Skärtorsdagsridning

Hamingja känner minsann igen hästätande monster när hon ser dem - ÄVEN om de klätt ut sig till grannarna och deras hundar...!!!

Bästa after work:en är ju förståss ridning i strålande vårvintersol!!! Hamingja inledde så härligt avslappnat genom att skritta på hellånga tyglar med nosen i backen och bara frusta och frusta och frusta! Därför var jag inte alls beredd på hennes reaktion när vi fattat galopp från stillastående inför den första backen efter bilvägen mot Avan... Redan efter ett par språng åkte plötsligt huvudet upp som på en giraff samtidigt som hon blev spänd och "tappade ryggen"... 

Besviket avbröt jag, vände tillbaka ner och gjorde en ny galoppfattning - men när resultatet blev detsamma följt av att hon tappade galoppen och gick över i pass hann jag börja undra om hon hade ont någonstans...? Men så blev det tvärstopp och hela hästen vibrerade när hon spanade in mot skogen och snart hörde även jag röster där bakom den höga plogvallen... 

Jag kunde ana vad som var förvillande likt två vanliga människor och två stora, svarta hundar. Men Hamingja förstod naturligtvis direkt att skenet bedrog och var beredd att kasta sig iväg hemåt. Hennes helt oansvariga matte tyckte däremot att vi skulle fortsätta framåt istället och när modiga Hamingja med nöd och näppe lyckats ta sig förbi dem levande stannade matte och PRATADE med monstren... Ja, ni hör ju själva hur extremt oansvarigt människan agerar...!!! :-O

När de som försökte se ut som grannarna och deras hundar vänt tillbaka hemåt var det ju i alla fall säkrast att INTE vända efter dem utan fortsätta längs vägen bort mot Avan för att på så sätt hålla sig så långt från dem som möjligt... Den superavslappnade och fokuserade Hamingja från inledningen av ridturen var nu ett minne blott, så det blev inga fler galoppförsök utan istället försökte jag distrahera henne genom att jobba med tölten med längd på halsen för att successivt få henne att börja slappna av. 

På hemvägen "kände vi" lite på samlad skritt och där är hon så ambitiös nu att jag i princip bara behöver vinkla mitt bäcken för att jag ska få all samling jag vill ha, men däremot behöver jag uppmuntra henne att länga halsen igen för hon vill gärna bli kort i nacken och lite spänd. Men vi gjorde faktiskt flera riktigt trevliga övergångar från samlad skritt till dito tölt - och ett par gånger kunde hon t o m skritta på hellånga tyglar igen i pauserna där emellan!

Fast när vi började närma oss stället där det kan dyka upp monster bakom plogvallarna gällde det ju att vara på sin vakt igen... Och då var det ju inte så långt kvar hem heller, så det fick bli en extra lång skritt som avslutning, medan vi jobbade på att länga halsen igen och slappna av. 

Sedan blev det "kraftfoder-, Back on track- och tepaus" tillsammans med Bambam i solen utanför stallet! Det här är verkligen min typ av "after work"!!! Fast Hamingja var nog liiite besviken över att det inte var "all you can eat"...!!!

Att fånga tölten i flykten!

Viktboots i vårvärmen... det blev riktigt svettigt!!!

Det var flera plusgrader ute när jag kom till Mariebäck för att rida efter jobbet idag. Egentligen hade jag tänkt rida redan igår, men orken räckte inte riktigt till... Jag känner fortfarande av sviterna efter min influensa, trots att det här är sjätte veckan sedan den drog igång. Febern har i alla fall gått över sedan länge och hostan lika så, men jag har fortfarande problem med bihålorna och är så oerhört trött dessutom. 

Därför har jag inte vågat skicka in någon anmälan till Midurs tävling ännu (den går under Valborgshelgen). Jag brukar även "normalt" vara helt slut efter en tävlingshelg och nu är jag ju helt slut redan innankommer jag verkligen att orka vara med?! Det är ju fortfarande flera veckor kvar till dess så jag borde ju må bättre då. Fast jag hade ju heller aldrig trott att jag fortfarande skulle vara så påverkad som jag är nu... tur att jag inte behöver bestämma mig riktigt ännu i alla fall!

Hamingja verkade i alla fall tycka att det räckte med vilodagar och kom till mig när jag ropade på henne i hagen! Jag bestämde mig för att rida ett träningspass på ridbanan, vilket sedan blev betydligt mer ansträngande än jag egentligen hade tänkt mig. Planen var att träna galopp igen och precis som senast "preparerade" jag med viktboots på framhovarna ("två gånger är en vana"!) Inledde sedan med vår vanliga uppvärmningsrutin och Hamingja kändes riktigt avslappnad och fokuserad!

När vi sedan började med galoppfattningar från halt i vänster varv fungerade själva fattningarna riktigt bra! Men när vi närmade oss slutet på första långsidan började hon bli hög i formen och det kändes aningen för isigt för att jag skulle våga "rida ihop" henne mera ifall hon skulle halka i hörnen. Så jag bestämde mig för att inte ens försöka rida hela varvet i galopp idag (och än mindre försöka galoppera på volt) utan det fick räcka med att vi tränade galoppfattningarna. 

Efter en skrittpaus hade jag tänkt förbereda för en ny galoppfattning, men så snart jag började korta upp tyglarna tänkte Hamingja uppenbarligen på tölt och bjöd på riktigt, riktigt trevlig samlad skritt. Jag tänkte på Atlis ord: "Kvaliteten i samlade skritten avgör kvaliteten i tölten!" Och bestämde mig för att "fånga tillfället i flykten" rida tölt istället! Vi har ju som sagt inte använt viktboots under de senaste två åren (och bara enstaka gånger innan dess) så vi behöver ju även träna på att rida med dem i tölt!

"Nygalopperad" som hon var gav Hamingja en riktigt trevlig känsla i tölten då hela kroppen kändes lösgjord! Till att börja med var bärigheten riktigt bra också - men ganska snart märktes det att det var jobbigare än vanligt i o m viktbootsen. Red därför bara några kortare sekvenser med skrittpauser emellan innan vi bytte till höger varv och upprepade där. Då blev bärigheten inte lika bra, men jag var väldigt nöjd med att hon ändå inte började spänna sig utan fortfarande kändes så lösgjord!

Efter att Hamingja fått pusta en stund i skritt på långa tyglar återgick vi till galoppen, men nu till höger varv. Där brukar hon bibehålla bärigheten i galoppen längre sträckor, men idag blev hon även i detta varv hög i formen när vi kom till första hörnet... Jag vet inte om det var för att hon upplevde att det var halt eller om hon reagerade på att jag spände mig lite för att jag trodde att det kunde vara halt... oavsett vilket var det i alla fall inte optimalt, så det fick även här räcka med att vi tränade själva galoppfattningarna.

