Hamingja och Lára tränar med (tung) skivstång!

Oj, så snöig jag är...!!!

Idag har vi snöstorm - men inte kan väl en klass 1-varning hindra mig från att rida mina FINA hästar?! Särskilt som jag inte haft möjlighet att rida de två senaste dagarna! Men eftersom bilvägen inte var plogad och den minst dm-djupa snön på den gjorde det både halt och spårigt förutom dålig sikt valde jag att rida längs den vänstra skogsvägen bakom vägbommen. För att inte riskera att vi skulle bli påkörda i någon kurva.

Hamingja fick som vanligt vara först ut - och hon fick verkligen ta i ordentligt... Där snön var MINST djup gick den ändå över hennes knän och på övriga ställen nästan upp till magen. Större delen av sträckan upp till vändplanen skrittade vi, eftersom det var helt ospårat. Hon fick ju ändå riktigt tuff muskelträning av att gå i den djupa snön - men skrittade ändå på hur energiskt som helst! Härliga, härliga häst!!!

När jag gjorde ett försök att fatta galopp ur halt, som vi ju brukar, blev det inte oväntat för jobbigt i den djupa snön så istället travade hon. Och VILKEN TRAV!!! Det var nog bara tack vare att jag hann hugga tag i manen med båda händerna som jag undgick att flyga av - och det kändes som att jag då skulle ha flugit fram över huvudet på henne... så rejält tryckte hon ifrån med sina "Mökkurbakben" ur den djupa snön!

Men jag lyckades alltså rädda mig kvar på hennes rygg och när jag en stund senare provade en ny galoppfattning - fast nu ur trav - gick det lättare för henne. Jag lät henne dessutom ta höger galopp - som hon har lättare för - eftersom underlaget var så extremt "tungjobbat". Större delen av sträckan bort från stallet skrittade vi dock - det kändes som att det var tillräckligt hårt jobb för henne ändå. 

Innan min kropp blev allt för klen brukade jag träna "Bodypump" (gruppträning med skivstång och andra vikter). Det var jättekul - men jag hade en riktig "skräckövning" - nämligen det som kallas utfall. När man skulle sätta ena foten långt framför sig och sedan böja på sina knän så att kroppen sänktes rakt ner (och detta då med en skivstång med vikter på axlarna). I Bodypump har man visserligen inte jättetunga vikter, men istället upprepar man övningarna VÄLDIGT många gånger - och i denna övning brukade jag få en fruktansvärd mjölksyra i princip direkt... 

Nu efteråt vet jag att det snabba mjölksyrapåslaget är en följd av min sjukdom - så den var väl på gång redan då - men då trodde jag bara att jag var klenast i världen... för det blev nämligen aldrig mindre hemskt med denna övning trots att jag ändå tränade några år. Och jag tänkte mig att redan skritt i dagens djupa snö kunde ge rejäl mjölksyra i Hamingjas muskler - även om jag förstås inte ville tro att det blev så illa som för mig när jag försökte göra utfall. Därför var det ju skönt att känna att hon hela tiden skrittade på med sådan energi och ett rejält driv framåt - för då kunde det ju inte vara så illa!

När vi vände hemåt igen och kunde följa det nu lätt upptrampade spåret föreslog jag ny galopp. Och Hamingja var direkt med på noterna! Just med tanke på mjölksyran bestämde jag mig för att bara åka med, helt utan drivning, så att hon själv fick bestämma när hon ville sakta av. Hon ju verkligen inte den mest säkra på foten - där är hon och Lára verkligen ytterligheter - och risken att hon ska snubbla och gå om kull ökar ju om hon dessutom är trött... 

Men nu var det ju både lite upptrampat och f f a hemväg - så Hamingja galopperade på nästan hela vägen hem! När vi skrittat sista biten genom djupsnön och kom ut på plogad väg igen frustade hon så oerhört belåtet, gång på gång. Hon var uppenbarligen nöjd med att ha fått vara ute och röra på sig ordentligt! Det var nästan så att hon lät som Lára när hon får jobba ordentligt i galoppen!

Och jobba ordentligt i galoppen skulle Lára få denna dag! Jag red henne samma vända som jag ridit Hamingja. Nu var ju snön lite upptrampad i alla fall - men eftersom Lára inte har riktigt lika långa ben som Hamingja var det nog lika jobbigt för henne ändå. Därför gjorde jag på samma sätt: red "powerskritt" nästan hela vägen till vändplanen, bara en kortare sträcka galopp. Men sedan fick även hon galoppera på hemvägen - och då kan jag tala om att det frustades och frustades och frustades!!!

Vädret var ju verkligen inte det mysigaste idag... och när Lára och jag stretade på i en motvind som fick snökristallerna att riva som nålar i ansiktet hör jag plötsligt en melodislinga som vinden måste fört med sig ända från Avan: Glassbilen! Det kändes VÄLDIGT avlägset att någon ö h t skulle vara sugen på glass denna dag... men en tebil hade förstås varit något HELT annat!!!

