Bästa vänstergaloppen på lääänge!!!

Idag var det dags för Sylvialektion igen. KUL! När vi skrittade igång tänkte jag på det Atli sagt om att jag skulle "vakta" ytterbogen från första stund - för att minimera problemen med den under resten av ridpasset. Samt att Feykir skulle skritta på ordentligt SAMTIDIGT som han slappnade av i lång, låg form. Fick höga svårighetsgraden ett "snäpp" också, genom att då och då bromsa upp på yttertygeln, sidföra något steg utåt och sedan snabbt rida framåt igen. Hela tiden med bibehållen eftergift. Jag försökte vara noga med att renodla hjälperna, som Atli sa åt mig, så att jag först kramade på tygeln och sedan mjuknade i handen innan jag sa "flytta rumpan" med min innerskänkel. Det är verkligen lätt att istället ge båda signalerna samtidigt, men om jag lyckas renodla dem så blir Feykir så väldigt lätt och trevlig i munnen!

Även denna vecka fick vi trava på volter och BÖJA för att få hästen att slappna av och söka sig framåt, nedåt. Tidigare har jag börjat med att låta Feykir vara "hur lång som helst", men nu gick jag direkt till att ha mer kontakt på tygeln och driva fram honom mot bettet. Ibland tappade han takten, så att jag fick BÖJA ännu mer, men i det stora hela gick det riktigt bra! Bytte varv då och då och Feykir började kännas riktigt trevlig i traven! Det allra nyttigaste för Feykir är att byta varv ofta - för han får alltid lite taktproblem just vid bytet.

Efter en skrittpaus fick vi fortsätta med traven. Nu skulle vi trava på liten volt saaaaaaaktaaaaa och i låg form. Feykir tyckte det var JOBBIGT - så jag fick verkligen driva - men han var faktiskt riktigt duktig!

"Nu ska vi prova att galoppera!" sa Sylvia. Som tur var fick vi börja i höger varv - det var verkligen bra för mitt och Feykirs självförtroende! Red först samlad trav på liten volt och när han kändes riktigt eftergiven i sidan fattade jag höger galopp och galopperade längs spåret. Fick driva en hel del - och ibland krama lite höger-vänster på tyglarna - men då kunde han galoppera långsamt i låg form med runda språng! Jag försökte verkligen memorera hur det skulle kännas - för att förhoppningsvis kunna överföra något av den känslan till vänstervarvet.

"Får vi inte byta varv nu?" undrade jag sedan, fast jag samtidigt INTE såg fram emot det... För när vi INTE lyckas i vänstervarvet har Feykir världens obehagligaste galopp - det känns som att vi ska välta när som helst! Men vi måste ju öva... Jo, Sylvia sa att vi fick byta varv och då var det ju bara att sätta igång. Och idag gick det faktiskt bättre än på hur länge som helst!!!

Jag började med att rida samlad trav på liten volt i vänster varv till dess att han kändes riktigt eftergiven - ställde honom utåt och höll ihop honom ordentligt på yttertygeln, fattade vänster galopp och galopperade längs spåret. Försökte sitta bakåt och DRIVA, DRIVA, DRIVA samtidigt som jag kramade höger-vänster på tyglarna så snart han gjorde minsta ansats till att sätta upp huvudet. När vi galopperat nästan ett varv gjorde jag övergång till trav, INNAN han börjat slarva med bakbenen, travade på liten volt till dess han verkligen gav efter i innersidan och så ny galoppfattning och DRIVA, DRIVA, DRIVA, krama.

Det var verkligen suveränt att utgå från trav på lilla volten, för då hade vi verkligen med oss inner bak redan när vi fattade galopp och sedan handlade det "bara" om att underhålla den samling som redan fanns! (Vilket absolut är tillräckligt svårt!) Allt "harvande" i traven fr o m Atlikursen ger alltså inte bara starkare överlinje utan även bra utgångsläge för galoppträningen! För någon månad sedan hade vi ju aldrig fixat att trava samlat på den där lilla volten - och alltså kunde vi inte heller förbereda galoppen lika bra som vi behövde. Feykir kan ju egentligen det där med galopp... det handlar bara om att jag ska ge honom det stöd han behöver! Och i vänster varv behövs det en hel del!