När det var dags att låta henne varva ner inledde vi i tölt och Hamingja tog verkligen chansen att sträcka ut i "myrsloktölt" och mysa på i ett riktigt lugnt tempo. Inte ens ett varvbyte kunde störa detta lugn! En travövergång på volt i höger varv gick också alldeles utmärkt - men då blev det ju direkt en helt annan fart. "Trav ska gå FORT!!!" är ju Hamingjas paroll! För att inte trötta ut henne mer hade jag tänkt avrunda med en travövergång i vänster varv och sedan avsluta för dagen. 

Men Hamingja visade sig ligga steget före - och tyckte sig ha travat färdigt...! "I vänster varv töltar man!!!" hävdade hon MYCKET bestämt och gjorde så även på minivolt i riktigt låg form... Jag återgick till höger varv och efter ännu en klockren travövergång i detta varv bytte jag om volt för att "lura" henne att trava i vänster varv också. "Skrattar bäst som skrattar sist!" tänkte visst Hamingja för då drog hon igång den riktiga travturbon och tryckte ifrån så kraftigt med bakbenen att jag nästan flög ur sadeln! :-O  

Efter en stund saktade jag ner till skritt för att sedan nästan direkt ge ny travsignal medan hon fortfarande skulle "ha traven i kroppen". Men det här var ju VÄNSTER varv och i vänster varv TÖLTAR man - har du inte förstått det ännu matte???!!! Alltså fick jag än en gång byta till höger varv, göra travövergången där för att sedan i bibehållen trav byta till vänster varv då hon åter igen laddade i rejält med bakbenen...! 

Det som bara skulle ha varit ett par varv lugn nedvarvningstrav, efter ansträngade galopp- resp töltträning, blev alltså ganska många sekvenser med "tävlingstrav" innan vi kunde avrunda... Hamingja var REJÄLT svettig - och det var hon inte ensam om! Jag hade helatiden varit så totalt fokuserad på ridningen men nu kände jag plötsligt hur svetten rann om  mig också - det här träningspasset blev verkligen betydligt mer ansträngande för oss båda än vad jag hade planerat. Hamingja mår ju som bäst när hon får arbeta ordentligt - hon blir så harmonisk och kan verkligen slappna av efteråt! Men för matte som vill bli av med influensasymptomen någon gång kanske det hade varit bättre att ta det betydligt lugnare...!

Solglasögon och snömule!

Man brukar prata om "mjölmule" när en häst har ljusare färg på mulen än i övrigt. Men idag hade Hamingja skaffat sig "snömule" - kanske som en hästmotsvarighet till lösögonfransar eller extensions?!!!

I det härliga "solglasögonvädret" satsade jag på en repris av gårdagen, genom att rida bort till korsningen vid sjön och nytta det fina underlaget på skogsbilvägen till mer galoppträning. Tyvärr var det idag några skotrar som cirklade runt kring korsningen, hoppade över plogvallarna och buskörde så att de levde om ordentligt, vilket gjorde Hamingja spänd och stressad...

Hon gjorde ändå klockrena galoppfattningar när jag varvade vänster, höger, vänster, höger - men i de efterföljande galoppsekvenserna var hon inte tillräckligt avspänd för att galoppera med någon större bärighet. Medan Hamingja och jag jobbade med detta anslöt en traktor till skotrarna, de stängde av motorerna och jag hoppades att detta skulle hjälpa Hamingja att slappna av lite mer.

Men en stund senare hördes plötsligt en kraftig knall - jag tror det var från traktormotorn - och Hamingja, som precis gjort en av sina fina galoppfattningar, blev ju jätterädd... Jag fick ändå stopp på henne ganska snart, men sedan var det ju svårt för henne att slappna av... Hästar brukar alltid lägga in en extra växel när man vänder hemåt, men nu var skotrarna vid korsningen mellan oss och hemvägen så hon var inte alls särskilt pigg på att lämna den relativa tryggheten på ängen.

Under Atlikursen senast fick jag använda mig av signalerna för "sänk huvudet" till att vid stillastående uppmuntra henne att sänka nosen ända ner i marken och därmed få hjälp att slappna av. Nu gjorde vi först flera sådana "doppa mulen i snön" där vi stod längst in på ängen och sedan flera gånger till innan vi kom fram till bilvägen.

Sedan jag suttit av och sadlat om (sadeln vill ju gärna glida framåt av hennes stora galopp och nu blev det ju dessutom extra katapulteffekt när hon blev skrämd) begav vi oss hemåt. Vid det här laget hade skotrarna gett sig iväg ut på sjön och efter en låååång skritt tyckte jag att Hamingja började kännas tillräckligt avslappnad för att tölta. Men plötsligt körde hon upp huvudet som en giraff och blev jättespänd - och strax efteråt hörde även jag den skoter som närmade sig i skogen vid sidan av vägen. SUCK!!!

Det är ju nackdelen med min fina Hamingja - att hon lätt blir rädd och att det sedan är svårt att få henne tillbaka "på banan" igen under samma ridpass - även om det förstås fungerar oerhört mycket bättre nu än vad det har gjort tidigare. Numera vet hon att man faktiskt kan lita på matte - ibland i alla fall...! Så för att få avsluta ridpasset på en avslappnad häst, vilket Atli hela tiden betonar betydelsen av, fick det bli skritt hela vägen tillbaka till stallet. Vi hade motvind på hemvägen och delar av vägen låg dessutom i skugga så tillslut blev jag riktigt frusen, det fina vädret till trots. Det slutade med att jag satt av och gick sista biten till stallet. Där var det sedan dags att lunchfodra hästarna och när det var gjort var jag varm så det räckte och blev över!

Hamingja - med socker på!

 Vi hade redan snörekord - och det bara fortsätter snöa...!!! Jag förundras ännu en gång över den fantastiska vinterpälsen som isolerar så bra att snöflingorna inte smälter på hästarnas ryggar!!!

Jag hade väntat mig att Hamingja skulle kännas lite stel i musklerna efter gårdagens galoppträning - för det gjorde ju jag! Men medan matte behövde massor av stretching så kändes lilla fröken hur smidig som helt - och PIGG!!! Inledde med skritt på volt utanför stallet och Hamingja korsade ordentligt med inner bak i båda varven - som den lättaste sak i världen!

När vi kom ner på bilvägen och skulle "jogga igång" i tölt med lång hals var Hamingja verkligen på hugget - inte ens Sylvia skulle ha tänkt ordet "energifattigt" om hon såg oss idag! Visserligen innebar det att Hamingja inte riktigt hade tid att sträcka mulen ända ner i backen, men det behöver vi ju egentligen inte träna på eftersom det redan är hennes bästa gren. Istället blev det "normallåg" form med LÅNG hals OCH MYCKET BAKBEN - d v s precis det Atli säger att jag ska börja sträva efter! (När hästen arbetar riktigt bra med lååång hals är det dags att börja aktivera bakbenen mer och mer UTAN att tappa den långa halsen, för att få en aktiv överlinje.)

