Ökat tempo tölt - med STOR förbättringspotential...!!!

Vårkänslor med takdropp och Hamingja får - bokstavligen - "äta ute"!

Idag hade nog hästarna önskat att de kunde "ta av sig jackan" för +4 grader är VARMT för den som verkar tycka att det är svalt och skönt med runt -20...! På så vis var det förstås lite dålig timing av mig att satsa på ett ridpass i kategorin "kort men intensivt"...men jag hade helt enkelt inte så mycket tid till mitt förfogande. Därför red jag upp bakom vägbommen och längs den vänstra vägen som numera är välplogad inför skogsavverkningen - det hade bara hunnit komma 2-3 cm snö sedan den plogades senast. 

Min plan att träna galoppintervaller funkade väl sådär... Hamingja gjorde fina galoppfattningar och inledde med trevlig bärighet i galoppen. Fast alla grenar och allt skräp som blåst ur träden under stormen föregående dygn gjorde att det fanns liiiite för mycket spännande att hålla koll på och då blev ju nacken hög, halsen kort och galoppen spänd...så jag fick f f a fokusera på att hon skulle hålla galoppen och inte gå över i pass... 

Framme vid vändplanen kunde jag dock glädja mig åt ett jättebra underlag, så jag passade på att jobba på volt inte bara i skritt utan även i tölt resp trav! Och då fick jag en riktig aha-upplevelse: med höger hand mot manken (alltså höger hand i båda varven) hölls högerbogen på plats vilket gav trevliga gångarter och riktigt fin längd på halsen! Sedan passade jag på att "påminna om pisken" både i skritt och tölt - och som vanligt var det VÄLDIGT tydligt att det fortfarande behövs...! 

När det var dags att vända hemåt igen hade jag först tänkt låta henne galoppera mer och det kändes tydligt att Hamingja också var inställd på det. Men sedan tänkte jag att vi borde försöka oss på att tölta i ett högre tempo när vi nu hade "draghjälp" av att det var hemväg. Jag har ju gjort några sådana försök den senaste tiden, men då som en avslutning av uppvärmningen och därmed bort från stallet. Då har vi inte varit i närheten av rätt tempo, men jag har tänkt att det i alla fall varit liiiite snabbare än vi rider i vanliga fall och ändå ett tillfälle för mig att börja "hitta" den ridning som krävs för att lösgöra i det högre tempot utan att samtidigt råka bromsa henne. 

I o m att vi precis vänt hemåt var det inte särskilt svårt att övertyga Hamingja om att det var dags att "trycka på gasen"! Först var hon dock inställd på galopp och därför var det inte så konstigt att hon ganska snart började rolla ganska mycket. Men när jag lyckades "sitta emot" rörelsen verkade jag ha lyckats "trycka in töltknappen" ordentligt för det var enda tillfället då hon var nära att gå över i galopp. När jag dessutom kom ihåg att låta högerhanden "ta med" högerbogen tillbaka åt vänster när den ville skjuta iväg så gick det faktiskt över förväntan att hålla henne mellan hand och skänkel. 

Flera gånger hamnade jag - förståss - med vikten framåt men lyckades faktiskt få bättre ordning på sitsen igen UTAN att behöva sakta av och börja om. Så lite bildbar är jag ändå... men man kan ju konstatera att när det gäller ökad tölt så finns det STOR förbättringspotential...!!! 

Tillbaka vid stallet var Hamingja rejält svettig i värmen, så jag tänkte låta henne sin lilla portion kraftfoder med mineraler och vitaminer ute där det i alla fall fläktade lite, lite... Men då var hon - förståss - tvungen att hålla koll på vad hästarna i hagarna höll på med och allt möjligt annat som rörde sig runt omkring... När hon sedan lämnade mathinken helt och började snusa runt på marken var det dags för matte att sätta ner foten: vi gick in i stallet igen och jag sa "Du får INTE gå ut igen förrän du ätit upp ditt kraftfoder!!!" Och då blev ju den stackars hästen tvungen att göra just det..!

Hamingja - när matten själv får välja!!!

