var så på hugget vågade jag inte, då kanske vi hade fortsatt ut från banan?!

Efter galoppen presterade vi en JÄTTEFIN trav (gångart nr 2 som jag varit lite orolig för - skulle hon bara stressa på eller...?) Vi fick t o m en 8:a av en av domarna!!! Den sista valfria sträckan hade jag haft som reserv för att i första hand kunna göra om skritten eller traven om hon stressat på för mycket i dem. Men nu var jag ju så nöjd, så istället provade jag att göra om ökade tölten. Tyvärr gick det inge vidare nu heller... det var förståss den där högerbogen som spökade. Men sammantaget var jag i alla fall mkt nöjd med vår premiär! Och precis som de andra kunde jag konstatera att det är ROLIGT att rida gaedinga!!!

Till vårt T7-program hade jag fokus på högerbogen och Lára hade inte längre några problem att gå in på banan. Det resulterade i poängen 5.10 och en tredjeplats i uttagningen!!!

När det gäller gaedingakeppnin är det i skrivande stund liiite osäkert. Jag tror att vi tog oss till B-final, men det var lite oklart vad som gäller. (Mer än hälften av de 30 ekipagen var med i fyrgångsgrenen B-flokk.) Håll tummarna!

Lára är en bulldozer...! :-O

Idag var det dags:  kurs för Eyjolfur Isolfsson - en av Mästarna inom Islandshäst. (Atli hör också till dem.)
Jag tyckte förståss att det var spännande med en (för mig) ny instruktör. Och Lára tyckte det var spännande att vara i ett ridhus. Särskilt spännande var det med de stora speglarna...oj, vad hon sträckte upp sig och stod och tittade på den där supersnygga hästen som syntes i dem!!! :-)

Vid första lektionen fick vi börja jobba hästarna från marken och han konstaterade ganska snabbt: "Din häst är en bulldozer, Anna!" Och jag kan ju bara konstatera att han har helt rätt... ett helt liv som ridskolehäst har lärt henne ALLA knep om hur man dominerar en människa. Det första Eyjolfur anmärkte på var att hon visar alldeles för lite respekt, genom att hon kommer alldeles för nära när man står och håller i henne. Han tog över tyglarna en stund och fick henne snabbt att backa undan några steg genom att vifta ordentligt med armarna och pisken. Men nästan lika snabbt tog hon några steg framåt igen... varpå han "jagade bort henne" igen och igen... Och efter en stund accepterade hon och stod kvar en bit ifrån honom.

Jag fick ta över och göra samma sak - han betonade även vikten av att jag inte började gå efter henne när hon backade utan själv stå kvar på samma plats hela tiden. Även med mig testade hon förståss att komma tillbaka till mig några gånger innan hon accepterade att stå kvar på det avstånd jag hade valt. Och ni skulle ha sett vilket enormt fokus hon plötsligt hade på matte: hon fokuserade mig med blicken ("stora ögon" som Eyjolfur sa) och spetsade öron. Häftigt!

Dagens två första egentliga övningar var båda från marken. Först skulle vi stå framför hästen och uppmana den att flytta sig i sidled genom att leda åt sidan med tyglarna och ge signal med pisken. Ville hästen gå framåt (vilket Lára förståss gjorde) skulle man markera med kroppsspråk och pisk att det var fel. Eyjolfur fick komma och hjälpa mig med Lára till att börja med, innan jag lyckades få till det själv.

När vi sedan skulle träna sidförande från backen fick han komma och hjälpa mig igen. Man skulle stå på hästens vänstra sida, hålla vänster hand i bettringen (och ställa hästen inåt) medan höger hand skulle kontrollera yttertygeln samt hålla pisken. Så skulle man gå mot hästens bog samtidigt som man uppmanade den att gå sidföra utåt genom att ge signal med pisken i skänkelläget. Det var verkligen inte lätt från början... Lára trängde bogen mot mig istället för att gå undan. "Typiskt dominant betéende..."sa Eyjolfur och tog över en stund för att få fram rätt reaktion hos henne innan jag fick prova igen. Och sedan gick det förståss MYCKET bättre!

Sedan fick vi rida - men faktiskt nästan bara skritt. Vårt fokus skulle vara att få en avslappnad häst och det skulle vi uppnå genom att vända runt hästen resp ändra riktning. På en häst som Lára (som inte alls hade tid att skritta lugnt och avslappnat) sa han att jag i princip inte skulle rida rakt fram alls, förrän hon började slappna av och länga steget. Och tillslut kom vi äntligen dit. Sedan fick vi göra samma sak i trav. I båa gångarterna sa han: "Rid var som helst, men INTE på spåret, för det är det sämsta stället att befinna sig på med en häst som stressar!"