Efter all galopp igår hade jag egentligen inte tänkt galoppera idag, men i korsningen vid sjön ("världens ände") tog vi ändå till vänster och red in på skogsmaskinsvägen längs ängen. Och väl där kunde jag förstås inte låta bli - utan det blev en sträcka vardera i vänster resp höger galopp. Riktigt bra sekvenser dessutom, med två klockrena fattningar och sedan trevlig bärighet större delen av sträckorna! Det snöade som sagt och låg ungefär en dm nysnö längs vägen vilket var en fördel, eftersom det (precis som en uppförsbacke) får hästen att ta i lite extra i galoppsprången.

Innan vi vände hemåt igen satt jag av och sadlade om. Jag har brukat vara expert på att trampa sadeln snett till höger när jag rider, men numera sitter den sadeln oftast kvar rakt över ryggen. Däremot glider den framåt, dels av Hamingjas "katapultreaktioner" på mattes grova ridning i form av försiktig smackning eller lätt pet med pisken och dels när vi galopperar. Med sadeln åter på rätt plats var det dags att sitta upp igen - utan uppsittningspall... men så här års finns det ju bra alternativ, som den stora snöklump jag hittade i vägkanten och använde till detta.

Hamingja var ju alltså jättepigg idag, men själv är jag fortfarande så TRÖTT efter influensan (det här är femte veckan och jag känner alltså fortfarande av dess konsekvenser...) så för mattes skull skrittade vi nästan halva hemvägen. Men det var vad jag brukar kalla en aktiv "tävlingsskritt" med aktiv överlinje. Dessutom fick hon lyfta extra på hovarna - den decimeterdjupa snön på vägen var väl ungefär som att skritta över bommar. Så för Hamingjas del var det inte vila utan jättenyttig muskelträning!

Men tillslut kunde jag inte låta bli längre, utan övergick till tölt igen. Under vintern har jag ju försökt jobba riktigt mycket med min sits i tölten. Men jag har också försökt jobba med att hålla blicken höjd istället för att fokusera den på Hamingjas mankan/öron som man av någon anledning så lätt gör när man rider... Jag har alltså försökt rida med blicken lyft, antingen rakt fram eller också lite till vänster eller höger, beroende på vad jag ridit med för innersida/yttersida.

Att lyfta blicken kan låta lätt, men jag tror att alla ryttare känner igen sig i hur SVÅRT det kan vara...!!! Det var Johanna Elgholm som för ett antal år sedan förklarade för mig VARFÖR detta är så viktigt. Synen är vårt dominerande sinnesintryck och om man låter ögonen fokusera på något som är nära så "slår det ut" de andra sinnesintrycken så att vi inte uppfattar dem lika tydligt. Men om vi istället lyfter blicken och håller den i fjärran" så "kopplas synen bort" och gör att man mycket tydligare kan känna hur hästen rör sig.

En annan instruktör beskrev så bra: "Ridning är ett långt sökande efter en känsla som man inte vet hur den ska vara förrän man får uppleva den." Och det är ju just det: det är något man ska känna och INTE något man ska se. Så LYFT BLICKEN ANNA!!! Det är nästan så att man skulle kunna rida med förbundna ögon alltså... Fast nu får jag väl skynda mig att tillägga: "Don´t try this at home!!!" 

Målbild och boots för galoppträning!

Plötsligt händer det: jag red med viktboots idag, för första gången på mer än två år. Anledningen var att det stod galoppträning på ridbanan på schemat och då kan lite extra vikt på framhovarna vara till hjälp. Med Feykir tränade jag väldigt mycket galoppfattningar på ridbanan, vilket med tiden resulterade i väldigt fina domarkommentarer för våra fattningar på tävling!

För att stärka hästens galopp ska man rida många galoppfattningar, eller som någon uttryckte saken  "rid så många första galoppsprång som möjligt". Och allra effektivaste styrketräningen innebär en galoppfattning från stillastående/halt eftersom hästen inte har någon rörelseenergi "gratis" utan verkligen måste ta i för att lyfta sig upp i galoppen.

Mitt sätt att lära hästarna att fatta galopp ur en halt (eller från skritt) har varit att först vänja dem vid att fatta galopp från trav på en och samma punkt - t ex i ett visst hörn på ridbanan eller på en viss plats när vi rider ut. När jag sedan märker att hästen väntar sig en galoppfattning på denna punkt övergår jag först till att göra fattningen ur skritt och när även detta flyter är det dags att börja från en halt.

Min målbild för galoppträningen : Ia Lindholm på Skýr från Lindnäs, ur senaste numret av Islandshästen! 

Jag har redan tidigare skrivit lite om den superinspirerande artikeln "Island vs dressyr" i senaste Islandshästen, om en clinic som Ia Lindholm och Denni Bergmann Haukson nyligen hållit. Där fanns det verkligen oerhört mycket "mattnyttigt"!!! När jag såg bilden ovan och läste bildtexten: "Vi som rider islandshäst behöver över lag träna mer på galopp på ridbana, tycker Ia och Denni" insåg jag plötsligt att jag med Hamingja visserligen tränat en hel del galoppfattningar, men nästan bara när vi ridit ut... Att galoppträna på ridbanan verkar jag däremot av någon anledning inte kommit ihåg att göra... M a o var det hög tid att börja ta tag i den saken!

Galoppfattningar innebär alltså effektiv styrketräning för hästen och med viktboots på samt dessutom en knapp dm nysnö på banan skulle Hamingja få ta i lite extra. Vi har tränat allra mest på att fatta vänster galopp, eftersom det varit svårare för henne. Vilket nu resulterat i att själva fattningarna blir bäst i vänstergaloppen även om hon efter några galoppsprång fortfarande håller bärigheten bättre i höger varv. Det vore alltså en god idé att framöver träna båda fattningarna ungefär lika mycket!

Innan vi började med galoppträningen hade vi förståss värmt upp utifrån den vanliga rutinen som Atli lärt oss. Fast med större fokus på trav och lite mindre på tölt än vad vi brukar. Själva galoppträningen inledde jag sedan i vänster varv - för att vi förhoppningsvis skulle få några riktigt bra galoppfattningar "i kroppen" innan vi tog itu med högergaloppen. Och så blev det också!

Jag fattade galopp i hörnet innan ridbanans ena långsida och de första gångerna fick hon sedan galoppera längs spåret till mitten på nästa långsida då vi saktade av till skritt för anhämtningspaus inför en ny galoppfattning ur halt i samma hörn. Galoppfattningarna blev jättefina och ett par gånger lyckades jag dessutom behålla bärigheten nästan hela vägen runt ridbanan! Det gäller nu för mig att hitta rätt nivå på drivningen - f f a med innerskänkeln - för att bibehålla bärigheten utan att hon blir spänd.