Jag brukar säga att Lára satte min ribba för arbetsviljan hos hästar på en orealistisk nivå - för det kan väl inte finnas många hästar i världen som t o m direkt lämnar maten om man tar fram tränset eller gör något annat som indikerar att det är ridning på gång?! Men om Hamingja inte behöver jämföras med henne utan med mer normala hästar så ligger hon definitivt högt upp på skalan! Vilken hon idag än en gång visade när hon ivrigt ökade tempot i skritten så snart jag styrde in på ridbanan!

Jag kan knappast beskyllas för att nöta på ridbanan i onödan  - i alla fall inte den här vintern...! Senaste tillfället var någon gång innan jul och då blev det inte många minuter... Det visade sig nämligen vara så isigt under snön att Hamingja under uppvärmningstölten höll på att gå omkull redan vid första hörnpasseringen,  när ena frambenet gled iväg rakt ut åt sidan. (Jag tyckte ändå att jag var försiktig när jag valt att inte värma upp i tölt på volt som jag brukar utan tänkte hålla mig ute längs spåret...!) Efter det satt jag av och tränade samling från marken en stund innan jag avbröt för dagen.

Men idag var det dags igen! Jag brukar ju alltid ha en plan inför varje ridpass om vad vi ska träna på - för att jag tycker det är så ROLIGT att träna och utvecklas tillsammans med min häst! Brukar dock även i detta fall citera Atli: "Ha alltid en plan för din ridning - men var också alltid beredd att ändra planen beroende på vilka besked du får av din häst!" Så även om jag i vinter nästan bara ridit ut längs vägen så har jag ju hela tiden tränat på olika saker. MEN jag vet också av egen erfarenhet hur oerhört lätt det är att lura sig själv/bli lurad av hästen när man inte har en instruktörs vakande ögon på sig och dessutom inte en ridbana som på olika sätt "sätter ramarna"...

Man kan tyckta att man haft jättestort fokus på att t ex hålla högerbogen på plats (om det är vad man insett att man behöver träna på) och tycka att det börjar gå riktigt bra (så länge man rider längs vägen). Men när man sedan kommer in på ridbanan avslöjas det direkt att den förbättring man tyckt sig uppleva i själva verket till stor del handlat om att man successivt sänkt sina krav (vilket hästarna GÄRNA brukar hjälpa till med!!!) "Been there, done that, got the t-shirt...!!!" säger jag bara...

Jag var därför beredd på att få ett antal sådana upplevelser på ridbanan idag - men faktiskt var känslan Hamingja bjöd på istället definitivt över förväntan! Jag har ju visserligen ägnat mig åt endel voltarbete under varje ridpass i vinter, men då bara i skritt. Därför var det riktigt roligt att kunna konstatera att Hamingja kändes så oerhört avslappnad och lösgjord redan under uppvärmningen i tölt på volt! Och känslan i traven var faktiskt lika trevlig sedan - där det brukat krävas betydligt mer arbete för att få henne att verkligen ge efter i innersidan!

Även när vi övergått till samlad skritt och övergångar till tölt fick jag trevliga besked! Och när vi väl tagit oss igenom traumat att pisken kan nudda vid bakdelen i skritt visade hon sig kunna överleva att detsamma hände i tölten UTAN försök att vräka sig i handen och springa iväg från arbetet! För att sedan sträcka ut och frusta så belåtet när hon fick varva ner igen på volt, först i skritt och sedan i trav.

Dessutom fick jag ytterligare ett trevligt besked av min häst under detta träningspass! Av någon anledning frångick jag min vana att alltid inleda med att låta henne skritta på långa tyglar ett par varv runt ridbanan åt vardera hållet för att hon i lugn och ro ska hinna bekanta sig med eventuella monster i närheten, utan idag lät jag all uppvärmning i skritt ske på ena volten. Så det var först när hon kändes så mjuk även i tölten på volt som jag styrde ut längs spåret för att fortsätta uppvärmningen där. Ett halvt varv töltade hon också härligt avslappnad och med låååång hals innan hon plötsligt fick syn på några av hästarna i hagen och antagligen trodde att det var älgar - för hon tvärvände och satte av i full fart åt motsatt håll...