Reykur - the one and only!!!

Titta vilken UNDERBAR bild på Reykur!!! 

Fotograf är Anna H - som han bodde hos de sista åren av sitt liv. 

Tisdagsträning - utan tränare

Lára fokuserar inför kvällens träningspass!

Idag skulle jag och Hamingja ha ridit lektion för Sylvia, men SMHI hade gjort en jättemiss och planerat in snöblandat regn... Sedan Sylvia provridit ridbanan med en av sina hästar och konstaterat att den var rejält hal kom vi gemensamt fram till att det var lika bra att ställa in lektionen. Hamingja är så oerhört känslig för halt underlag och blir jättespänd direkt - så det skulle antagligen ha varit ganska bortkastat... 

Istället fick det bli egen träning för henne och mig, ute längs vägen. För när det inte var några ridbanehörn eller volter som behövde "hanteras" gick det ju bra att rida, tack vare att hon har snösulor som hindrar henne från att få "styltor" även när det är blöt snö som idag. 

Min tanke med lektionen var att få hjälp att jobba med samlingen i tölten. Efter den första veckans igångsättning med träning av grundlydnad samt mycket galopp för att hon skulle få göra av med en massa överskottsenergi kändes det som att det var dags att börja tänka samling på allvar igen. Och även om det inte blev någon lektion för oss så kändes det lika befogat att ta tag i detta - jag fick helt enkelt göra så gott jag kunde på egen hand!

Vi red längs bilvägen och eftersom det både var dimmigt och snöade valde jag än en gång att rida mot Alviksträsk eftersom den sträckan är mycket rakare och dessutom utan backar, så risken att bli påkörd av någon p g a dålig sikt skulle vara mindre. Efter uppvärmning i tölt med lång hals chockade jag sedan stackars lilla Hamingja genom att be om samlad skritt. "INTE OK!!!" förklarade hon och blev ARG!!! Hon hade minsann haft vintersemester och ville fortsätta med det! 

Men jag kunde avbryta alla hennes försök att rusa iväg från arbetet - det går framåt m a o - och efter en stund accepterade hon att det nu var mer arbete som krävdes. När hon skrittade samlat men avslappnat smög vi över tölt - och det blev en tölt med betydligt mer samling än tidigare i veckan. 

För att bibehålla energi och samling petade jag efter en stund till lätt med pisken på vänster bak - och lilla fröken blev ARG igen och slog bakut! Men det åtföljande försöket att springa iväg från arbetet kunde jag snabbt avbryta och även nästa och nästa och nästa... Då gav hon upp och slutade både med sparkarna och flyktförsöken så att ett pet med pisken bara resulterade i det önskvärda: att hon tog i ännu bättre med bakbenen. 

Det blev inga galoppintervaller i djupsnön på ängen idag - jag ville använda hennes krafter till tölten istället. Vi tog en skrittpaus förbi korsningen i "världens ände" och fortsatte efter vägen längs med sjön för en ny omgång samlad skritt följt av igångsättning i tölt. Nu blev det inte alls lika dramatiskt, så ganska snart lät jag henne vända runt på vägen i tölt och fortsatte en bit hemåt med bibehållen samling. Utan några allvarligare flyktförsök trots att vi nu var på väg hemåt!

Duktiga tjejen fick en lååååång skrittpaus från korsningen och hemåt. Nu tyckte jag att det fick räcka med den samlade tölten - för man ska ju sluta medan det går bra! Men helt färdigtöltat var det inte, för jag ville rida lite övergångar från tölt till trav. Dessa har ju funkat så klockrent sedan vi börjat rida igen efter hennes vila och jag tänkte få fortsätta njuta av detta. 

MEN nu hade jag ju fått fröken att tända till ganska bra i tölten... och då visade det sig att hennes "travknapp" konverterats till "galoppknapp"... Mina fyra första försök att göra övergång till trav resulterade istället i galopp - fast det var en lugn galopp i alla fall, inget försök att springa hem i full karriär. Efter det fjärde (eller femte?) misslyckade försöket gjorde jag övergången från skritt istället - och nu blev den klockren! 

Dock krävdes det betydligt mer förhållningar m h a sätet än tidigare i veckan för att det inte skulle gå jättefort - samlingen i tölt får henne verkligen att "gå igång" på ett helt annat sätt än galoppintervaller t o m! Efter en ny lite längre skrittpaus gjorde jag nytt försök med övergång från tölt till trav och nu fungerade även detta!

Tillbaka i stallet blev det snabbt hästbyte - Lára var som alltid lika redo som en scout! Till skillnad från Hamingja har hon tyvärr inga snösulor - när hon skoddes senast var det för tidigt att sätta på sådana. Men om det är någon häst som verkligen behöver dem så är det Hamingja. Och om det är någon häst som klarar sig utan så är det Lára - eftersom hon är så suverän på att hela tiden anpassa steg och tempo efter underlaget!

Men för att undvika att styltor skulle bildas i hennes hovar gällde det förstås att undvika skritt - så det blev tölt direkt ut från gården. Nere på bilvägen jobbade vi sedan med bärigheten i tölten m h a sidförande undan för vänster skänkel med rak hals så att hon inte kunde fuska och skjuta ut högerbogen. Precis som senast gick det riktigt bra! Men det krävs endel drivning - för hon tycker det är JOBBIGT att ta i på detta sätt med både mag- och ryggmuskler!

Eftersom jag vet att detta är jobbigt för henne - f ö det enda i ridningen som hon tycker är jobbigt - ville jag inte rida så långt. Normalt rider jag intervaller med skrittpauser emellan men nu var det ju säkrast att undvika skritten... Därför vände vi hemåt ganska snart - tog en liiiten skrittpaus och sedan mer tölt med fortsatt fokus på bärigheten. 

Vi har ju brukat galoppera förbi sommarhagarna genom allén upp till kyrkan Lára och jag som en avslutning på våra träningspass. Men nu hade ingen ridit genom plogvallen där på länge och den var STOR... Fast skulle någon fixa den så var det ju Lára - som ju dessutom så väl visste vilka galoppmöjligheter som dolde sig där bakom! Jag behövde knappt styra mot plogvallen för att hon skulle plöja sig igenom - och belönades så med den efterlängtade och alltid lika uppskattade galoppen!

När jag lite senare körde hem från stallet såg jag plogbilen som uppenbarligen plogat ena sidan av grusvägen bort till korsningen vid sjön och nu höll på med andra sidan. M a o hade jag haft väldig tur som hunnit rida båda hästarna längs denna smala utan att behöva samsas om utrymmet med en plogbil... ja, jag var ganska nöjd med att jag inte behövde möta den med bilen heller utan bara se den i min backspegel!

Vacker som en tavla!!!

Min vackra Hamingja!!!

Det har kommit REJÄLT med snö i natt så när Hamingja och jag red längs bilvägen bort mot korsningen vid "världens ände" undrade jag om vi verkligen skulle kunna ta oss över plogkanten in på ängen där vi brukar träna våra galoppintervaller... Höga plogkanter med packad snö är ju inte att leka med... men ville i alla fall göra ett försök - för att hålla galoppstigen öppen så att vi kan rida där så länge som möjligt i vinter. 

Att ta sig över plogkanten visade sig dock inte vara något problem alls - eftersom en skoter redan varit framme och kört igenom den. Hamingja vet ju dessutom så väl att galoppstigen ligger där innanför - och tycker det är så ROLIGT att galoppera - så även någon gång tidigare då det varit lite högre plogkant har hon varit OERHÖRT motiverad att forcera den!

Av vår "galoppstig" syntes dock inte ett spår - den hade mycket effektivt snöat och drivit igen... Vilket också innebar att det nu var REJÄLT djup snö - den gick upp över knäna på Hamingja. Att fatta galopp från halt i denna djupa snö blev förstås extra svårt - och förhoppningsvis var det delvis därför hon bara tog höger galopp idag och inte bara för att matte gjorde klantiga galoppfattningar... 

En indikation på att det inte bara var mitt fel att hon inte tog vänster galopp var att hon inte orkade fatta galoppen direkt ur halten som vi brukar - utan tog några travsteg först. Efter den första vändan - när vi helt fick "bryta ny mark"  - ångade det också REJÄLT om henne när vi tog en liten andhämtningspaus innan skritten tillbaka ner till vägen. Följande två galoppvändor blev inte riktigt lika jobbiga eftersom hon i alla fall delvis hade ett spår att följa - men den lösa snön gjorde att skillnaden ändå inte var så jättestor.

Min plan hade egentligen varit att börja kräva lite mer samling i tölten idag, men efter dessa rejäla urladdningar i djupsnön kändes det inte längre som en så bra idé. Men vi fortsatte i alla fall en bit efter vägen längs sjön och red lite slutor med böjning i vänstersidan för att ändå ha lite mer samling i tölten än under uppvärmningen. Sedan vände vi hemåt och duktiga tjejen fick en lång, välförtjänt skrittpaus.

Resten av hemvägen blev det mer tölt med några steg sluta då och då för att hålla en viss grad av bärighet. Och sedan några klockrena övergångar till trav - en trav där hon även idag lyssnade jättebra på mina förhållningar m h a sätet! Tidigare handlade trav för oss främst om att jag försökte hålla mig kvar i sadeln och hitta balansen medan Hamingja "älgade på" med "sjumilakliv" och i racerfart - om vi inte var på ridbanan så att jag lägga rida volter för att ta ner tempot. Men när hon nu lyssnar så bra på förhållningar med sätet kan jag ju börja JOBBA henne i traven! Me like!!!

