Vaaar är Hamingja??!!

Hamingja fick vilodag idag - för hon hade gömt sig så att jag inte kunde hitta henne! ;-)

Men Lára fick förståss sin vanliga "vård och omsorg" med penicillinsprutor, kortison, allmän visitation samt påfyllning av hö i hennes hönät. Och hon äter verkligen ovanligt bra - "lite förgiftning" verkar konstigt nog vara det bästa för hennes aptit...!

Veterinären ringde igår eftermiddag och kollade hur Lára mår. Hon och experten på Strömsholm hade diskuterat om de valt rätt penicillin eller inte - men när jag berättade hur bra hon verkar svara på behandlingen blev det beslutat att vi fortsätter med detta kuren ut. Sedan ska vi ta nya leverprover och se om dessa också hunnit förbättras. 

Har kallat in förstärkning!

När The Queen behöver pysslas om lite extra kallar vi in "Mellanösternfalangen"!!!

Eva har tillfälligt lämnat Förenade Arabemiraten och dess sommarväder (45-50 grader i skuggan) för att få njuta av en svalkande semester i Luleå.  Samt pyssla med favorithästen förståss! Och eftersom hon är den jag känner som har samma paniska skräck som jag för sprutor var vi två en alldeles lysande kombo när det var dags för dagens penicillinspruta...eller inte...!

Men med två så hyperstressade människor omkring sig tyckte Lára uppenbarligen att det var säkrast att hon i alla fall var lugn, så hon stod faktiskt HELT stilla medan jag gav henne båda sprutorna! Det var först när jag pustade ut efteråt och åter började andas - ungefär samtidigt som Eva gjorde detsamma - som Lára otåligt började trampa runt i stallgången och signalera att hon ville UT och det NU!!!

Eva gick sedan lite med henne utanför stallet där hon kunde ha koll på att Lára bara åt vanligt gräs och inget som kunde vara potentiellt giftigt. För man tycker ju synd om henne som är hänvisad till hö trots att det är mitt i sommaren... Innan sprutorna hade jag föresten temp:at Lára och nu verkar hon ligga stabilt på drygt 37-grader (37,1 - 37,3) och det "talar ju samma språk" som otåligheten som återkommit i hennes ögon och trampandet på stallgången!

Hamingja och jag tränade sedan ett pass på ridbanan - kort och intensivt fick det bli eftersom Eva väntade. Efter uppvärmning i trav och tölt med lång hals fick jag rida en hel del böjda spår i tölten för att ta ner tempot. Det var väl rester av gårdagens töltträning, då jag fått igång hennes bakdel rätt så bra, som fortfarande satt i. När hon lugnat ner sig tyckte jag vi var redo att fortsätta träningen av samling i tölt.

Vi började i vänster varv och efter gårdagens ganska "vingliga" framfart längs bilvägen var det skönt att ha ett staket att ta stöd emot ibland! Vi började i vänster varv och när jag nu kunde hålla lite bättre koll på bakdelens placering fick vi också till några riktigt trevliga sekvenser av samling i tölt! Och när vi sedan bytte till höger varv blev det ännu tydligare att mer drivning f f a gav mer "uppåtkänsla" istället för mer tempo - HÄRLIGT!!!

Så jag kunde ju inte vara annat än jättenöjd med båda mina fina hästar idag: Lára för att hon svarar så bra på behandlingen och blir allt piggare och Hamingja för att hon är en sådan fantastisk utmaning att rida - och ger så HÄFTIGA upplevelser de korta stunder när jag lyckas "få till det"!!!

Härligt bufflig idag!!!

I morse var det en HELT annan Lára än under de senaste dagarna som mötte mig - hon var redan oerhört mycket piggare!!! I frustration över att hon bara fick komma in i stallet, inte återse sin flock, hann hon både trampa mig på ena foten och nästan knocka mig med sitt huvud medan öronen ivrigt spelade för att uppfatta eventuella ljud från hästarna utanför... så HÄRLIGT att redan se henne börja vara sig själv igen!!!

Igår var hon så loj att hon säkert hade kunnat stå helt lös när jag gav henne sprutorna - men nu räckte knappt att ha henne uppställd i kedjorna. Det var onödigt obehagligt att hon trampade runt medan kanylen satt så djupt i hennes hals... (Ja, för min del är det är det ju onödigt obehagligt med kanyler ö h t) Men samtidigt var jag SÅ lättad över att hon så tydligt mådde bättre redan efter första dygnets medicinering så jag ändå jätteglad över att hon "stökade" så!!!

Sedan var dags för hennes kortison, utblandat i smaskig betfor, men hon hade verkligen INTE ro för att äta... "VAR ÄR MIN FLOCK???!!!" skrek hela hennes uppenbarelse, så jag fick gå ut med henne istället. Utanför stohagen stod hon sedan lugnt och både tömde hinken och slickade den kliniskt ren! Men till hennes besvikelse blev hon sedan åter förpassad till sin sjukhage bakom stallet.