Nu kan man förståss fråga sig hur detta kan beskrivas som "ett trevligt besked från min häst" - men det var EFTERÅT som det trevliga beskedet kom. Under våra första år tillsammans innebar en sådanhär  händelse att resten av dagen var "förstörd" - för Hamingja blev aldrig riktigt kontaktbar igen... Men med tiden har hon uppenbarligen börjat få lite förtroende för sin matte - för det har nu hänt flera gånger att hon trots att något skrämt henne snart har vågat slappna av igen tillräckligt för att gå att kommunicera med. Och nu blev hon dessutom betydligt mer än "bara kommunicerbar" - för det mesta av de riktigt trevliga momenten som jag beskrivit ovan kom ju faktiskt EFTER att hennes starka flyktreflexer tagit över för en stund!

Det var därför en MYCKET nöjd matte som satt av sin häst efter dagens ridpass! Och då fick jag ytterligare en anledning att bli nöjd när jag kunde konstatera att vi lyckats göra en halt där hon klivit under sig riktigt bra med BÅDA bakbenen! När Sylvia förra vintern vid ett tillfälle gjorde mig uppmärksam på att Hamingja stannade med bakbenen lååångt bakom sig när jag gjorde halt, började jag sträva efter att placera vänster bak längre in under kroppen i halterna. Och tog för vana att varje gång jag satt av kolla hur jag lyckats.

Eftersom detta successivt gick bättre och bättre övergick jag tidigare i vinter till att försöka påverka placeringen av höger bak istället. Till att börja med gick det inte alls... hur jag än försökte stod hon ändå med höger bak bakom sig när vi gjort halt... Men idag var det i alla fall inte längre bak än vänster - så ett liiitet steg åt rätt håll hoppas jag! Man ju inte beskylla mig och Hamingja för att utvecklas i särskilt snabb takt... men jag tycker i alla fall att vi är på väg åt rätt håll! Min känsla är att jag hittills bara hunnit "skrapa på ytan" av Hamingjas kapacitet. M a o borde jag ha MÅNGA roliga år av träning och utveckling framför mig, tillsammans med min lyckohäst!!!

En överdos stallvistelse

HÄRLIGT vinterväder idag med bara -3 grader och dessutom strålande SOL! 

Idag hade jag förmånen att hinna åka ut till stallet medan det var ljust! Och tack vare ett strålande solsken blev det en REJÄL dos ljusterapi!!! Varje år blir jag så glatt överraskad över hur oerhört fort det går när ljuset kommer tillbaka så mörkerridningen med pannlampa är snart ett minne blott!

Hamingja och jag till höger längs bilvägen för att satsa på töltträning. Till att börja med fånade hon sig en hel del och blev JÄTTERÄDD när jag nuddade henne lätt med pisken resp smackade... Men då blev jag förståss ÄNNU tjatigare och fortsatte med detta samtidigt som jag bad om sidförande i tölt. Så tillslut tyckte hon att det var lika bra att lugna ner sig. 

Efter uppvärmningstölten fortsatte vi med sidförande i skritt till dess hon började komma bättre in mellan handbojor skänkel. Då belönade jag oss med att försöka rida tölt i ett högre tempo. Än så länge är vårt "ökade" tempo verkligen inte mycket att skryta över... Men när jag kommer ihåg att lyfta blicken kan jag i alla fall till viss del känna hur jag behöver korrigera när hon blir lite spänd och kort i nacken. Och som Atli påpekat flera gånger: jag behöver lära mig att lösgöra utan att samtidigt bromsa! 

Framme i ”Världens ände-korsningen” blev det som vanligt voltarbete i skritt (innerskänkel mot yttertygel) omväxlande i höger och vänster varv. Och efter en stund, när jag än en gång bytt till höger varv, var det plötsligt som att hela hästen "ramlade på plats": kom in mellan hand och skänkel och kom upp med bogarna! Den känslan ska jag verkligen försöka lägga på minnet - så att jag vet vad det är jag letar efter! Något liknande brukade inträffa med Lára när jag vände in med ytterhjälperna - vilket jag förhoppningsvis kommer ihåg att testa med Hamingja nästa gång jag rider på ridbanan! (Som f ö var oerhört välskottad idag så jag borde verkligen passa på att nyttja den innan det kommer mer snö!)

