Ridning "Reynir-style" - d v s så det ryker!!!

Lycko-Lára i vinterhagen, det är verkligen inte lätt att se att hon inte är frisk...! 

På onsdag denna vecka får Lára de sista penicillinsprutorna och måndag nästa vecka den sista dosen kortison. Sedan ska vi avvakta en vecka innan det är dags för nya prover och några dagar senare får vi tillslut veta hur hon egentligen mår. 

Hon ser ju verkligen oförskämt pigg ut och har så gjort ända sedan ett dygn efter första penicillinsprutan. Bara några små, små vätskeödem - "volanger" - som på en normal (=mkt lättfödd) islandshäst lätt skulle kunna tas för en minimal övervikt från sommarbetet. Själv uppfattar hon sig också som frisk - ganska irriterad över att matte aldrig låter henne komma ut och rida...!!!

Hamingja har det betydligt bättre ställt på "ridfronten"! Och inspirerade av helgens "ridning Reynir-style" gav vi idag järnet - och hade så ROLIGT!!! Inte hade hon några "tics" för sig heller (förutom de gånger jag smackade på henne, men då fick jag väl skylla mig själv?!!) - antingen hade hon inte tid eller också hade hon inget behov av små "utbrott" när hon fick gasa på ordentligt istället?!

Innan vi red iväg hade jag skrittat lite på volt utanför stallet, för att ha "böjt igenom" henne ordentligt. Sedan red vi längs bilvägen mot Avan och efter en kort stunds uppvärmning i skrölt med nosen i backen gick vi direkt över till att tölta i en högre form och i "Reynirtempo". Förutom en kort paus när vi mötte en bil höll vi detta högre tempo hela vägen bort till nya kalhygget.

Precis som i söndags kändes hon lite styv och passtaktig i början, men jag gjorde som Reynir sa: "Ryck bara på axlarna och rid på!" Och dessutom alldeles bokstavligt genom att jag då och då försökte "skaka loss" mina stela axlar samtidigt som jag lät Hamingja gå i den lite högre formen med massor av drivning. Efter en stund vågade jag mig på liiiite mer tygelkontakt också - och då var det som om allt föll på plats för oss och vi fräste på i friskt tempo med ren takt! (Och en matte med i alla fall någorlunda avslappnade axlar.)

Överst i backen där jägarna brukar sitta och fika/elda tyckte jag det var dags för skrittpaus. En titt på klockan visade att det var 15 minuter sedan vi lämnat stallet och efter avdrag för uppvärmningen borde vi nästan ha "gasat på" under de 10 minuter i sträck som Reynir tyckte var minimum. Skritt upp efter vägen över hygget och sedan slingan ner genom skogen blev en mycket lämplig paus och samtidigt nyttig terrängträning för Haminjga!

Reynir jobbar en hel del på Fors Gård där den levande legenden Mökkur står och därmed har jobbat med många halvsyskon till Hamingja. Han konstaterade att de med sina stora kroppar och "hur mycket ben som helst" brukar vara sent utvecklade och upplevas "valpiga" ända upp i 8 årsåldern innan de riktigt vuxit i sin kropp och fått kontroll på sina rörelser. Så att Hamingja, som dessutom är väldigt lite riden för sina 8 år, känns "valpig" är ju inte så konstigt. Han tyckte därför att jag gör helt rätt som rider mycket i terrängen - för det är ett utmärkt sätt för henne både att muskla sig ordentligt och att få ordning på koordinationen.

Lite trav blev det faktiskt också - den sista biten ut till bilvägen igen. Och så där i terrängen kunde vi faktiskt göra övergångar till trav även på "rakt" spår! Undrar hur länge vi behöver träna innan vi fixar det även i andra sammanhang?! Tillbaka på bilvägen var det sedan "full sula" igen hemåt. Men inte heller nu kom minsta försök från Hamingja att dra iväg - utan hon verkade trivas alldeles förträffligt med upplägget!

Något som förvånade mig en hel del med Reynirs metod var att han förordade att jag skulle spara den samlade tölten till så sent under ridpasset. Först när jag tyckte att Hamingja redan borde vara rejält trött i sina muskler tyckte han det var dags att kräva samling i arbetstempo. "För då har du redan aktiverat bakdelen så ordentligt att det inte blir så dramatiskt att samla henne." Visserligen sa han att jag bara skulle rida någon/några korta sekvenser i arbetstempo, men det kändes ändå inte helt lätt att ta till sig tanken...

Ändå gjorde jag precis så idag också - och precis som i lördags överraskades jag av att vi snabbt hittade en så härlig bärighet i arbetstempot! Då kunde väl Hamingjas muskler inte vara allt för uttröttade och fyllda av mjölksyra ändå?!! Jag hade en viss förhoppning om att jag efter att vi hade "bränt ur systemet" så rejält nu för en gångs skull faktiskt skulle kunna lägga ner henne i trav trots att vi red på rakt spår. Men tji fick jag... Belåtet töltade hon vidare på hellånga tyglar - med nosen i backen som en belåtet frustande spårhund... Nåja, vi avslutade i alla fall i ett riktigt avslappnat läge istället - något som är svårt att uppnå när lilla fröken behagar välja trav för då ska det alltid satsas mot Solvalla...!