Stoflocken är föresten VÄLDIGT decimerad just nu... med hästar utlånade över sommaren, på betäckning o s v. Något Láras avkomma Litlamin inte verkar uppskatta... hon tillbringar mycket tid ståendes vid grinden och väntar på att de andra ska komma tillbaka! Och det skulle ju hennes mamma göra MER än gärna om hon bara fick!

När Lára var ompysslad på alla vis var det dags för Hamingja att få lite uppmärksamhet från matte också. Och jag gillar verkligen den senaste versionen av henne - med skor på alla fyra hovarna!!! Vi red längs vägen till korsningen vid sjön och sedan längs sjön in mot stan. Efter uppvärmning i skrölt samt tempoväxlingar med lång hals tränade vi vidare på samlingen i tölt.

Det är lite svårare att samla henne riktigt mycket längs vägen, när jag varken kan rida på volt eller ha hjälp av staketet för att hålla koll på bakdelen... Men några trevliga sekvenser fick vi till! Fortsatte också att träna på att smacka på henne ibland - utan att hon för den skull får KASTA sig iväg och springa hem... Som tur är funkar "böja halsen och fortsätta driva" rätt bra även längs vägen! Men vi behöver definitivt träna mer på detta!

Det jag aldrig, aldrig, ALDRIG trodde att jag skulle våga!!!

Hamingja - i ny version, med skor på ALLA fyra hovarna!

Jag har INTE sovit bra i natt, har oroat mig alldeles för mycket för min fina Lára... Och i morse kastade jag mig på telefonen prick 08.00 när kliniken skulle öppna för dagen. Men någon hade ändå hunnit ringa före mig och medan jag väntade på min tur letade jag mer info på nätet om växter som är giftiga för hästar. Hittade en uppsats på ämnet från SLU och när jag läst den kunde jag konstatera två saker: 1. Det finns skrämmande många växter som är giftiga för hästarna... Även om en hel del bara finns i södra Sverige så är det tillräckligt (=onödigt) många som vi även har här. T ex fick jag veta att det inte är helt ovanligt med förgiftning av smörblommor, trots att jag alltid hört att hästarna inte äter dem. Och dessutom att t ex åkerfräken är giftig för hästar - jag som tvärt om trott att den varit nyttig tack vare sitt höga innehåll av kisel... :-O

2. Det hade kanske varit bättre att inte läsa allt detta - i alla fall om man ska våga ha sin häst på bete ö h t i fortsättningen...! :-O

När jag fick prata med veterinären och beskriva hur Lára försämrats under helgen, med feber och påverkat allmäntillstånd samt vätskeödem bestämde hon sig direkt för att skriva ut penicillin och kortison till Lára. M a o precis det även Agrias hästveterinär rekommenderade. Kortisonet är i tabletter medan hon ska få penicillinet i sprutform. För mig som har EXTREM sprutfobi kändes det VÄLDIGT tryggt att ha Sylvia i stallet som kan hjälpa mig med sprutorna! Men väl i stallet skulle det visa sig att Sylvia och jag inte hade riktigt samma uppfattning om vad "hjälpa mig" betydde i det här fallet...

"Jag kan stå bredvid som stöd med du måste ju faktiskt lära dig att fixa detta själv!" sa Sylvia och gav mig den första sprutan. Chockad stod jag plötsligt där med sprutan i handen och var tvungen att fråga upp flera gånger om verkligen HELA den långa kanylen skulle tryckas in i halsen... Jo, det skulle den. "Du trycker till ordentligt bara!" sa Sylvia på sitt vanliga hurtiga sätt. Jag trodde verkligen aldrig, aldrig, ALDRIG att jag skulle fixa en sådan sak... Men man är ju van att göra som instruktören säger, så plötsligt satt sprutan där i Láras hals utan att jag riktigt visste hur det gått till...! 

Även nu när jag i efterhand tänker på det får jag faktiskt hjärtklappning - och vid tanken på att jag ska göra samma sak i morgon igen... Och sedan åtta dagar till... (Sylvia har i alla fall lovat vara med som moraliskt stöd även i morgon!) Förutom att man helst inte ska svimma själv gäller det att kolla noga så att man inte sticker i ett blodkärl, för då kan hästen få en penicillinchock och i värsta fall dö. Och dessutom se till så att man inte injicerar några luftbubblor för då kan hästen också dö... Men störst risk är nog ändå att matte dör av en "ge spruta-chock"?!! Tur att Lára är hur cool som helst och bara står snällt trots mitt stora stresspåslag!