Efter detta ridpass var vi båda riktigt genomsvettiga - tur att jag redan bestämt att Lára skulle ha vilodag idag! Under den här första veckan som jag ridit Hamingja efter hennes månadslånga vintervila, har hon fått "bränna ur systemet" ordentligt med rejält galopparbete och vi har dessutom hunnit repetera grundlydnad. Nu känns det allt mer tydligt att det är dags att ta tag i tölten på allvar - m a o dags att rida lektion! Innan jag åkte hem från Mariebäck idag kollade jag med Sylvia och till min glädje kunde jag få rida lektion redan nu på tisdag! Välförtjänt vilodag för Hamingja och matte morgon och sedan lektion på tisdag - så PERFEKT!!!

Lára och Yr.

Lára fick alltså vilodag idag, men Malin W kommer att rida henne imorgon. Jag orkar ju knappast rida även henne på tisdag, när jag ridit lektion för Sylvia... utan det får bli senare i veckan. Men jag ser verkligen fram att fortsätta Láras töltträning med mycket sidförande för vänster skänkel och RAK hals - det hade ju så oerhört bra effekt på bärigheten senast!!! 

Medan Hamingja åt sitt kraftfoder passade jag på att smörja både hennes och Láras träns och kände mig SÅ duktig! Láras träns blev ju ganska blött i snöovädret igår så det behövde smörjas även om hon bara använt det ett par gånger ännu. Hamingja hade biothanetränset igår - brukar välja det när det regnar eller snöar, men det var ett tag sedan jag smorde hennes läderträns (det fina med lackade flätor och anatomiskt nackstycke som jag köpte senast Karin Åberg var här) så lite läderfett gjorde susen även där! 

Lycka x två!!!

När jag kom till stallet idag försökte jag intressera Hamingja för en ridtur. "Sorry, matte... det är mycket nu...!!!" tycktes hon säga när hon totalt ignorerade att jag ropade på henne... Det gjorde däremot INTE Litlamin - som skymtar närmast i bild - hon är verkligen Láras dotter och gjorde som vanligt ivriga försök att krypa in i Hamingjas grimma, som jag höll i handen!

Men jag kan GÄRNA själv hämta Hamingja i hagen så länge hon är lika fin att rida som hon var idag!!! Redan vid sadlingen fick jag "positiva vibbar" när hon inte alls försökte sparka efter sadelgjorden, vilket hon började med när hon blivit öm i ryggen tidigare och sedan fortsatte med nu när jag satte igång henne efter vilan igen. Men när jag ridit tidigare i veckan har jag dels dragit åt sadelgjorden i flera omgångar, bara ett par hål i taget och dessutom varit mycket noga med att se till att jag inte råkat lugga henne (det tycker fröken INTE om). Samt förstås sagt ifrån när hon lyft bakhoven för att sparka. I förrgår gjorde hon bara ett försök och idag alltså inget alls - SEGER!!!

Ridturen kom att börja lite spännande när det stod någon och hämtade vatten ur kallkällan nere vid bilvägen. Han stod nedböjd så att det enda som stack upp ur snön var hans mörka rygg och bak - och Hamingja trodde nog att det var en björn... Men jag kunde övertyga henne om att inte springa hem och när jag småpratat lugnande med henne en stund rätade mannen på sig, fick syn på oss och jag kunde börja småprata med honom istället. 

Björnar är ju faktiskt sällan särkilt pratsamma - de visslar bara - så det dröjde inte lång stund förrän Hamingja vågade sig närmare. Tack vare att mannen visade sig vara oerhört trevlig och pratsam blev vi sedan stående en stund medan han berättade att på den tiden "Fjällmarkens källvatten" tillverkades så hämtades vattnet just från denna kallkälla i Mariebäck! Det hade jag ingen aning om! Och förutom att jag fick utöka min allmänbildning så hann Hamingja slappna av fullständigt. Win-win! 

Efter detta var hon åter tillräckligt avslappnad för att tölta med låååång hals och vi kunde därför värma upp på detta sätt medan vi då och då sidförde fram och tillbaka över vägen och matte dessutom tränade på att titta uppåt för att behålla en lodrät sits även när vi "skulle göra något". I början ville Hamingja gärna skicka iväg högerbogen "all världens väg" men successivt blev hon allt jämnare.