Övergick sedan till att istället för att följa långsidan i galopp styra in på en volt och även där behöver jag jobba på mina signaler (innerskänkel mot yttertygel) för att hitta rätt nivå för lösgjordhet och bärighet på volten. När vi övergick till höger galopp var det som väntat istället tvärt om: att själva fattningarna inte var lika klockrena och bäriga, men när vi väl galopperade ökade bärigheten och det var också betydligt lättare att få henne att forma sig runt innerskänkeln och slappna av.

Efter detta tyckte jag det var dags att avrunda, vilket vi gjorde med trav på volt i båda varven. Inledningsvis var hon ovillig att böja innersidan - i båda varven - vilket jag tog som ett tecken på att det varit ett ansträngande träningspass. Då kändes det bra att hon sedan fick stå lite extra länge med hasskydden och ryggvärmaren från Back on track i stallet efteråt! Detta medan matte optimerade även sin egen återhämtning - men då med en extra kopp te!

Dricker te gör jag även nu, när jag sitter i min "bloggfåtölj" och skriver detta. Bredvid mig ligger tidningen Islandshästen med sidan med den fina bilden på Ia och Skýr uppslagen. Så har den legat den senaste tiden och det ska den få fortsätta med - både som inspiration till ytterligare galoppträning och som påminnelse om att artikeln definitivt förtjänar att läsas fler gånger. Den lär definitivt ge inspiration både till mer träning och mer bloggande framöver!!!

Bästa vädret - här vill jag bo!!!

Ännu en UNDERBAR vårvinterdag - och i o m att jag jobbar till efter 18 i kväll och därmed inte skulle vara på jobbet förrän till lunch kunde jag nyttja den härliga morgonen/förmiddagen till ridning! Lite vanskligt dock, eftersom jag hamnar som i en bubbla när jag rider och inte har en tanke på tiden förrän jag suttit av igen. Och kommer man sent när man skulle vara på jobbet kl 12.15 kan man ju inte gärna skylla att man försovit sig...!!! :-O

Eftersom jag bestämt mig för att rida ut längs bilvägen inledde jag uppvärmningen utanför stallet genom att skritta på volt och flytta ut bakdelen. I vänster varv kändes det liiite motigt, som att hon inte riktigt ville korsa över ordentligt. Men efter ett lätt pet med pisken på vänster bak var det som att hon ropade: "SKOJADE BARA!!!" Och vips var det inga problem! (Och inte ens någon katapultreaktion först, när jag nuddade med pisken! Den senaste tiden har jag ibland sluppit den - i alla fall så länge det är vänster bak som det "petas" på!

Nere på vägen red vi sedan bort till "världens ände"-korsningen och använde större delen av sträckan dit till uppvärmning i tölt med lååång hals och sedan lite mer samling i tölten den sista biten. Så här efteråt erinrar jag mig att min plan innan jag red iväg varit att rida till korsningen och sedan direkt vända hemåt igen - för att maximera chanserna att hinna i tid till jobbet. Men nu var jag ju i den där bubblan då tiden inte existerar så jag bestämde mig för att rida galoppintervaller på den upplogade vägen längs med ängen.

Började med två sekvenser vänster galopp och i båda fallen gjorde hon helt perfekta galoppfattningar ur halt! Under den andra galoppsekvensen lyckades jag dessutom hitta ett läge då jag kunde driva henne fram emot bettet och hålla henne avslappnad i nacken så att bärigheten blev bättre! Peppad av detta bestämde jag mig för att rida även en tredje intervall vänster galopp, istället för att övergå till höger galopp som jag först tänkt.

Men nu blev jag nog plötsligt slarvig och otydlig, för efter de tidigare så klockrena galoppfattningarna valde Hamingja plötsligt fel galopp... hade hon hunnit "höra" hur jag planerat från början?! Efter att vi enats om en fjärde sekvens vänster galopp tyckte även jag att det var dags för höger - men då tyckte Hamingja att vi skulle fortsätta med vänster... Jag måste VERKLIGEN träna mer högerfattningar!!!

Under hemvägen försökte jag ägna mig åt något som jag fått i "läxa" av Atli - nämligen att lösgöra i tölt UTAN att samtidigt bromsa. SVÅRT!!! Hamingja var rejält "taggad" tack vare hemvägen och alla galopperna så jag behövde nästan bara tänka samling för att hon skulle inleda med en bärighet i tölt som var ren Atlikursklass! Den känslan försöker jag verkligen memorera!!! Vi kunde inte behålla den så länge och sedan fick jag inte riktigt till det igen... men mina försök att lösgöra m h a några steg öppna utan att bromsa så mycket gick ändå hyfsat så jag kände mig väldigt nöjd med den delen! Och jag bara LÄNGTAR till att få rida igen!!!

Söndagsvila

Hamingja och Litlamin väntar på maten!

Jag är fortfarande hängig av bihåleinflammationen, så idag fick lunchfodringen räcka som ansträngning. Känns alltid lite konstigt att vara till stallet utan att rida - särskilt på helgen... Men nu är jag så less på influensan och dess följder att jag verkligen vill hjälpa läkningen på traven allt jag kan!

Inte som jag tänkt mig... men med ljuspunkter ändå!

Mina två favoriter: Hamingja och Bambam utanför stallet!

Idag blev det inte riktigt som jag önskat... Johan och jag hade planerat att åka med en bussresa upp till Kiruna och Ishotellet i Jukkasjärvi. Vi bodde i Kiruna från februari 1997 till maj 2000, men nu hade vi inte varit tillbaka till våra gamla hemtrakter på länge. Och eftersom Ishotellet dessutom aldrig är detsamma från ett år till nästa hade jag verkligen sett fram emot den upplevelsen! 

Men mina bihålor fortsätter tyvärr bråka och infektionen gör mig så TRÖTT att det kändes helt ogörligt att stiga upp tillräckligt tidigt i morse för att hinna med bussen som skulle avgå från Luleå centrum kl 07... För att sedan inte vara tillbaka i Luleå igen förrän vid 21-tiden i kväll. Så Johan och hans kamera fick åka iväg på egen hand och jag får se fram emot att få se bilderna i efterhand!

Efter en låååååång sovmorgon i morse, en lååååång frukost samt lite vila i soffan fick jag i alla fall muntra upp mig med att åka till stallet och min FINA häst! Det var visserligen inte samma strålande sol som vi haft de senaste dagarna, men beskedliga -5 innebar ju ändå ett härligt vårvinterväder! Och även om jag ÄLSKAR sommar och värme så kommer vårvintern som överlägsen tvåa på min topplista över favoritårstider! En årstid som inte finns på samma sätt i Umeå där jag växte upp utan som jag fick uppleva först när vi flyttat upp till Kiruna. Där var mina kollegor på banken snabba att förklara för mig att vårvintersemestern var årets viktigaste semester att planera in!

