I mitt flöde på Fb kunde jag i morse läsa om denna dag för ett år sedan, då vi tydligen hade -26 grader och trots en mycket måttlig vind var köldfaktorn ändå -35... Jag tror köldfaktorn var någon liknande idag eftersom det blåste ganska mycket och jag hann bara kliva ur bilden för att inse att min planerade träning av samlad skritt på ridbanan INTE skulle bli av - för den ligger så öppet att det blåser ordentligt...
Hästarna hade i princip fått fri tillgång på hö igår i kylan och mumsade fortfarande på endel av detta. Inne i stallet stod en extra värmefläkt som Sylvia ställt in här om dagen för att hindra vattnet från att frysa i kylan. Hamingja "snarkade" mycket misstänksamt när hon fick syn på detta surrande "monster"... Hon följde med mig förbi fläkten, men sedan hade hon bråttom att vända sig så att hon hela tiden kunde hålla ögonen på den.
För säkerhets skull väntade jag en stund innan jag band upp henne och när jag väl gjorde det var det så att hon hade hela grimskaftets längd till sitt förfogande. För en häst som blir skrämd och dessutom upptäcker att den sitter fast kan ju verkligen få panik, med STOR skaderisk som följd... Sylvia berättade att Melker, den yngre av stallkatterna, hade rusat ut ur stallet i panik när hon startat fläkten här om dagen. Men min Hamingja är ju en så MODIG häst så hon lät sig nöja med att hålla den under ytterst noggrann uppsikt, samt "snarka" lite ibland.
När jag en stund senare satt upp i sadeln utanför stallet och inledde med små volter i skritt följt av att be henne korsa bakbenen påmindes jag genast om varför jag INTE skulle rida på ridbanan. Vinden bet verkligen i ansiktet och jag drog snabbt slutsatsen att det skulle vara minst lika plågsamt att rida längs bilvägen där vinden också kan få fart... Men så fick jag en riktig "billesnixt" (som Johan brukar säga): största chansen att undvika vinden var ju att hålla sig inne i skogen, så detta var ju det perfekta tillfället för oss att testa spåren efter skogsmaskinerna, innanför vägen förbi mobilmasten!
Och en "billesnixt" var det verkligen - för där i skogen var det HELT vindstilla och med beskedliga -13 ett mycket behagligt ridväder! Den tidigare så starka kylan hade dessutom gjort spåren efter skogsmaskinerna så fasta att de t o m höll för galopp! Spåren gick i ett antal "öglor" upp på en liten höjd - perfekta för träning av galoppintervaller! Att solen silade in här och där mellan träden och fick snön att gnistra gjorde ju inte saken sämre!
Hamingja har ju aldrig varit särskilt säker på foten... hon hade väl knappt gått i terräng ö h t när jag köpte henne. Men vi har jobbat på saken och det blir stadigt bättre! Och när hon nu börjar ha lärt sig att man kan välja att sakta ner när man får problem att hålla balansen - istället för att som tidigare försöka hantera problemet genom att ÖKA farten - så känns det hela betydligt mer "stabilt". Och när jag därför i allt större utsträckning vågar låta henne galoppera även på andra ställen än släta vägar så har vi ju hamnat i en god cirkel!
Det sköna microklimatet inne i skogen gjorde att jag fick för mig att avsluta med att även rida längs den vänstra skogsvägen, bort till dess vändplan. Där skulle Hamingja kunna få galoppera på i ett högre tempo och vi skulle få med ett inslag av konditionsträning också. Men vi skulle inte hinna långt innan jag insåg mitt misstag. Har var nämligen terrängen betydligt mer öppen och när vi i full galopp rundade en krök och jag plötsligt hade vinden rakt i ansiktet var det som att ha blivit attackerad med en hel svärm små knivar... Det var bara att sakta av och vända hemåt igen - med vinden i ryggen. Och Hamingja - som fick bestämma tempot i galoppen även på hemvägen - tyckte uppenbarligen att det var en alldeles ypperlig idé!
.jpg)
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar