Hamingja-hög trots hjärndimma!

"Puss syrran!" 

Stackars Hremsa, som står på boxvila p g a en fraktur och har TRÅÅÅÅÅKIIIIIGT, får sällskap av lillasyster Hamingja för en stund. 

Satt här och muttrade över att datorn av någon anledning inte ville "tanka över" bilderna jag i eftermiddags fotade på Hamingja i sitt nya BoT-regntäcke... Och det är först när jag kollar i mobilen och där inte heller finns några bilder som jag inser att jag visserligen tänkte att jag skulle fota henne med täcket men att det uppenbarligen aldrig av... Ett bra exempel på den "hjärndimma" som de allra flesta med fibromyalgi upplever...och som jag får räkna med så här efter en hel arbetsvecka. Igår kväll blev det dessutom ovanligt sent i säng eftersom vi "firade av" en kollega som ska bli chef för ett närliggande kontor. TUR att det är helg nu så att jag får möjlighet att vila och återhämta mig!

På väg från jobbet fick jag ett sms om att paketet med regntäcket från Back on Track kommit, så jag svängde förbi ICA och hämtade ut det innan jag åkte till stallet. Väl där kunde jag konstatera att det, precis som nättäcket, passade henne perfekt! Och det känns VÄLDIGT bra att hon nu kommer att kunna få "BoT-behandling" av musklerna i bakdelen mellan våra träningspass UTAN att behöva utsättas för skav i pälsen!

Egentligen kände jag mig för trött för att rida så det var f f a för att få prova att nya täcket passade som jag ändå åkte till stallet idag. Men väl där gjorde Hamingja än en gång jobbet som min sjukgymnast/PT så bra som bara hon kan, för innan jag visste ordet av hade jag sadlat och var på väg ut för att rida ändå.

Började som vanligt med skritt på små volter utanför stallet samt att korsa bakbenen och följde sedan upp med en hel del sidförande längs bilvägen också för att hon verkligen skulle få stretcha musklerna i bakdelen. I början var hon passtaktig under uppvärmningstölten/"myrslokstölten" men sidförande både i skritt och tölt fick henne avslappnad och ren i takten.

Övergick till att vända runt för ytterhjälperna i skritt för att sedan, när hon kommit in mellan hand och skänkel, göra övergång till tölt. Idag red vi längs vägen mot Alviksträsk, fram till "världens ände". Där nyttjade jag utrymmet i korsningen till att vända runt för ytterhjälperna flera varv för att öka graden av samling inför hemvägen. Jag har en tendens att rida väldigt långa sträckor tölt längs denna väg, då det till skillnad mot vägen till Avan inte är några backar som gör det naturligt att avbryta. Men nu försökte jag verkligen tänka på att ge henne korta pauser ofta, för att ev mjölksyra i musklerna skulle kunna försvinna.

Och ju bättre jag lyckades göra som Peter Markne sa: "Kontakta sadeln innan du kontaktar tyglarna" desto mer samlade sig Hamingja samtidigt som hon också blev mer lösgjord. TROTS att vi red längs vägen, där jag tycker detta är ÄNNU svårare att uppnå än på ridbanan där vi kan använda mycket volter även i tölt. Hamingja fick mig inte bara att utföra min viktigaste sjukgymnastik - hon fick mig så där HÄRLIGT "hög" också!!!

När jag sedan gav långa tyglar tog hon genast chansen att verkligen sträcka ut överlinjen och frusta om och om igen! Jag hade förstås "tjatat" om att hon var JÄTTEDUKTIG och jag tolkade hennes frustanden som ett belåtet: "Ja, jag är så DUKTIG!!!"