Men idag fick jag alltså hålla till godo med Luleåvarianten av vårvintervädret. Vilket jag förståss ville nyttja till en ridtur på Hamingja. För att inte "vårda" bihåleinflammationen i onödan var min tanke att bara rida en kort liten sväng för att vi skulle få komma ut och Hamingja skulle få stretcha musklerna i bakdelen lite. Men hon visade sig för dagen vara tillräckligt lugn och avslappnad för att kunna skritta långa sträckor på långa tyglar - så det kunde bli en längre ridtur än vad jag hoppats på! 

När vi vände hemåt igen behövde jag nästan bara tänka samling för att min extremambitiösa häst skulle korta upp sig och börja studsa jämfota med frambenen, så istället för att be om mer samling fick jag fokusera på att hon skulle slappna av tillräckligt för att länga halsen innan vi gled iväg i tölt. Jag gjorde sedan en andra övergång till tölt och då fick jag uppleva en kort sekvens av bärighet i nivå med förra helgens Atlikurs! HÄRLIGT!!! Men nu hade ju Hamingja "taggat igång" så det var inte lika enkelt att skritta avslappnat tillbaka hem igen...

Utanför stallet väntade Bambam på oss - uppenbarligen redo för den "traditionella" tepausen han och jag brukar avnjuta medan Hamingja äter sitt kraftfoder! Och när solen dessutom passade på att titta fram lite ur molnen blev det en stunds "vårvinter i fjällen-känsla" ändå! 

Väl hemma igen har jag tillbringat eftermiddagen i soffan med en ljudbok. Just nu lyssnar jag på Kamrat 357 av Henrik Wennesund - en roman om hur Palmemordet skulle ha kunnat gå till. En riktigt intressant och underhållande bok! Palme blir mördad ungefär mitt i boken och även om man vet vad som kommer att hända är det en fängslande beskrivning både av de händelser som leder fram till att mördaren blir en mördare och det politiska "landskap" som rådde med bl a ett mycket starkt Palmehat. Och efter mordet blir det ju spännande att läsa/höra hur författaren tänker sig att mördaren kunde undgå att bli avslöjad. En bok som absolut kan rekommenderas alltså, fast den inte handlar om hästar!

Vad är väl en fredag eftermiddag i stallet...?

Hamingja ville äta ute idag - det är ju fredag!!!

Vad är väl en eftermiddag i stallet...? Den kan ju vara alldeles dötrist och urtråkig och... ALLDELES UNDERBAR!!! Jag slutade tidigt och kom till Mariebäck medan hästarna fortfarande hade kvar lite av sitt lunchhö. Men Hamingja verkade laddad för ridning,  för när jag kom in i hagen lämnade hon sitt hö och kom till mig istället - pluspoäng!!!

Det fick bli ett kortare träningspass på ridbanan - kvalitet framför kvantitet - eftersom jag fortfarande känner av bihåleinflammationen och därför inte vill anstränga mig så mycket. Och jag fick faktiskt uppleva en kort sekvens tölt med samma härliga känsla av ökad bärighet som vid höjdpunkterna under kursen förra helgen! Det var direkt efter en riktigt lyckad övergång till tölt och även om jag inte lyckades bibehålla känslan mer än i några steg så var det ju en härlig påminnelse om vad som finns att jobba för! Hon är verkligen ett fantastiskt lyckopiller, min fina häst!!!

Nu ska jag vila resten av kvällen och ladda batterierna inför morgondagen då Johan och jag ska åka med en bussresa till Kiruna och Ice hotel i Jukkasjärvi! Vi bodde i Kiruna mellan 1997 och 2000 - och Reykur hade jag i ett stall i Laxforsen strax utanför Jukkasjärvi. Nu är det ganska många år sedan vi var tillbaka senast så det ska verkligen bli kul att återse våra gamla hemtrakter! Och Ice Hotel har ju dessutom en helt ny skepnad för varje år, så det är ALLTID en fantastisk upplevelse!

"JAAAA - där kliar det skönt!!!"

Hamingjas hovslagarpose! 

Jag tycker alltid det ser ut som att hon tänker "Jaaaa,  där kliar det skönt! ...och så lite till höger...!!!"

Vi hade egentligen bokat "date" med hovslagaren redan för några veckor sedan, när jag upptäckt att det var VÄLDIGT länge sedan hon skoddes sist. Kände mig som en riktigt dålig hästägare som varit så slarvig...:-O

Men när hovslagaren då dök upp konstaterade han snabbt att hovarna vuxit så lite sedan sist att det faktiskt vore bättre att vänta ett tag till. Man vill ju helst undvika att de nya sömhålen hamnar för nära de gamla, eftersom det försvagar hoven... Och skorna satt dessutom hur bra som helst, inte minsta "plingande" hördes när hon gick över cementgolvet. Det plingade inget från lösa skor idag heller, men nu hade de i alla fall vuxit tillräckligt för att det skulle vara läge att sko om.

Hamingja har haft tre välförtjänta vilodagar efter Atlikursen - vilket säkert var bra för hennes muskler som fick jobba ordentligt under helgen! Jag brukar normalt inte vänta riktigt så länge efter en kurs innan jag på egen hand repeterar övningarna från kursen. Men min ytterst välvårdade influensa är nu inne på sin fjärde vecka, då temat verkar vara "fokusera på bihålorna" så därför har jag väntat.

Av den anledningen hade det säkert varit bäst att inte rida idag heller, men det kändes verkligen som hög tid att repetera medan jag fortfarande hade känslan från kursen i färskt minne. Och med tanke på hur oerhört långtråkigt Hamingja tycker det är att behöva stå inne i stallet vore det väldigt onödigt om hon dessutom hade en massa överskottsenergi... Betydligt bättre om hon istället var lite lagom trött efter ett träningspass!

Alltså satsade jag på ett träningspass på ridbanan, vilket inleddes med en grundlig uppvärmning under 20 minuter, i skritt, tölt resp trav med låååång hals, omväxlande på volt och ute längs spåret. Och när Hamingja började frusta var det nästan så att hon aldrig slutade! Ett riktigt, riktigt bra utgångsläge inför den fortsatta träningen m a o!

För "själva arbetet" som Atli brukar säga om träningspassens mest ansträngande fas,  var min plan att i första hand försöka aktivera hennes bakben i mer samling och bärighet UTAN att min överambitiösa häst började korta upp nacken och bli spänd. Återgick därför till skritt på volt med en tygellängd som bara var aningen kortare än under uppvärmningen och flyttade undan för innerskänkeln. När jag dessutom nuddade hennes bakdel med pisken kom det INTE någon katapultreaktion (det var dock i det mer odramatiska vänstervarvet men ändå ovanligt) utan bara mer energi och trevlig bärighet med längd på halsen!

