För mycket av det goda, kan vara alldeles underbart!

"För mycket av det goda, kan vara alldeles underbart!" Ett citat av Mae West som jag allt som oftast brukar instämma i! Vilket t ex kan illustreras av bilden ovan - som visar en vanlig frukost i Al Ain: Earl Grey-te med yoghurt och en mango som var rena smakexplosionen samt pinfärska valnötter!!! Men som också skulle vara en lämplig rubrik för gårdagens härliga "långtur" tillsammans med Elisabeth och Démantur!

Men även om jag och Mae West (samt Elisabeth och hästarna - inte att förglömma) är HELT eniga om gårdagen, så håller tyvärr inte min kropp med den här gången… Den ÄR ju alltid skör och med en rejäl förkylning dessutom blev det väl inte bättre… så idag kan man säga att jag "ligger lågt". Tur att Lára har gårdagen att leva på - då hon för första gången faktiskt fick galoppera precis så långt hon ville! Är fortfarande fascinerad över att det visade sig finnas en galoppsträcka som hon faktiskt tycker var "tillräckligt lång"!!!

ÄNTLIGEN en tillräckligt lång galopp!

Lára är mätt och vill inte äta mer hö innan ridturen. Men det är ändå tur för Melker (som skymtar ovanför hennes hals) att hon inte upptäckt att han sitter uppe på boxväggen. För det är en sak att hon inte själv är intresserad av maten - men en HELT annan att låta någon annan komma i närheten av den! (Och då lever hundar och katter precis lika farligt som andra hästar…)

Min lördag började med morgonfodring av hästarna och sedan frukost i Josefshallen i väntan på att hästarna skulle äta klart och Elisabeth skulle dyka upp. Vi hade nämligen planerat att rida ut tillsammans och hade även erbjudit övriga i stallet att haka på, men på morgonen visade det sig att det skulle bli bara vi två den här gången.

Jag skulle passa på att visa Elisabeth hur man, tack vare att ridning åter är tillåten på den högra skogsvägen bakom vägbommen, kan rida genom skogen och komma ut på Torrbergsvägen. En låååång grusväg, utan trafik,  och med ett ridunderlag som brukar tillåta hur långa galoppsträckor som helst - eller valfri annan gångar! Alltså den väg där Eva "föll pladask" för Lára när hon (för 6-7 år sedan) för första gången hade fått låna henne av Sylvia för att kunna rida ut med mig och Feykir.

Så snart vi nu kom in i skogen kunde vi konstatera att vi kanske inte valt en helt optimal dag för detta "äventyr"… En bit in i skogen kommer man nämligen in på en gammal skogsväg som är ganska igenväxt av sly. Och nu när blöt snö dessutom tyngde ner grenar och träd så var det ännu svårare än vanligt att ta sig fram. Och rejält snöig blev man…

Jag konstaterade att när man väl lagt sig platt mot hästens hals för att kunna passera under ett nedböjt träd så vet man ju inte när man ska våga höja huvudet igen… Samt att det vid sådana här tillfällen (också) är perfekt att ha med sig Eva. Då skickar man helt enkelt henne först och tack vare att hon är så lång så är alla träd och grenar "rensade" nere på min nivå när hon passerat!

Vi konstaterade i alla fall att det ändå var mysigt att komma ut i skogen! Och hästarna verkade minst lika nöjda som vi! Lára gick först, med spetsade öron och bestämda kliv - det var helt uppenbart att hon visste PRECIS var vi skulle. För hon och jag har ju ridit här två gånger i höst redan. Det blev mest skritt så länge vi kryssade oss fram genom skog och snår - men t o m Lára verkade tycka att gångarten var helt OK för en gångs skull.

Men väl ute på Torrbergsvägen blev det ett HELT annat drag under galoscherna!!! Vi tog till vänster och lät hästarna sträcka ut i galopp och sedan bara rulla på helt fritt. Gissa om det var populärt??!! Det var några uppkörda hjulspår på vägen och när vi höll sig i dem klarade vi oss från styltor. Lára frustade så belåtet i galoppen och fick faktiskt springa på ända till dess hon själv ville sakta av - vilket jag aldrig tidigare varit med om under våra två år tillsammans!

