Idag kom veterinären ut och tittade på Hamingjas kala fläckar under pannluggen och runt öronen. Hon kunde inte på en gång utesluta vare sig ohyra eller någon form av hudirritation, men tog med hudflagor för analys. Under tiden ska jag börja behandla med Zitch som under namnet Switch förr såldes receptfritt som insektsmedel för häst men som numera är receptbelagt p g a att det råder livstidskarens (djur behandlad med medlet får aldrig gå till livsmedelsproduktion) och därmed måste noteras i hästens pass. Hon tyckte det var lika bra att börja behandla med detta direkt, utan att invänta analysen från hudprovet, så att ev ohyra inte hinner sprida sig. Och skulle det inte vara ohyra så är ingen skada skedd utan Hamingja har fått ett mycket effektivt skydd mot insekter som bonus. Dessutom ska jag börja tvätta området med klorhexedinlösning som hjälper ifall det är istället är någon form av hudirritation. För inte heller i det fallet gör det något om man skulle visa sig behandla "i onödan".
Det kan vara riktigt bra med en "onödig flärp"!
När veterinären åkt började jag göra Hamingja klar för ridtur och hade hunnit sadla innan jag kom ihåg att vi förstås skulle börja med travlongering. Då är inte löst dinglande stigbyglar så trevligt men vojlocken jag använder just nu visade sig lämpligt nog vara en där jag INTE klippt bort dessa flärpar så nu kom de väl till pass! (I o m att min sadel har stiglädren under kåpan har jag till helt nyligen inte sett någon anledning att ha flärparna kvar så jag har klippt bort dem från många vojlockar och schabrak. Men uppenbarligen är det bra att jag inte gjort det på alla!) Under dagens longering visade Hamingja inte minsta tendens till att "ramla" inåt utan rundade sig fint direkt, i båda varven!
Efter att under långa sträckor ha flyttat för omväxlande höger och vänster skänkel red jag ner på den andra vägen över ängarna och övergick till övergångar till tölt. Vi har ju ridit denna väg väldigt många gånger den senaste tiden så jag var helt oförberedd på att det skulle bli tvärstopp när vi om till bron över Höbäcken...! Hamingja "frös fast" på stället, lyssnade, vädrade och jagade upp sig mer och mer. Hennes matte förstod inte alls allvaret i situationen utan hävdade att vi passerade här utan problem så sent som igår. Tillslut hoppade jag av och gick före som en levande sköld, men det krävdes ändå massor av övertalning innan hon tillslut - ytterst tveksamt - följde med. Längs båda sidorna av bäcken är det tät lövskog och det var först när vi kom ut på fältet på andra sidan som jag såg minst två älgar som försvann i skogskanten och genast blev ju Hamingjas reaktioner väldigt begripliga även för en trögfattad matte!
Och här är bildbevis på att vi var så MODIGA att vi TROTS älgarna fortsatte framåt till dess vägen tog slut (vid 2:an). Älgarna hade då försvunnit in i skogskanten till vänster om oss och i alla fall när jag skymtade dem rörde de sig i samma riktning som oss. När vi befann oss vid vägens slut hördes någon/några av hästarna i Höbäcken gnägga, så Hamingja fick ju ytterligare en anledning att lyssna och vädra i luften. Och fågelvägen var det ju inte så långt från hästhagarna som ligger där det gröna strecken börjar nedanför 5:an. Men älgarna var antagligen någonstans mellan oss och "hemma" så det kändes inte som att det var läge att försöka hitta en genväg tillbaka till sommarbetet...!
Det blev sedan tvärstopp även när vi skulle passera över bäcken på hemvägen så än en gång fick jag hoppa av och trots det var det svårt att övertyga Hamingja om att våga följa med. Och när vi tagit oss över och matte dessutom än en gång lyckats kravla sig upp i sadeln hörde t o m jag ett tydligt ljud av stort djur som rörde sig inne bland lövträden, så antingen var älgarna tillbaka eller också fanns det en eftersläntare kvar... Så enigheten var total om att det nu var hög tid att sätta fart hemåt!
Vi började lugnt och försiktigt med sidförande i skritt men när Hamingja började kännas hyfsat kommunicerbar och inte längre låg på i handen fick hon gå över i tölt. Jag har under min rehab bl a fått lära mig att kroppens reaktion på stress är ett adrenalinpåslag som förbereder musklerna för flykt eller kamp, Något som blivit ett problem för dagens människor eftersom det sällan handlar om att vi behöver fly undan ett lejon och därför byggs stressen bara på inombords. Därför kan fysisk aktivitet vara väldigt bra som stresshantering, för då får kroppen utlopp för/"pysa ut" det som byggts upp.
Och jag tänker att det borde vara på liknande sätt för hästar, så om man kan göra det utan att hästens flyktbeteende triggas ytterligare så är det bra att låta dem "jobba av sig". Så jag tänkte att så länge Hamingja inte lägger sig på i handen låter jag henne fortsätta tölta även sedan vi kommit upp på Hultetvägen. Där det gick styrde jag ut henne i den mjukare dikeskanten, men i övrigt tyckte jag att det inte kunde hjälpas att underlaget bitvis var hårt för det kändes verkligen som att hon behövde få utlopp för detta. (Det hade varit intressant att mäta stegfrekvensen för det var en OERHÖRD aktivitet i bakdelen, men ändå med bärighet så även om tempot var ganska högt kändes det aldrig okontrollerat.) Och det visade sig också ha bra effekt, för när vi kom fram till asfaltvägen kunde Hamingja skritta helt avslappnat på hellånga tyglar - hon verkade helt ha fått älgarna "out of her system"!
.jpg)
Inlägg
