Annas vintervisa

Du ska inte tro det blir vinter, ifall inte nå´n sätter fart

på vintern och gör lite vintrigt, för då kommer snöfallet snart!

Jag gör så att rimfrosten gnistrar, jag gör så att is täcker sjön.

Och nu så har vintern kommit, för jag har strött ut första snön!!!

Skriver som på Facebook: FÖRLÅT Astrid, men jag tyckte faktiskt att din annars så FANTASTISKA produktion hade en liiiten lucka... Och FÖRLÅT till alla er andra att jag inte tog tag i detta tidigare! Men nu ska det väl snabbt bli ordning på vädret igen hoppas jag - medan det fortfarande finns något kvar av den snö vi ändå fått!

Jag hoppas i alla fall orka jobba igen i morgon - det känns ändå lite bättre i bihålorna nu. Och helst skulle jag förstås rida Hamingja också - har VÅLDSAM abstinens! Men finns det inte krafter kvar efter jobbet så får jag se till att orka rida på lördag i alla fall!!! 

Inte alls synd om hästarna - bara om mig...

 The Queen herself - i spolspiltan.

Jag har haft bihåleinflammation i snart fyra veckor nu... I helgen trodde jag att det ääääntligen höll på att klinga av men igår gick den in i en ny fas... Och även om jag blivit betydligt sämre igen så hoppas jag att det kanske är (början på) slutfasen?! Jag skulle egentligen träna på City Rehab efter jobbet igår men var så TRÖTT att jag kände mig tvungen att avboka. När jag kom hem skulle jag ligga en stund på soffan och vila... och vaknade först 2,5 timmar senare! :-O Flyttade till sängen och sov sedan ändå hela natten.

I morse vaknade jag med feber och bihålor som åter börjat spränga ordentligt... så idag har det varit ryggläge och ljudbok som för hela slanten. Också ett sätt att fira Anna-dagen på... men jag är väl i alla fall ursäktad för att inte ha lagt någon lutfisk i blöt...?! Min bärbara dator har fått vara med i sängen/soffan och jag har passat på att rensa lite bland mina bilder medan jag jagat en seriemördare i Linköpingstrakten (man har väl simultankapacitet?!!). Jag fotar ju mycket med mobilen och har inställt så att alla bilder automatiskt tankas över till datorn så snart jag kommer hem. Mycket praktiskt! Men innebär samtidigt att det snabbt blir VÄLDIGT mycket bilder på datorn... 

När jag fotat hästar har jag ju ofta tagit minst ett 10-tal liknande bilder för att få minst en som både är skarp och där öronen är framåt... Och samma sak med katterna - men där är det skarpa bilder med öppna ögon som gäller. Och eftersom jag tyvärr inte har för vana att direkt jag kommit hem radera alla bilder utom den bästa så blir det ju mycket att gå igenom och rensa i efterhand. 

Samtidigt är det ju lite roligt när jag väl går igenom dem och hittar riktiga guldkorn här och där - som bilden här ovan t ex! Men det vore förståss ännu lättare att hitta de där guldkornen om de inte låg gömda bland lika mycket "skräp" som nu..!

Till alla er som tycker synd om Lára för att hon redan skulle ha drabbats av två vilodagar så här i inledningen på veckan kan jag dock ge lugnande besked: Carro har ridit henne både igår och idag! Och som väntat hade The Queen skött sig mycket bra. Jag har visserligen aldrig varit med om någon som INTE förälskat sig i Lára när de fått rida henne - men det är ändå alltid lika roligt att höra att hon blir uppskattad!

Hamingja däremot tycker nog bara det är skönt med några extra vilodagar. Fram till i höstas är det faktiskt vad hon ägnat större delen av livet åt: att ha vilodag. Så man kan ju säga att hon definitivt har vanan inne! 

Vädret har blivit REJÄLT mycket kallare idag - plötsligt har vi -10 grader... men det blir visst kortvarigt, redan i natt ska temperaturen stiga till nollgradigt och sedan ska det regna hela morgondagen... Så när Carro erbjöd sig att sätta regntäcken på mina två damer i kväll var jag förståss extra tacksam! Men har vi riktigt tur kommer nederbörden ändå som snö i Mariebäck - för där brukar det alltid vara några grader kallare än här. Och när det är "runt nollan" behövs det ju inte så mycket för att regnet ska förvandlas till snö!