Sedan Hamingja fått en längre skrittpaus på hellånga tyglar längs vägen mot skoterklubben/ Bälingeberget vände jag hemåt igen. Efter några sekvenser med samlad tölt satt jag av för att sadla om. För att skona min kropp brukar jag alltid försöka använda uppsittningspall eller något annat att kliva på när jag ska sitta upp i sadeln. Vintertid fungerar det oftast bra med en plogvall - bara jag får Hamingja att ställa sig nära och längs med plogkanten. Hon brukar dock ha för vana att skjuta ut rumpan så att avståndet blir för stort... 

De senaste gångerna har jag testat en ny metod för att åtgärda detta: att stå kvar uppe på plogkanten och sträcka mig så att jag kan peta till med pisken på utsidan av hennes bakdel. Lilla fröken drama queen blir - förståss - JÄTTESTRESSAD när matte på detta sätt försöker slå ihjäl henne med pisken... Men efter en stund flyttar hon ändå tillbaka bakdelen så att hon står riktigt nära plogkanten igen. Och denna "en stund" som det dröjer innan hon gör som jag vill blir för varje gång lite, lite kortare! (Sommartid, när det faktiskt är ganska ont om plogkanter, brukar jag ställa henne ett par steg ner i ett dike istället. För diken finns ju alltid!)

Tillbaka i sadeln fortsatte vi att träna samling i tölten - och nu åter långsam tölt, som Atli sagt att jag ska prioritera eftersom den bygger upp hennes styrka bäst. Men blicken höjd testade jag lite olika varianter för att försöka bibehålla och återställa bärigheten som vi hade med oss från den samlade skritten. Och som så ofta var det innerskänkel mot yttertygel som gjorde susen - och f f a vänster skänkel mot höger tygel. När jag sedan lät Hamingja börja sträcka ut framåt-nedåt i tölten började hon genast frusta så belåtet - hon visste att hon varit duktig!

Avslutningsvis fick hon än en gång briljera med sin nu så klockrena "travknapp" som alltså t o m fungerar på hemvägen. HÄRLIGT!!! Lite senare på kvällen skulle hovslagaren komma och sko henne så när vi kom tillbaka hem till stallet passade jag på att låta henne stå i en box med Back on Track lite extra länge. Under tiden gick jag upp till Josefshallen och åt lite middag. När jag sedan kom tillbaka och öppnade stalldörren möts jag av en glatt gnäggande Hamingja! Självklart höll matte nästan på få hjärtstillestånd av lycka!!! 

Men här gjorde ju faktiskt Hamingja en rejäl miss genom att belöna ett beteende som ur hennes synvinkel INTE var önskvärt. Hon riskerar ju faktiskt att jag istället för att GENAST släppa ut henne i hagen "DÄR LÖSDRIFTSHÄSTAR FAKTISK SKA VARA" istället låter henne "stå och mögla i en box så att mossa börjar växa på henne"... Hon borde nog ha tänkt sig för och försökt hålla masken...!!! 

Sedan var det alltså dags för pedikyr och förutom byte av några broddar fick hon dessutom snösulor på. (När hon skoddes senast var det visserligen fruset i backen, men prognoserna visade att det redan kommande vecka åter skulle vara så pass många plusgrader att det var risk för hovbölder om stenar skulle fastna under sulorna.) Men nu är vi alltså redo även för klibbsnö! Hamingja skötte sig i stort sett bra när hon skoddes (det brukar vara bra att ha ridit innan så att hon har ro att stå stilla.) Fast när det var dags för den fjärde hoven började hon ändå vara less så då fick hovslagaren höja rösten åt henne ett par gånger. Och när jag sedan skulle släppa ut henne i hagen igen sprang hon nästan ut ur stallet. Hon hade verkligen fått en alldeles för stor dos stallvistelse denna kväll!!!

"HIVA HÖET HITÅT!!!"

 

Hungriga hästar huckrar högljutt: "HIVA HÖET HITÅT!!!"

Jag fick ett mycket varmt välkomnande till Mariebäck i morse, av alla HUNGRIGA hästar som ÄNTLIGEN skulle få sitt frukosthö! Hamingja har tagit efter mamma Hamradis som alltid "hummade" mycket i samband med utfodringarna, fast hon är mer "fåordig" än vad hennes mamma var. Mest pratsam (i alla lägen) är annars Spirit - f ö den enda icke islandshästen i Mariebäck. Han är nog också den störste optimisten bland dem - hoppas ALLTID på mat vid vilken tidpunkt man än dyker upp. Men så brukar han också få komma ut ur hagen och äta extra, eftersom han behöver mer mat än de andra. 

