"Rocket science" är för amatörer - Hamingja är ett proffs!!!

Förr brukade jag rida vid temperaturer i alla fall ner till -25, men numera tål inte min kropp kylan så bra så jag har flyttat köldgränsen till -20 grader. Väderprognosen hade sagt att det skulle vara -23 i Gammelstad idag på morgonen och det brukar dessutom ofta vara några grader kallare i Mariebäck så även om termometern hemma visade bara -19 räknade jag inte med någon ridning när jag åkte för att morgonfodra... väl i Mariebäck kunde jag dock konstatera att det var samma temperatur där så det kunde bli ridning ändå!

Hamingja fick äta sitt frukosthö med Back on track på - både hasskydd och täcke - ifall hon hade några känningar av de senaste två dagarnas ganska intensiva träning. När jag sedan inledde dagens träningspass med sedvanlig stretching på volt utanför stallet kändes hon inte alls stel när jag bad henne korsa över med inner bak i resp varv. Lite "yr i mössan" tendenser fanns visserligen även idag, men hon stressade inte alls upp sig lika mycket som i förrgår eller igår. Och det dröjde inte någon längre stund innan jag kunde få henne att fokusera på mig. 

 Träningspasset blev sedan till stor del en repris av gårdagens - när vi även idag red längs bilvägen mot världens ände-korsningen vid sjön. Den senaste veckans vilodagar p g a kylan hade ju fått henne att glömma en hel del av höstens avtrubbningsträning med pisken och även idag kom det inledningsvis ganska kraftiga reaktionen när jag lät den nudda hennes bakdel. Men dessa avtog snabbare idag och gav dessutom den trevliga effekten av extra aktiva bakben under uppvärmningstölten!

Efter en skrittpaus gjorde jag en ny övergång till tölt, denna gång med lite mer samling och högre form än "myrsloksvarianten" vi kör med som uppvärmning. Och när hon kändes riktigt lösgjord och jag kunde ställa henne i nacken med en lätt kramning i resp tygel tyckte jag vi var redo att gasa på lite!  Och när jag efter en stund t o m kom ihåg att lyfta blicken kunde jag känna när jag behövde rama in henne bättre genom att dra bak vänster skänkel något och samtidigt ställa höger. Nog har vi en bra bit kvar innan man kan kalla vårt tempo för ökad tölt - men det går så sakteliga åt rätt håll i alla fall!

I korsningen vid sjön blev det som vanligt lite voltarbete i skritt båda varven följt av en skrittpaus på långa tyglar efter vägen längs med sjön mot Bälingebärget. Innan jag vände hemåt igen satt jag av för att sadla om. För att skona kroppen brukar jag använda en pall när jag sitter upp i sadeln utanför stallet. Och när ingen pall finns att tillgå placera Hamingja en liten bit ner i ett dike (sommartid) alt själv "klättra upp" på en plogkant (vintertid). Jag har fått jobba lite för att Hamingja ska stå kvar där jag placerat henne för detta - f f a när det gäller vintervarianten då hon gärna svängt bakdelen ut mot vägen så att stigbygel och sadel hamnat utom räckhåll för mig... 

Men nu KANSKE hon tillslut förstått vad jag vill för nu var det faktiskt som att hon hjälpte till och själv flyttade bakdelen närmare mig så att hon hamnade med hela kroppen alldeles nära plogkanten. (Några av er kanske har sett Youtubeklippet med kvinnan som står på sin uppsittningspall och ropar på hästen, som då kommer gående fram till henne och placerar sig perfekt för att hon ska kunna sitta upp?!! Vi har en bra bit på väg innan vi når dit, Hamingja och jag... men även ett litet steg för mänskligheten är ett stort steg för oss!!!)

Under hemvägen red vi sedan töltintervaller i riktigt långsamt tempo (ibland övergång från ryggning, till samlad skritt och sedan tölt och ibland "bara" från samlad skritt). Precis som jag skrivit tidigare känns hon betydligt starkare i o m att hon kan vila i steget i den långsamma tölten, utan att direkt försöka dra upp tempot! Atli har ju ordinerat tölt i riktigt långsamt tempo som styrketräning för henne och det blir extra effektivt under hemvägen när hon är extra motiverat att ta i! Vi behöver ju också verkligen träna på tölt i ett högre tempo - men när jag nu kommit på att det funkar riktigt bra som avslutning på uppvärmningen så har vi ju faktiskt utrymme för både ock under samma träningspass!

Efter en stunds nedvarvningstölt på långa tyglar och en skrittpaus fick Hamingja så en chans att verkligen briljera: med klockren travövergång följt av en stabil trav med REJÄLT tryck i steget - utan minsta ansats till att vare sig slå över i tölt eller galopp. TROTS ATT VI VAR PÅ HEMVÄG!!! "Rocket science" fixar väl de flesta - men en prestation på denna nivå kräver minsann sin (Islands-) häst!!!

När man sitter rätt i sadeln börjar hästen plötsligt göra en massa bra grejer!!!

I "världens ände-korsningen" - Hamingja spanar in mot byn (Alviksträsk).

Det var visst inte bara Hamingja som ägnade sig åt styrketräning under snögaloppen igår - redan när jag klev ur sängen i morse kände jag träningsvärken i ryggmusklerna... Jag brukar kalla träningsvärk för "skönt ont" - för det är BETYDLIGT mycket trevligare än mitt "vanliga onda"...! 

Hamingja var "lilla fröken kanonkula" inledningvis även idag och hann stressa runt en del under våra stretchingövningar i den inledande skritten, innan hon tillslut lugnade ner sig och började fokusera på matte. Till att börja med kom det också som en total chock för henne att matte hade ett ridspö (ja, även min vänsterskänkel "anföll" henne faktiskt...) Men successivt ökade frökens fokus och då lugnade hon ner sig betydligt på alla plan.

