Jag har varit lite extra vågad idag...!

Matte har behövt två vilodagar - men i dag blev det ridning igen efter jobbet! Och då vågade jag dessutom "ta ut svängarna" lite extra! Hittills har vi ju klarat den här andra igångsättningen utan bakslag - peppar, peppar! Och när jag nu dessutom fått besked om att vår supermassör Fysiopet-Tomas kommer till Mariebäck på söndag tyckte jag att det var dags att vara lite extra "vågad". Eftersom jag så snart kommer att få "facit" om det är så att vi tagit i lite för mycket. 

Efter den inledande uppvärmningstraven har jag redan tidigare börjat introducera lite sidförande rörelser under uppvärmningstölten. Hittills har hon inte på något sätt reagerat negativt på detta - så nu vågade jag mig på riktigt mycket av den varan. Dock inga längre sträckor åt gången utan ett par steg in från spåret, några steg rakt fram och sedan sidföra ut på spåret igen - men upprepade detta väldigt ofta samtidigt som jag var noga med att ge riktigt lösa tyglar mellan varven för att uppmuntra till mycket längd på halsen.

När det sedan var dags för samling från marken höjde jag också ribban en hel del - genom att låta henne rygga betydligt längre sträckor än tidigare. Och man kan säga att hon verkligen inbjöd till detta genom att hon både gjorde det lätt och med riktigt bra längd på halsen! Senaste bakslaget kom ju sedan jag bett henne rygga så sedan dess har jag bara ryggat kortare sekvenser och aldrig uppsuttet. Men nu kom inga omedelbara protester i alla fall. Även samlade skritten kändes riktigt bra idag - och faktiskt allra bäst i högervarvet där högerbogen höll sig riktigt bra på plats idag. Plötsligt händer det!!!

Jag brukar använda uppsittningspall när jag sitter upp utanför stallet, för att spara på mina onda SI-leder. Men den senaste tiden har jag inte alltid tagit med den till ridbanan, utan suttit upp utan när jag varit klar med arbetet från marken. Efter att ha gjort så även i söndags fick jag dock REJÄLT ont, som höll i sig både måndag och tisdag, så idag var jag lite mer förståndig och använde den stol som står på ridbanan för tillfället. Även jag kan vara förståndig ibland alltså!

När jag så började "känna på" tölten uppsuttet kunde jag till min glädje konstatera att inte heller Hamingja verkade ha utsatts för något som gjorde ont idag - eller ens var minsta obehagligt. För hon kändes precis lika mjuk och fin som hon gjort nu hela tiden sedan Atlikursen! Jag vågade mig t o m på att "provocera" lite extra genom att be henne rygga en kortare sträcka med mig på ryggen - och när jag sedan bad henne gå framåt i tölt igen fanns ingen antydan till den panikreaktion som var fallet i början av sommaren. Vilket härligt besked från min fina häst!!! 

Medan hon sedan varvade ner i trav bestämde jag mig för att fortsätta träningen på denna - markant "högre" nivå fram till dess Tomas kollar henne på söndag. Under förutsättning att hon inte verkar reagera negativt på något sätt förstås! Så kommer jag ju att få ett väldigt tydligt svar på söndag om hur hon svarat på denna träning och ifall vi behöver backa tillbaka lite eller om vi kan ligga kvar på denna nivå ett tag som förberedelse inför nästa steg framåt. 

Klippning och pokerface!

Hamingja och jag fortsätter att variera oss: här favorittränset från Eques igen (med anatomiskt nackstycke) men nu med ett pannband från Equitec. Jag gillar verkligen pannband med knapp på båda sidorna - har insett att det måste vara precis så ENKELT om det ska bli av att jag byter mellan olika! I kväll var det dock inte bara styling som stod på programmet utan även klippning, ridning och kvällsfodring (i den ordningen). 

Med den vinterpäls Hamingja redan hunnit sätta har hon blivit så oerhört svettig bara av våra korta träningspass. Och eftersom det milda vädret verkar fortsätta kändes det som en MYCKET bra idé att låta henne "lätta på klädseln" lite genom att klippa halsen, bogarna och ner mellan frambenen. Man bör klippa torr päls, eftersom det både blir jämnast och det är minst risk att man råkar lugga hästen, så jag klippte innan ridningen. Passade dessutom på att låta henne stå med BoT på rygg och vänster has under tiden, vilket innebar att hon fick ungefär en halvtimmes "behandling" för ökad blodcirkulation.