Sylvia hade egentligen bråttom iväg, men hann ändå slå på en ny sko på Hamingjas ena framhov! (Jag hade köpt flera nya skor - för att i fortsättningen ha ett lager hemma eftersom damen uppenbarligen är bra på att trampa av sig skorna...! Alltså fick jag rida igen redan idag - en bonus jag inte vågat räkna med!

Det blev ett pass på ridbanan och på väg dit lyckades Hamingja bli JÄTTERÄDD för monstret som plötsligt kom ut ur mörkret i traktorgaraget... Ironiskt nog var det Sylvia som var monstret - hon som normalt är Hamingjas stora trygghet i livet...! Väl på ridbanan testade Hamingja inställningen: "Nu har jag ju faktiskt blivit jätterädd för något så nu måste jag rusa runt och vara spänd som en stålfjäder!" Men då kontrade jag med: "Nu har jag ju ridit lektion för Sylvia nyligen och lärt mig att om du är som en stålfjäder så ska jag bara böja halsen och fortsätta rida på framåt till dess du skärper dig!" Och efter en stund kom plötsligt Hami på att hon vid närmare eftertanke inte alls behövde vara spänd och stressad - utan kunde vara alldeles lösgjord och fokuserad istället!

Jag provocerade genom att ha pisken i ytterhanden och se till att den slog i alla stolparna i staketet runt paddocken - och efter bara en liten stund var även detta HELT odramatiskt, både i skritt och tölt!!! Vi tränade vidare på samling i tölten och mina smackningar här och där skapar fortfarande endel dramatik... men varje gång jag åter fått henne lösgjord (vilket går snabbare och snabbare) kunde jag njuta av ytterligare lite bättre bärighet! HÄRLIGT!!!

Först adrenalinhög efter min "nära spruta-upplevelse" och sedan dessutom endorfinhög efter träningspasset med Hamingja... man kan väl inte få överdoser av sådant här hoppas jag?!! 

Uppdatering

Lára har idag fått flytta till en av vinterhagarna. På menyn står nu hö och betforvatten.

Hög tid att uppdatera här igen känner jag! Efter klinikbesöket för en dryg vecka sedan hann jag precis bara hem innan en VÅLDSAM magsjuka bröt ut... så man kan utan att överdriva säga att jag "låg lågt" i fyra dagar. I måndags kände jag mig tillslut frisk, så vi gav oss direkt av till Umeå för att "ta tag i" vår uppskjutna Umeå-semester trots att jag ännu inte hunnit vätska upp mig ordentligt utan fortfarande var rejält matt. På torsdag kväll kom vi hem till Luleå igen, efter mkt trevliga men alldeles för få dagar i den forna hemstaden.

I måndags eftermiddag ringde veterinären från kliniken och berättade att hon fått svar på Láras leverprover - alltså de prover som låg för högt för ett år sedan. Då var de bara lätt förhöjda, men nu var de skyhögt över referensvärdet... Utifrån dessa värden var hon MKT förundrad över att Lára verkat så opåverkad när vi var på kliniken. 

Tydligen är leverproblem ovanliga på häst, så hon skulle konsultera någon internmedicinspecialist (alltså en som Johan - fast för hästar!) på Strömsholm. Både för att förhoppningsvis få hjälp att lista ut vad det kan bero på (särskilt som det nu hänt två år i rad på en tidigare alltid kärnfrisk häst) och hur det bäst ska behandlas. Dock var hon lite pessimistisk när det gällde hur snart hon skulle kunna få tag i en specialist så här i semestertider... I väntan på detta var rådet i alla fall att låta Lára fortsätta vila men gå kvar i beteshagen tillsammans med de andra. 

Det kändes förstås inte särskilt kul att vara bortrest när det visade sig att Lára hade så dåliga värden... Men samtidigt var det ju t v inget jag hade kunnat göra om jag varit hemma heller. Och Lára befann sig ju "i tryggt förvar" under Sylvias vakande ögon så jag visste ju att jag skulle få rapport direkt om läget förvärrades på något sätt. 

Men Lára väntade till dess jag kom hem igen innan hon blev sämre. Igår seneftermiddag var hon plötsligt rejält allmänpåverkad och hade 39.6 i feber... Vid det laget hade veterinärkliniken i Boden precis hunnit stänga för dagen, så jag kunde inte ringa och konsultera veterinären där igen. Frågan var om man ändå skulle ringa ut distriktsjouren, men de jobbar inte så mycket med hästar... Och i o m att Lára fortfarande åt med mycket god aptit, beslutade Sylvia och jag att vi skulle avvakta t v. På kvällen när Sylvia temp:ade hade febern också gått ner till 38,5. 