Trots den riktligt långa sträcka vi galopperat hade vi en bra bit kvar till den vändplan där vägen slutar, när vi saktade av till skritt och vände hemåt. Efter en lååång skrittpaus töltade vi tillbaka till stället där vi skulle rida in i skogen igen. På slutet av den töltsträckan visade Elisabeth och Démantur ett smakprov på hans FANTASTISKA ökade tölt! Riktigt mäktigt att se! Det gick så fort att Lára fick galoppera för att kunna hålla jämna steg!!!

Efter detta passade det bra att skritta hela vägen tillbaka genom skogen. Och det märktes på Lára att hon verkligen fått springa av sig ordentligt idag - för hon var så oerhört "harmonisk i själen"!!! Det känner jag igen från salig-Reykur, han behövde också få "blåsa ur systemet" riktigt ordentligt då och då för att må riktigt bra!

Nu hoppas vi på att snart ha tillfälle att rida ut tillsammans längs denna väg igen. Och att vi får fler med oss då! Tipsade också Kristin, Madde och Emelie, som dök upp i stallet när vi var tillbaka, att de skulle följa våra spår genom skogen bort till Torrbergsvägen. Ju fler som rider där desto större möjlighet har vi att hålla stigen genom skogen öppen och ridbar i början av vintern i alla fall! 

Hittade i alla fall hästen!

Titta, där är ju min matte!!!

Lyckades förhoppningsvis återupprätta något av mitt anseende i Láras ögon idag - för jag hittade ju henne faktiskt på en gång! Det visade sig vara aaaaaningen lättare om man går till rätt hage...!!!

Målsättningen med dagens ridpass var f f a att låta henne "röra på musklerna" efter gårdagens ridlektion. Tog dessutom viktboots på för att fortsätta tillvänjningen till dem. P g a "styltsnö" blev det en rivstart idag - med tölt i friskt tempo direkt från stallplan. Nere på bilvägen hade vi uppkörda hjulspår att följa, där risken för styltor minskade. Men då var det ju den där lilla utmaningen att lyckas hålla "metmaskhästen" i spåren hela tiden...!

Eftersom vi inte hade något utrymme för att sidföra använde jag riktigt korta sekvenser tempoväxlingar för att lösgöra henne: 5-6 steg snabbare tempo, bromsade upp igen under 5-6 steg o s v. Precis som under senaste Atlikursen använde jag f f a min vikt för att göra dessa tempoväxlingar. Efter en tillika lösgörande högergalopp - där vi lyckades bibehålla riktigt trevlig längd på halsen trots att vi red ute på vägen - tog vi tillslut en längre skrittpaus.

När vi sedan vände hemåt igen hade hon förståss hunnit få styltor i hovarna som fick henne att börja halka. PRECIS vad Lára alltid hävdat: Man SKA inte skritta!!! ;-)  Men som tur var flög styltorna all världens väg så snart vi övergick till tölt - i de uppkörda hjulspåren - igen! Passade på att hålla ett lite högre tempo i tölten en stund - utan att hon fick lägga sig på i handen. Det blir verkligen INTE lättare med viktboots... men man måste ju träna om man ska utvecklas!

Efter ytterligare en skrittpaus fick hon sträcka ut i trav. I början halkade hon omkring lite p g a nya styltor, men obalansen fick henne också att smida (slå ihop bakhovarnas innersidor med varandra) och då blev ju inte styltorna långvariga! Tänk att det finns en situation då det faktiskt är positivt om hästen smider... tror ni man kan träna in ett kommando för detta, att använda i väntan på att hästen blir skodd med snösulor?!  ;-)

Sylvialektion! Men VAR är Lára...?!

Arbetstempo tölt - från Midurtävlingen i höstas. Kan man väl kalla arkivbild, antar jag?! 

Idag skulle Elisabeth och jag få rida lektion för Sylvia - ääääntligen skulle vi alltså vara igång med våra torsdagslektioner igen!!! Men innan man kan rida behöver man hitta sig en häst - och det var inte helt enkelt idag...