Skröltande spårhund!!!

Idag hade jag tänkt att Hamingja och jag skulle ha en egen "adventsridtur" längs samma runda som vi red igår. Men det verkade pågå någon form att övningsskjutning någonstans för det hördes upprepade gevärsknallar från det hållet och jag ville ju verkligen inte riskera att vi skulle hamna i vägen för någon kula...

Istället red jag bilvägen till sjön och sedan bort mot skoterklubben. Hamingja mindes uppenbarligen att vi travade mycket senast, så när jag tyckte det var dags för skrölt älgade hon istället iväg med så enorma kliv i trav att hon nästan skickade mig ur sadeln... Så´na gånger är det verkligen guld värt att bara behöva vissla för att hon ska stanna!!! Och vid nästa försök var vi helt eniga om en lugn och avslappnad skrölt där hon gick med nosen i backen som en spårhund!

Att sedan övergå till tölt i en lite högre form gick inledningsvis mycket bra - till dess jag helt utan förvarning utsatte henne för ledande tygeltag! :-O  Mot alla odds överlevde hon dock denna "attack" och jag kunde även varva med att sidföra m h a vikten och att lägga in några steg sluta här och där för att öka bärigheten.

Idag vågade jag mig även på att rida ökat tempo i tölten! Sylvia har en speciell smackning som hon använder när hästarna ska "gasa på" ordentligt i tölt och jag använde mig också av den. OERHÖRT effektivt!!! Dock är Hamingjas första reaktion alltid väldigt häftig - och trots att jag vet om det i förväg så far jag ändå bakåt i sadeln och råkar därför ta henne i munnen... Att ge så dubbla budskap som jag gör då är ju verkligen INTE bra... Jag får kanske testa att hålla fast i manen innan jag smackar för att se om det hindrar mig från att dra henne i munnen?!

Även på hemvägen höll vi ett högt tempo i tölten. Men när det sedan var dags för "off knapp" behövde jag bara göra några snabba miniförhållningar för att min nu ganska taggade dam åter skulle förvandlas till avslappnat skröltande spårhund på hellånga tyglar! Duktiga Hami!!! I o m att denna omställning gick så snabbt tyckte jag att vi kunde kosta på oss en avslutande galopp uppför backen till kyrkan så att hon även idag fick träna sina galoppmuskler lite.

Carro tränade med Yr på ridbanan när vi kom tillbaka. En stund senare var det istället Láras tur så när jag åkte från Mariebäck var det med Láras belåtna frustningar från ridbanan som ljuv musik i öronen!!!

Solskensridtur Andra Advent!

T o m solen ville vara med på vår traditionsenliga "Adventsridning"!!! Däremot var vi inte alls lika många ekipage som förra året, i o m att det är fyra stycken som hunnit flytta med sina hästar från Mariebäck sedan dess. Med Sylvia i Thailand och Carro i Korpilombolo återstod bara Elisabeth, Malin och jag. "När agnarna sållas från vetet...!!!" sa vi!

Jag har ju två hästar att välja på numera och idag var valet MKT enkelt: självklart var det Lára som skulle få hänga med! Jag visste ju att INGEN häst i världen skulle kunna uppskatta detta mer än henne!!! Samtidigt som Hamingja och jag fortsatt behöver fokusera på "lugn och ro" så att hon blir trygg med mig på ryggen. Så det som med Lára skulle bli en riktigt härlig ridupplevelse hade med Hami snarare gjort mer skada än nytta än så länge.


Som väntat visade sig Lára också vara OERHÖRT "taggad" när vi red iväg! Vi hade bestämt oss för att rida samma runda som förra året, bort till Torrbergsvägen, men åt motsatt håll den här gången. När vi kom in i skogen låg Lára och jag i täten längs den slingriga stigen. Vi hade inlett i trav men Lára rullade snart över i galopp - och frustade och frustade och frustade och frustade!!! "Det är någon som är MYCKET belåten där framme!!!" ropade Elisabeth!

Kombinerad ljus- och ridterapi!!!