Efter uppvärmningstölten - då hon kändes avslappnad och fukuserad - testade jag att be henne öka tempot i tölten. Precis som senast kände jag mig som en smörklick på en varm potatis - det skulle nog inte behövas så mycket för att jag skulle ramla av kändes det som... :-O Så det är definitivt något vi behöver träna mer på, både Hamingja och jag! Efter detta var hon åter lite "speedad" vilket påverkade vårt voltarbete i korsningen vid sjön. Därför ville jag inte vända hemåt direkt utan fortsatte en bit längs vägen mot Bälingeberget innan jag satt av för att sadla om inför hemfärden.

När jag sedan började med samlad skritt var hon direkt med på noterna och samlade sig riktigt bra. Jag kunde t o m peta lite lätt med pisken på höger bak utan att hon blev hysterisk och vräkte sig i handen, utan trampade istället under sig än mer och kom upp med bogarna! När jag dessutom lyckades göra övergången till tölt genom att skjuta fram höfterna och "lyfta upp" henne i tölt, som Atli försökt instruera mig att göra, följde samling och bärighet med till tölten och gav en riktigt härlig känsla!!!

Numera händer det oftare att jag lyckas hålla blicken lyft, istället för att fokusera den på mankammen eller Hamingjas öron, och jag märker ju tydligt hur jag då på ett helt annat sätt kan känna hur hon rör sig och därmed också räkna ut hur jag ska göra för att bibehålla den trevliga känslan i tölten. Under många år var jag oerhört passiv när jag "red" (d v s snarast "åkte") tölt och höll i princip t o m andan för att inte förstöra något. Vilket - förståss - ofrånkomligen leder till att tölten blir sämre och sämre... 

Jag brukar tänka på ett citat av vännen Linda, från när vi båda red på en clinic för Johanna Elgholm  med fokus på sits och inverkningar för ganska många år sedan nu. Linda utbrast plötsligt: "När man sitter rätt i sadeln börjar hästen plötsligt göra en massa bra grejer!!!" Och så är det ju verkligen, när man successivt börjar rida MED hästen och inte mot den! 

Men jag vill numera också göra tillägget att när man sitter rätt i sadeln börjar man SJÄLV också göra en massa bra grejer!!! Då är det den höjda blicken jag tänker på - som när den är inställd på "fjärrskådning" tonar ner synintryckens totala dominans så att man faktiskt kan KÄNNA hur hästen rör sig. Och därmed får en möjlighet att med sin ridning både bibehålla och förbättra kvaliteten på tölten! 

Just detta har jag upplevt så starkt den senaste tiden och det är verkligen en otrolig aha-upplevelse för mig!!! När kvaliteten på tölten inte bara är resultatet av någon random-funktion hos hästen utan faktiskt går att påverka - och att själv förstå hur man kan påverka! Och när jag lyckas göra lite bra saker i sadeln så blir det ju betydligt lättare för Hamingja att prestera! Under hemvägen bjöd hon också på några sekvenser med riktigt härlig känsla i tölten då hon kändes stark nog att orka vila lite i steget och bära upp sig mer än tidigare. HÄRLIGT!!! 

Håll i dig matte - nu kör vi!!!

När sadeln "råkat ut" för Hamingjagalopp... och Hamingja själv får vittring på lite kvarlämnad mat i  en krubba...!!!

Att min kropp skulle ogilla den starka kylan runt förra helgen var ju ingen högoddsare direkt... mycket riktigt "svarade" den med både bihålebesvär och mycket värk. I måndags behövde jag t o m vara hemma från jobbet och fram till igår var det bara nätt och  jämnt att jag orkade jobba, för att sedan åka hem och stupa i soffan under värmefilten... 

Men nu är det mildare väder igen och idag var jag tillbaka i sadeln! Att (ännu) en veckas vila och det "svala och sköna vädret" innebar en Hamingja "taggad till tusen" blev jag varse direkt när jag skulle skritta på volt utanför stallet - det var verkligen inte lätt att övertyga Hamingja om att vi INTE skulle springa fort...!!! Min plan att rida ut längs bilvägen med fokus på tölt fick revideras i o m att det kändes som att det skulle kunna bli en hel del problem med bromsen... 

Då var det ju bättre att låta henne kanalisera all den bubblande energin till snögalopp! När jag red upp bakom vägbommen och skogsvägen till vänster visade det sig dessutom att underlaget var helt optimerat för detta! Med någon dm nysnö fick vi höjd och "rundhet" i sprången "helt gratis"! Och med rejäla mantag med båda händerna bör att kunna erbjuda en stadig hand krama jag till lätt någon gång på vardera tygeln när hon blev lite kort i nacken, men till stor del höll hon en trevlig längd på överlinjen av sig själv!

Jag lät Hamingja "bränna ur systemet" ordentligt med först vänster galopp bort till älgtornet, en skrittpaus till vändplanen och sedan vänster galopp igen tillbaka ner till vägbommen. Där vi vände och gjorde om samma sak i höger galopp. När matte höll sig skärpt blev samtliga galoppfattningar rena och fina också! Och bara en gång höll vi på att "köra i diket" när Hamingja tyckte sig uppfatta något farligt och blixtsnabbt kastade sig ut åt höger... då var det extra bra att jag höll så stadigt i manen!!!