Som vanligt hade jag egen frukost med mig för att äta i Josefshallen medan jag väntade på att Hamingja skulle äta färdigt så att vi kunde ge oss ut och rida. Men idag var kroppen tyvärr inte alls lika ridsugen som jag... Hoppades att en frukostpaus skulle få den att komma på bättre tankar, men när inte ens en tredje kopp te hade den effekten var det bara att acceptera dagsformen och åka hemåt igen. Det är inte det lättaste att acceptera att kroppen inte alltid vill det jag vill... men jag får ju endel träning på området...

Inte lätt lära gammal matte sitta...!!!

Hamingja har inte något lätt utgångsläge när det gäller att lära sin gamla matte "sitta"... Trots att Hamingja har verkligen försökt vara konsekvent - och det egentligen är rena självklarheter -  är det som att det inte går in... Som exempel kan t ex nämnas att matte FORTFARANDE inbillar sig att man kan fortsätta skritta ÄVEN om hon börjar ta tygelkontakt... ja, ni hör ju själva...!  :-O Men skam den som ger sig - det är bara för Hamingja att fortsätta "traggla"...!!!

Efter gårdagens ridpass i skritt och galopp blev det idag fokus på tölt! Och mååååånga påminnelser om att man faktiskt kan överleva ÄVEN om matte nuddar en med pisken...! Efter uppvärmningstölt och sedan lång skrittpaus med massor av sidförande längs dikeskanterna blev det tölt med mer samling fram till "världens ände-korsningen! Där ägnade vi oss åt sedvanligt voltarbete (volter och åttor) i skritt så att hon fick stretcha ordentligt genom att korsa bak.

När lilla fröken kändes riktigt mjuk och smidig fick hon skritta på hellånga tyglar en stund bort mot skoterklubben innan jag satt av, sadlade om och vände hemåt igen. Vågade mig också på att peta till med pisken i rumpan ibland, inte bara i samlad skritt utan även i tölt. Och trots att vi nu var på hemväg blev det faktiskt inga försök till "kast med liten ryttare" - så det går faktiskt framåt även om det kan kännas som två steg fram, ett steg tillbaka ibland...SÄRSKILT när det gäller Hamingjas piskfobi...!

Efter en stunds tölt med riktigt trevlig känsla tyckte jag att Hamingja var värd en skrittpaus. Fast min signal om att sakna av tolkade lilla fröken som "MATTE SER ETT MONSTER I SKOGEN!!!" och när t o m matte lägger märke till monstren är det riktigt fara å färde...! Så min mjuka, fina häst förvandlades till järnspett på bråkdelen av en sekund... Sådana situationer brukar resultera i att hon inte är kommunicerbar under resten av ridpasset. Men denna gång fick jag faktiskt tillbaka min trevliga häst igen!

En stund senare råkade vi ut för ytterligare ett trauma när en jättelik snöklump hoppade fram och skulle attackera stackars Hamingja... Men även detta var något övergående och snart bjöd lilla fröken åter på tölt med en riktigt trevlig känsla! Så jag kunde ännu en gång under detta träningspass konstatera att det faktiskt går framåt för oss! När jag en stund senare, från samlad tölt, successivt  började ge henne allt längre tyglar reagerade hon också precis som önskat: d v s inte med att ta chansen att öka tempot utan istället sträcka ut halsen mer och mer framåt-nedåt samtidigt som hon frustade så belåtet!

Efter detta briljerade Hamingja också med en trevlig trav - trots att vi var på hemväg och alla ju vet att man egentligen bara har tid att tölta då...! Avslutningsvis fortsatte Hamingja sina försök att lära matte att man bara tar tygelkontakt i skritten när det är meningen att man ska börja springa... och än en gång kunde Hami konstatera att matte behöver VÄLDIGT mycket mer träning för att förstå detta...!

Hemma hos Hami-hästen!!!

Borta bra men hemma hos Hamingja bäst!!!