Vid vägen till gamla soptippen svängde vi in och red några galoppintervaller uppför första lilla backen. Och jag fick än en gång glädjas över min DUKTIGA häst!!! Av den häst som blev så uppjagad av att få galoppera att hon efteråt inte hade tid att skritta, märks numera inte ett spår! Istället lägger hon direkt in "off-knappen" och skrittar på hellång tygel med nosen i backen! T o m så stabilt att jag kan träna på att lägga an pisken mot omväxlande höger och vänster bakben utan att hon reagerar!!!

När vi fortsatt med töltträningen längs bilvägen och närmade oss korsningen vid "världens ände" gjorde vi även en klockren övergång från tölt till trav - och matte blev ÄNNU mer nöjd med lilla frökens framsteg!!! Det blev bara en galopp längs kanten på ängen idag - för vi har ju redan galopperat så mycket i veckan och jag ville lägga det mesta "krutet" på töltträning. 

Därför fortsatte jag en bit efter vägen längs med sjön och "smygsamlade" henne genom att då och då rida några steg sluta med böjning i högersidan. Det är ju ett sto jag har att göra med - och det finns VÄLDIGT mycket humör i fröken - så jag ville inte provocera fram protester i onödan så här snart efter vilan, samtidigt som jag tyckte det började vara hög tid för lite mer samling i alla fall. Och det fungerade bra! Bärigheten ökade utan att hon "snedtände" och försökte springa iväg från arbetet!

Sedan skrittade vi första delen av hemvägen - vilket jag brukar göra för att inte trigga hennes flyktbeteende i onödan - temperamentsfulla ston kan verkligen vara en balansgång på slak lina! När jag sedan bad om tölt visade Hamingja istället att hon minsann kan vräka sig ner i trav och springa FORT... Men redan efter några steg hade jag återfått kontrollen över både tempo och gångart. Några fler försök att springa hem blev det inte - det går framåt!

Istället kunde vi helt odramatiskt fortsätta töltträningen med några steg i sluta här och där - vilket gav mer samling och bärighet utan vare sig spänningar eller stress! Som avslutning gjorde vi även några travövergångar och de var även nu helt klockrena, trots att vi var på hemväg! Dessutom lyssnade hon så oerhört bra på mina förhållningar med sätet att jag t o m vågade ge henne ganska långa tyglar. Det fanns inte minsta antydan till att hon skulle försöka springa full fart hemåt utan hon bibehöll det lugna tempot medan hon sträckte ut halsen mer och mer! Hon är verkligen "a handfull" att hantera - men det är så fantastiskt roligt med alla små framsteg som vi faktist gör!!!

Det är verkligen helt galet vilka roliga ridhästar jag har!!! För det efterföljande träningspasset med Lára blev minst lika lyckat!!! Redan glädjen i hennes ögon när hon förstod att vi skulle rida fick ju mattehjärtat att smälta! Och när hon sedan i princip försökte tränsa sig själv...!!! Visserligen hade jag än en gång klantat till det och glömt knacka ur snön ur hennes hovar... men när jag hoppat av och löst detta m h a ena stigbygeln så behövde hon inte halka mer. 

Damen hade uppenbarligen i tydligt minne att jag vid senaste ridpasset petade till med pisken lite lätt en gång på vänster bak när vi skulle flytta undan för vänsterskänkeln - för efter bara ett lätt tryck med skänkeln korsade hon så ambitiöst med både fram och bak att hon nästan gick ner i spagat (fast tvärt om)! Det är min Lára det!!!

Efter lite uppvärmning i skrölt kom jag på ett oerhört effektivt sätt att rama in henne mellan hand och skänkel! Jag brukar rida sluta med böjning i högersidan för att öka samlingen i tölten - eftersom övningen både ska hindra henne från att skjuta ut högerbogen samtidigt som hon trampar under sig mer med vänster bak som hon annars gärna "fuskar" med. Men nu upptäckte jag något som fungerade ÄNNU bättre! 

Det var när jag i skulle fortsätta uppvärmningen med att flytta undan för vänsterskänkeln tvärs över vägen men inte ställde henne till vänster, som man ju egentligen "ska" när man rider denna rörelse, utan gjorde som jag nu fått lära mig på Hamingja: höll hennes hals rak för att kunna kontrollera högerbogen. Och efter bara ett par steg hade jag henne mellan hand och skänkel, vilket visade sig i en mycket bättre bärighet i tölten och trevlig längd på halsen! WOW - trots alla våra år tillsammans kan man minsann få aha-upplevelser fortfarande!!!

Bärigheten gick dessutom bra att bibehålla genom att bara flytta undan ett par steg för vänsterskänkeln då och då - självklart fortfarande med rak hals! När jag funderat en stund på detta insåg jag att det var ganska logiskt! Tanken med slutan är ju egentligen densamma - att man ska kontrollera högerbogen och placera vänster bak längre in under hästen. 

