Matte försöker förgifta mig!!!

Stackars Hamingja har verkligen inte haft det lätt... När jag köpte henne tyckte hon bara att det fanns en enda människa man kunde lita på - och det var förståss Sylvia. ALLT jag utsatte henne för var därmed otäckt - som t ex att jag band upp henne på en annan plats i stallet än Sylvia brukar när jag skulle göra i ordning henne för en ridtur... 

Dessutom försökte jag förgifta henne genom att smyga in kiselgur (som ska vara bra för man och svans) i kraftfodret... Men Hamingja är som tur var en MYCKET uppmärksam häst och räddade livhanken genom att helt enkelt vägra äta maten oavsett hur mycket betfor och havre matte försökte locka med...

Sedan dess har matte blivit mindre och mindre otäck. Men i helgen gjorde hon plötsligt nya försök att förgifta sin stackars häst...!!! Hamingja har brukat få ett mineralfoder från Krafft samt ett magnesiumtillskott från Trikem i sitt kraftfoder. Men nu hade matte fått för sig att byta ut dessa till ett mineraltillskott med högre halt magnesium samt ett flytande vitamintillskott. Redan på lördag började Hamingja ana oråd och det krävdes några REJÄLA nävar luzernhack för att kamouflera "giftet" tillräckligt för att hon skulle äta upp det som fanns i krubban.

På söndag tyckte matte att hon var riktigt smart när hon bara tog halv dos av de nya tillskotten i kraftfodret... men så lätt lurar man minsann inte Hamingja! Hennes självbevarelsedrift var t o m starkare än hungern - så det blev TOTAL matvägran! Matte väntade och väntade, men lilla fröken behagade inte ta en enda tugga av den där förgiftade maten...!!! 

Hamingja stod i en av "dubbelboxarna" byggd för två hästar och därmed också med dubbla krubbor. För att vara extra tydlig placerade hon sig vid den tomma krubban, för att matte skulle förstå att det var dags att servera RIKTIG mat! Och TILLSLUT förstod t o m matte vad som måste göras, och hällde en STOR foderskopa med RIKTIG, ÄTBAR mat i den tomma krubban. Girigt slukades denna mat till sista smulan och krubban slickades grundligt ren. 

(Säg inget till Hamingja, men maten i skopan kom från den första krubban... Och när hon väl ätit upp detta råkade hon av bara farten mumsa i sig det som fanns kvar i första krubban också...!) Sensmoral: Tydlighet är A och O när man har med suspekta människor som Hamingjas matte att göra!!! ;-)

Varför ändra ett vinnande (trav-) koncept?!!

Även idag blev det ett träningspass på ridbanan, med samma upplägg som igår - och även idag fungerade "travknappen" riktigt, riktigt bra! När jag efter sedvanlig uppvärmning i skritt resp tölt gav en travsignal svarade Hamingja direkt - med klockrena övergångar på volt i höger varv! I vänster varv blev det visserligen ett par töltsteg först, men aldrig särskilt många innan hon även där övergick till trav!

Vi jobbade med traven på volter och längs spåret och den allra bästa känslan kom efter en stund på volt i vänster varv - då högerbogen "ramlade på plats" och hon verkligen kom in mellan hand och skänkel! Lite av den känslan kunde jag också behålla när vi sedan red ut längs spåret och även återskapa med hjälp av hörnpasseringarna. Hamingja verkade också förstå hur duktig hon var - för hon frustade så belåtet!!!

Och apropå hörnpasseringar kom jag att tänka på ett avsnitt av Sveriges Radios "Ridpodden" med en intervju med det senaste stjärnskottet på den svenska ridsporthimlen: Stephanie Holmén som nyligen satte hela världseliten på plats när hon vid sin andra start någonsin i hoppningens världscup inte bara tog sig till omhoppning utan dessutom vann denna överlägset tillsammans med Flip´s Little Sparrow! 