Lilla fröken kändes riktigt nöjd och harmonisk när vi sedan skrittade tillbaka hem till stallet. Eller... i alla fall så länge de hellånga tyglarna innebar att hennes off-knapp aktiverats... När jag fick för mig att vi skulle kunna skritta även med lätt tygelkontakt var hennes reaktion: "Visst matte, det går att göra så... MEN DET ÄR INTE RÄTT!!! Med tygelkontakt SPRINGER man!!!" Så vi fick ta en mycket nyttig diskussion på detta tema..! 

Tillbaka i stallet kunde jag konstatera att lilla fröken som vanligt "knuffat" sadeln rejält framåt under galoppen. Normalt brukar jag sitta av och sadla om när vi galopperat, men idag skulle vi ju bara skritta sista biten hem så det kändes inte lönt. Dagens träningspass blev ca 40 minuter långt och jag har insett att det är ganska optimalt för min skröpliga kropp - de gånger jag rider längre stunder än så får jag i regel "äta upp det" sedan på ett eller annat sätt... Men nu höll jag mig ju "i skinnet" så förhoppningsvis kan det bli ridning fler dagar i helgen - och då med den efterlängtade TÖLTEN!!! 

-27 grader och blodmåne

...var det när jag körde till stallet för att fodra i morse. Ute på isvägen gjorde jag några fåfänga försök att fota den ENORMA röda månen - men det var förståss en alldeles för krävande uppgift för min mobilkamera...

I Mariebäck välkomnades jag av JÄTTEHUNGRIGA hästar! (För en häst uppstår svält per definition inom två minuter efter att den senast serverade maten ätits upp...!) Men nu kunde jag glädja dem med REJÄLA mängder hö. Våra hästar går ju ute dygnet runt och trivs förträffligt med det! Hästar har fördelen att så länge de äter håller de sig varma och dessutom har de ju så FANTASTISK päls! Den isolerar så otroligt att det under ett snöväder kan ligga ett tjockt lager kall snö på deras ryggar utan att smälta. Sopar man bort snön är pälsen HELT torr där under!!!

PS: Ingen ridning idag - minus 27 är definitivt för kallt för Hamingjas matte!

Den enes nedvarvning den andres uppvärmning!

Min rimfrostiga skönhet!!!

Det var -23 grader när Hamingja och jag red ut i eftermiddags, m a o "svalt och skönt" för en islandshäst med full vinterpäls men ganska kallt för matte...!!! Vi red längs bilvägen bort mot Alviksträsk och eftersom jag senast upplevde att vi båda hade lite problem med att gå undan för högerskänkeln - hon ville inte riktigt korsa över med höger bak och jag blev stum och ineffektiv i min högerskänkel, så fokuserade jag på detta från start.

Började i skritt för att mjuka upp oss båda och för att hitta en känsla som jag sedan förhoppningsvis skulle kunna behålla när vi fick över i tölt. Senast innebar ju pisken åter en nära döden-upplevelse för stackars Hamingja så idag var jag extra noga med att den verkligen skulle "vara med" från start och ofta - för att inte ge henne någon chans att "glömma" bort att man KAN överleva ett lätt pet på rumpan...!

När sidförande undan för högerskänkeln fungerade bra i skritt gjorde jag övergång till tölt medan jag fortsatte att be henne gå undan för högerskänkeln. Varvade töltintervaller med att återgå till sidförande i skritt för att "hämta med" rätt känsla över i tölten. Och tillslut fick jag även i tölten den önskade effekten: att hon korsade över med inner back och därmed också längde halsen! Successivt blev hon allt mer stadig i formen och tillslut bjöd hon på en riktigt härlig töltkänsla även på rakt spår!

Sista sträckan fram till korsningen vid sjön gjorde jag något så ovanligt som att låta Hamingja öka tempot i tölten. Vi tränar ju främst i kort tempo, enligt Atlis instruktion och eftersom det korta tempot bygger upp hästen bäst. Nu under vintern har jag upplevt att hon börjat kännas allt starkare och orkar bära upp sig betydligt bättre och därmed också vila i steget på ett helt nytt sätt i det korta tempot - utan att hela tiden försöka springa fortare. 

Och när jag nu istället bad henne att successivt öka tempot så kändes hon faktiskt ganska stabil även där! Hon blev lite kort i nacken men inte mer än att hon fortfarande kändes mjuk och fin i kroppen och takten höll sig ren trots det högre tempot! Framme i korsningen vid sjön hade jag tänkt rida direkt till vänster, men min ambitiösa lilla fröken visste minsann att här brukar vi jobba på volt så hon påbörjade själv volten och då fick jag ju skärpa till mig och "haka på"! Vi fortsatte sedan en liten bit efter vägen längs sjön innan vi vände hemåt igen. Under hemvägen red jag töltintervaller med lite mer samling (och åter i vårt långsamma "träningstempo"). 

Avslutningsvis imponerade Hamingja med att ha tid att trava - fastän vi var på hemväg! Vid det laget hade jag hunnit börja frysa ganska rejält och då passade det ju extra bra med trav eftersom man snabbt blir svettig av att försöka hänga med i Hamingjas trav! "Den enes nedvarvning den andres uppvärmning" m a o!!!

Värmande öken!!!

Med -20 grader här i Kyrkbyn idag tycker jag det behövs lite värmande öken! Ett oförglömligt minne: att möta soluppgången på hästryggen, ute i Al Ains öken! Under ett av våra besök hos Eva i Förenade Arabemiraten.

Kanonkulan från Mariebäck

En favorit i repris: min finaste Feykir från Erlandstorp! (2000-2011)

Hamingja är ju isländska för "lyckan" eller "förmögenheten" - men ibland undrar jag om det också kan betyda "kanonkulan"...?!!! I kväll var ett sådant tillfälle! När termometern tangerade -15 grader och vindarna var riktigt isande tyckte väl lilla fröken att det ÄNTLIGEN var lite svalt och skönt?!! 