Men med en häst som är så överrörlig som Lára är och inte har några som helst problem att böja sig FÖR mycket i slutan så kanske hon p g a detta inte är helt mellan hand och skänkel ändå... inte på samma sätt som när jag sidförde undan för vänster skänkel med rak hals! (När man flyttar hästen åt andra hållet ska man däremot böja halsen ganska mycket - även då för att behålla kontrollen över lägerbogen.) Ja, detta gäller förstås under förutsättning att hästen skjuter ut högerbogen, så som både Hamingja och Lára gärna gör. Är det vänsterbogen som är det största problemet så ska man förstås göra tvärt om!

När vi sedan vände hemåt igen - och jag kunde fortsätta njuta av tölt med trevlig bärighet tack vare några steg sidförande då och då - funderade jag vidare... Eftersom jag numera har möjligheten att jämföra Lára med en annan häst är det än tydligare hur allt liksom bara "ramlar på plats" från en sekund till nästa bara jag gör rätt när jag rider henne. Och jag tror kanske att jag har kommit på vad det är som gör att hon kan gå från att kännas som ett järnspett och istället kännas som solvarma smör i hela kroppen, från en sekund till nästa. 

Andra hästar mjukar man ju upp lite successivt - precis som man gör med sin egen kropp - men med Lára är det som att man bara behöver trycka på rätt knapp så är effekten maximal och omedelbar. Och jag tror det beror på att hon egentligen alltid är lösgjord till ca 90 % i hela kroppen - och att känslan av järnspett helt och hållet har mentala orsaker. 

Hon är absolut inte en häst som stressar upp sig och blir spänd. Och hon älskar ju verkligen att arbeta. MEN alla år på ridskolan har ändå satt sina spår om än dessa är förvånansvärt få. Hon har verkligen en ENORM energi och det enda som hon egentligen tycker är jobbigt är när det krävs mycket samling - något hon ju inte behövt "utsättas" för mer än då och då innan jag köpte henne. 

När det under ridskoleåren var tal om lite mer samling lärde hon sig att det kunde gå att komma undan det hela antingen genom att agera "metmask" eller järnspett. För ofta kunde inte ryttaren på ryggen hantera detta och den jobbiga samlingen kunde undvikas. Och varför ändra ett vinnande koncept?! När jag nu ber om så mycket samling att Lára tycker det börjar vara jobbigt så testar hon järnspett-metoden. Då känns det verkligen som att denna häst aldrig kommer att kunna böja någon del av sin kropp det minsta lilla... 

Men när hon efter en stund inser att hon inte kommer att kunna komma undan denna gång säger hon "OK - jag skulle bara testa!" Och i samma sekund blir hon som det solvarma smöret i hela kroppen - trots att hon arbetar med en högre grad av samling! Det är också därför jag får den där tydliga känslan av att allt med ens "ramlar på plats" - istället för att lösgjordheten kommer successivt lite i taget. För egentligen behöver hon knappt lösgöras fysiskt utan hon behöver bara inse att ridskoleknepet inte funkar den här gången. 

Och hon har ju så oerhört lätt för sig i all ridning att det bara handlar om att "få hennes huvud" med sig. Vilket verkligen inte är svårt - bara man vet att den där "järnspettkänslan" inte alls beror på att man som ryttare gör något fel - utan precis tvärt om! Mycket nöjd med både mina nya "aha-upplevelser" och med Láras trevliga tölt tyckte jag att Lára skulle få den finaste belöning hon kunde tänka sig: att få galoppera i fri fart hela vägen upp genom allén till kyrkan. Oj, vad det gick undan!!! Och oj, så belåtet det frustades!!! 

Tillbaka i stallet fick Lára äta kraftfoder medan jag släppte ut Hamingja i hagen igen och gav hästarna lunchhö. Jag tog mig även en tepaus med BamBam, vilken efter en stund avbröts av att jag hörde ett gnäggande snett bakom mig. Jag vänder mig om och ser Yr stå och titta in genom stallfönstret - hon spanade förstås efter sin Lára! Jag veknade förstås och avslutade snabbt min tekopp för att sedan återbörda Lára till Yr i hagen. De hade fortfarande kvar lite av sitt morgonhö. Men eftersom Yr är dräktig och får äta hur mycket hon vill fyllde jag på lite till. 

För Láras del är det väldigt lyckat att hon och Yr går just i denna hage - för hon verkar nämligen tycka att vattnet i dess vattenkopp är det godaste vattnet! Det första hon gör när jag släpper ut henne i hagen igen är nämligen att gå och dricka - även en sådan här gång när jag precis gav dem nytt hö var vattnet viktigast. Trots att det ju även fanns vattenkopp i den box i stallet där hon fått sitt kraftfoder och sedan stått och vilat en stund. Men det vattnet är tydligen inte lika bra av någon anledning...!