Gjorde en övergång till tölt från detta läge medan vi låg kvar på vänstervolten och "fick med oss" den trevliga känslan! Varvade sedan sådana sekvenser med micropauser i skritt då hon fick hellånga tyglar - det senaste Atliknepet för att hela tiden stämma av att hon inte börjat stressa upp sig. I o m den trevliga känslan övergick jag till att låta henne tölta längs spåret, men fortsatte att då och då nyttja volten igen för att "hämta tillbaka bakbenen" och därmed också bärigheten.

När vi gjorde samma sak i höger varv blev hon som vanligt lite mer uppstressad och ville korta upp nacken, så jag höll sekvenserna i samlad skritt ganska korta för att göra övergången till tölt innan hon hunnit jaga upp sig så mycket. Efter en stund hittade vi också tillbaka till den långa halsen även i detta varv! Att "hämta tillbaka" bakben och bärighet i tölt på volt istället för via samlad skritt visade sig vara ett vinnande koncept i högervarvet! Samtidigt som våra micropauser på hellånga tyglar visade att jag inte pressade henne för mycket.

Från en sekvens i högervarvet, med riktigt härlig Atlikurs-känsla, lät jag henne sträcka ut och börja varva ner i tölt på volt följt av trav i höger varv, först på volt och sedan längs spåret. Hon kändes så avslappnad och fin att jag sedan blev väldigt förvånad när hon inte verkade intresserad av att trava i vänster varv... Efter ett antal försök blev det i alla fall trav ändå - men då i värsta racerfarten så vi fick stanna på volten för att i alla fall bromsa upp henne lite grand. Det kändes ju inte som den optimala avslutningen på vår nedvarvningsfas...! Men vi klarade ändå senaste Atlitestet på avslappning, när jag gjorde halt och gav hellånga tyglar och Hamingja direkt sträckte ut halsen framåt, nedåt och stod så helt avslappnat!

Lagom till att hon ätit sitt kraftfoder, med BoT både i form av täcke och hasskydd, dök hovslagaren upp och tog sig an hennes hovar. Hamingja stod "som ett ljus" - i alla fall NÄSTAN hela tiden! Och som ni ser av bilden ovan gick det inte direkt någon nöd på henne!

Jag får se - och uppleva - facit!!!

Motljusbild på Atli och Hamingja

På Atlikursens tredje och sista dag bjöd vädret på strålande solsken och 5 minusgrader - rena "vårvinter i fjällen-vädret" alltså!!! När det var dags för min och Hamingjas första lektion för dagen fick jag värma upp henne enligt den vanliga rutinen för att sedan lämna över tyglarna till Atli för att han skulle få "känna på" henne.

Det är verkligen nyttigt att ibland få se sin häst ridas av någon annan! Ridning handlar ju i väldigt stor utsträckning om känsla. "Ett ständigt sökande efter en känsla som man inte vet vad den innebär förrän man fått uppleva den!" som en instruktör sa. När man får uppleva små "glimtar" av denna känsla gäller det att försöka memorera hur det kändes - för att man nästa gång ska veta när man hittat rätt. Och får man dessutom tillfälle att se hur det ser ut när det "känns rätt" så blir det lättare att förstå vad det är man letar efter! Och med en sådan mästare som Atli i sadeln kan man ju verkligen säga att man får se "facit"!!!

Och om det var ren njutning att se min fina häst med Atli i sadeln så var det ändå inget emot att sedan själv få sitta upp i sadeln och få uppleva den fantastiska ridkänslan efter hennes "Nära Atli-upplevelse"!!! Han hade verkligen startat igång hennes "turbomotor" så att det kändes som att hon hade hur många bakben som helst! Och som den extremt ambitiösa häst hon är började hon ladda för samling så snart jag landat i sadeln, så den initiala känslan var ganska spänd. Men när jag efter Atlis instruktioner kramat ett par gånger på tyglarna som signal på att hon skulle slappna av och sänka halsen följt av snabba och stora eftergifter när hon gjorde detta blev känslan verkligen HELT MAGISK!!! 

För hon bar verkligen upp sig bakifrån, kom upp med bogarna samtidigt som hon var helt lösgjord i nacken och dansade fram utan att jag hade minsta gram i handen!!! WOW!!! Inte skadade det heller att Atli hela tiden påminde mig om sitsen (tidigare, när han red henne, visade han också en sekvens där han satt med lätt framåtvikt för att jag skulle få se vilken skillnad det blir när han sedan rätade på sig, flyttade sig vikt bakåt och därmed "red upp hästen framför sig"). 

Detta var verkligen njutridning på högsta nivå och helst hade jag ju velat sväva fram på detta vis hur länge som helst...! Så det var nog tur att Atli var på plats och kunde säga till mig att tillslut låta Hamingja sträcka ut och varva ner på volt. Hennes ambitiösa läggning gör att hon blir ganska uppjagad när hon får ta i ordentligt, så än en gång betonade han betydelsen av att hon verkligen får varva ner ORDENTLIGT efteråt. För att inte träningen ska skapa spänningar som ökas på mer och mer. 

Efter sedvanligt nedvarvning på volt, först i tölt på allt längre tyglar och sedan trav, avslutade jag med det effektiva knep Atli lärt mig i helgen: att göra halt och be henne sträcka ut framåt nedåt till dess hon slappnat av med mulen nästan i backen. När vi testade detta för första gången i fredags tog det ganska lång stund innan hon hade ro att stå med huvudet nere vid marken. Men för varje gång har det gått snabbare och snabbare och nu var det verkligen en tydlig "off knapp" för henne! 

Johan var inte på plats något i helgen, men jag fick ändå ett par bilder på mig och Hamingja tack vare en av de andra kursdeltagarna! 

När det sedan var dags för vår femte och sista lektion för i helgen var vi ganska möra både Hamingja och jag. Atli uppmanade mig att först värma upp som vanligt och sedan fick jag förbereda tölt genom att göra halt och rygga (där han påpekade att jag måste bli ÄNNU snabbare när jag belönar henne med eftergifter). Vi fick rulla på i tölt i båda varven och alldeles på slutet hittade vi tillbaka till något som i alla fall liknade känslan från förmiddagen. 

När Hamingja fått varva ner och jag också hunnit reflektera lite över min ridning konstaterade jag att det varit lite för mycket "mesridning"... Jag har under åren fått jobba så oerhört mycket med att få Hamingja att slappna av och lugna ner sig att jag blivit lite rädd för att stressa upp henne och därför inte riktigt vågar sätta press på henne på samma sätt som Atli gjorde. När jag nu tog upp det med honom sa han att det är något jag behöver göra med tiden.  "Men det är något du behöver ta successivt, i din egen takt, så att du hela tiden känner dig trygg! Hon blir visserligen väldigt lätt stressad när pressen ökar - men det är ingen fara så länge du alltid ser till att hon är helt avslappnad igen innan du sitter av!" 