När vår lektion var slut (hans lektioner är en hel timme) så var Lára faktiskt lite svettig trots att vi nästan bara skrittat. Men dels hade hon ju stressat runt en hel del och dessutom hade hon säkert svettats endel av ilska under övningarna från marken när hon plötligt blev satt på plats så där.  

"Kasta toppi"

Om dagens första ridpass mest handlade om skritt så blev nummer två desto mer ansträngande. Vi fick dock börja med att flytta hästarna från marken, som på förmiddagen. För mig fungerade det inte alls... Eyjolfur sa att jag måste börja alldeles från början, med att jaga bort Lára från mitt personliga utrymme, för att hon skulle börja lyssna på mig. Det gjorde jag och OJ, vilken reaktion! Nu stod hon plötsligt 1,5 meter ifrån mig, med FULLT fokus på matte. Det var spetsade öron och "stora ögon" som Eyjolfur sa. Och efter detta gick också den egentliga övningen bra!

När vi fick sitta upp på hästarna var det dags för "kasta toppi" som de säger på Island. Eller "skrölt" som man brukar säga här. D v s rida hästen med bibehållen avslappning och lååång överlinje i ett tempo mitt emellan tölt och skritt. Ursprungen till det svenska uttrycket är väl ganska uppenbar?! Och det isländska betyder ungefär att hästen kastar med pannluggen.

Dessutom betonade Eyjolfur betydelsen av hur vi använde vår hand. ALDRIG dra tyglarna mot sig, då låser man hästen och den blir aldrig avslappnad. Utan man ska hålla tygeln mellan tumme och pekfinger och sedan sluta handen om tygeln när man vill göra en förhållning och öppna handen direkt man vill ge eftergift. Ha som målsättning att varje förhållning (eller varje inverkan med skänkeln) bara ska vara i 1/2 sekund!

Man skulle också tänka på att byta varv ofta - samt att ge hästen flera kortare skrittpauser när den varit duktig. När jag efter en massa "kasta toppi" fick övergå till att rida långsam tölt med lång hals på volt. När hon gick över i trav några steg sa Eyjolfur att jag INTE skulle sitta och driva hela tiden i tölten för att hon bytte till trav. Självklart ska jag ju korrigera henne så att hon kommer tillbaka till tölten. Men så snart hon åter töltar ska jag "låta henne vara i fred" från både tyglar och skänklar. "Man ska inte försöka hålla kvar hästen i tölt, varken med tyglar eller skänklar, sa han, för det skapar bara spänningar i hästen. Utan man ska lära den att när man ber om tölt så ska den fortsätta tölta till dess man säger något annat."

Det blev VÄLDIGT mycket skrölt och tölt under detta ridpass - även om jag lade in många korta skrittpauser. Både Lára och Démantur var riktigt, riktigt svettiga. Så när vi transporterat dem tillbaka till Umåker (den fjärde transportresan för dem bara idag!) fick de gå direkt till spolspiltorna. Väl där blev det traumatiskt för Lára... men det ska jag berätta mer om senare!

On the road!

Direkt efter jobbet åkte jag ut till Mariebäck för att packa ihop det sista, lasta hästar och åka mot Umeå. Lára och jag skulle ju få sällskap av Sylvia och Démantur för att först rida kurs två dagar och sedan tävla i Norrlandspremiären av Gaedingakeppni - tillika SM-kval! Av olika anledningar kom vi iväg senare än vi hade hoppats... Dessutom komplicerades det hela av att Sylvias bil är så låg (och dessutom REJÄLT lastad, med bl a hö för fyra dygn till två hästar) så ett metallstöd på hästtransporten skrapade i så snart vägen var lite ojämn... I Norrfjärden fyllde vi dock extra luft i bilens bakdäck och sedan gick det betydligt bättre!

Desto bättre var ju att våra hästar skötte sig alldeles utmärkt i transporten! Att transportera hingst och sto tillsammans kan ju minst sagt vara lite vanskligt. Det är tur att Démantur har sådant superlynne!!! Dessutom hade vi inte bara bundit fast dem i frambommen utan även på resp sida - för att minimera deras möjligheter att nosa på varandra. När vi tillslut kom fram till Umåker vid 21-tiden kunde vi konstatera att det hela gått helt utan incidenter! Skönt!!! Av metallstödet på transporten återstod dock inte så mycket...

Lára och Démantur inkvarterades ståndsmässigt - vi fick ett helt eget stall med 12 boxar! Men i morgon kommer det väl fler hästar. Och då ska vi få rida kurs! KUL!!! Och spännande att rida för en (för mig) ny instruktör!!!