Att denna otroliga framgång var allt annat än en slump, utan verkligen resultatet av många års hårt arbete och en oerhört stor noggrannhet i alla detaljer blev VÄLDIGT tydligt under intervjun, som handlade om hur hon till vardags arbetar med att utbilda unghästar på Grevlunda (hos Peder och Lisen Bratt Fredricsson). När intervjuaren efter ett antal frågor till Steffi sa: "Men även du måste väl ibland rida en slarvig hörnpassering...?!" Varpå Lisen snabbt svarade: "Att Steffi skulle rida en slarvig hörnpassering är faktiskt lika osannolikt som att hon plötsligt skulle få för sig att gå runt med bara en sko och den andra foten barfota!!!" 

Hm... där har man ju definitivt ett och annat att lära...!!! Och jag tänker också att hästarna verkligen måste ÄLSKA att hon är så oerhört konsekvent i ridningen! På samma sätt som en ledarhäst alltid är konsekvent - den har aldrig "slarviga" dagar eller stunder! En oerhört inspirerande del av att ha egen häst tycker jag också är just det att när man lyckas vara konsekvent med någon liten detalj i ridningen och "fila" på denna varje gång man rider så leder det ofta till att detaljen tillslut "ramlar på plats" och även om det inte handlar om några revolutionerande saker så är det en så härlig känsla!

Men ett litet steg för mänskligheten kan definitivt innebära ett STORT steg för Anna och Hamingja! Och snart är det dags att våga sig ut från ridbanan för att se om "travknappen" åter fungerar även där...!

Trav - det är jag GRYMT bra på, säger Hamingja!!!

"Trava kan jag - när jag vill...!!!"

Det råder sorg i Mariebäck, då Gabriels matte Yvonne idag somnade in efter en tids sjukdom... Hon lämnar ett STORT tomrum efter sig... men minnena av henne är många och de lever kvar!

Jag åkte till stallet först på kvällen, eftersom jag skulle kvällsfodra. Innan fodringen hade jag tänkt köra en repris av gårdagen, d v s nyttja den oplogade vägen bort till kyrkan för att träna trav. Men det visade sig att Janne varit "onödigt" flitig med traktorn idag, vilket även inkluderade en ytterst välskottad "kyrkväg"... Det fick därför bli ett träningspass på ridbanan istället - och KANSKE skulle jag ändå kunna övertala Hamingja att bjuda på lite trav...!

Vi inledde med sedvanlig uppvärmning med att flytta ut bakdelen i skritt på volt. När vi sedan övergick till att göra detsamma i tölt kändes hon så avslappnad och fin att jag nästan direkt övergick till att låta henne tölta längs spåret. "Man ska bara rida på volt så länge man behöver rida på volt!" som Atli brukar säga. "Voltarbete är på många sätt väldigt, väldigt bra - men innebär också en påfrestning på hästen."

Den senaste tiden har jag verkligen försökt komma ihåg att RIDA i nedtagningarna. D v s nyttja Atliknepet att flytta undan för innerskänkeln i nedtagningen, så att hästen bibehåller aktiviteten i bakdelen och inte ramlar ner på bogarna. Så också i kväll och Hamingja var hela tiden med på noterna! Töltuppvärmningen avslutades med att hon fick skritta på volt med hellånga tyglar, då hon passade på att verkligen sträcka ut halsen och nästan dra mulen i backen.

Sedan var det dags för sanningens ögonblick: skulle jag kunna övertala henne att trava något idag trots att det inte fanns någon djupsnö att rida i?! Jag bestämde mig för att börja i höger varv, började försiktigt ta mer kontakt på tyglarna igen och bad sedan om trav... "Trav - det är jag JÄTTEBRA på!!!!" sa Hamingja och travade på hur stabilt som helst! Hon fick förstås MASSOR av beröm och frustade så belåtet, gång på gång! Efter några varv på volten styrde jag ut längs spåret och bara njöt av känslan från trycket i bakbenen och den låååånga halsen!