Jag är ju annars bortskämd med att om jag ropar och visslar efter Lára så snart jag kommer ut ur omklädningsrummet, så står hon sedan vid grinden och väntar på mig när jag hämtat grimman inne i stallet. Och även idag stod det visserligen en svart häst vid grinden, men trots att det var mörkt så såg jag på långt håll att det inte var Lára... När jag närmade mig kunde jag dessutom konstatera att det inte var någon av de andra stona heller - utan en häst jag helt enkelt inte kände igen. "Måste vara någon ny träningshäst som får gå med stoflocken..." tänkte jag medan jag fortsatte ropa, vissla och spana efter min häst - men utan resultat...

Det var först när jag gick in genom grinden för att börja leta efter min häst som jag insåg att jag visst kände igen hästen i hagen, men det var "fel häst på fel plats"...Det var nämligen Maur - hingsten Sylvia har på träning! Uppenbarligen hade han och stoflocken fått byta hage med varandra. Jag skyndade iväg till hans "gamla" hage på andra sidan stallet och mycket riktigt stod Lára där vid grinden och väntade MKT otåligt! "Vad är det för oskick att ropa och vissla - och sedan inte komma och hämta mig ur hagen???!!!"

Under dagens lektion fick vi börja med att skritta på var sin liten fyrkant och flytta ut bakdelen i varje hörn, för att sedan varva mellan att flytta ut bakdelen och att flytta in framdelen. Efter varje hörnpassering skulle vi också uppmuntra hästen att länga halsen riktigt ordentligt på "raksträckorna".

I början for förståss Láras "bogar och bakdelar" åt alla håll, men successivt fick vi bättre och bättre ordning på dem. Då gällde det att försöka bibehålla formen även genom vändningarna, vilket inte var helt lätt... På raksträckorna skulle vi ju ge hästarna rejält med tygel så att de verkligen kunde sträcka ut sig, men i vändningen behövde tyglarna vara ganska korta och när jag kortade upp dem för att göra vändningen tryckte hon direkt upp nacken...

Lösningen blev att förbereda vändningen genom att korta upp tyglarna lite tidigare och samtidigt som jag gjorde det ge signal om bibehållen lång hals. När vi på det sättet kommit överens redan innan vändningen om att tygelkontakt + lång hals var OK - då gick det att bibehålla även när vi vände. Fast Sylvia var ju inte nöjd där, förståss, utan påpekade att hon ville att Lára skulle korsa betydligt mer när vi gjorde hörnpasseringen genom att flytta ut bakdelen. Ett litet pet med pisken på inner bak gjorde visserligen den svarta damen JÄTTEARG!!! Men när hon väl blev kommunicerbar igen efter en liten stund var det med en HELT annan aktivitet i bakbenen!

Vi fick även rida "fyrkantiga serpentiner" där vi först vände in framdelen två gånger för att sedan flytta ut bakdelen två gånger o s v. Även detta var SÅ nyttigt...!!! Nästa steg blev sedan att fortsätta på den lilla fyrkanten i trav och vända med ytterhjälperna i hörnen. Nu blev det åter väldigt många bogar och bakdelar överallt... men efter en stund fick vi ordning på detta också. Då fick vi även göra övningen i tölt.

Efter en skrittpaus var det dags att ge oss ut längs "stora spåret" i tölt, för att vända snett igenom i skänkelvikning. Det är verkligen så OERHÖRT mycket svårare än vad det låter!!! Lára försökte hela tiden springa ifrån alltihop... så det var först när jag fick klart för mig att jag direkt när vi vänt in på diagonalen måste kontrollera tempot m h a den nya yttertygeln, innan jag försökte börja sidföra, som jag fick något slags koll på det hela.

Sammanfattningsvis kan man väl också säga att jag behöver fokusera mycket mer på att hålla stödet på yttertygeln i skänkelvikningarna och när jag flyttar undan för vänster skänkel bromsa upp henne med en rörlig hand och hitta sekvenser när jag kan belöna med eftergift - även om det bara handlar om microsekunder! Samt slappna av i knät och hålla om henne med högerskänkeln även när denna är ytterskänkel.