I morse hade hon dock åter 39 grader och då kom jag ihåg en annons jag sett i senaste Islandshästen om att Agria har en telefonveterinär där man på jourtid kan få konsultera en erfaren hästveterinär. Jag ringde dit och det kändes oerhört tryggt att få möjligheten att diskutera Láras problem med någon så kunnig - fast det var lördag! Eftersom hon blivit sämre nu tyckte han att jag för säkerhets skull borde flytta henne från betet. Det finns ju ett antal olika växter som kan orsaka leverproblem för häst och i o m att problemen kommit två år i rad finns ju risken att vi har någon sådan växt även om vi själva inte hittat den. (Förra året självläkte visserligen problemen medan hon gick kvar på samma bete - men olika väder kan påverka växternas gifthalt i vissa fall.) 

Blir hon sämre under helgen ska jag ändå kontakta distriktsjouren så att de kan ge antibiotika och kortison. Men fortsätter hon att äta med god aptit och dricka som hon ska tyckte han att jag kunde fortsätta avvakta till på måndag morgon, när jag kan få tåg i veterinären på Bodenkliniken igen. Gissa om jag kommer att KASTA mig på telefonen kl 08.00?!!

När Lára var ordentligt ompysslad hade jag tänkt rida Hamingja, tillsammans med Elisabeth och Démantur. Men lilla fröken, som hela tiden försöker säga till mig att man absolut INTE ska trampa i lera, hade förtydligat detta genom att än en gång trampa av sig en framsko... Med stövlar på klafsade jag fram och tillbaka i den leriga passagen mellan beteshagen och vinterhagen (dit de går för att dricka). Flera gånger sjönk höll jag nästan inte få att få loss foten ur leran och var nära att själv drabbas av "tappsko"... så jag kan kan väl inte säga annat att det ligger en hel del i Hamingjas åsikt i denna fråga...!

Nu håller vi alla tummarna för att Lára inte blir sämre under helgen!

Med Lára till kliniken

Ingen tvekan om att "arbetsnarkomanen" tyckte det var ROLIGT att det hände något idag! Först skyndade hon fram till mig i hagen direkt när jag ropade och sedan hade hon så bråttom in i hästtransporten att jag knappt hann med!

På kliniken i Boden fick vi träffa samma veterinär som förra året (det visade sig faktiskt vara nästan på dagen ett år sedan vi var där förra gången.) Den veterinär som efter att ha fått provrida Lára för 7-8 år sedan blev så förtjust i henne att hon fortfarande kallar henne "min häst"! Och det kändes förståss extra tryggt!!!

Precis som vi konstaterade veterinären att hon ser hur pigg och fräsch ut som helst, inga svullnader, slemhinnorna har rätt färg o s v. Men någonting gör ju att hon plötsligt blir väldigt flåsig vid ansträngning... För att förhoppningsvis kunna utröna vad det beror på togs ett gäng blodprover. Endel av dessa måste skickas iväg på analys, men av de som kunde analyseras på plats var det bara ett som avvek: hon hade lågt Hb. Det hade hon ju för ett år sedan också, vilket då rättade till sig efter tillskott av järn och koppar.

I väntan på de andra provsvaren ska hon fortsätta vila, samt åter få samma tillskott som senast. För några av proven gör labb:et bara analyser på onsdagar, så det kommer alltså att dröja en vecka innan vi har alla svar. Det togs även ett träckprov (ibland är det praktiskt med en häst som ALLTID skiter i transporten!!!). Men den analysen visade inte minsta spår av blodmask, vilket annars skulle ha kunnat vara en förklaring till att hennes Hb sjunkit.

Så nu är det bara att tålmodigt invänta övriga provsvar - och tålamod är ju verkligen en av mina bästa grenar! Eller, hur var det nu med den saken...?!!

Favorit i repris!

Idag fick Hamingja och jag trevligt sällskap av Elisabeth och Démantur! Det blev dessutom favorit i repris på ytterligare ett sätt eftersom vi red vår "Midsommarrunda". Precis som senast fick Elisabeth och Démantur ta täten genom skogen och i början hade Hamingja fullt sjå att "få plats" bakom D:s rumpa. Men när hon började inse att hon behövde anpassa tempot och då också fick "tid över" att anpassa steglängden efter terrängen övergick hon successivt till att trava allt mer avslappnat och då blev snubblingarna också allt mer sällsynta!

Vår "midsommarrunda" har verkligen allt en ryttare kan önska sig! Först rider man i terrängen, där Hamingjas muskler, som antagligen var lite stela efter gårdagens träning på ridbanan, både kunde mjukas upp och stretchas ordentligt! Torrbergsvägen bjuder på sedan på jättefina töltsträckor och i den låååånga galoppbacken hinner man träna båda galopperna. Innan man avslutar med en ny passage genom terrängen på vägen hem.

Nu laddar jag inför morgondagens klinikbesök med Lára... håll tummarna för att de hittar orsaken till att hon plötsligt blir så flåsig vid ansträngning och att det är något som lätt går att åtgärda. Jag vill ju ha hennes härliga energi och underbara arbetsvilja tillbaka SNART!!!