Jag bytte sedan varv i trav, för att vara säker på att även få arbeta med traven i vänster varv.  Efter en skrittpaus bytte jag till höger varv och bad än en gång om trav - och övergången var lika klockren denna gång! Efter några varvbyten i trav blev det ny skrittpaus för min duktiga häst. Och sedan bestämde jag mig för att höja svårighetsgraden och testa om "travknappen" fungerade även i vänster varv.

Det började inte särskilt lovande... för så snart jag började korta upp tyglarna var Hamingja snabb att börja "tänka tölt" och jag trodde att det i o m det skulle vara hopplöst att hitta tillbaka till traven... Men efter en förhållning gav jag ny travsignal och då bjöd lilla fröken på en klockren övergång till trav! Det belåtna frustandet fortsatte när jag lät henne trava längs spåret i båda varven. Och jag var så nöjd att jag först tänkt avrunda ridpasset efter detta, för man ska ju sluta när man är på topp!

Men så bestämde jag mig för att ändå testa travknappen en gång till i vänster varv. Precis som tidigare var Hamingja snabb att ta några töltsteg så snart jag började korta upp tyglarna. Och jag hann tänka att jag borde ha nöjd mig med de travövergångar vi redan gjort istället för att rida till dess det började gå dåligt... Men till min glädje behövde jag bara göra en förhållning och sedan be om trav för att hon åter skulle trava! Nu var det nästan så att jag frustade lika belåtet som min häst!!!

Som belöning fick hon sedan skritta en stund på hellånga tyglar innan vi avrundade för dagen. Håll nu tummarna för att hennes "travknapp" kommer att vara tillbaka i funktion efter detta!

Nytt inlägg i travdebatten!

"Att trava eller inte trava - det är frågan...!!!"

Idag fortsatte Hamingja och jag vår diskussion om travens vara eller inte vara... För att vara mer övertygande tog jag snön till min hjälp, närmare bestämt de ca 2 dm nysnö som täcker vägen bort till kyrkan i Mariebäck. Och det funkade!!! Fast lite fick jag jobba för det också... Hamingja gjorde visserligen klockrena travövergångar från start, men var sedan snabb att gå över i galopp redan efter några travsteg... Men jag tjatade vidare genom att direkt sakta av till skritt igen och göra ny travövergång och efter ett antal sådana "omstarter" höll hon sedan traven till dess jag visslade för att hon skulle sakta ner igen!

Det var ju ingen lång vägsträcka vi hade till vårt förfogande, men just i det här fallet var det ju faktiskt ingen nackdel. Jag skulle ju ändå inte rida långa sträckor trav, eftersom det viktigaste nu var att renovera "travknappen". Efter ett antal klockrena travövergångar med bibehållen, och riktigt trevlig trav, beslöt jag mig för att testa hur det fungerade om vi red ut längs bilvägen. 

"PERFEKT töltväg!!!" konstaterade Hamingja när vi kommit ut på den onödigt välplogade bilvägen... jag hade hoppats att det i alla fall skulle finnas lite "travsnö" kvar längst ut närmast plogkanterna, men så var alltså inte fallet... Ganska snart vände jag därför tillbaka och kompromissen fick bli samlad tölt på hemvägen. Återvände till "kyrkvägen" och genast fungerade "travknappen" klockrent igen! Så det fick bli ett antal travvändor fram och tillbaka innan vi avslutade för dagen. Vi får hoppas att det dröjer innan Janne plogar så att vi kan fortsätta träna trav där!

En travdiskussion

Varför trava när det är så MYSIGT att tölta??!! undrar Haminga

Det känns som att jag hela tiden hamnat lite på efterkälken med bloggandet på sistone... Och här kommer ännu ett "blogga ikapp"-inlägg...! Jag har inte varit i så bra form de senaste dagarna, så Hamingja fick vilodagar både söndag och måndag. På tisdag åkte jag till stallet efter jobbet för att rida, men det skulle visa sig att jag egentligen inte var i form ännu...