När hästarna sedan fick sträcka ut i trav var Lára verkligen genomsvettig. Det snöiga underlaget på ridbanan hade nog varit ganska tungt att jobba i. Och dessutom hade hon ju varit ARG flera gånger - och det blir man rejält svettig av kan jag tala om! Även Démantur var väldigt svettig, så vi gick en lite promenad med hästarna ner mot bilvägen. Verkligen INTE uppskattat av någon av de fyrbenta, kan jag avslöja... men SÅ nyttigt för min häst att träna på att inte förvandlas till bulldozer så snart man inte sitter i sadeln på henne...!!!

Nu är det hög tid för mig att vika in hovarna! Har haft förkylningskänningar med stor trötthet och halsont i flera dagar - och vill verkligen INTE bli lika förkyld som Johan, som legat till sängs sedan han kom hem från jobbet i lördags. Sådant har jag INTE tid med - jag vill ju rida i den härliga snön som gör att naturen runt Mariebäck ser ut som rena julkortet!!!

4 grader och regn kan vara... alldeles UNDERBART!!!

...i sadeln på en Lára, med woodfieldrock som håller en torr och under den en härlig tröja i mjukaste cashmirull som håller en varm!

Efter ridturen vill Lára gärna visa upp sina vita boots (innan den hade hon förståss inte tid!)

Det är verkligen härligt med en häst som alltid är lika "ridsugen"!!! När jag kom till Mariebäck idag såg jag på långt håll hur hon gick mot den mest avlägsna delen av hagen, där resten av flocken redan höll till. Men när jag ropade och visslade vände hon genast om och när jag kom ut ur stallet med grimma och grimskaft stod hon redan vid grinden och skrapade otåligt med ena framhoven. Budskapet var tydligt: "HUR lång tid kan det ta att hämta en grimma egentligen???!!!"

Trots att älgjägarna inte verkade vara ute i regnet, jag hade i alla fall inte sett några bilar parkerade längs vägen någonstans, satsade jag på ridning längs bilvägen för att fortsätta tillvänjningen vid viktbootsen. De första ridpassen efter att jag varit bortrest märks det alltid väldigt tydligt att Lára är överladdad: det är mer stök och aggressioner när jag ska sitta upp, hon har svårt att slappna av i skritt o s v. 

Men idag verkade hon ha "landat" i att jag är hemma igen - för nu var hon riktigt harmonisk! Passade på att lägga in en lååååång sträcka skritt på lång tygel som inledning på ridpasset, då jag fokuserade på min sits utifrån de övningar i basal kroppskännedom som jag lärt mig. Allt medan Lára skrittade med långa steg, energiskt men inte stressigt och frustade belåtet!

Efter uppvärmning i skrölt och tölt med låång hals bestämde jag mig för att vi kunde få testa ökat tempo med viktbootsen. Underlaget kändes inte alls lika stenhårt som de senaste gångerna jag ridit, så det gällde att passa på! "LYSANDE IDÈ!!! instämde Lára och tog chansen att gasa på ordentligt! Tack vare Atlis tips senast, om den MYCKET rörliga handen som inte ger henne något att ta spjärn emot i det högre tempot, och mycket drivning, gick det överraskande bra att hålla takten trots vikten hon nu hade på hovarna! 

Efter några intervaller i ökad tölt märktes det att hon började bli trött av den ovana vikten på framhovarna. Inte så att hon ville sluta springa förståss, det vill hon ju aldrig, men hon orkade inte riktigt bära upp sig utan hamnade mer på bogarna. Då fick det bli en låååång skrittpaus. Först på hellång tygel, men sedan höjde matte svårighetsgraden rejält genom att ta tygelkontakt och ÄNDÅ förvänta sig fortsatt skritt och bibehållen lång hals. Självklart ifrågasatte Lára detta - varför inte springa lite mer istället??!! Efter en kort stunds diskussion accepterade hon dock min linje. Fast självklart med invändningen (från TV-serien Lorry ?) "...men det är inte rätt...!!!" 