Efter detta blev det ännu ett träningspass på ridbanan enligt Atlis instruktioner. Det var första gången för i höst som jag behövde tända belysningen... och jag påmindes då om när Hamingjas lillebror Hektor för första gången var med på en Atlikurs. Han ÄLGADE runt på ridbanan med sina ENORMA travsteg - lätt uppjagad men på sitt eget coola sätt med spetsade öron som mer signalerade att något var spännande än otäckt. Sylvia undrade vad som tagit åt honom - hon hade ju faktiskt ridit honom på ridbanan ett par gånger tidigare i alla fall och då hade han inte farit runt på det viset... Men så kom hon på förklaringen: Han försökte springa ifrån den där skuggan som jagade honom hela tiden!!! (Vid de tidigare tillfällena på ridbanan hade det varit dagsljus. Och när vi rider ut finns inga gatlysen så då blir det inga skuggor även om det är mörkt...!) 

Men Hamingja är ju så oerhört rutinerad så hon behövde inte känna sig jagad i kväll! Än en gång tyckte jag vårt träningspass flöt på riktigt, riktigt bra! Hon mår verkligen bra av fasta rutiner så att hon vet vad som väntas av henne hela tiden och inte behöver aktivera sin överambitiösa sida och stressa upp sig över att hinna göra saker innan jag hunnit be om dem. Dessutom hoppas jag att hon faktiskt börjar bli lite starkare i musklerna hon behöver för samlingen och att jag blivit bättre på att ge rätt signaler i rätt sekund. 

Det kan ju förstås också vara så att framgången jag upplever beror på att jag utan att märka det själv, successivt börjat sänka kraven... det har ju hänt en och annan gång när det är ett tag sedan senaste ridkursen... "Been there, done that, got the T-shirt..." Vi brukar därför skoja om att det alltid går så mycket bättre att rida när man får "sköta sig själv" och inte har någon instruktör som lägger sig i och ställer krav! M a o - när man tränar på egen hand är det så mycket lättare att låta sig luras...! Men mycket av det vi jobbar med nu är ju ändå på en ganska grundläggande nivå så jag vill i alla fall inte tro att jag är HELT fel ute - utan Hamingja får nog ändå jobba med musklerna hon behöver för att framöver samla sig även med mig på ryggen. Även om det garanterat skulle bli en betydligt mer effektiv träning om den istället utfördes av Sylvia eller Atli. 

När Hamingja efter uppvärmning, arbete med samling från marken samt lite uppsuttet töltarbete slutligen fick sträcka ut och varva ner i trav frustade hon så oerhört belåtet! Som sagt: hon trivs SÅ bra när hon får följa fasta rutiner! Och tack vare klippningen behövde hon dessutom inte bli på långa vägar lika svettig som tidigare - vilket också måste ha gjort träningspasset mer njutbart! 

Hamingja tyckte självklart att det var JÄTTEKUL att fotas med "dagens outfit" - men tala om att hon har ett GRYMT "pokerface"...!!! ;-)

Morgonstund har frukosthö i mund!

Jag hade morgonfodringen i stallet idag och det var verkligen en vacker morgon! Bara +1 grad när jag åkte hemifrån och ungefär detsamma när jag kom till Mariebäck. Det hela blev ännu mer trolskt av att hästarnas andedräkt bildade slöjor av ånga runt dem när de åt! Hamingja fick äta sitt frukosthö inne i en box, för att samtidigt stå med sina BoT-skydd på. När hästar och stallkatter serverats packade jag upp min medhavda frukost i Josefshallen. Sedan sorterade jag även lite bland mina ridkläder och hittade bl a ett par marinblå ridbyxor som kan ersätta dem jag nötte hål på här om dagen... Kan det vara så illa att jag därmed inte har någon anledning att köpa ett par nya?!! :-O

Hamingja i "dagens outfit". Idag var vi tillbaka på "ruta ett" med favorittränset (och favoritbettet)! Jag har insett att om det ska bli av att jag varierar mig så får det inte krävas att jag flyttar delar mellan dem hela tiden, utan det behöver vara hela, färdigmonterade träns klara att använda. Och eftersom jag i dagsläget har fyra bett som passar Hamingja är det inte realistiskt att tro att jag ska komma mig för att variera mellan fler träns än så. Men jag har ju både flera lösa pannband och lösa nosgrimmor - så det kan i slutänden ändå bli ytterligare några variationer när jag nu - kanske - kommit igång med att variera mig! 