Väl på Torrbergsvägen red vi åt höger, ut mot Seletvägen och försökte först rida lugn och sansad tölt, men Lára kändes verkligen som att skulle krevera när som helst - hon ville springa FORT!!! När Malin dessutom lät Sóley börja galoppera bakom oss för att kunna hinna med i vårt tempo höll Lára verkligen på att krypa ur skinnet. Jag insåg snabbt att Lára helt enkelt behövde få "bränna ur systemet" så jag gav henne fria tyglar och hon sköt iväg  som en kanonkula!!!

Med spetsade öron DUNDRADE hon fram och när vi passerade infarten till stigen tillbaka till Mariebäck funderade hon inte en sekund på att vika av - utan fortsatte vägen fram. Hon var verkligen inte färdiggalopperad ännu!!! Jag insåg att det här var första gången på ett halvår som hon faktiskt fick springa ikapp med andra hästar!

Det var ju i juni hon fick dåligt blodvärde och avvikelse på leverenzymerna efter en kort förkylning. När jag började sätta igång henne igen i september så undvek jag från början att rida med andra hästar. Hon är ju en sådan häst som inte ens vet vad orden "trött" eller "orka" betyder - hon bara VILL och struntar i resten. Så för att hon inte skulle riskera att överanstränga sig i början av igångsättningen fick jag vara förståndig för oss båda. Så för säkerhets skull ville jag rida ensam för att ha större chans att avgöra hur mycket som var lagom ansträngning för henne.

Och sedan har det varit många helgkurser och annat som inneburit att det helt enkelt aldrig blivit tillfälle att rida ut med andra under sådana omständigheter att vi kunnat låta hästarna springa helt fritt - förrän idag! Eftersom även de andra uppskattade att få springa av sig ordentligt fortsatte vi ända bort till vägbommen mot Seletvägen innan vi vände tillbaka. Bommen var öppen, så vi hade även kunnat följa asfaltvägen till Avan och ta (grus-)bilvägen därifrån hem till Mariebäck.

Men vi valde istället att rida tillbaka längs Torrbergsvägen och återvända via stigen genom skogen. (Den här gången var t o m Lára helt inne på att ta av hemåt där, istället för att fortsätta Torrbergsvägen åt andra hållet.) Vi enades om att försöka hålla den här rundan öppen så länge det går i vinter. Tidigare vintrar har jag ridit den även kvällstid med pannlampa många gånger - tar man kortaste vägen och inte rider ända ut till Seletvägen som vi gjorde idag så tar den bara runt 40 minuter (beroende på tempo). Och när vi vet av erfarenhet att det varje vinter blir ett antal månader då plogkanterna gör att vi bara kan rida längs bilvägen så vill man ju passa på att använda alternativen så länge de finns!

Till att börja med blev det en hel del trav och galopp i skogen också, innan vi kom till den del där det blivit så tätt med sly att man bara kan skritta. Det var också därför vi valde att rida rundan åt det här hållet i år: när de redan fått springa av sig så ordentligt var t o m Lára nöjd med en låååång skrittpaus som avslutning.

Johan, Malin med Blixten i knät samt Yvonne.

När hästarna sedan serverats lunch i hagarna var det dags för oss människor att få njuta av Yvonnes alltid lika överdådiga "adventsfika" - vilket inleds med glögg, pepparkakor och hemgjort julgodis, övergår i hennes goda pajer (lax resp skinka i år) för att sedan avrundas med hembakt fikabröd motsvarande ett helt konditori! Även våra respektive var inbjudan på detta - så idag kunde Johan verkligen "leva ut" sin HCHFHE (HighCarb-HighFat-HighEverything)-diet till max! Och man kan nog säga att vi alla frustade nästan lika belåtet som Lára när hon fick galoppera!

DUBBEL hästdos gör susen!!!

Idag fick jag lyxa till det ordentligt och rida BÅDA mina härliga hästar!!! Lára är ju verkligen ett lyckopiller av sällan skådat slag! Och jag har fortfarande inte fattat att även Hamingja är MIN - men det är kanske Sylvias hot om "omvänt öppetköp" som ligger där i bakhuvudet... att hon skulle kunna ta tillbaka henne igen helt plötsligt...! Det känns i alla fall fortfarande som att jag bara "passar på att rida henne så länge jag får"...!