Jag hade bestämt mig för ett pass på ridbanan där vi skulle träna travövergångar på volt. Men det visade sig att Hamingja hade bestämt sig för något HELT annat... Efter en lång uppvärmning i skritt på volt då hon fick korsa bak och sedan samma sak i tölt började vår "travdiskussion". Jag försökte verkligen vara övertygande, men Hamingja var fullständigt konsekvent: "INGEN trav idag!" var hennes bestämda budskap...

Tillslut kände jag hur jag började tappa humöret och bli ARG - ett tydligt tecken på att jag, som normalt snarast har alldeles för lång stubin, inte riktigt var i form för att rida idag... Alltså var det bäst att avrunda för dagen, innan mitt bristande humör drabbade Hamingja. Så det fick bli lite nedvarvningstölt som avrundning och sedan "slut för idag, tack för idag!"

Sedan dess har jag förståss funderat en hel del på hur jag ska kunna vara ÄNNU mer övertygande i nästa "travdiskussion". Och svaret kanske stavas "vägen bort till kyrkan". Där är det någon dryg dm nysnö just nu, vilket borde kunna fungera som "travbommar". Det är visserligen ingen lång sträcka, men jag kan ju rida den fram och tillbaka ett antal gånger. 

Ljusterapi och hästterapi i kubik!

Tänk att jag får rida den FINASTE hästen!!!

Vilket HÄRLIGT ridväder idag - med -12 grader och en strålande sol som fick all snö att gnistra. Verkligen ljusterapi (och hästterapi) i kubik!!! Och till skillnad mot igår såg jag dessutom till att rida åt rätt håll - så jag slapp den isande motvinden i ansiktet på hemvägen den här gången! 

Hamingja var med på noterna och kändes smidigare än igår när jag bad henne korsa över med vänster bak - så gårdagens träningspass hade uppenbarligen gjort viss nytta! Precis som igår fokuserade jag också främst på öppna till vänster under vår uppvärmningstölt, då jag också förutom att försöka vinkla mitt bäcken rätt försökte hålla blicken lyft ÄVEN om manken och hästens mankam har en helt makalös dragningskraft...! 

Johanna Elgholm har ju lärt mig att man med lyft blick och ögonen inställda på fjärrseende har möjlighet att tydligare känna hästens rörelser och nu försökte jag använda detta knep för att veta när jag skulle få bästa effekt av att lägga till innerskänkeln. I skritt går detta bättre och bättre tycker jag, men i tölt är det fortfarande SVÅRT... inte minst för att jag måste vara mycket kvickare i mina reaktioner då...!

Ett annat fokusområde jag har är nedtagningarna, från tölt till skritt, där jag åter har fått påminna mig om det knep Atli lärde mig för ett antal år sedan. För att hålla hästens bakdel aktiv genom nedtagningarna, så att den inte faller ner på bogarna när man övergår till skritt, ser man till att i nedtagningen också flytta undan ett par steg för innerskänkeln. I denna rörelse placerar hästen sitt inner bak under sig och fortsätter att bära upp sig bakifrån. 

Genom att varva många sekvenser uppvärmningstölt med skrittpauser fick jag ju väldigt många tillfällen att träna på dessa saker! Och när det gäller "tölt-vinklingen" av mitt bäcken så tror jag faktiskt att det börjar bli liiite bättre! Jag har tvekat att skriva detta innan jag fått det bekräftat av oberoende instruktör, men de senaste träningspassen tycker jag min ändå fått ganska tydliga indikationer på att det faktiskt går åt rätt håll på detta område! 

Redan på Feykir-tiden minns jag att Sylvia tipsade om att tölt i utförsbackar fungerar lösgörande. Dock med den "lilla detaljen" att man då verkligen behöveer sitta på rumpan ordentligt... och jag som redan på plan mark haft problemet att jag faller framåt har ju nästan hamnat framme i öronen på hästen när jag någon gång försökt mig på att tölta utför en backe. Men med Hamingja har jag allt oftare testat att tölta nerför backen över bäcken, när vi rider ner till bilvägen. Och den senaste tiden har jag faktiskt lyckats undvika att ramla fram över hästhalsen! Så det måste faktiskt ha blivit en viss förbättring på detta område! Roligt när man ser små resultat av sina ansträningar!!!