När jag körde hemåt hade snöfallet tilltagit ytterligare samtidigt som det började blåsa mer och mer. SMHI har också varnat för kraftigt snöfall och hårda vindar - så jag hade uppenbarligen haft mycket bra timing med ridningen! Men det som f f a gladde mig var att BÅDA mina hästar är så GALET FINA och ROLIGA att rida!!!

Lätt snöfall, -14 grader och TVÅ fina hästar!!!

Lycko-Lára väntar på sitt kraftfoder.

Ett lätt snöfall och -14 grader var perfekta förutsättningar för att rida mina två FINA hästar efter jobbet idag! Hamingja fick som oftast vara först ut och med henne blev det en repris av tisdagens galoppträning längs skogsvägen bakom vägbommen. Denna gång red vi bara en gång fram och tillbaka längs den vänstra, längre skogsvägen. 

Istället red vi längs den högra skogsvägen också - där snön var helt otrampad och nådde henne upp till knäna. ÄNNU effektivare styrketräning alltså! Istället för galopp tränade vi nu trav - och nu var det tur att jag tränat så mycket på att hålla balansen i Hamingjas STOOORA trav... när hon nu trampade ifrån så ordentligt med bakbenen i den djupa snön kände jag ändå att jag behövde hålla mig i manen för säkerhets skull. För trots lättridningen kändes det nästan som att jag riskerade att studsa ur sadeln! :-O

Framme vid vändplan nr 2 vände vi och skrittade hemåt - och även detta blev ju rejäl styrketräning tack vare den djupa snön! Nu insåg jag plötsligt att jag helt glömt bort vår avtrubbningsträning... så jag tog snabbt tillfället att lägga pisken an mot hennes vänstra bakben. Den första reaktionen var som vanligt en flyktreaktion, men jag lyckades hålla mig avslappnad och efter bara några steg kunde Hami återgå till sin lugna skritt på hellång tygel. Resten av hemvägen blev det hårdträning: skritt på hellång tygel i djupsnön med omväxlande pet på höger resp vänster bakben med pisken. Och det gick hur bra som helst!!!

Men helt utan drama kunde förstås inte detta ridpass på min drama-queen vara... När vi kommit tillbaka till gården och bara skulle skritta sista biten fram till stallet kom plötsligt en riktigt katapultreaktion från min lilla dam - när "Mördar-Melker" (den ena av stallkatterna) kom rusande bakifrån och passerade oss i hög fart. Men modiga Hamingja återfick snart kontrollen över sina reaktioner, trots att det varit så oerhört nära att denna hästätande katt gått till anfall...

Sedan var det Láras tur och man kunde inte ta miste på hennes glädje när sadeln och träns kom fram! Med henne red jag istället längs bilvägen bort mot Alviksträsk. Dock ingen jättelång runda, eftersom min pannlampa lyste svagare och svagare... Det fick därför bli effektiv ridtid: först sidförande då jag precis som på Hamingja lät pisken nudda ena bakbenet - och på extremambitiösa Lára räckte en sådan "dutt" till att hon sedan nästan gick ner i spagat - fast tvärt om - både fram och bak!

Efter detta skröltade vi och jag använde böjning av halsen för att få henne att sträcka ut överlinjen. Hon vill ju väldigt gärna skjuta ut höger bog men jag mindes Atlis ord: "tyglarna kontrollerar bogarna och skänklarna bakbenen" och höll högerhanden över manken när jag böjde henne i högersidan och då kom bogen på plats. Använde även detta knep i tölten sedan.

När vi vände hemåt ville jag träna tölt med samling och förberedde detta genom att rida sluta med böjning i högersidan. Nu kom extremambitiösa Lára fram igen! Jag fick hålla emot med innerskänkeln för att hon inte skulle böja sig så extremt mycket i sidan att bakdelen faktiskt kom framför framdelen... Jag har aldrig varit i närheten av det problemet med någon annan häst!

Men efter denna "extremsluta" blev tölten riktigt trevlig! Som avslutning fick hon galoppera genom allén upp till kyrkan - och alla nöjda frustningar talade verkligen om att det var uppskattat!!!

Hamingja = happiness!!!

Hamingja betyder ju lycka - och vilket passande namn hon har min pärla!!!

Igår blev det vilodag för Hamingja - efter en första arbetsdag efter semestern och kvarvarande trötthet efter hemresan (samt viss tidsomställning) hade matte inte ork att rida... Men Lára behövde inte vila i alla fall - för hon bjöd Malin på en ridtur. 

Och idag kände jag mig piggare - så nu kunde jag helt enkelt inte låta bli att åka till stallet efter jobbet! Man märker redan att det börjat bli mycket ljusare tider - och att Hamingja och jag hann rida ut innan det var helt mörkt var förstås en extra bonus!!!