Och idag passade jag då på att rida Hami längs båda skogsvägarna bakom bommen. Först den högra där vi efter den sedvanliga uppvärmningsskrölten tränade trav. Och kunde prestera ganska lugn och sansad sådan - ÄVEN sedan vi vänt tillbaka mot stallet igen! Tillbaka i korsningen red jag även upp den vänstra vägen där vi istället tränade galopp.

Från Feykir och Lára är jag van vid att kunna fatta galopp bara genom att skjuta fram inner höft. Med Hami går det inte riktigt lika enkelt ännu... signalen ska ju förståss komma i rätt sekvens av steget och än så länge har jag inte fått in den precisionen i Hamingjas STORA trav så våra galoppfattningar är inte mycket att skryta med i dagsläget!

Men själva fattningarna är inte enda anledningen för oss att rida mer galopp. Det var faktiskt en av de saker jag fick i "läxa" av Sylvia att träna på medan hon är i Thailand. Under hösten har hon nämligen fokuserat på att utveckla Hamingja i tölten så mycket som möjligt innan jag skulle ta över och inte lagt någon tid alls på att jobba henne i galopp. Vilket märktes idag när Hamingja fick galoppera lite längre sträckor.

Hon har STORA rörelser även i galoppen (Sylvia säger att hon t o m har bättre grundgångarter än HÄFTIGA Hremsa!!!) Men alldeles tydligt har Hamingja inte alls muskler för att hantera dessa stora galopprörelser några längre sträckor för det var tydligt att hon blev rejält matt i musklerna trots att vi "bara" (i min och Láras värld) galopperade bort till vändplanen med skrittpaus och galoppbyte mitt på.

Hon fick skritta på volt en stund på vändplanen för att hämta andan. Jag tänkte låta henne stå stilla en stund allra först för att flåsa av sig. Men det var så tydligt att musklerna skakade av mjölksyra, så vi skrittade på en stor volt istället till dess hon börjat andas lugnare. Sedan skrittade vi första delen av hemvägen också. Och fast det var så tydligt att det var hemväg skrittade hon hur lugnt som helst på hellång tygel - redan "nedvarvad i huvudet" efter galoppen alltså!

I o m att hon kändes så avslappnad testade jag att trava igen - och även då behöll hon lugnet och jag kunde låta henne sträcka ut överlinjen med riktigt långa tyglar. Vilket förståss var precis vad hennes muskler behövde efter urladdningen i galopp! Men jag tror vi ska lägga in galoppintervaller bakom bommen på vårt träningsschema en kväll/vecka framöver - och hoppas att det dröjer innan snön blir så djup att vi inte kan rida där längre!

När Hamingja stod i en box och åt kraftfoder var det ÄNTLIGEN Láras tur att bli riden! Och till skillnad mot Hami som kräver en hel del fokus och styrande från ryttaren för att man ska ta sig ut från gården och inte bara yra runt i cirklar så har ju Lára bara en tanke i huvudet: FRAMÅT, FRAMÅT, FRAMÅT!!! Efter all vår träning kan detta numera ske även i skritt på lång tygel, men det är ändå ett REJÄLT driv i steget - som om hon vore en målsökande robot som är "låst" på ett mål någonstans längre fram längs vägen!

Med henne red jag längs bilvägen mot Alviksträsk och fokuserade på tölt. Och det märktes att Carro inte bara motionerat henne utan ridit henne MKT BRA - för hon kändes verkligen så FIN!!! Efter uppvärmningen, där vi förståss jobbade med att länga överlinjen förutom alla möjliga lösgörande övningar, var det dags att få henne "mellan hand och skänkel".

Den här damen med gummiband överallt i kroppen kan ju hitta på allt möjligt med "alla sina bogar och bakdelar"... och det kan variera friskt mellan ridpassen och även under samma ridpass om hon är på det humöret. Men det vanligaste är ändå att hon inte riktigt vill ta i lika mycket med sitt vänstra bakben som sitt högra och därför skjuter ut högerbogen. Så var fallet också idag, så för att komma åt detta använde jag övningen öppna och började med öppna till vänster. Där tydligt stöd på yttertygeln behöll högerbogen på plats samtidigt som jag kunde "komma åt" vänster bak och få henne att ta i mer där.