Om galoppen upp till kyrkan var vi i alla fall helt överens - och tillbaka i stallet verkade vi också lika nöjda båda två! 

Sträva hela tiden efter att få belöna!

Lára inviger sitt nya regntäcke genom att dricka lite vatten. Det är faktiskt första gången jag hittat ett täcke till henne som inte är för stort framtill! Inte lätt när man har en häst som är väldigt nätt byggd... Men tack vare detta inköp räknar jag med att fortsättningen av hösten blir torr och kall!

Efter gårdagens ridtur ute i terrängen hade jag tänkt mig något liknande idag. Men när jag närmade mig Mariebäck och såg älgjägarbilar parkerade både här och där i skogskanterna - var det bara att tänka om... Istället återgick jag till planen att vänja fröken vid viktboots.

I o m att vi måste rida efter bilvägen, med relativt hårt underlag, avstod jag från "uppvärmningstraven" utan satsade istället på "kasta toppi" med lååååååång hals. Utan svävmoment men med massor av nyttig träning för musklerna i överlinjen!

Efter en stunds "vanlig" tölt på en sträcka som verkare lite mjukare, övergick jag till att träna samlad skritt och övergångar till samlad tölt. Red bara korta sträckor tölt varje gång innan jag började om från samlade skritten igen. Och plötsligt insåg jag hur OTROLIGT mycket bättre det går numera att rida samlad skritt ute längs vägen - sedan jag fått bra tips för detta av Atli!

Med min "metmaskhäst" brukar det ha varit tillräckligt svårt med samlad skritt på ridbanan, där man ändå har ett staket som begränsar hur mycket hon kan "orma sig" åt ett håll i alla fall. Men succecivt har vi börjat klara det bättre och bättre - vilket Atli uppmärksammade under en av kurserna tidigare i höst. När jag då beklagade mig över de STORA problemen ute på vägen - när Lára verkligen ger uttrycket "all over the place" ett ansikte - fick jag ännu ett supertips från super-Atli!

Till min förvåning sa han att jag måste sänka kraven REJÄLT. Han framhåller ju alltid att det är när man belönar hästen som den lär sig något - och man kommer att få det man belönar den för, oavsett om det är avsiktligt eller oavsiktligt från ryttarens sida. Därför skulle jag till att börja med belöna så snart Lára i alla fall "tänkte framåt" det minsta lilla i samlingsförsöket. Oavsett om bogar och bakdel "spretade åt alla håll".

Jag började genast använda denna strategi när vi red ut - vilket vi ju gör för det mesta - och det tog inte många ridpass innan det märktes att det började gå åt rätt håll! Fortsatte att lägga in lite samlad skritt under varje ridtur men började successivt räta upp henne lite, lite mer innan jag belönade. Hela tiden snabb att åter "backa ett steg" och nöja mig med lite mindre ifall "all over the place-tendenserna" började bli tydligare igen.

Och idag konstaterade jag alltså till min glädje att det inte var svårare än på ridbanan att samla henne i skritten - trots avsaknaden av staket att ta stöd av. Istället för "No hands, no hands!!!" Kunde jag alltså ropa: "Look!!! No fence, no fence!!!"

Själva övergångarna till samlad tölt ska jag kanske också nämna?! Med utgångsläget en samlad skritt med lååång hals på lösgjord häst ville jag "smyga" över i samlad tölt MED bibehållen lösgjordhet och därmed också bibehållen längd på halsen. Låter ganska enkelt, men alla som försökt vet väl hur svårt det är?!! I alla fall Lára vill gärna spänna sig lite mot bettet och korta upp halsen just i övergången.

Jag har märkt att det är lätt att själv bli stum i handen i övergången, eftersom jag väntar mig att Lára ska gå emot bettet - vilket då blir en självuppfyllande profetia... Istället ska jag alltså tänka precis som Atli tipsat mig om när vi ska rida nedtagningar: att alltid utgå ifrån en STOR eftergift på tygeln. När jag dessutom lyckades använda hans knep att sidföra ett par steg i själva övergången fungerade det JÄTTEBRA!

