Hamingja - när matten själv får välja!!!

Jag brukar säga att Lára satte min ribba för arbetsviljan hos hästar på en orealistisk nivå - för det kan väl inte finnas många hästar i världen som t o m direkt lämnar maten om man tar fram tränset eller gör något annat som indikerar att det är ridning på gång?! Men om Hamingja inte behöver jämföras med henne utan med mer normala hästar så ligger hon definitivt högt upp på skalan! Vilken hon idag än en gång visade när hon ivrigt ökade tempot i skritten så snart jag styrde in på ridbanan!

Jag kan knappast beskyllas för att nöta på ridbanan i onödan  - i alla fall inte den här vintern...! Senaste tillfället var någon gång innan jul och då blev det inte många minuter... Det visade sig nämligen vara så isigt under snön att Hamingja under uppvärmningstölten höll på att gå omkull redan vid första hörnpasseringen,  när ena frambenet gled iväg rakt ut åt sidan. (Jag tyckte ändå att jag var försiktig när jag valt att inte värma upp i tölt på volt som jag brukar utan tänkte hålla mig ute längs spåret...!) Efter det satt jag av och tränade samling från marken en stund innan jag avbröt för dagen.

Men idag var det dags igen! Jag brukar ju alltid ha en plan inför varje ridpass om vad vi ska träna på - för att jag tycker det är så ROLIGT att träna och utvecklas tillsammans med min häst! Brukar dock även i detta fall citera Atli: "Ha alltid en plan för din ridning - men var också alltid beredd att ändra planen beroende på vilka besked du får av din häst!" Så även om jag i vinter nästan bara ridit ut längs vägen så har jag ju hela tiden tränat på olika saker. MEN jag vet också av egen erfarenhet hur oerhört lätt det är att lura sig själv/bli lurad av hästen när man inte har en instruktörs vakande ögon på sig och dessutom inte en ridbana som på olika sätt "sätter ramarna"...

Man kan tyckta att man haft jättestort fokus på att t ex hålla högerbogen på plats (om det är vad man insett att man behöver träna på) och tycka att det börjar gå riktigt bra (så länge man rider längs vägen). Men när man sedan kommer in på ridbanan avslöjas det direkt att den förbättring man tyckt sig uppleva i själva verket till stor del handlat om att man successivt sänkt sina krav (vilket hästarna GÄRNA brukar hjälpa till med!!!) "Been there, done that, got the t-shirt...!!!" säger jag bara...

Jag var därför beredd på att få ett antal sådana upplevelser på ridbanan idag - men faktiskt var känslan Hamingja bjöd på istället definitivt över förväntan! Jag har ju visserligen ägnat mig åt endel voltarbete under varje ridpass i vinter, men då bara i skritt. Därför var det riktigt roligt att kunna konstatera att Hamingja kändes så oerhört avslappnad och lösgjord redan under uppvärmningen i tölt på volt! Och känslan i traven var faktiskt lika trevlig sedan - där det brukat krävas betydligt mer arbete för att få henne att verkligen ge efter i innersidan!

Även när vi övergått till samlad skritt och övergångar till tölt fick jag trevliga besked! Och när vi väl tagit oss igenom traumat att pisken kan nudda vid bakdelen i skritt visade hon sig kunna överleva att detsamma hände i tölten UTAN försök att vräka sig i handen och springa iväg från arbetet! För att sedan sträcka ut och frusta så belåtet när hon fick varva ner igen på volt, först i skritt och sedan i trav.

Dessutom fick jag ytterligare ett trevligt besked av min häst under detta träningspass! Av någon anledning frångick jag min vana att alltid inleda med att låta henne skritta på långa tyglar ett par varv runt ridbanan åt vardera hållet för att hon i lugn och ro ska hinna bekanta sig med eventuella monster i närheten, utan idag lät jag all uppvärmning i skritt ske på ena volten. Så det var först när hon kändes så mjuk även i tölten på volt som jag styrde ut längs spåret för att fortsätta uppvärmningen där. Ett halvt varv töltade hon också härligt avslappnad och med låååång hals innan hon plötsligt fick syn på några av hästarna i hagen och antagligen trodde att det var älgar - för hon tvärvände och satte av i full fart åt motsatt håll...

Nu kan man förståss fråga sig hur detta kan beskrivas som "ett trevligt besked från min häst" - men det var EFTERÅT som det trevliga beskedet kom. Under våra första år tillsammans innebar en sådanhär  händelse att resten av dagen var "förstörd" - för Hamingja blev aldrig riktigt kontaktbar igen... Men med tiden har hon uppenbarligen börjat få lite förtroende för sin matte - för det har nu hänt flera gånger att hon trots att något skrämt henne snart har vågat slappna av igen tillräckligt för att gå att kommunicera med. Och nu blev hon dessutom betydligt mer än "bara kommunicerbar" - för det mesta av de riktigt trevliga momenten som jag beskrivit ovan kom ju faktiskt EFTER att hennes starka flyktreflexer tagit över för en stund!

Det var därför en MYCKET nöjd matte som satt av sin häst efter dagens ridpass! Och då fick jag ytterligare en anledning att bli nöjd när jag kunde konstatera att vi lyckats göra en halt där hon klivit under sig riktigt bra med BÅDA bakbenen! När Sylvia förra vintern vid ett tillfälle gjorde mig uppmärksam på att Hamingja stannade med bakbenen lååångt bakom sig när jag gjorde halt, började jag sträva efter att placera vänster bak längre in under kroppen i halterna. Och tog för vana att varje gång jag satt av kolla hur jag lyckats.

Eftersom detta successivt gick bättre och bättre övergick jag tidigare i vinter till att försöka påverka placeringen av höger bak istället. Till att börja med gick det inte alls... hur jag än försökte stod hon ändå med höger bak bakom sig när vi gjort halt... Men idag var det i alla fall inte längre bak än vänster - så ett liiitet steg åt rätt håll hoppas jag! Man ju inte beskylla mig och Hamingja för att utvecklas i särskilt snabb takt... men jag tycker i alla fall att vi är på väg åt rätt håll! Min känsla är att jag hittills bara hunnit "skrapa på ytan" av Hamingjas kapacitet. M a o borde jag ha MÅNGA roliga år av träning och utveckling framför mig, tillsammans med min lyckohäst!!!