I o m att hon kändes så oerhört laddad efter den långa vilan, när jag red henne i söndags, ville jag låta henne "bränna ur systemet" ordentligt med galopp längs skogsvägen bakom vägbommen idag. Nu när vi med Sylvias hjälp fått ordning på galoppen igen (jag hade ju ställt till det så att hon börjat få en lite flack "femgångsgalopp" istället för sina runda, fina galoppsprång) vill jag förstås att hon fortsätter att jobba rätt i galoppen. Vilket innebär att jag normalt rider med tygelkontakt som i kombination med ett drivande säte ska hålla samling och därmed också höjd i sprången. 

Men eftersom hon tidigare haft tendenser att bita tag i bettet och sticka iväg med mig i galoppen ville jag idag minimera tygelkontakten. För jag ville verkligen att hon skulle känna att hon fick hålla fri fart och att det därmed inte fanns någon anledning att bita tag i bettet - trots all överskottsenergi. Här blev ridunderlaget en fantastisk hjälp: det var precis lagom djup snö längs skogsvägen för att hon skulle behöva trampa ifrån ordentligt och galoppera med runda, fina språng! Trots att tygelkontakten i princip inskränkte sig till att jag då och då kramade lite försiktigt höger-vänster en gång för att stämma av att hon var fortsatt avslappnad i nacke och mun. 

Riktigt fina galoppsprång alltså!!! Och riktigt bra (=jobbig) styrketräning - så vi fick dela upp sträckan bort till vändplanen i ett par intervaller med skrittpauser mellan. Även skrittpauserna blev ju riktiga träningspass i o m att hon behövde lyfta så ordentligt på fötterna - som att skritta över cavaletti hela tiden fast mycket roligare!!!

Jag kunde dessutom till min glädje konstatera att våra (nästan helt) konsekventa skrittpauser på lång tygel efter galoppintervallerna längs ängen vid "världens ände" har haft oerhört god inverkan på lilla fröken! Så god att den inövade "off-knappen" efter varje galoppintervall fungerade lika bra även nu när vi var på annan plats - och t o m på hemvägen! Det var bara att ge henne hellånga tyglar så slappnade hon av och sträckte ut sig hur fint som helt!

Det var t o m så att jag vågade mig på att lägga an pisken mot vänster bak trots att jag bara höll längst ut i tyglarna med ena handen! Och visst kom det ett slags "panikhopp" men det var bara ett mycket litet sådant och sedan skrittade hon lika lugnt vidare. Nya, lätta "pet" med pisken utlöste ingen panikreaktion ö h t. Efter att jag bytt spöhand kom en liten reaktion igen - men mer som att det gick en ryckning genom hennes kropp. Och efterföljande "pet" blev helt odramatiska igen. Så bra att hon inte glömt all vår "avtrubbningsträning" under viloperioden!

Som vanligt prioriterade vi vänster galopp eftersom det är denna hon behöver träna mest på. Men när vi var nästan tillbaka vid bommen igen vände jag tillbaka och red en lite längre intervall höger galopp (dock inte hela vägen upp till vändplanen denna gång) innan vi avslutade med att skritta hela vägen hem. Sammantaget blev det faktisk ovanligt mycket skritt under detta ridpass - trots att det innehöll så mycket (eller ska man kanske säga så effektiv) galoppträning! Och tack vare att hon behövde lyfta så ordentligt på "fötterna" även i skritten - som dessutom är den gångart där hästen använder allra flest muskler - måste detta ha varit ett riktigt muskelbyggarpass! 

Tillbaka i stallet fick min bodybuilder äta sitt välförtjänta kraftfoder medan jag hämtade in Lára för att pyssla om henne också. Tog mig än en gång ett noggrann titt på huvudets vänstra sida där hon strax ovanför mulen skavt av endel päls. Sylvia och jag upptäckte det i söndags, när Olivia skulle rida Lára. Inte heller nu kunde jag se någon anledning till att hon skulle ha kliat bort pälsen just där. Huden under var så slät och fin - helt utan tecken på irritationer. Så Sylvias teori, att Lára och Yr gnabbats i hagen och Yr helt enkelt bitit bort lite päls, verkar mest trolig. Fast utan att skada huden under - för det fanns inte heller några revor eller sår. Lára verkar i alla fall inte minsta besvärad av detta - och det är ju huvudsaken!

I o m att hon ridits två dagar i rad - av Olivia resp Malin - fick det bli vilodag för Lára. Först hade jag tänkt rida henne också - när jag Hamingja-hög återvände till stallet och kände mig hur inspirerad och energisk som helst! Men det gäller ju att försöka ta vara på den förbättring min kropp fått av vistelsen i värmen genom att bara anstränga mig "lagom" - så för en gångs skull lyckades jag faktiskt vara lite förståndig och låta det räcka med ridning av en häst. (Och några kameler såg jag ju f ö inte till så jag behövde aldrig ens fundera var jag hade mina kamelridkläder...!)