ÅÅÅÅÅh, vad det är ROLIGT att både få rida kurser och dessutom lektion varje vecka!

För två veckor sedan fick jag kallelse till mina operationer. Till idag, faktiskt. Bara någon vecka tidigare hade jag först fått beskedet att det INTE skulle komma någon kallelse utan att jag själv måste ringa och boka. SAMT att väntetiden dessutom skulle vara 3-4 månader. Och eftersom jag inte ringt ännu - behövde ju samla lite mod först - så var jag HELT oförberedd! Mina sjukvårdsfobier krävde definitivt att jag hann bli mentalt förberedd först, så jag ringde faktiskt och avbokade. Dessutom skulle en operation idag ha inneburit att jag missat flera ridlektioner, vilka jag skulle ha svårt att "rida igen" innan terminen är slut samt kanske även kommande Atlikurs. Och det förstår väl alla att man inte vill bli opererad under sådana premisser?! Jag meddelade dock att jag däremot VÄLDIGT gärna ville ta operationerna i början av december, men de kunde förståss inte lova något.

I går kom så en ny kallelse (trots att de denna gång sagt att den TIDIGAST skulle komma nästa vecka - de är verkligen på hugget!) till torsdagen den 4 december. HELT perfekt! Onsdag den veckan rider jag terminens sista lektion - så jag missar inget alls i den vägen. Sedan hinner jag hämta mig innan jul. Helt plötsligt var jag faktiskt JÄTTEGLAD över en operationstid - det trodde jag aldrig någonsin att jag skulle få uppleva!

Atlikurs - dag 1

Jag var tvungen att jobba halva dagen idag, men som tur var gick det att lägga kursschemat så att jag red båda mina pass på eftermiddagen. Det var bara fyra minusgrader - men riktigt, riktigt isande vindar... Lånar ett citat av Jo Nesbö: "Vinden hetsade minusgraderna att anfalla!"

När jag kom till stallet hade precis hovslagaren börjat sko honom - Madde hade varit bussig att ta in Feykir ur hagen. Det är ju inte direkt optimalt att sko samma dag som kursen börjar precis, men när hovslagaren fick förhinder i tisdags var detta enda alternativet. Feykir skötte sig riktigt bra under skoningen. Förutom när han en gång nästan klev på "hovis" som satt på huk för att rikta en sko. Då fick Feykir en rejäl utskällning förståss - man kliver verkligen inte på en människa! När jag sedan sa något om att Reykur aldrig skulle ha drömt om att göra något liknande, men att Feykir är en mycket stöddigare typ, fick jag en lång blick av hovslagaren. Sedan sa han: "Den här hästen sköter sig hur bra som helst! Om ni fick låna en varmblodstravare en dag skulle ni inse att ALLA hästar här är rena änglar!" (Och då ska ni veta att han bara har varmblodstravare själv.)

När alla fyra skorna (med broddar) var på plats var det bara 10 minuter till dess jag skulle rida! Tur att det var minusgrader, så att Feykir inte var lerig, för jag hann faktiskt inte borsta alls utan slängde bara på sadeln - dessutom med ett väldigt smutsligt schabrak... Men ibland har nöden ingen lag!

Fick börja lektionen med att trava längs spåret och uppmuntra Feykir att söka sig framåt - nedåt. "Om han drar iväg i tempo ska du göra en volt m h a ytterskänkel och ledande tygeltag - INTE försöka bromsa med båda tyglarna för då får du bara en spänd häst!" sa Atli.

Sedan var det dags för Atlis "signaturövning": rida på volt och flytta ut bakdelen, med stort fokus på att renodla hjälperna. Först gjorde vi det i skritt - Feykir och jag var faktiskt ganska duktiga!





När vi skulle göra samma sak i tölt på volt ville Feykir hela tiden "rymma" iväg utåt på en del av volten. Då fick jag lära mig att använda vikthjälperna mer effektivt på volten - genom att snabbt lägga vikten inåt, samtidigt som jag lade till mer ytterskänkel och sedan lika snabbt räta upp mig igen. När jag nu gjorde en mycket snabbare viktförflyttning än jag brukat fick jag en helt annan effekt! Det gick helt enkelt jättebra att hålla Feykir kvar på volten! Jag fick även använa vikthjälperna som förstärkning när jag flyttade ut bakdelen.