Det kom en hel del snö igår (även om det inte var i närheten av de 80 cm SMHI hade varnat för först) så att rida på ridbanan var inte optimalt även om jag verkligen skulle behöva ett pass där! Istället red vi upp bakom vägbommen och den vänstra skogsvägen där det var ca 2 dm nysnö och helt ospårat. Vi inledde med lite "cavalettitrav" (d v s Hamingja tar i så att hon nästan skjutsar mig ur sadeln-trav) men av ren självbevarelsedrift lät jag henne ganska snart gå över i galopp. 

Och då blev det minsann ÄNNU mer drag under galoscherna så det var bara att (forsätta) hålla sig i manen och hänga med! Efter en "racerintervall" i vardera galoppen lät jag henne skritta sista biten fram till vändplanen, för att vi båda skulle hinna hämta andan lite. Och först då hade jag tid att upptäcka hur otroligt VACKERT det var ute i mörkret, när min pannlampa fick snön att gnistra som om någon strött ut MÄNGDER med strass över hela marken!!! 

Om galoppen bort till vändplanen varit av turbotyp så var det ändå ingenting jämfört med tempot när jag lät Hamingja fatta galopp även på hemvägen! Jag brukar inte så ofta våga galoppera på hemväg eftersom jag inte vet om jag har någon fungerande broms då... men så här i 2 dm nysnö på en skogsväg helt fri från trafik kändes det ju ändå ganska säkert att låta henne dra på i fri fart. Och tack vare snön blev det väl också hyfsat muskelträning även om vi galopperade på plan mark. 

Tillbaka vid vägbommen bestämde jag mig för att rida längs den högra skogsvägen också. Där hade någon kört i mer sen tid så snödjupet var bara någon knapp dm. Att låta Hamingja trava längs denna väg bort till vändplanen och tillbaka blev därför inte riktigt lika ansträngande för matte som "djupsnötraven" - utan "bara" som ett rejält spinningpass..! Tillbaka i stallet var vi därför rejält svettiga båda två - men också väldigt nöjda! 

(Under alla skrittpauser såg jag till att peta på Hamingjas bakdel med pisken och även om hennes reaktioner inte var riktigt lika häftiga som i söndags så kändes det lite som att vi fick "börja om" igen... Uppenbarligen hade hon  lyckats förtränga den nyvunna kunskapen att man faktiskt kan överleva ÄVEN om man blir nuddad av en pisk... VÄLDIGT viktigt att fortsätta med den träningen alltså!!!)

Mitt liv som fjärrskådare!

Idag var det betydligt kallare på termometern, men de senaste dagarnas hårda vindar hade mojnat så det kändes inte alls lika kallt. Efter gårdagens intensiva töltträning tänkte jag att Hamingja kanske skulle vara lite stel i musklerna. Men hon kändes inte stel utan korsade lätt över med inner bak både i vår inledande skritt på volt utanför stallet och när jag sedan red sidförande längs vägkanterna ut från gården.

När vi kommit ner på bilvägen och övergick till uppvärmningstölt kändes hon fortfarande riktigt mjuk och smidig och denna känsla bestod även när jag började sidföra undan för vänsterskänkeln i tölt: hon korsade över med inner bak, sträckte ut överlinjen och blev helt lätt i handen! Men när jag sedan skulle be henne gå undan för högerskänkeln istället (fortfarande i tölt) blev det svårare... Hon gick emot handen och försökte springa iväg istället...

Hela tiden försökte jag hålla en "fjärrskådande" blick - och tack vare det märkte jag efter ett tag att det inte alls var bara Hamingja som tyckte att det var besvärligt.... När jag flyttade henne undan för vänster skänkel lyckades jag ganska bra med att hålla skänkeln avslappnad och bara lätt vibrerande. Men när det istället var min högerskänkel som skulle göra jobbet "fastnade" jag och blev stum i skänkeln så jag gav Hamingja något att trycka sig emot istället för att gå undan ifrån... I skritt går det i alla fall bättre, så för att försöka få in en bättre känsla i tölten varvade jag därför mellan sidförande i skritt och dito i tölt. Och när vi var framme i korsningen vid sjön tyckte jag ÄNTLIGEN att det började gå lite bättre!

Efter lite voltarbete i korsningen fortsatte vi till vänster på vägen längs med sjön och red tölt med lite mer samling. Strax innan vi kom fram till skoterklubben hade jag tagit en skrittpaus på hellånga tyglar och Hamingja kändes riktigt avslappnad. Men så tyckte jag det var läge att fortsätta vårt arbete med att avdramatisera pisken så jag lät den nudda hennes bakdel - och stackars lilla hästen var uppenbarligen inte alls beredd utan kastade sig iväg framåt...

När jag väl lyckats samla ihop tyglarna och fått henne att sakta av till skritt igen var hon rejält stressad. Vi fortsatte en stund i skritt så att hon hann bli lite lugnare innan vi vände hemåt igen. Men det krävdes fortfarande en hel del jobb (f f a sidförande i skritt)  under hemvägen innan hon åter började vara fokuserad. Då blev det lite mer töltträning. Först sekvenser med halt, rygga och övergång till tölt. Försökte även nu hålla den "fjärrskådande" blicken för att känna att jag satt kvar i lodrät sits och det var mina höfter som "sköt iväg" henne i tölt (som Atli instruerade mig senast).