Han konstaterade också att Hamingja hela tiden utvecklas och blir allt starkare. Och när han red henne tidigare idag kunde han konstatera att hon nu har uppnått den styrka som behövs för att hon verkligen ska kunna bära upp sig i tölten! Bara att träna vidare alltså - och successivt komma ifrån den här "mesridningen"!!! 

"Mera e-nergi!!!"

Idag konstaterade Atli: "Du är visserligen bra på att rida henne med låååång hals, men det behövs mer e-nergi!!!" (Han uttalar alltid ordet just så, med ett långt e i början och g:et på slutet som ett g och inte ett sch-ljud!) Jag har ju också känt på slutet när jag ridit att det varit för energifattigt i tölten och försökt öka drivningen men utan att riktigt komma till rätta med problemet...

Atli uppmanade mig nu att tillföra energi (e-nergi alltså!) genom att lägga till pisken på inner bak, först i skritt och sedan i tölt. Och då avslöjades vad jag gjort för fel när jag tränat själv. F f a i tölten blev det - förståss - "Hamingja-katapulter" som resultat av pisk som nuddar rumpan (eller att hon tror att pisken kommer att nudda henne) men när Atli såg att min reflex då var att bromsa för att återfå kontrollen fick jag veta att det var där felet låg. "Det är därför du tappar e-nergin! När hon blir spänd och kastar sig iväg så där så ska du INTE bromsa utan lösgöra! 

Definitivt BETYDLIGT lättare sagt än gjort - ifall ni frågar mig!!! Men  några gånger lyckades jag faktiskt med detta och då blev det en en riktigt härlig töltkänsla där bogarna verkligen var uppe och rörelserna luftiga! Det var medan vi fortfarande red vänster varv. I höger varv har hon alltid haft betydligt lättare för att bli spänd och då försöka springa ifrån det som är jobbigt. Så blev det förståss nu också, samtidigt som jag kände att jag själv hamnade mer och mer i framvikt - inte en bra kombination... 

Tillslut kände jag att jag behövde göra halt och "landa" ordentligt i sadeln igen innan jag på nytt försökte mig på tölten. Då gick det också lite bättre - även om det aldrig blev vare sig lika mycket energi eller lösgjordhet för att känslan skulle bli lika bra som i vänstervarvet. Definitivt något vi behöver jobba på alltså! 

Jobba fick jag också göra när det var dags för nedvarvning... "Nu har du krävt lite mer, vilket har gjort henne stressad, så nu är det EXTRA viktigt att hon verkligen får varva ner och slappna av ordentligt!"  konstaterade Atli när Hamingja och jag sladdade runt på volten i racertrav. Han uppmanade mig att ta varje chans att ge henne längre tyglar, för att uppmuntra henne att sträcka ut framåt-nedåt och därmed  slappna av. Än en gång något som var lättare sagt än gjort - jag ville hellre bromsa först och sedan ge mer tygel... Men när jag tillslut ändå vågade börja länga tyglarna kom även den önskade effekten när hon började slappna av, vila mer i steget och sträcka ut sig framåt-nedåt. Den där Atli vet ju ALLTID vad han talar om!!!

När det var dags för lektion nr två för dagen fick jag fortsätta ungefär som på morgonen. Men jag fick dessutom instruktionen att då och då under töltträningen lägga in micropauser i skritt då hon verkligen skulle sträcka ut framåt-nedåt, för att stämma av att träningen inte gör henne mer och mer stressad och spänd. 

Dessutom påpekade han vikten av att alltid återgå till grunden: att länga halsen vid stillastående. "Du ger signal för att hon ska sänka halsen och om hon öppnar upp ganaschen och verkligen sträcker sig FRAMÅT nedåt ger du snabbt en stor eftergift - men om hon istället försöker krypa under bettet avbryter du genom att höja händerna innan du ger ny signal om att sänka halsen." 

Atli konstaterade också än en gång att Hamingja inledningsvis arbetar i en trevlig form med lååång hals. Men att hon sedan kortar upp sig för mycket, blir spänd och lite för hög i formen när vi börjar samla. Jag måste alltså fokusera mer på halsens längd, först i samlade skritten och sedan i övergången till tölt och den efterföljande tölten. Ingen brist på saker att träna på framöver heller m a o!

Begravning och Atli-kurs

Idag tog vi ett sorgligt men väldigt fint farväl av Yvonne, matte till Gabriel och Agita... 

Efter begravning och minnesstund i Kyrkbyn åkte jag Mariebäck - där vi i helgen har årets första träning för Atli. Den första lektionen på kurshelgen handlade som vanligt främst om en avstämning av var vi befinner oss just nu träningsmässigt. Jag hade berättat för Atli att jag varit igång och tränat hela vintern - främst med fokus på sitsen i tölt - men att de senaste tre veckorna inneburit vila för Hamingja p g a min influensa. "Så hon är ganska speedad och ofokuserad..." konstaterade jag. Vilket också blev väldigt tydligt när jag började rida och lilla fröken såg spöken och monster både här och där och därför inte riktigt hade tid att bry sig om vad matte ville...

Det är lika fascinerande varje gång vi får träna för Atli, med vilken precision han undervisar! När han sett oss värma upp i de olika gångarterna riktar han in sig på vad vi i första hand behöver fokusera på just för tillfället. Oftast känns det först som att han bara "petar" i en liten detalj i ridningen - men resultatet är alltid VÄLDIGT tydligt!!!

Denna dag gjorde han mig uppmärksam på att jag inte var tillräckligt kvick i eftergifterna när jag ber Hamingja länga halsen. "Du måste vara SNABB att belöna så snart hon tänker rätt!!! Påminn om formen genom att krama en gång på resp tygel och sedan mjukna och ge mer tygel direkt när hon vill länga halsen! Är du inte tillräckligt snabb kommer hon bara att "krulla ihop" halsen - men vi vill ha den lååååång!"

Han har ju så många gånger påpekat att "den som är bäst på att belöna är den som kommer att ha störst framgång med att träna hästar!" Och det blev också en VÄLDIGT tydlig effekt på Hamingja när jag nu försökte vara riktigt kvick och direkt efter en snabb kramning på resp tygel vara beredd att ge mer tygel - då kom det en trevlig längd på halsen direkt! 

Men lilla fröken var ju som sagt ganska ofokuserad och stressade på endel mellan varven... Atli uppmanade mig att be henne flytta bakdelen varje gång hon började spana efter monster, för att på det sättet få henne att flytta fokus tillbaka till mig igen. Den ofrivilliga viloperioden nu innan kursen kändes verkligen inte som någon optimal uppladdning... Eller också var den precis det! För detta var ju verkligen inte första men knappast heller sista gången lilla fröken hamnade i "escape-mood" så det var ju faktiskt väldigt bra att få tips av Atli om hur jag ska hantera dessa reaktioner!