När allt "ramlat på plats" så att hon rundade sig och längde halsen varierade jag med att istället rida öppna åt höger och då med högerhanden mot manken så att den - när den behövde inverka - även nu hjälpte till att kontrollera högerbogen. Varierade sedan mellan öppna åt vänster och höger eftersom det bästa sättet att hålla Lára maximalt lösgjord är att variera sig så mycket som bara möjligt. Och öppna är ju - för att låna Atlis ord - "en volt som man rider rakt fram"!!!

När vi kom till korsningen vid sjön "kostade vi på oss" en galopp uppför backen in till byn innan vi vände hemåt igen och fortsatte vår töltträning med "omväxlande öppnor". Och det var verkligen rena njut-tölten!!! Var SÅ glad att jag orkade rida båda hästarna idag för detta hade jag verkligen inte velat gå miste om! Tack vare Carros ridning har jag ju kunnat spara på kroppen tidigare i veckan och bara rida Hamingja, så orken fanns där för två hästar idag!

Tillbaka i stallet mötte en Hamingja med MYCKET upprörd uppsyn - här hade hon fått stå inne i en box JÄÄÄÄÄÄTTELÄÄÄÄNGE!!! Hennes vilda blick signalerade tydligt: "HALLÅ - jag är faktiskt en LÖSDRIFTSHÄST!!!" Hon kände väl hur mossan var på väg att börja växa på kroppen... Väldig tur då att matte dök upp och kunde släppa ut henne sekunderna innan hon dog mögeldöden...!!!

I morgon är det dags för vår årliga "adventsridtur" som följs av att Yvonne bjuder på adventsfika (det här är andra året - så nu blir det en vana!) Förra året var vi ett STORT gäng, men numera är vi ju tyvärr inte lika många som har hästar i stallet. Men vi har försökt "skrapa ihop" så många som möjligt i alla fall! Och SMHI har dessutom lovat ställa upp med solsken! Själv kommer jag att rida Lára - som verkligen ÄLSKAR att vara ute många tillsammans! (Ja, hon ÄLSKAR ju alla typer av ridning - ÄVEN när man rider många tillsammans.) Det hade varit riktigt grymt att inte låta henne vara med på detta, samtidigt som det inte skadar Hamingja att vila sina galoppmuskler så valet av häst var enkelt denna gång! 

Vi jagar monstren - i månskenet!

Här skulle man ju kunna tro att det är jag som ser monster...!!!

Ännu en kväll med ridning efter jobbet! Och trots att jag försökte passera stohagen så diskret som möjligt kom Lára genast sättande mot grinden - så jag hämtade två grimmor i stallet så att även hon fick följa med in. Hon blir ju så oerhört besviken om jag lämnar henne i hagen... Och även om hon förståss så gärna vill ut på ridtur och det ändå lite plåster på såren att få komma in och tröstäta lite hö.  Nu skulle ju visserligen Carro rida henne senare i kväll - men Lára ville ju rida NU!!! OCKSÅ!!!

I kväll var det helt klar himmel och månsken - nästan fullmåne t o m så jag hade egentligen klarat mig utan pannlampa när jag red ut längs bilvägen med Hamingja. Men pannlampan fick vara på ändå och nu var Hamingja faktiskt så modig att hon stirrade tillbaka på monstren i dikeskanten - som då  inte vågade gå till anfall! 

Därmed var det en riktigt avslappnad häst som belåtet frustande skröltade med hellånga tyglar en lååång stund! Sylvia, som precis åkt till Thailand var ju ganska bekymrad över vad jag skulle hinna ställa till med under den månad hon är bortrest... Men så länge vi håller oss till muskelbyggande skrölt med nosen i backen kan nog inte ens jag förstöra så mycket...!

Glädjande nog höll Hamingjas avslappnade inställning i sig när jag övergick till att träna trav! Jag behövde inte göra en enda förhållning för att hon skulle hålla ett lugnt tempo - och därmed kunde jag ju ge henne långa tyglar även här och bara påminna lite om längden på halsen ibland. Jag vågade mig  t o m på mer trav när vi precis vänt hemåt igen - och inte heller då behövdes mer än ett par små förhållningar för att bibehålla ett lugnt tempo. Härligt att hon redan börjar bli att mer trygg och avslappnad med mig på ryggen!!!