Eftersom dagens träningspass skulle motsvara dag två på en Atli-kurs stod det, till skillnad mot igår, även samling i tölt på programmet. Och i övergångarna från samlad skritt till tölt skulle man nästan kunna säga att vi gjorde "nedtagningar till skritt fast tvärt om"! För innerskänkeln har inte bara en viktig roll när det gäller att behålla bakdelens aktivitet i nedtagningen utan det är samma sak när man vill behålla bärigheten från den samlade skritten över till tölten. 

Den samlade skritten har vi varit duktiga på ganska länge Hamingja och jag, och när Atli lärde mig att rida ett par steg öppna (innerskänkel mot yttertygel alltså!) i övergången till tölt kunde jag behålla bärigheten över i de första töltstegen i alla fall. Men sedan blev jag en passiv passagerare i sadeln "för att inte förstöra något" vilket självklart innebar att jag gjorde precis det och vips var all samling historia... 

Och trots att jag har förmånen att träna för superpedagogen Atli dröjde det läääänge innan poletten TILLSLUT trillade ner och jag förstod att jag ju faktiskt måste göra precis samma sak för att bibehålla samlingen i tölten som för att uppnå den - innerskänkel mot yttertygel alltså1 Och - inte minst viktigt - jag måste jobba med detta redan från start! Inte som jag gjort - bara åka med i tölten  till dess all samling är borta - utan redan efter ett par steg i tölt understödja samlingen m h a ett par steg öppna. Med andra ord: innerskänkeln mot yttertygeln! 

På detta sätt varvade vi alltså samling i tölt med skrittpauser och under hemvägen fick jag uppleva några sekvenser när Hamingja verkligen kom in mellan hand och skänkel och kändes mjuk som smör i kroppen när hon töltade på med trevlig bärighet. HÄRLIGT tyckte jag - och uppenbarligen lilla fröken också för hon frustade så belåtet ett flertal gånger!!! 

Vi avslutade träningspasset på sedvanligt sätt med nedvarvningstölt på långa tyglar, följt av "tävlingsskritt" som hon ju presterar som bäst när hon vet att den inte kommer att följas av någon snabbare gångart. Tillbaka i stallet fick hon sedan stå med BoT både på haser och rygg medan hon åt sitt kraftfoder. Men innan hon fick gå ut i hagen igen tog jag av det högra hasskyddet, för att inre riskera mera skav. 

Jag red åt fel håll...!!!

"Är man så här fin får man godis - det står i böckerna!!!" hävdar Hamingja bestämt!

I en Facebookgrupp om islandshästar såg jag här om dagen en mycket intressant tråd, där man uppmanades skriva en sak - det bästa eller roligaste - som man lärt sig av sin ridlärare. "Don´t get me started - jag skulle kunna skriva ett helt uppslagsverk med allt som Atli delat med sig av!" konstaterade jag...eller en hel blogg!!! :-D 

Det är verkligen en fantastisk förmån att under så många år ha fått träna regelbundet för denne mästarnas mästare inom islandshästridning - och som dessutom är mer pedagogisk än ett helt universitet! Han ger sig verkligen inte förrän man verkligen förstår vad man ska göra - och varför. Sedan är det ju en lååååång väg till att verkligen klara av att utföra detta också, men förståelsen är ju ett oerhört avgörande första steg på vägen dit!

Och som vanligt var det MÅNGA Atli-citat som passerade genom mitt huvud under dagens träningspass med Hamingja. Det första handlade om hur man lägger upp träningen under t ex en vecka. Nämligen att man tänka ungefär på samma sätt som när han lägger upp träningspassen på en av våra tredagarskurser: så att varje ridpass man gör utformas utifrån det föregående och för att leda vidare till nästa. 