Och sedan red jag lite längre sekvenser i tölt - med "fjärrskådning" - så att jag skulle känna när jag behövde underhålla samlingen med att "tänka rygga" resp rida några steg högersluta. Jag tycker verkligen att Hamingja känns betydligt starkare är vad hon varit tidigare - för hon bär upp sig mycket bättre och dessutom gör hon det utan att försökta stressa iväg i tempo, utan orkar vila i steget i samlingen!

Under hela hemvägen hade vi hört skott från älgskyttebanan som ligger mitt emot uppfarten till Mariebäck. Att den ligger så nära gården gör ju att hästarna inte är särskilt skotträdda. Men när vi närmade oss och Hamingja började skymta de två jägare som var där och sköt blev det VÄLDIGT spännande... som vanligt trodde hon ju det värsta, d v s att det var älgar! :-O Jag försökte lugna henne och säga att det ju var precis tvärt om: det var några som kunde stå på hennes sida mot de farliga älgarna. När jag sedan fick ögonkontakt med en av dem och vi började prata lugnade hon i alla fall ner sig igen. För talande älgar är uppenbarligen inte särskilt vanligt ens i hennes fantasier!

Härlig ljusterapi!!!

De senaste dagarnas väder, med mycket hårda vindar (dock inte orkanstyrka här nere vid kusten i alla fall) fick min kropp att bestämma att Hamingja behövde få några extra vilodagar... Men idag var jag igång igen! Härligt också att solen sken så att man fick en rejäl dos ljusterapi!!! Jag hade egentligen tänkt rida längs bilvägen, men när jag red iväg tyckte jag att vindarna var lite väl isande i ansiktet så jag tänkte om och red upp i skogen bakom vägbommen istället. 

Min vana trogen (numera) lät jag pisken nudda Hamingjas bakdel ibland och tydligen hade hon hunnit glömma att man faktiskt kan överleva detta - så det blev VÄLDIGT "mycket bakben" i vår uppvärmningstölt...!!! Men Atli brukar ju säga att det här med att hästen ska sträcka ut halsen framåt-nedåt inte alls är något slutmål utan bara ett första (dock oerhört viktigt) steg i träningen av hästen. Men att man sedan successivt behöver aktivera hästens bakdel allt mer utan att man tappar den långa överlinjen...! 

Jag hade valt den högra skogsvägen och framme vid vändplanen bestämde jag mig för att rida lite galoppintervaller uppför den lilla backen in till höger. Senast gick det ju så oerhört bra med både galoppfattningarna från halt och bärigheten i galoppen - och glädjande nog fick jag uppleva detsamma idag! Hennes "offknapp" efter varje galoppintervall är också klockren numera - istället för att stressa upp sig mer och mer är hon HELT inställd på att skritta tillbaka på hellånga tyglar med nosen avslappnat mot marken! 

Jag brukar varva mellan höger och vänster galopp och för att förbereda nästa galoppfattning på bästa sätt brukar jag vända tillbaka åt vänster när vi ska fatta höger galopp  och vise versa. Istället för att "vakta" ytterbogen när jag vänder runt, nyttjar jag det faktum att  hästen gärna skjuter ut den i vändningen så att en vändning åt vänster placerar högerbogen i en bra position för att fatta höger galopp. I alla fall är det min tanke/förhoppning och idag när vi red tre intervaller i vardera galoppen var det en enda galoppfattning som inte blev rätt och då hade jag vänt runt åt höger - trots att jag skulle fatta höger galopp - och därför antagligen "ridit ut" fel bog... 

Precis som senast kunde jag alltså glädja mig åt en trevlig bärighet i galoppen, vilken jag också kunde underhålla ganska lätt genom att lägga till lite extra drivning vid behov. Ett annat trevligt tecken på att Hamingja orkar bära sig bättre än tidigare i galoppen var också att hon inte alls hade lika bråttom utan kunde hålla ett lugnare tempo där hon vilade lite mer i steget. Något som dessutom innebar att det var lättare för mig att sitta ner i galoppen och driva med sätet - något som skapar en god cirkel i o m att det gör att bärigheten förbättras ytterligare! 

När jag började vara nöjd med galoppintervallerna tänkte jag att vi skulle trava genom skogen bort till Torrbergsvägen, men det visade sig snabbt att det milda vädret gjorde att underlaget på stigen inte riktigt bar för att trava. Och efter fyra vilodagar hade Hamingja alldeles för stort behov av att springa för att skritt hela sträckan till Torrbergsvägen och tillbaka skulle kännas optimalt...

Efter att ha suttit av och sadlat om (Hamingja hade som vanligt "knuffat fram" sadeln i galoppen) bestämde jag mig för att nyttja den välplogade vändplanen till töltträning. Vi red samlad skritt med övergångar till tölt i båda varven, medan jag försökte hålla blicken lyft och "tänka rygga" med sätet och Hamingja bjöd på en riktigt trevlig känsla i tölten! Här fungerade dock inte "off-knappen" lika bra som efter galoppen utan hon blev successivt allt mer uppjagad, ville lägga sig på i handen och springa iväg... 

Men tillslut lyckades jag bryta detta genom att låta henne skritta på volten en god stund med successivt allt längre tyglar. Jag påmindes då om Johan Häggbergs formulering i ett avsnitt av Nattfari - islandshästpodden: "Ju mer man kan få hästen att tänka framåt-nedåt desto mer samling kan man sätta i hästen utan att det uppstår spänningar!"  

När hon tillslut kändes avslappnad igen, både fysiskt och mentalt, vände jag hemåt och började åter rida samlad skritt m h a sätet. Tack vare att vi var på hemväg blev det ju lite extra energi och jag lyckades dessutom göra en riktigt trevlig övergång till tölt UTAN att själv falla framåt, utan bara "skjuta iväg" henne framåt med höfterna som Atli sagt att jag ska göra för att bibehålla bärigheten över till tölten. WOW - vilken känsla det blev i den tölten!!! Hon kändes så härligt "fjädrande" genom hela kroppen samtidigt som hon verkligen vilade i steget utan behov av att försöka dra iväg i tempo!