Nu har jag faktiskt sagt till mig själv på skarpen att de träns jag inte använder måste jag helt enkelt sälja... Jo, jag kan uppenbarligen vara ganska hård ibland... :-O Men vad hjälper det att tränsen är jättefina om det ÄNDÅ inte blir av att jag använder dem?! Mötte upp detta tuffa krav med att förhandla fram dealen att om jag säljer två riktigt fina träns så kan jag istället få köpa ett till av mitt favoritbett: ett tredelat Stubben Golden wings (bettet på bilden ovan). Det ligger verkligen fint i Hamingjas mun, kan inte nypas i mungiporna och dessutom tycker jag det är SÅ mycket snyggare än de tredelade med parerstänger som jag använder annars. 

Älgjakten är ju i full gång nu och när jag körde till stallet på morgonen såg jag inte bara flera av deras parkerade bilar utan på ett ställe var det t o m en jägare som satt på pass alldeles vid vägen... Det är m a o oerhört bra timing att vi just nu har i "läxa" från Atli att träna samlingen från marken - då vi behöver vara på ridbanan för att kunna ha stöd av staketet. Normalt brukar jag annars känna mig VÄLDIGT frustrerad så här års över att älgjägarna "ockuperar" skogen under hela hösten... Men än så länge hjälper det bara mig att hålla fast vid vårt träningsupplägg!

I går kunde jag konstatera att det krävdes ovanligt lång uppvärmning för att få henne riktigt mjuk i hela kroppen, trots att vi innan ridit ut med fokus just på lösgörande - men då utan möjlighet till böjda spår. Idag var det en HELT annan känsla - hon var riktigt mjuk och avslappnad nästan från start! Töltridningen på böjda spår igår hade uppenbarligen haft en effekt som fortfarande satt kvar - och dessutom hade hon fått stå med BoT en dryg timme nu på morgonen vilket säkert motsvarar en god stunds massage!

Jag har höjt nivån lite de senaste gångerna genom att återintroducera sidförande övningar i ridningen även om jag inte flyttar henne så många steg i taget ännu. Under arbetet från marken har jag istället lämnat de sidförande övningarna för att helt fokusera på ryggning och samlad skritt. I båda fallen jobbar vi med längre sekvenser i taget och i ryggningen med allt mer fokus på att bibehålla längden på halsen. Vi börjar alltid arbetet från marken i vänster varv eftersom det är lättare. Då kan jag hålla koll på högerbogen genom att hålla stadig kontakt på yttertygeln medan jag ger stora eftergifter på innertygeln. 

I höger varv är det betydligt knepigare... Då behöver jag ställa henne inåt men samtidigt hålla högerbogen ifrån mig... I början hade vi väldiga problem med ryggningarna i detta varv, men de går bättre och bättre nu. Istället är det mest kritiska momentet när jag efter att vi ryggat ber henne att gå framåt i samlad skritt genom att peta lätt med pisken på inner bak. Då är hennes första reaktion nämligen att HOPPA framåt och KASTA ut högerbogen - vilket i regel innebär att hon hamnar ganska precis där jag står... Mer än en gång har jag varit VÄLDIGT glad åt att jag haft hjälm på mig... 

När vi väl tagit oss förbi den fasen går det dock allt bättre att hålla en samlad skritt där hon går inåtställd och är lätt i handen samtidigt som högerbogen håller sig på sin plats. Ända till dess hon börjar bli trött i musklerna - då får jag allt svårare både att hålla nere tempot och att kontrollera högerbogen... Men det är ju bara att fortsätta träna - i takt med att hon blir starkare och jag förhoppningsvis lär mig bli tydligare i mina signaler så ska det väl gå lättare och lättare!