När Atli sedan tyckte att det var dags för oss att börja varva ner gick det hyfsat bra i tölt på volt. Men när vi sedan övergick till trav gick det åter undan så att vi nästan sladdade runt på volten... Lite lägre tempo blev det i alla fall till slut även om hon aldrig riktigt lugnade ner sig som man skulle ha önskat. Som avslutning fick jag därför göra halt och Atli ställde sig bredvid, tog över tyglarna och gav signal att hon skulle sänka halsen. 

Det fick han jobba med ett bra tag, för Hamingja sänkte bara halsen ytterst lite för att sedan snabbt köra upp huvudet som en giraff och spana runt efter monster... Men Atli gav sig förståss inte och tillslut slappnade Hamingja av och sträckte halsen framåt, nedåt så att mulen nästan tog i backen samtidigt som hon frustade. "NU har du en avslappnad häst, så nu kan du sitta av!" konstaterade Atli.  

Hängt med Hamingja!

Hänger med Hamingja!!!

Efter tre veckors vila p g a min influensa har Hamingja förstås samlat på sig en hel del överskottsenergi...! Men under gårdagens ridpass fick hon i alla fall "bränna ur systemet" lite,  vilket förhoppningsvis innebär att hon kommer att ha lättare att fokusera under träningarna för Atli nu till helgen. För min del blev däremot gårdagen lite väl ansträngande... Till skillnad mot min häst behöver jag spara på krutet inför helgen och inte tvärt om, så därför fick det bli bara ett kort ridpass idag. 

För att optimera träningen red jag på banan med fokus på att korsa med inner bak - först en lång stund i skritt och sedan samma sak i uppvärmningstölt med låååång hals. Avslutningsvis testade jag även "travknapparna" som visade sig fungera klockrent i båda varven! Efter en stunds travarbete på volt var det något som skrämde Hamingja så att hon satte av i galopp över ridbanan. Jag hade inte stängt grinden, men som tur var kunde jag få stopp på henne innan hon lämnade ridbanan. 

Efter det blev ju prio ett att få henne lugn igen med den övning som är allra effektivast på lilla fröken: att flytta ut bakdelen i skritt på volt. Det är riktigt så att jag kan känna henne dra en STOR suck av lättnad när jag styr in på volten och hon snabbt inser: "Nu vet jag vad jag förväntas göra - och det här KAN jag!!!" Och det dröjde inte länge innan hon var tillräckligt avslappnad för att åter göra klockrena travövergångar! 

Hamingjas starka flyktreflexer lär ju aldrig försvinna,  men det är ett STORT steg framåt att hon börjar lita tillräckligt på mig för att slappna av igen efter att något skrämt henne! Att det inte alltid behöver vara så att resten av dagen är förstörd. Och att hon t o m kan bli tillräckligt avslappnad för att kunna trava! (Vid minsta spänning väljer hon ju annars tölten.) Totalt blev det bara en halvtimmas träningspass för oss idag, vilket var alldeles tillräckligt för min del. Och det känns också som att Hamingjas förberedelser inför helgen ändå blev efter omständigheterna ganska bra! Nu laddar vi inför kursstart på fredag em!!!

Äääääääääntligen tillbaka i sadeln!!!

Årets influensa är verkligen INTE att leka med... jag har varit däckad i nästan tre veckor... I slutet av förra veckan kände jag mig lite bättre, så jag jobbade torsdag och fredag. Men sedan låg jag i helgen igen... Var VÄLDIGT tveksam till om jag verkligen skulle orka jobba igår, men jag tog mig igenom dagen i alla fall. Och idag orkade jag BÅDE jobba och RIDA!!!

Hamingja verkade också ha saknat ridningen, för hon var snabb att komma fram till mig i hagen och försökte nästan ta på sig grimman själv - i bästa Lára- och Litlaminstil!!! Sedan hann vi inte ens ut ur stallet innan hon började få vittring på monster - ganska väntan när överskottsenergin närmast bolmade ur öronen på henne... 

Ute på gården inträffade sedan en SHETTIS-CHOCK!!! (Visst kan ni se löpsedlarna framför er??!!) Shettisen Kippy har visserligen bott i Mariebäck större delen av Hamingjas liv och i många år gick han dessutom i stoflocken. Men nu var det EN ANNAN shettis som stod i en av hagarna på andra sidan stallet - ett skäckfärgat monster som kastade ondskefulla blickar mot stackars lilla Hamingja...! 

Efter att vi värmt upp på ridbanan med skritt och korsa bakbenen på volt och sedan samma sak i tölt red vi ut och Hamingja blev då tvungen att passera alldeles utanför hagen med skäckmonstret - där bara några tunna elband höll monstret på plats... Någon behövde verkligen få komma ut och "bränna ur systemet" m a o...!!! 

Därför blev det långa sekvenser töltträning längs bilvägen bort till korsningen vid sjön (världens ände). Först uppvärmningstölt med lååååång hals och sedan tölt i en lite högre form. Hela tiden såg jag till att "skapa en yttersida" genom att varva öppna åt höger resp vänster - för att aktivera bakdelen ordentligt. Framme i korsningen red vi in på ängen där de plogat upp för skogsmaskinerna. Längst in på vändplanen passade jag på att nyttja den stora ytan till att trava lite på volt i båda varven och känslan var så härlig att jag inte kunde låta bli att fortsätta trava hela vägen ut till bilvägen igen. 

Det är alltid rejält ansträngande att "hänga med" i Hamingjas stora trav och just därför hade jag egentligen bestämt mig för att INTE trava något idag när jag nätt och jämnt orkade rida tölt. Men så kunde jag alltså inte låta bli...! Men sedan fick det bli skritt en stor del av vägen tillbaka hem. Och vid det laget hade inte bara matte "bränt ur systemet" ordentligt utan även Hamingja - i alla fall tillräckligt för att hon skulle kunna skritta avslappnat på långa tyglar utan att förvandlas till spänd giraff. 

Tillbaka i stallet konstaterade jag att vi faktiskt varit ute en hel timme - inte direkt en "mjukstart" för krasslig matte...! Hamingja var visserligen inte mer trött än att det kunde bli ett litet drama i form av ny SHETTIS-CHOCK när hon skulle passera förbi hagen på tillbakavägen. Men väl i stallet verkade hon ändå ganska nöjd och harmonisk - i alla fall sedan matte TILLSLUT serverat kraftfodret! Och för min del fick det bli två koppar te som återhämtning innan det var dags att köra hem. Nu får jag bara hoppas att jag inte tog i för häftigt - för till helgen är det årets första Atlikurs så jag har verkligen INTE tid för någon mer influensa...!!!