Jag fick uppleva några sådana intervaller längs hemvägen, med en känsla så härlig att vi kom tillbaka till vägbommen utan att jag "haft tid" att låta henne börja varva ner... Så det fick bli en sväng upp längs den vänstra skogsvägen också - med nedvarvning i både trav och tölt innan vi skrittade tillbaka hem. Och nu längtar jag bara till i morgon när jag får rida min härliga häst igen!!!

Njutridning!!!

 

Så här ser lycka ut!!!

Idag bjöd Hamingja på riktig njutridning!!! Det blev en tur med pannlampan genom skogen bort till Torrbergsvägen. Vi "rivstartade" med uppvärmning i trav så snart vi kommit upp bakom vägbommen och i alla fall matte blev REJÄLT varm av att hänga med i Hamingjas STOOORA trav! Strax innan vändplanen red vi upp till vänster och red galoppintervaller. Och det kan definitivt ha varit våra bästa galoppintervaller någonsin! Förutom en slarvig galoppfattning som matte får ta på sig var det i övrigt helt klockrena fattningar från halt. En trevlig bärighet och form i galoppen och inte bara från start utan med drivning kunde jag också varje gång bibehålla dessa hela sträckan!

Längre än så hade jag egentligen inte planerat dagens ridpass - så vad skulle vi hitta på nu?! Det fick bli lösgörande och stärkande "terrängtrav" längs stigen genom skogen bort till Torrbergsvägen, där vi red ännu mer galopp (varför ändra ett vinnande koncept?!) Sedan blev det en lååång, avkopplande skritt hela vägen tillbaka, först längs Torrbergsvägen och sedan genom skogen. Egentligen hade jag tänkt trava lite också, men började fokusera på min sits (här är pannlampa BRA - det blir väldigt tydligt varje gång man glömmer av sig och tittar ner!!!) Och plötsligt insåg jag att vi nästan var tillbaka vid vår första galoppsträcka!

Avslutningsvis red vi dagens enda tölt, längs skogsvägen tillbaka till vägbommen. Då kändes det verkligen som att jag "kom ner i sadeln" mycket bättre än vanligt och därmed också kunde använda sätet och "tänka rygga" resp lägga in några steg högersluta här och där för bibehållen bärighet. Och jag tror att det var all skritt med "sätesfokus" som hade lagt grunden för det! När vi kom tillbaka till stallet konstaterade jag att vi ridit mer än en timme - alltså betydligt längre än jag tänkt när jag ganska slutkörd åkte från jobbet i eftermiddag... Men tiden går ju fort när man har roligt! Och efter det här suveräna ridpasset kunde jag nästan inte minnas att jag jobbat idag!

I morgon blir det i alla fall vilodag för Hamingja, för då ska jag på nytt besök till Smärtkliniken. Men på onsdag kanske det blir en ny dos lycka!!!

Så enkelt - men ändå så SVÅRT...!!!

 Uttrycket "Still confused - but on a higher level!" kan verkligen användas på ridningen - som ju bara blir svårare och svårare ju mer man lär sig... (=inser hur MYCKET man fortfarande inte kan...!) Och när man rider för instruktör är många av de instruktioner man får inga nyheter - man har fått dem tidigare och man VET ju egentligen att det är så man ska göra, men ändå behöver man höra dem igen och igen och igen...!!! (Trogna bloggläsare kommer säkert att tänka detsamma nu - att jag har skrivit om detta många gånger förr...!!! Men i alla fall jag behöver visst höra detta om igen - och kanske är jag inte ensam?!)

En till synes liten detalj med OERHÖRT stor betydelse i ridningen är var man håller blicken. Det är så oerhört lätt att "fastna" med blicken på sina händer, på mankammen och/eller hästens huvud... De allra flesta som ridit för instruktör har nog mer än en gång fått uppmaningen att höja blicken och jag är verkligen inget undantag på det området! Men det var först när jag för ett antal år sedan red på en clinic för Johanna Elgholm, med temat "sits och inverkningar," som jag förstod VARFÖR detta är så viktigt.

Johanna förklarade då att synen är ett så dominant sinnesintryck för oss människor att om vi fokuserar blicken på något nära, som t ex våra händer eller hästens öron så blockeras övriga sinnesintryck till stor del. Men om man istället lyfter blicken och ögonen ställer om sig till "fjärrseende" tonas synintryckens dominans ned och man får lättare att ta in övriga sinnesintryck, som t ex att känna hur hästen rör sig (takten, om den skjuter ut ena bogen, flyttar bakdelen åt något håll o s v).

Med lyft blick och "fjärrseende" är det också lättare att uppfatta hur man själv sitter och ifall man behöver korrigera något i sin sits. De senaste åren, när jag verkligen försökt ha mer fokus på var jag håller blicken har märkt hur jag successivt fått lättare att känna hur Hamingja rör sig och därmed också räkna ut hur jag ska rida för att uppnå och bibehålla en trevlig känsla.

Och idag började jag plötsligt "avslöja" mig själv också...! Innan jag red iväg från gården hade jag som vanligt skrittat på volt och flyttat ut bakdelen för att Hamingja skulle stretcha musklerna i bakdelen där hon brukar vara stel. När vi sedan skrittade ner på bilvägen fortsatte jag att flytta undan henne för omväxlande höger och vänster skänkel, samtidigt som jag faktiskt kom ihåg att hålla blicken lyft. Och plötsligt blev det så tydligt för mig hur jag varje gång jag lade till skänkeln för att flytta undan hennes bakdel också lät mitt överliv falla lite framåt. Varje gång jag alltså försökte aktivera Hamingjas bakben mer med min skänkel så motverkade min viktförflyttning framåt just den effekten...! ÄNNU en viktig detalj att träna på alltså!!!