Efter att ha sadlat om och samtidigt gett Hamingja en för henne mkt viktig mental paus då hon vet att jag inte kommer att be henne göra något alls var det så dags att sitta upp i sadeln igen. Det är verkligen en häftig känsla att rida direkt efter att man arbetat med samlingen vid hand! Alldeles i början var hon liiiite spänd i nacken, men det räckte med några minikramningar på tyglarna: höger-vänster- höger för att denna spänning skulle släppa. Och hon töltade med samling och energi - mjuk som smör i hela kroppen!!! Min UNDERBARA häst!!! 

Och tänk så häftigt det ska kännas den dag hon är tillräckligt stark för att verkligen börja komma upp med bogarna i tölten - så att jag får "köra racerbåt"!!! Det är så ROLIGT att hon svarar så bra på träningen och att vi i alla fall så här långt inte har behövt uppleva några fler bakslag av att hon fått ont  av ridningen! Efter en stunds variation mellan böjda spår och sidförande i tölt fick hon så åter sträcka ut och varva ner i trav. Då frustade hon SÅ belåtet - uppenbarligen fullt medveten om hur duktig hon varit!!! Och jag bara LÄNGTAR till i morgon när vi ska träna mer!!!

Rider så ridbyxorna ryker!

Det fjärde tränset vi använder på lika många träningspass - nu börjar det bli lite "ruljans" på utrustningen! 

Idag var det åter dags för ett träningspass på banan - utifrån Atlis instruktioner om uppvärmning, "själva arbetet" med samling från marken och nedvarvning. Senast red vi ut och eftersom vi både skrittade i terräng och red galoppintervaller bedömde jag det som ett ridpass med fokus på lösgörande arbete. När vi nu började värma upp i trav kändes Hamingja också mjuk och avslappnad. Men när vi sedan övergick till tölt visade sig något annat... 

Det fanns uppenbarligen ändå spänningar i henne - tölten är verkligen en gångart som "avslöjar" ALLT...! Det var inte mycket, men ändå betydligt mer än dagen efter ett av våra träningspass på ridbanan då vi ändå jobbat med samlingen... Terrängridning och galoppintervaller i alla ära - men det är verkligen oerhört svårt att komma till riktig lösgjordhet utan att rida på böjda spår!!! Men det kunde vi ju göra idag - och efter en uppvärmning som tog extra lång tid kändes hon tillslut riktigt mjuk och följsam. 

När jag sedan "råkade" byta spöhand "laddade hon på" lite extra med bakbenen och vips bjöd hon på samling i tölten också - utan att jag egentligen hade bett om det! Atli sa ju att sådana moment kan komma när hästen börjar bära upp sig bättre och bli starkare - och då ska man ta tillvara på dem. Så jag fortsatte hålla denna tölt en stund medan jag fortsatte stämma av att det inte fanns något motstånd någonstans. HÄRLIGT!

Efter detta var det dags att jobba med samlingen från marken - och jag tycker verkligen det går bättre och bättre hela tiden. Både att jag får till koordinationen och kan ge tydligare signaler och att Hamingja bättre och bättre förstår vad som förväntas av henne. Det var t o m så att hon frustade flera gånger under arbetet med samling - som Lára ofta gjorde när hon njöt av att få arbeta! 

Eftersom vi dels hade värmt upp lite extra länge och sedan dessutom hunnit känna på lite mer samling i tölten redan i början av ridpasset, så kortade jag ner träningen av samling från marken lite. Hamingja var ändå REJÄLT svettig i värmen och jag ville inte riskera att hon blev för trött och började protestera utan att vi skulle få avsluta med en riktigt bra känsla i kroppen båda två! Och en sådan känsla hade vi fortfarande när hon fick sträcka ut och varva ner i trav - mycket belåtet frustande!

Både Feykir och Lára brukade jag helklippa en gång tidigt på hösten för att sedan klippa hals och bogar igen i början av vintern. De hann ändå få REJÄLT med vinterpäls. Med Hamingja har jag inte hunnit få någon riktig rutin ännu, men om jag minns rätt helklippte jag även henne förra hösten. Och med tanke på hur varmt det är nu skulle det verkligen inte skada om hon fick bli av med den första vinterpälsen som kommit... Jag brukar bara få så ont i händerna av att klippa, så jag behöver försöka planera in det när jag kan vara extra snäll mot händerna dagen därpå... Men på söndag kanske?!

