Snacka om upphämtning!!!

Hamingja och jag rehabtränar i skogen på väg mot Torrbergsvägen

Fram t o m igår hade jag ridit sammanlagt 1,5 timme denna vecka - men efter dagens "spurt" är jag nu uppe i nästan 4 ridtimmar! Det kan man väl kalla upphämtning?!! Men ingen anledning till oro för Hamingjas del - hennes rehabträning genomfördes inom den ordinerade tiden (30 minuter per dag). Men sedan fick jag alltså rida mera...!!! Mer om det strax!

Hamingja och jag höll oss till nästan exakt samma upplägg som igår - inkl en galopp i början och en i slutet av ridpasset. Men jag förlängde sträckan vi red lite till, så att vi idag red ända fram till Torrbergsvägen innan vi vände hemåt. Jag kastade längtansfulla blickar längs den fina ridvägen och konstaterade att jag verkligen avundades dem som inte behövde vända hemåt så snart som vi utan kunde utnyttja vägens alla möjligeter... Då hade jag ju ingen aning om att jag själv skulle få göra just det lite senare...!

Precis som igår höll jag stort fokus på min egen sits och jag känner verkligen hur nyttigt det är!!! Tillbaka i stallet var jag riktigt nöjd med mitt och Hamingjas ridpass, även om jag förståss mer än gärna skulle velat rida mer...! Det var i det läget Sylvia kom in i stallet och frågade: "Vill du låna Litlamin och rida ut med mig och Elisabeth?" Jag behövde förståss inte en endaste sekunds betänketid - SJÄLVKLART ville jag det!!! 

Det visade sig dessutom att Sylvia - för ovanlighetens skull - tyckte det var läge för en längre ridtur. Hennes tanke var att vi skulle rida upp till vänster bakom vägbommen, passera vändplanen och längs det stora kalhygget för att sedan förhoppningsvis hitta en skogsväg som ansluter längst bort på Torrbergsvägen, för att sedan rida den tillbaka. Jag skulle alltså en andra gång få rida Láras avkomma Litlamin och dessutom göra det bl a längs den HÄRLIGA ridväg som jag nyss kastat så suktande blickar på - och i så trevligt sällskap. Win-win-win!!!

I mer än 1,5 timme fick jag njuta på Litlas rygg. En stor del av tiden innebar skritt i terrängen men sedan vi kommit ut på Torrbergsvägen "checkade vi av" tre gångarter till. Jo, faktiskt ett par sekvenser trav också - trots att hon ännu tycker att det är en onödigt besvärlig gångart. Men jag blev minst sagt förvånad när Sylvia berättade att Litlamin faktiskt haft en period då hon hellre ville trava än tölta. Atli var ju övertygad om att hon kommer att hon kommer att få en riktigt fin trav när den väl hunnit "sätta sig". 

Lilla fröken tycker helt uppenbart om när det går FORT - Lára skulle inte behöva skämmas över henne på det området. Heller!