Hamingja skor sig på mattes bekostnad

 

Hamingja gillar sin hovslagare!

Lilla fröken gillar ju att "lägga ifrån sig huvudet" - på boxkanten, på min axel, i min famn, eller som här: på hovslagarens rygg!

Sedan nya skor kommit på plats runt om - och Hamingja som vanligt skött sig exemplariskt - kommenterade hovslagaren att Hami blivit mycket mer stark och stabil i sin bakdel.  "Tidigare har hon varit vinglig och jag har känt hur hon hela tiden stått och spänt sig för att hålla balansen när jag jobbade med vänster bak. Men nu var hon stabil och avslappnad - oavsett vilken av bakhovarna jag lyfte!" Det verkar alltså som att all vår "terrängskritt" och all galopp haft avsedd effekt!

När Ingebjörn behandlade Hamingja senast (i juni) konstaterade han till min glädje att den förbättring han sett gången innan hade hållit i sig och att hon fortsatt att muskla på sig allt mer jämnt över bakdel och rygg. Min egen uppfattning är att det sedan dess så sakteliga fortsatt åt rätt håll - med reservation för att det kan vara önsketänkande från min sida... Men i morgon kommer jag att få svaret - för då är Ingebjörn tillbaka igen! Det ska bli riktigt spännande att höra vad han säger!

Det har verkligen varit ett FANTASTISKT väder idag - en strålande sol som värmt skönt och helt vindstilla! Så när de nya skorna var på plats passade jag förstås på att rida också! Och det blev en favorit i repris: via den vänstra skogsvägen bakom bommen, bort till Torrbergsvägen och längs skoterleden mot Ale och sedan samma väg tillbaka hem. MÅNGA galopper hann vi med och alla galoppfattningar var klockrena! 

Ja, utom en där matte klantade till det och fällde överlivet framåt i fattningen så att jag "tappade sitsen"... Men sedan skärpte jag till mig. Varje gång vi gjorde en korrekt galoppfattning sa jag: "BRAAAA!!!" till Hamingja. Fast sedan insåg jag att det väl egentligen var mig själv jag skulle berömma för att jag inte lurade Hamingja att ta fel galopp...!

Under våra skrittpauser gjorde jag förresten en intressant upptäckt. Ibland upplever jag att Hamingja blir väldigt "vinglig" i skritt på långa tyglar så att jag får återta tygelkontakten för att styra henne rakt fram. Nu insåg jag att dessa "vingliga" perioder hade något gemensamt: att matte satt och tittade ner... men när jag väl kom ihåg att lyfta blicken skrittade hon stadigt rakt fram! 

Det är nog läge att ta fram min HeadQ igen så att jag får påminnelser om när jag behöver lyfta blicken - det var ett tag sedan jag använde den senast. Någon "quick fix" är den förstås inte men efter en lång tids användning märker jag tydligt hur jag i allt fler moment faktiskt kommer ihåg att korrigera mig själv även utan den.

Någon annat jag hoppas kunna "nöta in" är att överföra min ridning från den samlade skritten - som ju Atli tycker att jag gör riktigt bra numera - även till skrölt och tölt. Det känns låååångt bort... men blir aaaaningen lättare när jag först ridit en längre sekvens samlad skritt (så jag verkligen är inne i rörelsemönstret och timingen) innan vi gör övergång till tölt. Och när vi sedan börjat tölta får jag bara sitta passiv för att belöna under de allra första stegen innan jag använder säte och skänklar till att underhålla aktiviteten i bakdelen. Ofta förblir jag passiv alldeles för länge och hinner "tappa ut" alldeles för mycket av samlingen och aktiviteten för att jag ska kunna återskapa den igen.