"Rid så det ryker!!!" brukar vi säga till varandra när det är dags att rida in på tävlingsbanan. Men här om dagen var det uppenbarligen mina ridbyxor som "rök"...!!! :-O Aldrig tidigare har jag varit med om att nöta hål på skoningen så där - och när jag såg efter kunde jag konstatera att det var på väg att gå hål även på andra sidan... Numera är det ju aldrig äkta skinn i skoningen på ridbyxorna - för syntetskinn är ju så mycket lättare att tvätta. Och även om det förstås inte är lika slitstarkt som äkta vara måste det här ha varit en ovanligt klen kvalitet. För det finns ju inget vasst på sadeln som nöter byxorna så där... 

Min genomgång och utrensning av ridutrustning och ridkläder fick ju lite "hjälp på traven" kan man säga... fast just dessa hade jag inte alls tänkt göra mig av med - men nu blir det textilinsamling för dem så att de får återvinnas till något annat! Och om man ska fortsätta att försöka se positivt på saken så kanske jag kan ta detta som ett kvitto på att jag faktiskt periodvis lyckas "sitta på rumpan" när jag rider??!!!

Hamingja (åter-)upptäcker världen!

Idag fick jag rida en så här tjusigt "blingad" häst! Det är ju så ROLIGT att köpa hästutrustning - och träns är inget undantag - så jag har ju ett antal sådana också...! Men det brukar ändå bara bli att jag använder två olika: ett favoritträns i läder samt ett i biothane som jag använder när det regnar. Så nu har jag dels bestämt att jag ska sälja några som jag ännu aldrig använt (trots att de är jättefina) och resterande ska ANVÄNDAS! Därför blir det nog endel "dagens outfit-bilder" här framöver så att jag mer eller mindre blir tvungen att variera mig! 

Och utrustad med detta gnistrande pannband fick Hamingja återupptäcka endel av omvärlden - något som bitvis visade sig vara ganska spännande för lilla fröken... Själv tyckte jag inte det var så revolutionerande att rida längs bilvägen mot Avan, men vi har ju inte ridit särskilt långt åt det hållet sedan vilan i somras. Och det faktum att matte tyckte vi skulle träna galoppintervaller innebar dessutom att öppet aggressiva element som stora, hotfulla stenar i skogskanten och liknande dök upp så plötsligt för henne. 

Vid ett tillfälle resulterade detta närmast i en slidestop - nästan a´la Reykur när man i högt tempo kom fram till en asfalterad yta...! Uppenbarligen är det hög tid att Hamingja får "reclaim the omvärld" igen! Eftersom jag fortfarande vill träna samlingen vid hand för säkerhets skull (bara sidförande har jag börjat införa även vid ridning) så behöver vi dock fortsätta hålla till på ridbanan under de flesta träningspassen. Men jag får väl se till att vi de tillfällen vi ändå rider ut ser till att variera oss så mycket som möjligt och så att det hela blir mer avdramatiserat! 

När jag köpte henne trodde hon ju faktiskt att världens ände låg i korsningen vid sjön, för längre än så hade Sylvia i princip aldrig ridit henne. Så det var en VÄLDIGT storögd Hamingja som sedan fick erfara att världen faktiskt fortsatte ÄNNU längre bort...!!! Det var länge nära att hennes starka flyktreflexer skulle ta överhanden så att hon helt enkelt vände och sprang hem. Och jag var oerhört noga med att alltid skritta en låååååång stund sedan vi vänt hemåt - just av denna anledning. Vilken seger det var när jag vägade låta henne skritta hemåt på hellånga tyglar - och hon svarade med att sträcka ut låååånga halsen och bara slappna av!

Men det där är ju länge sedan nu - och hon är både tryggare själv och har dessutom vågat börja lita på mig - så nu handlar det väl bara om någon/några avdramatiserande ridturer längs respektive väg innan vi kan klara oss ifrån slidestops! Idag red vi in där jägarna brukar fika och följde vägen över nya kalhygget upp på höjden innan vi vände tillbaka hemåt igen. Och då bytte jag galoppintervallerna mot töltintervaller. Genom att då och då flytta undan ett par steg för vänsterskänkeln samtidigt som jag höll henne lätt högerställd (för att hon inte bara skulle skjuta ut högerbogen utan verkligen korsa bakbenen) höll hon sig mjuk och taktren i tölten!