När lektionen var slut konstaterade Atli att Feykir bitvis sett riktigt trevlig ut i tölten! Kul!

Flocken hade fått lunchhö medan jag red så Feykir fick stå i en box och äta istället. Det var ju dessutom bara två timmar till vår lektion nr 2, så han fick faktiskt stå kvar inne hela tiden. Annars tycker jag att en av fördelarna med att ha kurs så här på hemmaplan är att Feykir kan få gå ut i hagen med kompisarna och riktigt "relaxa" mellan lektionerna.

Lektion nr 2 red vi samtidigt som Tomas och Hera. Inför detta hade jag höjt nivån ett rejält "snäpp": jag hade BÅDE borstat hästen och tagit ett rent schabrak! Vi fick börja med att göra halt och uppmuntra hästarna att sträcka ut halsen så att mulen tog i backen. Sedan fick vi "trava igång" dem på halvlånga tyglar för att få dem att sträcka ut och jobba "bakifrån och fram".

Snart var vi tillbaka på volt i skritt - och flytta ut bakdelen. Vi fick succesivt samla ihop hästarna i denna övning till dess de skrittade "ett steg i taget". Atli förklarade att det viktiga var att hela tiden behålla böjningen i hästen - så att samlingen inte ger spänningar i hästen. När vi sedan jobbade med tölt på volten kunde jag hålla Feykir kvar på volten mycket bättre - tack vare att jag tidigare lärt mig att använda vikthjälperna på ett bättre sätt! Atli var även noga med att varje gång vi skulle sakta av skulle vi göra det genom att ta in hästen på volt. Alltså ALDRIG bromsa med båda tyglarna utan bromsa med innertygeln genom att böja hästen - för att behålla lösgjordheten hela tiden.

När vi bytte till höger varv och började med att skritta, flytta ut bakdelen och succesivt samla ihop "släppte" Feykir plötsligt "på riktigt" och jobbade jättebra med kroppen! "Där har vi det" ropade Atli. "Det är detta läge vi letat efter hela tiden, men förut har vi aldrig lyckats komma dit med din häst... men nu är vi där!" Jag fick göra övergång till tölt och det kändes jättebra!

Som avslutning fick vi göra övergång till trav och uppmuntra hästen att sträcka ut framåt - nedåt. Jag fick rida serpentiner m h a ledande tygeltag och STORA eftergifter där emellan - och Feykir sträckte verkligen ut överlinjen och tuggade på bettet!



Atli börjar och slutar varje lektion med en kort sammanfattning. Efter denna lektion kom han tillbaka till det "magiska ögonblicket" som Feykir och jag haft när vi skrittade på volten i höger varv. Det kändes verkligen jättebra att vi lyckades komma dit redan på kursens andra lektion - eftersom vi inte fixat det ens på en hel kurs tidigare! Dessutom påminde han om den oerhörda betydelsen av att ge eftergift. Det är eftergifterna som gör hästen lösgjord. Men vi kan inte ge eftergift om vi inte först tagit i tygeln. Från början måste man ta ordentligt, för att sedan direkt ge STORA eftergifter. Med tiden kan man sedan använda mindre och mindre signaler. Han använde även uttrycket "sitta men inte hålla" och det behövde jag höra. Jag tycker det lätt blir så att om jag ska rida med mycket säte så blir jag spänd i axlarna och stum i händerna också... men händerna ska alltså vara mjuka hela tiden. Utom just i det ögonblicket då jag gör min förhållning.

Feykir fick äta kraftfoder med fleecetäcke på och sedan fick han gå ut i hagen till kompisarna med fleecefodrat regntäcke. Han päls har verkligen växt enormt mycket, det märks knappt att han varit klippt på halsen... I kväll får jag ladda klippmaskinen så att jag kan klippa honom igen innan första lektionen i morgon. Då ska jag även justera min version av jaktklippningen... Nu luggar jag honom hela tiden när jag drar åt sadelgjorden så jag ska klippa lite högre upp på sidorna den här gången.