Efter lite tölt där ledande tygeltag gav lösgjordhet och sluta gav bärighet sträckte hon belåtet ut överlinjen i skritt så att hon gick med mulen i backen igen. Men plötsligt blev det tvärstopp och den avslappnade hästen var med ens utbytt mot ett vibrerande järnspett... Vi hade kommit in i ett område där månen doldes helt bakom en bergsknalle och vägen därför låg helt mörk. Och tror ni inte att två sällsynt ondskefulla, enögda monster stod där i mörkret på var sin sida av vägen - beredda på anfall?!! Men genom stort hjältemod (och en hel del peptalk från matte) vågade Hamingja tillslut passera - trots att vi nu VERKLIGEN kunde tala om fara för eget liv...!!! 

Detta trauma kom definitivt HELT fel utifrån min planering av ridturen, för nu hade jag precis tänkt att vi skulle skrölta avslappnat med nosen i backen sista biten... Något vibrerande järnspett verkligen INTE är särskilt bra på... Dessutom låg vägen även fortsatt i relativt stor "månskugga" så risken var ju att kommande plogningsstolpar (det är ju bara ca 50 meter mellan varje par) skulle ha liknande effekt på Hami...

Men "nöden är uppfinningarnas moder" som bekant och jag fick för mig att helt enkelt släcka pannlampan för att hon förhoppningsvis inte skulle se reflexerna på pinnarna alls. Och det fungerade! Efter en förvånansvärt kort stund vågade hon slappna av och sträcka ut hela halsen medan hon lugnt och sansat skröltade på hemåt i sakta mak! Heja Hamingja!!!

Senare i kväll har Carro alltså ridit Lára (precis som igår) men i morgon blir det vilodag för båda mina hästar så tar vi nya tag på fredag!

"Enögda monster tenderar att arbeta i par..."

Det är verkligen mycket nytt för lilla Hamingja nu för tiden... i kväll var det dags igen: premiärtur i mörker med pannlampa! Jag visste inte att Sylvia aldrig ridit henne med pannlampa - det fick jag höra först efteråt. Men vi hann inte långt längs bilvägen Hami och jag innan jag började misstänka att så nog inte var fallet...

Det jag i min enfald trott var pinnar för plogbilen visade sig nämligen vara otäcka monster vars enda öga glimmade elakt när ljuset från pannlampan nådde dem. Två och två stod de där på var sin sida om den smala vägen och bara väntade på att gå till anfall... "Vi vänder hem igen!!!" utropade Hamingja och snurrade runt på en femöring. Och det blev många sådana "Vi vänder hem!!!" innan vi tagit oss hela vägen bort till korsningen mot Avan... 

Det är verkligen INTE lätt att hinna med i hennes blixtsnabba reaktioner... och när man dessutom förväntas rida med lösa tyglar är det ÄNNU svårare att hinna med och parera. Förutom skrölt och tölt travade vi några sträckor också. Men då såg jag till att hela tiden fokusera blicken på hennes manke, så att pannlampan bara lyste ner på hennes hals och aldrig nådde några reflexer vid vägkanterna. För med hennes enorma travsteg räcker min balans enbart till att hålla mig kvar om vi rider rakt fram. En tvär vändning hade definitivt inneburit att jag hamnat på backen...

På hemvägen avstod jag från trav - än så länge är det tillräckligt svårt att hålla ett lugnt tempo trots lösa tyglar när vi rider från stallet. Istället fokuserade jag på att tölt där jag "samlade lite i smyg" genom att rida ett par steg sluta här och där. Det är verkligen ett smart sätt att öka bärigheten med bibehållen lösgjordhet! Om jag istället försöker öka samlingen genom mer drivning reagerar överambitiösa Hamingja lätt med att stressa upp sig och bli mer spänd. Så mycket bättre då med ett sätt där jag kan undvika det! Hon kom faktiskt att överleva några ledande tygeltag i tölten också - det som bara nästan dödar härdar alltså!!!

Hade sedan tänkt låta henne skritta resten av vägen hem, men kom på att vi ju ALLTID måste avsluta med låååångsam skrölt med så lång hals som bara möjligt. Oerhört viktigt att vara konsekvent med detta för att få så bra "off-knapp" som möjligt! Jag fick göra ganska många förhållningar innan jag fick ner tempot tillräckligt - hon var ju ganska "on" efter alla kvällens möten med monster... Men sedan slappnade hon av ganska bra ändå!