Jag vågade mig t o m på att låta henne öka tempot lite i tölten för att aktivera bakdelen liiite mer än tidigare. Det är den där svåra balansgången hela tiden - att inte anstränga henne för hårt men samtidigt tillräckligt mycket för att hon ska bli starkare... Avslutningsvis fick hon sträcka ut och varva ner ordentligt i trav - och frustade så belåtet! Och det kan man nästan säga att jag gjorde också! 

När ett riktigt farligt läge blir ett halleluja-moment!

Jag ser det verkligen som en OTROLIG förmån att jag under de senaste 11 åren haft möjlighet att regelbundet träna mig själv och mina hästar för Atli Gudmundsson när han 5-7 gånger/år besökt Mariebäck för att hålla sina 3-dagarskurser! Det handlar verkligen om ett oerhört systematiskt och grundligt arbete att steg för steg utveckla hästen till att kunna bära upp sin ryttare med den stolthet och glädje som kommer av att hästen arbetar på ett för sin kropp optimalt sätt. Som Atli själv brukar säga: "Jag kan inte lära ut ridning på något annat sätt - för det finns inga genvägar! Det långsiktiga arbetet är det enda som verkligen fungerar när man tränar hästar!"

Under dessa träningstillfällen har jag också ibland fått uppleva "ett större genombrott" - när något tillslut "faller på plats" för mig och hästen så att vi uppnår en ny nivå. Detta är ju verkligen "halleluja-moments" för att låna ett uttryck från Idol! Eller som en kompis utbrast när hon med tindrande ögon lämnade ridbanan med sin häst efter att fått ha vara med om ett sådant: "Atli vet verkligen hur man gör en kvinna lycklig!!!" (Och i alla fall i den här ryttaraspekten av saken är jag övertygad om att det gäller en man i precis lika stor utsträckning!)

Någon gång har ett sådant tillfälle när "pusselbitarna fallit på plats" inträffat redan tidigt under kursen, men oftast i slutet av dag två eller början av dag tre. Gemensamt för dessa tillfällen har dock varit att när jag ridit in på ridbanan för nästa lektion - fortfarande "högt uppe bland molnen" efter upplevelsen från den förra lektionen så har Atlis budskap alltid varit detsamma:

"Nu befinner du dig i ett riktigt, riktigt farligt läge... Förra ridpasset tog du och hästen några avgörande steg upp till en helt ny nivå och det är helt naturligt att vad man då vill helst av allt är att få uppleva samma sak igen! Det är samma sak för mig - man vill helst av allt bara fortsätta där man slutade det förra ridpasset, i den häftiga känslan! Och visst skulle man kunna göra det och kanske även få uppleva den igen, i alla fall delvis och en liten stund innan den successivt skulle börja försvinna..."

"För att få uppleva den häftiga känslan igen och igen och igen - och fortsätta utvecklas vidare till ÄNNU högre nivå måste man därför tänka på vad det var som gjorde att man kunde ta detta nya steg uppåt på utvecklingsstegen: det långsiktiga, grundliga arbetet! Det är så lätt hänt att man har alldeles för bråttom... Men precis som det är extra viktigt med en grundlig nedvarvning efter ett sådant ridpass som senast - så att hästen verkligen får gå tillbaka ut i hagen/till stallet med en riktigt bra känsla i både kropp och själ, måste man också vara MINST lika noggrann som dagen innan när man värmer upp inför nästa träningspass! Annars riskerar man alltid att bygga in spänningar i hästen - som även om de inte visar sig på en gång kommer att ställa till med problem på sikt."

Det var med dessa tankar i huvudet jag gjorde i ordning Hamingja inför dagens träningspass. Gårdagens ridpass innebar ju visserligen inte någon helt ny nivå för oss - men att vi återerövrade en nivå där vi tidigare varit men som sedan varit omöjlig p g a vad det än varit som "spökat" i hennes bakdel. Så ett rejält "halleluja-moment" var det definitivt och nu ville jag ju självklart inget hellre än att få uppleva samma sak igen - GENAST! Men uppenbarligen besitter jag något slags normalbegåvning trots allt, för jag lyckades ändå behärska mig och värma upp minst lika grundligt som igår. Och redan här fick jag fortsatta positiva besked från Hamingja: det fanns inga tecken på ökad stelhet eller liknande som hade kunnat indikera att vi igår råkat passera gränsen för "lagom ansträngning".