Hamingja kändes så avslappnad och fin när hon fick uppvärmningstölta med lååång hals. Efter en skrittpaus på hellånga tyglar skulle jag börja förbereda för trav, men råkade tydligen korta upp tyglarna PRECIS då Hamingja tyckte sig ana hemska monster (eller något ÄNNU värre - som t ex älgar!!!) någonstans i skogen snett framför oss. Och eftersom uppenbarligen även matte hade insett faran så här gällde det VERKLIGEN att vara på sin vakt!!!

Lilla fröken förvandlades till med ens till ett järnspett av giraffmodell - det kändes som att jag i princip hade hennes huvud i famnen och hon vibrerade i hela kroppen... Själv försökte att bara sitta avslappnat och fortsätta andas medan jag pratade med henne och försökte förklara att alla älgar faktiskt är JÄTTERÄDDA för hennes matte, så med mig på ryggen är hon alltid trygg! (Jo, tjena, tyckte Hamingja, du är faktiskt INTE Sylvia...!!!)

Men hon vände i alla fall inte och flydde hemåt, så viss nytta verkade mina försök att lugna ändå göra. Jag använde mig också av ett knep jag lärt mig från Ia och Dennis hemsida (har du inte hittat den redan så är det hög tid att leta upp iaodenni.nu!!!) Ia har där skrivit om hur man lär en häst att skritta avslappnat. En häst som slappnar av sänker sitt huvud och då utsöndras "lugn och ro-hormoner" i hästens kropp som gör den än mer avslappnad. Detta kan man som ryttare nyttja för att hjälpa en häst som har svårt att slappna av. Genom att uppmuntra den att börja sänka huvudet kan man få de välgörande hormonerna att börja utsöndras och så kan man starta en god cirkel som gör att hästen slappnar av mer och mer!

Det första man får göra när man tränar för Atli är också att träna in en signal för när hästen ska sänka sitt huvud och därmed slappna av. "Inlärningens största fiende är flyktinstinkten - så länge hästen är inställd på flykt kan den inte lära sig något så vi måste börja med att hjälpa den bryta detta." brukar han säga. Och nu fick jag - som så många gånger förr - STOR nytta av denna signal! Successivt började Hamingja åter bli kontaktbar och tillslut kunde vi - om än tveksamt - faktiskt skritta framåt och t o m ta oss levande förbi området där monsterälgarna (eller vad det nu var) låg och lurpassade.

När vi var framme i korsningen vid sjön var Hamingja faktiskt så avslappnad att vi kunde ägna oss åt riktigt trevligt voltarbete i skritt då hon omväxlande fick flytta undan för höger resp vänster skänkel och kändes riktigt lösgjord och fin! Hemvägen inleddes i samma anda, med en samlad skritt med riktigt härlig bärighet och sedan en fortsatt riktigt trevlig känsla i samlad tölt också! Jag bara njöt och tänkte lyckligt att den här hästen vill jag rida till månen och tillbaka!!!

...fast då tog det plötsligt tvärstopp och den kraftigt darrande järnspettsgiraffen var tillbaka - uppenbarligen var vi åter i "monsterlandet"... När jag lyckats återta i alla fall liiiite av min hästs fokus började jag rida skänkelvikning undan för högerskänkeln längs ena dikeskanten med förhoppningen att kunna distrahera henne tillräckligt för att tona ner hotet från monstren. Det gick faktiskt ganska bra till så måtto att hon inte satte iväg i full panik hemåt utan fortsatte att vara till viss mån kontaktbar. Men om hon verkat ha en VÄLDIGT tydlig uppfattning om när hon hade tagit klivet in i fiendeland igen så hade hon en betydligt mer diffus uppfattning om när faran var över... När vi med god marginal passerat området där hon blev varse faran första gången var hon fortfarande nästan lika spänd och stressad...

Vid det laget hade mina besvärliga ländryggsmuskler åter börjat krampa ordentligt... Så jag gav helt enkelt upp och satt av för att istället gå hemåt. (Det där att rida till månen och tillbaka blev det alltså inte så mycket med...) Men med matte som en mänsklig sköld framför sig verkade t o m Hamingja känna sig tillräckligt trygg för att successivt slappna av lite. Detsamma gjorde tillslut även mina ryggmuskler, så när vi passerade jaktstugan tog jag hjälp av ena plogvallen för att kravla mig tillbaka upp i sadeln och rida sista biten tillbaka hem.

Idag testade jag förresten att ha BoT-tightsen som långkalsonger under ridtäckbyxorna. Ändå fick jag ju rejält med kramper i ländryggen under hemvägen, men det mesta av dessa släppte alltså sedan jag suttit av och gått på hemvägen. Lite kändes de av när jag kom tillbaka till stallet, men redan när jag kom hem från stallet hade de försvunnit helt. Och sedan har jag inte känt av dem på hela eftermiddagen eller kvällen! Antingen är detta ett trolleri - eller också världens bästa placebo! För mig kvittar det vilket - så länge jag får ha en sådan här bra effekt! MER Back on Track åt både hästarna och folket!!!

Ingen hosta!!!

HÄRLIGT besked från Hamingja: hostan är borta!!!