Medan Johan och jag var i Qatar och "laddade batterierna" i värmen gjorde vår bil det motsatta här hemma i kylan... Och som en protest mot att ha blivit lämnad vind för våg i -29 grader så vägrade den helt enkelt att starta när vi kom hem. Vi var redan ca tre timmar sena hem p g a tekniska problem på planet som skulle ta oss från Arlanda sista biten hem till Luleå. Och eftersom det var meningen att vi båda skulle jobba var planen att jag skulle skjutsa Johan till Sunderby Sjukhus innan jag själv åkte till banken. Men den planen var alltså bilen inte alls med på... Så vi fick ta buss åt var sitt håll istället. Min buss var dessutom sen, så jag hann börja undra om det kanske inte var meningen att jag skulle till jobbet denna dag... Men tillslut dök bussen upp och sent omsider anlände även jag till jobbet!

På kvällen fick vi, m h a en hjälpsam granne och startkablar, liv i bilen så att man kunde köra in den i garaget för att börja värmas upp. Nästa kväll kunde vi ladda batteriet (det är tydligen risk för explosion om man försöker ladda ett iskallt bilbatteri) och IDAG efter jobbet kunde jag ÄNTLIGEN ta bilen och åka till Hamingja!!! (En sådan här gång är det ju synd att det inte finns någon kollektivtrafik till Mariebäck..!)

Jag var förstås GRYMT ridsugen vid det här laget - och det verkade Hamingja också vara för när jag kom ut i hagen kom hon fram till mig direkt TROTS att det fortfarande fanns lite hö kvar efter lunchfodringen! Jag bestämde mig för att rida upp bakom vägbommen och följde den vänstra vägen upp till vändplanen. Det har kommit endel snö medan vi varit bortresta och det hade kört skotrar längs skogsvägen så jag var lite osäker på underlaget så det fick bli skritt på långa tyglar hela vägen bort till vändplanen...

Med Reykur eller Lára hade jag inte tvekat att galoppera - ingen av dem varken halkade eller snubblade någon enda gång i sitt liv... De var inte bara oerhört säkra på foten utan dessutom kloka nog att hela tiden snabbt anpassa fart och gångart efter förutsättningarna. Jag antar att detta var något de hade lärt sig i sin resp flock på Island, där de båda var födda. Med mina svenskfödda hästar: Feykir och Hamingja har det varit upp till mig att ta ansvar för anpassning av fart och gångart till underlagets förutsättningar. De har istället i stor utsträckning försökt använda ökad fart som ett sätt att hålla/återfå balansen, vilket resulterat i ett antal kullerbyttor i ojämn terräng med dem båda och även om vi tränat massor för att komma tillrätta med detta tror jag aldrig vi når samma nivå som de islandsfödda...

Men efter att ha skrittat hela vägen upp till vändplanen kunde jag konstatera att underlaget var jämnare än vad jag vågat hoppas på - så till Hamingjas stora glädje fick hon galoppera en ganska stor del av hemvägen! Vände sedan tillbaka för att även hinna med en sekvens med den andra galoppen innan vi skrittade tillbaka hem. I o m att snön var någon dryg dm djup fick hon lyfta extra på hovarna, så även skritten blev ju bra muskelträning! Jag tänker att detta var en bra mjukstart för oss båda efter vår semester. Nu siktar jag på att rida fler gångarter i morgon!

Doha i Qatar - ännu en upplevelserik resa!!!

Johan och jag har precis kommit hem från ännu en härlig resa - denna gång till Doha, huvudstaden i Qatar! Vi vet ju sedan alla våra besök i Förenade Arabemiraten att denna del av världen innebär god mat, gästfria människor, spännande kultur och en härlig värme (det sistnämnda under förutsättning att man åker dit när både vi och de har vinter... för under sommaren får man räkna med 52 grader i skuggan så att man inte kan vara utomhus...!) 

En annan likhet med UAE är att man har en så kort "modern historia". Hotell Sheraton där vi bodde (den pyramidliknande byggnaden på bilden) var Dohas första moderna byggnad - på bilder så sen som från slutet av 80-talet ser man bara "pyramiden" mitt i ett i övrigt öde ökenlandskap. Men nu liknar området snarare Manhattan med alla skyskrapor! 

Men allt i Doha är inte supermodernt - vi besökte bl a en gammal souq där vi på "fågelgatan" fick se dessa små dunbollar... gissa om jag blev shoppingsugen??!! 

Den mäktiga "Force of Nature" i Katara Nature Village, Doha.