Med tölt i kroppen!

Nu har det varit ridpaus igen för Johan och jag har varit på Brändöskär. Luleå skärgård har 1412 öar och av de vi haft möjlighet att besöka är Brändöskär definitivt favoriten, så vi försöker alltid boka in ett antal dagar varje sommar i någon av Luleå kommuns stugor på ön. Som extra bonus har vi dessutom goda vänner som har stuga på ön och vi har alltid så trevligt när vi träffas!

Jag har visserligen varit till Höbäcken ett par gånger sedan vi kom tillbaka till fastlandet, men då bara för att sköta tillsynen av hästarna - ridningen har jag sparat till idag! Och då var ridsuget så starkt att inte ens 28 grader i skuggan avskräckte. (Men som tur var - för både mig och Hamingja - blåste det mycket vilket höll både temperatur och insekter på hanterbar nivå.)

Eftersom man aldrig ska ändra ett vinnande koncept blev det först travlongering 5+5 minuter. När jag sedan red iväg ägnade vi oss åt att flytta för resp skänkel för att hon skulle korsa bakbenen, slappna av och länga överlinjen. Det märktes på Hamingja att hon inte varit ute "i stora vida världen" (d v s utanför beteshagen) den senaste veckan för hon hade mycket i omgivningen som hon behövde kolla in och svårt att slappna av... att hon kändes lite spänd och stel i kroppen märktes också när jag skulle börja rida övergångar i tölt. 

Men efter en stund insåg jag att jag själv faktiskt var ganska spänd i kroppen - och hur kan jag begära att min häst ska ha "tölt i kroppen" om jag inte har det själv?! Det är i dessa situationer jag har så stor hjälp av det yogaprogram jag fick på Smärtrehab och som jag gör (nästan) varje kväll innan jag ska sova. För att förutom det primära målet att lugna ner nervsystemet för att ge smärtlindring så jag ska sova bättre så har jag som bonus fått bättre kroppskontroll och kan allt oftare förmå mig slappna av i vissa muskler trots att andra muskler får arbeta. 

Och vad tror ni händer när matte börjar slappna av, bli met följsam och "hittar tölten" i egen kropp?! "Som av en händelse" gör hästen detsamma! Peppad av detta red jag både andra och fjärde vägen över ängarna där underlaget är så bra och de stora vidderna gav vinden extra kraft till välbehövlig svalka i värmen. Längs Hultetvägen höll vi oss dock till skritt, förutom de sträckor där gräskanten var tillräckligt bred att rida på. Det är fortfarande ganska mycket vasst grus, även om det är mindre än förra året, och sedan Hamingja skoddes nyligen har hon dessutom varit känsligare för vassa stenar än när hovarna var långa och utrymmet mellan strålen och marken därmed var längre. 

Tillbaka i Höbäcken konstaterade jag att vi varit ute ganska precis en timme, longeringen inte inräknad. Min återhämtning har verkligen börjat ta fart sedan jag blev förståndig nog att följa rehabiliteringsexperternas råd. Genom att först prova mig fram till vilken nivå av ansträngning som min kropp klarar en dålig dag utan att krascha och till att börja med hålla kvar vid den nivån ÄVEN när jag har en bra dag. För att därifrån sedan successivt öka ansträngningen bara lite, lite i taget. Genom att göra så har jag långsamt först fått en större kontinuitet i träningen och sedan successivt lyckats utöka mängden ridning jag klarar från ca 20 minuter till att nu i sommar alltså vara en hel timme! 

Något som inte bara medfört förbättrad kondition utan även är så oerhört välgörande för själen inkl att det lindrar min PTSD. Det har verkligen inte varit roligt att behöva agera förståndigt - och det är det fortfarande inte... Att ta hänsyn till vad jag faktiskt orkar vid varje tillfälle ÄVEN när det i så många fall avviker mycket från vad jag VILL orka... Men som traumaterapeuten på Sunderby sjukhus brukar säga: "Du ska visa dig själv lika mycket hänsyn som du visar andra!" 

Något som också varit avgörande för att jag långsamt börjar må bättre är insikten om att jag bara orkar en aktivitet/dag - OAVSETT hur roligt det är. Samt hur viktigt det är att jag alltid planerar in tid för vila både före och efter alla aktiviteter. Uppenbarligen kan även en 56-åring "lära sig sitta" - i alla fall i viss utsträckning!