Efter att ha låtit henne vila och hållit koll på tempen (som hela tiden varit normal) sedan förra helgen tyckte jag att det idag var dags att prova rida och se om hon skulle börja hosta igen eller inte. I o m att hon bara hostat vid ridning var det ju det enda sättet att få veta säkert om hon mådde bra igen. Och Hamingja verkade lika ridsugen som jag - för när jag närmade mig hagen och visslade på henne kunde jag se hur hon på sin plats låååång borta från de andra hästarna direkt lystrade, vände sig om och kom emot mig med snabba steg! Det var länge sedan hon senast kom när jag ropade så det värmde förståss mattehjärtat lite extra!

Vi red upp bakom vägbommen, till höger och genom skogen bort till Torrbergsvägen. Först varvade jag skritt och tölt resp skritt och trav. Hamingja var pigg "som en kanonkula" och i traven fick jag ta ett tag i manen för att hålla mig kvar i sadeln! Trots att hon då verkligen tog i kom det inte en endaste liten hostning! Så jag blev jag lite modigare och testade först en och sedan fler (dock ganska korta) galoppintervaller och fortfarande ingen hosta!!! Vilket HÄRLIGT besked!!!  

Under hemvägen blev det några diskussioner när jag tyckte att vi skulle trava men Hamingja BARA ville galoppera... ett härligt friskhetstecken! Hoppas hon känns lika pigg och fräsch i morgon också! Min rygg skulle dock VERKLIGEN behöva skärpa till sig - musklerna blev nämligen åter onda och krampande när jag red... När jag körde hem från stallet fick de en första "behandling" m h a den sköna stolsvärmen. Väl hemma bytte jag till BoT-tightsen och nu känns musklerna redan bättre (d v s de känns mindre) igen. Jag kanske skulle testa att ha dem under täckbyxorna när jag riden i morgon?!

Jag BORDE bli sponsrad av Back on Track!!!

Jag får ibland frågan om jag är sponsrad av Back on Track eftersom jag så ofta pratar och skriver om deras produkter. Tyvärr är det inte så... Men borde jag inte snart bli det?!? Till att börja med använde jag Back on Track för smärtlindring till mig själv. Redan under tiden i Team Lillhästen köpte jag tröjor och vantar att sova i när jag hade mycket värk (Lillhästen i Stav sålde dem) och dessa använder jag fortfarande. När massör-Tomas här om året tipsade om hasskydd och ryggvärmare till Hamingja var jag därför inte sen att "nappa"! Och när det även verkade hjälpa henne utökade jag snart med både svettäcke och regntäcke.

När ridhjälmen med den nya MIPS-tekniken lanserades en gång i tiden var jag snabb att köpa en sådan (delvis sponsrad av svärfar som ägnat sitt yrkesliv åt diagnosticering och rehabilitering av hjärnskador.) Men tyvärr hade den hjälmen en form som inte riktigt passade mitt huvud - hur jag än försökte justera den gled den ner över ögonen - så när det var dags att pensionera den köpte jag hjälm av annat märke.

För ett par år sedan köptes dock MIPS-tekniken upp av Back on Track som nu tillverkar flera olika varianter av dessa hjälmar. Och när en av dem sedan visade sig passa min huvudform var valet enkelt - så fr o m i vinter har jag Back on Track även på huvudet! Och det slutar inte där... Här om veckan upptäckte jag nämligen att det numera även finns tights från Back on Track...!

Sedan jag började behandlingen på Smärtkliniken i Piteå har jag fått uppleva en smärtlindring som jag efter alla år inte trodde var möjlig...! Men helt smärtfri är jag ju ändå inte - och det som f f a varit ett problem de senaste månaderna är krampande muskler i ländryggen. Ett par tights från Back on Track borde ju kunna vara lika effektivt för mig som ryggvärmaren är för Hamingja, tänkte jag och gjorde en beställning.

I dag kom så paketet med mina tights, när jag kom hem i eftermiddags tog jag dem genast på mig bara ett par timmar senare har jag REDAN mindre smärta i ländryggen! Jag vet inte om de verkligen kan ha en sådan snabb effekt eller om det är placebo... men det spelar ju faktiskt ingen roll VAD det beror på - så länge jag får uppleva en smärtlindring! (Och placebo är faktiskt vetenskapligt bevisat t o m!) Allt talar alltså för att Hamingja och jag fortsätter med Back on Track - för varför ändra ett vinnande koncept?! Hamingja var f ö feberfri även idag när jag tempade henne - så i morgon ska jag nog prova rida igen så får vi se om hon kan trava/tölta utan att börja hosta. Håll tummarna!

Allt klär en skönhet!

...både rimfrost och höstrån t ex!

Igår, den 1:a januari, var inte bara min systers utan också alla hästars födelsedag och Hamingja blev därmed 12 år. Hon är verkligen en dam i sina bästa år (ja, både systern och hästen f ö)! Men någon ridning att fira med blev det inte, jag vill ju vara lite försiktig och först se att Hamingjas hosta inte "kompletteras" med feber. Idag var det fjärde dagen i rad som jag tempade henne och hon har fortsatt ligga på normaltemp så förhoppningsvis är det bara lite vila som behövs för att hennes kropp själv ska ta itu med vad det nu kan vara för bacill/virus/annat som orsakat hostan. 

Fortsätter hon vara feberfri och verka pigg i övrigt tänker jag mig att jag provar att rida ut en sväng någon dag i helgen. Det är ju bara när hon sprungit (travat) som hon hostat så det enda sättet att få veta om hon fortfarande har några besvär kvar är ju att rida lite trav (eller tölt) och se vad som händer. Till dess får hon "hänga" med flocken i hagen - och jag läste ju nyligen att en bra lösdrift motsvarar tre timmar i skrittmaskin så hon står ju inte och stelnar till under tiden!