Man får verkligen hästen att jobba på rätt sätt med kroppen i tölten, de gånger man lyckas göra en riktigt bra övergång! Och eftersom man redan är i en "god cirkel" krävs det inte så mycket för att bibehålla detta heller. I fall Lára började korta upp sig lite igen behövde jag bara sidföra ett par steg för vänsterskänkeln så var den låååånga halsen och lösgjordheten med samling tillbaka igen!

På hemvägen passade vi på att ta vägen via kyrkan och galoppera upp förbi sommarbeteshagarna. Lára verkade MYCKET nöjd med att få gasa på lite, samtidigt som hon också stretchade musklerna. Precis vad som behövdes efter allt samlande! Tillbaka i stallet stretchade jag hennes bakben också - efter instruktionerna från massören. Han var ju och kollade upp henne igen medan vi var i UAE och hade då konstaterat att hon i princip var bra i kroppen igen, förutom en liten stelhet på höger sida av halsen. Skönt att höra! Men kanske borde jag lägga in lite godisstretching av halsen, på samma sätt som jag brukade göra med Feykir?!

"Om hon biter dig har du gjort något fel!"

...fick den svenske programledaren höra från en viltvårdare i Costa Rica, under gårdagens Mitt i naturen i SVT. Det handlade då om skadade, vilda djur (i just det fallet apor) som rehabiliterades för att kunna släppas ut i regnskogen igen. Är ganska säker på att min Lára är av PRECIS den uppfattningen också!!!

En av vrålaporna som en förmiddag höll till i träden utanför det B&B vi bodde på i Santa Theresa - Costa Rica. 

Missade du programmet om det vackra landet Costa Rica med sitt otroliga djurliv så kan du leta upp det på svt play! Det spelades in i januari i år, samtidigt som vi var där, och min kusin Marcus höll i en av två kameror. Jag kan säga att jag INTE velat byta med honom och behöa bära runt på 15 kg kamera och 15 kg stativ i den oerhört fuktiga värmen...! Det kommer ytterligare två avsnitt från Costa Rica dessutom - håll utkik! 

Mitt i naturen-gänget, på flygplatsen i New York när vi väntade på planet till Costa Rica. Marcus längst till höger och hans fotografkollega bredvid honom. Hon berättade att hon nyligen varit på semester i Santa Theresa, där bilden på apan ovan är fotad, och att hon GÄRNA skulle byta med oss och åka dit igen! Men vi bytte inte...även om de skulle få stanna en hel månad i Costa Rica så var jag inte så sugen på att släpa runt med 15 kg TV-kamera direkt...! 

Mer om vår Costa Rica-resa finns med start i detta blogginlägg: Costa Rica

Ännu en fin bild som Johan fotat!!!

Sitter nu och avnjuter en kopp te medan jag tänker tillbaka på dagens ridpass med Lára. Tack vare att det bara var "halvdag" på banken (Allhelgonadagen) hann jag rida medan det var ljust - stort GILLA på det!!! 

Det är stenhårt underlag på vägarna nu, så jag valde att satsa på terrängen där löv och mossa ger ett mer hästvänligt underlag. Det blev repris av vår sista ridtur innan resan till UAE - red den väg bakom vägbommen som varit avstängd för ridning i flera år men nu öppnats igen. Fortsatte in i skogen där vi varvade alla våra fyra gångarter. Vid hygge nr två vände vi hemåt igen. Ibland krävde underlaget skritt, men där emellan tyckte Lára att vi skulle galoppera och jag hade väl inget att invända mot det. 

Minnesgoda läsare kanske invänder att jag senast skrev att jag skulle rida med viktboots nu varje dag, för att vänja Lára vid dem så att de går att använda utan att hon får taktstörningar... Men idag insåg jag att jag nog tänkt lite fel när jag ville börja med det just nu, när terrängen fortfarande erbjuder ett hyfsat ridunderlag. Bättre att spara dem till dess vi inte längre har något alternativ till att rida på vägen - för i terrängen lär de inte sitta kvar på plats någon längre stund.