När vi övergått till arbetet vid hand lät jag henne också rygga extra mycket och med större fokus på att hon skulle bibehålla så mycket längd på halsen som möjligt i ryggningarna. Samlingen i skritt fungerade sedan t o m ÄNNU bättre än igår samtidigt som hon även i högervarvet slappnade av och sträckte ut riktigt fint under pauserna med långa tyglar. So far so good - alltså!!!

Avslutningsvis var det så dags att få "facit" - när jag åter satt upp i sadeln för att "känna på tölten". Och även idag var känslan verkligen HELT FANTASTISK!!! Det som tidigare av någon anledning orsakade så stor smärta innebar uppenbarligen inte minsta lilla spår av obehag nu - inte heller med den extra belastningen av att ha en ryttare på ryggen! Och hon bibehöll t o m själv denna högre grad av samling när jag bara fokuserade på att stämma av att hon var mjuk och följsam! HAMINGJA MOMENT!!!

Efter en noggrann nedvarvning i trav fick hon också extra lång "efterbehandling" med BoT medan hon åt sitt lunchhö inne i boxen. Och matte bara LÄNGTAR till nästa ridpass på sin FINA häst!!!

Helt LYSANDE Hamingja!!!

Min FINA, FINA Hamingja!!! Och vilken FANTASTISK ridkänsla hon bjöd på idag!!!

Atli brukar säga att förändringar hos hästen oftast inte kommer över en natt. Utan om du får problem i ridningen en dag så beror det oftast på att du slarvat under en tid och om det går riktigt bra är det istället en bekräftelse på att den senaste tidens träning varit rätt. Och idag fick jag en sådan härlig bekräftelse på att den senaste veckans svåra balansgång lyckats: ett arbete som är tillräckligt ansträngande för att ge utveckling men inte FÖR ansträngade så att hennes problem kommer tillbaka. 

Vi har ju f f a tränat på ridbanan och då utifrån Atlis instruktioner om att allt arbete som belastar bakdelen lite mer ska utföras utan ryttare på ryggen. Så efter uppsutten uppvärmning i trav och tölt har vi markarbetat med sidförande övningar där hon får korsa bakbenen, samt ryggningar och samlad skritt. Efter denna del - "det egentliga arbetet" som han kallar det - ska jag bara rida lite tölt uppsuttet. För att stämma av vilken känsla hon har i kroppen efter det samlande arbetet. Och sedan låta henne varva ner ordentligt i trav.

Efter gårdagens lilla "utflykt" i terrängen var vi idag åter tillbaka på ridbanan där jag red "efter konstens (=Atlis) alla regler". Jag tyckte arbetet från marken gick riktigt bra och när jag sedan satt upp i sadeln igen fick jag en fantastiskt härligt besked! Hamingja töltade med bibehållen samling samtidigt som hon kändes "mjuk som smör" i hela kroppen!!! Någon dag tidigare i veckan har hon varit lite stressad i detta moment, vilket skulle kunnat vara en indikation på att något av arbetet gjort lite ont/känts obehagligt, men i hennes fall lika gärna vara ilska för att jag petat lite på henne med pisken i det samlande arbetet...  Då hoppades jag förstås på det senare - och idag fick jag en oerhört tydlig bekräftelse på att så också varit fallet! 

Och idag hade jag samlat henne ytterligare en aaaaning mer än tidigare i veckan - och det hade jag kunnat göra utan att hon upplevt minsta obehag i kroppen! Jag blev förstås "hög som ett hus" av att få sväva fram i denna underbara tölt på min fina häst och ville att stunden skulle vara för evigt! Men lyckades ändå förmå mig att avbryta efter en stund för att låta henne sträcka ut sig och varva ner i trav. Elisabeth, som sett oss i det avslutande töltmomentet, bekräftade sedan att det sett precis lika trevligt ut som det kändes! Nu gäller det "bara" att fortsätta den här balansgången så att Hamingja får tid på sig att bygga upp den styrka hon behöver för att hålla för ridningen! Men gissa om jag är "taggad" att fortsätta hennes styrketräning?!!