Det jag aldrig, aldrig, ALDRIG trodde att jag skulle våga!!!

Hamingja - i ny version, med skor på ALLA fyra hovarna!

Jag har INTE sovit bra i natt, har oroat mig alldeles för mycket för min fina Lára... Och i morse kastade jag mig på telefonen prick 08.00 när kliniken skulle öppna för dagen. Men någon hade ändå hunnit ringa före mig och medan jag väntade på min tur letade jag mer info på nätet om växter som är giftiga för hästar. Hittade en uppsats på ämnet från SLU och när jag läst den kunde jag konstatera två saker: 1. Det finns skrämmande många växter som är giftiga för hästarna... Även om en hel del bara finns i södra Sverige så är det tillräckligt (=onödigt) många som vi även har här. T ex fick jag veta att det inte är helt ovanligt med förgiftning av smörblommor, trots att jag alltid hört att hästarna inte äter dem. Och dessutom att t ex åkerfräken är giftig för hästar - jag som tvärt om trott att den varit nyttig tack vare sitt höga innehåll av kisel... :-O

2. Det hade kanske varit bättre att inte läsa allt detta - i alla fall om man ska våga ha sin häst på bete ö h t i fortsättningen...! :-O

När jag fick prata med veterinären och beskriva hur Lára försämrats under helgen, med feber och påverkat allmäntillstånd samt vätskeödem bestämde hon sig direkt för att skriva ut penicillin och kortison till Lára. M a o precis det även Agrias hästveterinär rekommenderade. Kortisonet är i tabletter medan hon ska få penicillinet i sprutform. För mig som har EXTREM sprutfobi kändes det VÄLDIGT tryggt att ha Sylvia i stallet som kan hjälpa mig med sprutorna! Men väl i stallet skulle det visa sig att Sylvia och jag inte hade riktigt samma uppfattning om vad "hjälpa mig" betydde i det här fallet...

"Jag kan stå bredvid som stöd med du måste ju faktiskt lära dig att fixa detta själv!" sa Sylvia och gav mig den första sprutan. Chockad stod jag plötsligt där med sprutan i handen och var tvungen att fråga upp flera gånger om verkligen HELA den långa kanylen skulle tryckas in i halsen... Jo, det skulle den. "Du trycker till ordentligt bara!" sa Sylvia på sitt vanliga hurtiga sätt. Jag trodde verkligen aldrig, aldrig, ALDRIG att jag skulle fixa en sådan sak... Men man är ju van att göra som instruktören säger, så plötsligt satt sprutan där i Láras hals utan att jag riktigt visste hur det gått till...! 

Även nu när jag i efterhand tänker på det får jag faktiskt hjärtklappning - och vid tanken på att jag ska göra samma sak i morgon igen... Och sedan åtta dagar till... (Sylvia har i alla fall lovat vara med som moraliskt stöd även i morgon!) Förutom att man helst inte ska svimma själv gäller det att kolla noga så att man inte sticker i ett blodkärl, för då kan hästen få en penicillinchock och i värsta fall dö. Och dessutom se till så att man inte injicerar några luftbubblor för då kan hästen också dö... Men störst risk är nog ändå att matte dör av en "ge spruta-chock"?!! Tur att Lára är hur cool som helst och bara står snällt trots mitt stora stresspåslag!

Sylvia hade egentligen bråttom iväg, men hann ändå slå på en ny sko på Hamingjas ena framhov! (Jag hade köpt flera nya skor - för att i fortsättningen ha ett lager hemma eftersom damen uppenbarligen är bra på att trampa av sig skorna...! Alltså fick jag rida igen redan idag - en bonus jag inte vågat räkna med!

Det blev ett pass på ridbanan och på väg dit lyckades Hamingja bli JÄTTERÄDD för monstret som plötsligt kom ut ur mörkret i traktorgaraget... Ironiskt nog var det Sylvia som var monstret - hon som normalt är Hamingjas stora trygghet i livet...! Väl på ridbanan testade Hamingja inställningen: "Nu har jag ju faktiskt blivit jätterädd för något så nu måste jag rusa runt och vara spänd som en stålfjäder!" Men då kontrade jag med: "Nu har jag ju ridit lektion för Sylvia nyligen och lärt mig att om du är som en stålfjäder så ska jag bara böja halsen och fortsätta rida på framåt till dess du skärper dig!" Och efter en stund kom plötsligt Hami på att hon vid närmare eftertanke inte alls behövde vara spänd och stressad - utan kunde vara alldeles lösgjord och fokuserad istället!

Jag provocerade genom att ha pisken i ytterhanden och se till att den slog i alla stolparna i staketet runt paddocken - och efter bara en liten stund var även detta HELT odramatiskt, både i skritt och tölt!!! Vi tränade vidare på samling i tölten och mina smackningar här och där skapar fortfarande endel dramatik... men varje gång jag åter fått henne lösgjord (vilket går snabbare och snabbare) kunde jag njuta av ytterligare lite bättre bärighet! HÄRLIGT!!!

Först adrenalinhög efter min "nära spruta-upplevelse" och sedan dessutom endorfinhög efter träningspasset med Hamingja... man kan väl inte få överdoser av sådant här hoppas jag?!!