Idag behövde Hamingja ingen "Carola-fläkt" - den effekten bjöd naturen på!!!
Fast storm var det kanske inte riktigt - i alla fall inte vid lunchtid när jag var ute och red. Men sedan dess har vindstyrkan fortsatt att öka... Jag hade bestämt mig för ett ridpass längs bilvägen och valde att rida mot korsningen vid sjön. Ganska snart efter att jag svängt av till höger längs med bilvägen började jag skymta en ENORM skogsmaskin som lastade timmer längre fram vid vägkanten. Redan igår hade jag tillfälle att ta en närmare titt på den bjässen, som jag kom ikapp när jag körde mot Mariebäck. Den tog ensam upp nästan hela vägens bredd och jag hann börja tro att jag skulle få krypköra bakom den hela vägen till stallet..
Efter en stund kom vi dock fram till en av mötesplatserna där vägen är lite bredare, men det krävdes dessutom att skogsmaskinen körde genom plogvallen så att tillslut halva maskinen stod i skogen utanför vägen innan jag just så pass kunde klämma mig förbi med bilen...! Jag konstaterade då att om jag istället mött den till häst hade det visserligen funnits ett tillräckligt stort utrymme på sidan för att passera - men nog hade man känt sig VÄLDIGT liten...! :-O
När plogvallarna är så stora som nu finns ju inte heller någonstans man kan ta sig av vägen med hästen ifall man ridit bort mot Avan... Längs vägen mot sjön har man ju i alla fall två möjligheter alldeles i början: grannarnas infart samt infarten till jaktstugan strax bortanför. Men nu stod maskinen nere i diket (och lastade timmer) så det fanns utrymme att passera. Fast det var ändå alldeles tillräckligt spännande för lilla Hamingja med den stora maskinen så det krävdes endel övertalning innan vi kunde rida förbi.
Efter detta blev den första utmaningen att få henne att slappna av igen i skritt vilket tog sin lilla tid... Och i tölten hittade vi aldrig någon riktigt bra känsla idag - hon kändes hela tiden lite spänd, var kort i nacken och ville helst köra ut högerbogen och stressa iväg... Framme vid sjön hade det dessutom börjat blåsa ÄNNU mer än tidigare, vilket inte direkt hade någon positiv inverkan på lilla frökens stressnivå...
När vi sedan under hemvägen mötte Sylvia som kom ridande tillsammans med Olivia som åkte på en kälke dragen av hunden Vera tog jag det säkra före det osäkra och hoppade av - för det kändes som att Hamingja inte kunde hantera så många fler spänningsmoment vid det här laget. Men nyttig social träning var det ju! Innan dess hade jag tänkt att jag nog borde sitta av och flytta bak sadeln lite, så nu kunde jag passa på att göra det också innan jag satt upp igen för att rida sista biten hem.
Efter en stund kom vi dock fram till en av mötesplatserna där vägen är lite bredare, men det krävdes dessutom att skogsmaskinen körde genom plogvallen så att tillslut halva maskinen stod i skogen utanför vägen innan jag just så pass kunde klämma mig förbi med bilen...! Jag konstaterade då att om jag istället mött den till häst hade det visserligen funnits ett tillräckligt stort utrymme på sidan för att passera - men nog hade man känt sig VÄLDIGT liten...! :-O
När plogvallarna är så stora som nu finns ju inte heller någonstans man kan ta sig av vägen med hästen ifall man ridit bort mot Avan... Längs vägen mot sjön har man ju i alla fall två möjligheter alldeles i början: grannarnas infart samt infarten till jaktstugan strax bortanför. Men nu stod maskinen nere i diket (och lastade timmer) så det fanns utrymme att passera. Fast det var ändå alldeles tillräckligt spännande för lilla Hamingja med den stora maskinen så det krävdes endel övertalning innan vi kunde rida förbi.
Efter detta blev den första utmaningen att få henne att slappna av igen i skritt vilket tog sin lilla tid... Och i tölten hittade vi aldrig någon riktigt bra känsla idag - hon kändes hela tiden lite spänd, var kort i nacken och ville helst köra ut högerbogen och stressa iväg... Framme vid sjön hade det dessutom börjat blåsa ÄNNU mer än tidigare, vilket inte direkt hade någon positiv inverkan på lilla frökens stressnivå...
När vi sedan under hemvägen mötte Sylvia som kom ridande tillsammans med Olivia som åkte på en kälke dragen av hunden Vera tog jag det säkra före det osäkra och hoppade av - för det kändes som att Hamingja inte kunde hantera så många fler spänningsmoment vid det här laget. Men nyttig social träning var det ju! Innan dess hade jag tänkt att jag nog borde sitta av och flytta bak sadeln lite, så nu kunde jag passa på att göra det också innan jag satt upp igen för att rida sista biten hem.
.jpg)
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar