En överdos stallvistelse

HÄRLIGT vinterväder idag med bara -3 grader och dessutom strålande SOL! 

Idag hade jag förmånen att hinna åka ut till stallet medan det var ljust! Och tack vare ett strålande solsken blev det en REJÄL dos ljusterapi!!! Varje år blir jag så glatt överraskad över hur oerhört fort det går när ljuset kommer tillbaka så mörkerridningen med pannlampa är snart ett minne blott!

Hamingja och jag till höger längs bilvägen för att satsa på töltträning. Till att börja med fånade hon sig en hel del och blev JÄTTERÄDD när jag nuddade henne lätt med pisken resp smackade... Men då blev jag förståss ÄNNU tjatigare och fortsatte med detta samtidigt som jag bad om sidförande i tölt. Så tillslut tyckte hon att det var lika bra att lugna ner sig. 

Efter uppvärmningstölten fortsatte vi med sidförande i skritt till dess hon började komma bättre in mellan handbojor skänkel. Då belönade jag oss med att försöka rida tölt i ett högre tempo. Än så länge är vårt "ökade" tempo verkligen inte mycket att skryta över... Men när jag kommer ihåg att lyfta blicken kan jag i alla fall till viss del känna hur jag behöver korrigera när hon blir lite spänd och kort i nacken. Och som Atli påpekat flera gånger: jag behöver lära mig att lösgöra utan att samtidigt bromsa! 

Framme i ”Världens ände-korsningen” blev det som vanligt voltarbete i skritt (innerskänkel mot yttertygel) omväxlande i höger och vänster varv. Och efter en stund, när jag än en gång bytt till höger varv, var det plötsligt som att hela hästen "ramlade på plats": kom in mellan hand och skänkel och kom upp med bogarna! Den känslan ska jag verkligen försöka lägga på minnet - så att jag vet vad det är jag letar efter! Något liknande brukade inträffa med Lára när jag vände in med ytterhjälperna - vilket jag förhoppningsvis kommer ihåg att testa med Hamingja nästa gång jag rider på ridbanan! (Som f ö var oerhört välskottad idag så jag borde verkligen passa på att nyttja den innan det kommer mer snö!)

Sedan Hamingja fått en längre skrittpaus på hellånga tyglar längs vägen mot skoterklubben/ Bälingeberget vände jag hemåt igen. Efter några sekvenser med samlad tölt satt jag av för att sadla om. För att skona min kropp brukar jag alltid försöka använda uppsittningspall eller något annat att kliva på när jag ska sitta upp i sadeln. Vintertid fungerar det oftast bra med en plogvall - bara jag får Hamingja att ställa sig nära och längs med plogkanten. Hon brukar dock ha för vana att skjuta ut rumpan så att avståndet blir för stort... 

De senaste gångerna har jag testat en ny metod för att åtgärda detta: att stå kvar uppe på plogkanten och sträcka mig så att jag kan peta till med pisken på utsidan av hennes bakdel. Lilla fröken drama queen blir - förståss - JÄTTESTRESSAD när matte på detta sätt försöker slå ihjäl henne med pisken... Men efter en stund flyttar hon ändå tillbaka bakdelen så att hon står riktigt nära plogkanten igen. Och denna "en stund" som det dröjer innan hon gör som jag vill blir för varje gång lite, lite kortare! (Sommartid, när det faktiskt är ganska ont om plogkanter, brukar jag ställa henne ett par steg ner i ett dike istället. För diken finns ju alltid!)

Tillbaka i sadeln fortsatte vi att träna samling i tölten - och nu åter långsam tölt, som Atli sagt att jag ska prioritera eftersom den bygger upp hennes styrka bäst. Men blicken höjd testade jag lite olika varianter för att försöka bibehålla och återställa bärigheten som vi hade med oss från den samlade skritten. Och som så ofta var det innerskänkel mot yttertygel som gjorde susen - och f f a vänster skänkel mot höger tygel. När jag sedan lät Hamingja börja sträcka ut framåt-nedåt i tölten började hon genast frusta så belåtet - hon visste att hon varit duktig!

Avslutningsvis fick hon än en gång briljera med sin nu så klockrena "travknapp" som alltså t o m fungerar på hemvägen. HÄRLIGT!!! Lite senare på kvällen skulle hovslagaren komma och sko henne så när vi kom tillbaka hem till stallet passade jag på att låta henne stå i en box med Back on Track lite extra länge. Under tiden gick jag upp till Josefshallen och åt lite middag. När jag sedan kom tillbaka och öppnade stalldörren möts jag av en glatt gnäggande Hamingja! Självklart höll matte nästan på få hjärtstillestånd av lycka!!! 

Men här gjorde ju faktiskt Hamingja en rejäl miss genom att belöna ett beteende som ur hennes synvinkel INTE var önskvärt. Hon riskerar ju faktiskt att jag istället för att GENAST släppa ut henne i hagen "DÄR LÖSDRIFTSHÄSTAR FAKTISK SKA VARA" istället låter henne "stå och mögla i en box så att mossa börjar växa på henne"... Hon borde nog ha tänkt sig för och försökt hålla masken...!!! 

Sedan var det alltså dags för pedikyr och förutom byte av några broddar fick hon dessutom snösulor på. (När hon skoddes senast var det visserligen fruset i backen, men prognoserna visade att det redan kommande vecka åter skulle vara så pass många plusgrader att det var risk för hovbölder om stenar skulle fastna under sulorna.) Men nu är vi alltså redo även för klibbsnö! Hamingja skötte sig i stort sett bra när hon skoddes (det brukar vara bra att ha ridit innan så att hon har ro att stå stilla.) Fast när det var dags för den fjärde hoven började hon ändå vara less så då fick hovslagaren höja rösten åt henne ett par gånger. Och när jag sedan skulle släppa ut henne i hagen igen sprang hon nästan ut ur stallet. Hon hade verkligen fått en alldeles för stor dos stallvistelse denna kväll!!!