Den första lektionen på en kurs för honom har som huvudsyfte att skapa ett så bra utgångsläge som möjligt inför de kommande lektionerna. Målet är en häst som är lösgjord både fysiskt och psykiskt och vägen dit går i grova drag via arbete på volt med att flytta ut bakdelen så att hästen korsar med inner bak och successivt arbetar med allt längre hals. I princip uppvärmning följt av nedvarvning helt enkelt. 

Följande lektioner inleds alltid med samma uppvärmning på volt (och när detta fungerar bra även längs spåret) för att sedan övergå till "själva arbetet" där man utifrån hästens utbildningsnivå successivt lägger till moment för att bygga upp hästens styrka för att den ska kunna bära upp sig allt bättre i de olika gångarterna. Följt av nedvarvning där slutresultatet ska vara en häst minst lika lösgjord fysiskt och psykiskt som när man avslutade lektion 1. 

Överför man sedan detta till egen träning under t ex en vecka så får första dagens ridpass motsvara lektion 1 där man lägger den viktiga grunden med fokus på lösgjordhet och lång hals. Kommande dagar lägger man successivt till mer ansträngande moment, varje gång följt av den viktiga nedvarvningen. Lämpligt är att planera in de fysiskt mest krävande träningspassen så att hästen får en vilodag dagen. Detta för att musklerna ska få den möjlighet till återhämtning som krävs för att de ska bli starkare. Och sedan börjar man om igen med "lektion 1". 

Det var också vad Hamingja och jag ägnade oss åt idag - alltså en "lektion 1". Vi red ut längs bilvägen, så förutom de inledande volterna i skritt utanför stallet fick det bli "rida på volt fast rakt fram" som Atli en gång beskrev saken - d v s övningen öppna. Vi red uppvärmningstölt längs bilvägen bort till världens ände, med många sekvenser i öppna (f f a med böjning i vänster sida). Framme i korsningen vid sjön red vi in på skogsbilsvägen som plogats upp längs med ängen. 

Idag var det visserligen ingen skogsmaskin i arbete att spana på för Hamingja, men däremot flera upplag med timmer vilka INTE funnits när vi red där sist... så det fick bli "gå på upptäcktsfärd-skritt" istället för våra sedvanliga galoppintervaller. Jag testade även att följa några skogsmaskinspår in på det som nu blivit ett hygge och underlaget kändes så pass stabilt att jag testade att be om trav. "OK!" sa Hamingja först - men bara i ca 10 steg, sedan gick hon snabbt via ett par tre galoppsprång över till tölt... Vi skulle VERKLIGEN behöva någon dm nysnö att travträna i!!!

Under hemvägen fortsatte vi sedan tölten, men nu i en lite högre form (vi kan ju inte bara rida "myrsloktölt" även om Hamingja älskar det...!) och när innerskänkel mot yttertygel resulterade i en högerbog på plats fick jag njuta av sekvenser med trevlig tölt även om graden av samling inte var särskilt hög. Dock kunde jag konstatera att jag valt att rida åt fel håll idag... Det var nämligen motvind på hemvägen - och inte vilken motvind som helst... Termometern visade visserligen bara -15 idag, men vinden var upp till 8 m/s i byarna vilket enligt väderappen motsvarade en köldfaktor på minst -25. Det kändes i ansiktet kan jag säga... :-O

Tillbaka i stallet fick Hamingja ha de nytvättade hasskydden från BoT på medan hon stod i boxen och åt sitt kraftfoder. Jag passade även på att pyssla extra med henne, klia öronen (MYYYYYSIGT tycker hon!!!), sätta pälsglans i man och svans m m för att hasskydden skulle få sitta på lite extra länge. Innan hon sedan fick gå ut till flocken i hagen igen tog jag av skyddet från höger bak, för att inte riskera att hon får ett skavsår i området där skyddet tidigare nött bort all päls. Men på vänster bak är pälsen fortfarande intakt så det skyddet fick sitta kvar och kompletterades dessutom med BoT-täcket, för maximal återhämtning av musklerna i bakdelen.