Ridglädjen är den sanna glädjen!!!

Så här glada (och svettiga) var Litlamin och jag efter dagens lektion för Atli!

Det var ju rätt spännande att idag för första gången sitta upp på Láras dotter Litlamins rygg och skritta in på ridbanan... I o m att jag alldeles för sällan rider någon annan häst än min egen så känner jag mig alltid lika "lost" när jag ska prova någon annan - kan jag ö h t rida?!? Nu handlade det dessutom om en häst som enbart var van vid Sylvias små och precisa hjälper... Jag hade inte heller någon aning om hur mycket jag kunde kräva av henne... vet ju att hon är väldigt "grön" och bara hunnit några få steg längs utbildningsskalan - men vad innebar det egentligen mer i detalj?!  

När jag nu fått Sylvias förtroende att rida Litla ville jag ju inte göra något som var till skada på något sätt - och därför kändes det tryggt att ha Atli som stöd! Förutom all sin kunskap och erfarenhet hade han ju dessutom hunnit se henne under flera kursdagar nu, så han hade förstås all den koll på hästen som jag upplevde att jag själv saknade! Dessutom erinrade jag mig hans ord från gårdagens teorilektion (där även jag fick vara med) när han redogjorde för de olika stegen i hans system för att utbilda hästar. En mycket bra repetition av vad han försökt förmedla till oss under åren! Och jag kom fram till att jag helt enkelt fick börja från början i systemet och se hur långt vi kom - Atli skulle ju säga till om jag gick för fort fram!

I själva verket blev det förstås motsatsen - han fick ett par gånger påpeka att jag inte behövde vara så försiktig utan faktiskt kunde höja kraven. Och motsvarande input fick jag även av Sylvia från sidan av ridbanan vid något tillfälle. Efter att först bara ha stämt av var jag hade "knapparna" för gas, broms och styrning i skritt började jag med skritt på volt och flytta undan för vikt och skänkel. Litla, som verkat lite konfunderad i början över vem hon egentligen hade på ryggen, visade snart att hon "kände igen sig" genom att böja insidan, slappna av och frustande länga halsen. 

När Atli sedan tyckte det var dags för tölt lät han mig rida väldigt självständigt - sedan han uppmanat mig att börja längs spåret och att se till att hålla henne lös i sidorna och vid behov påminna om längd på halsen. När Sylvia sedan teaterviskat att det var helt OK att peta till med pisken på bakdelen någon gång började takt och energi kännas riktigt bra! Och jag kände hur min ringrostighet - efter åtta veckors riduppehåll - så smått började kännas mindre besvärande.

Atli brukar säga att när man rider en unghäst ska det vara som när storasyster leker med lillasyster. Det gäller att hela tiden vara den som tar initiativet och bestämmer tempo och riktning. Så det blev mycket vändningar och böjda spår samtidigt som jag fortsatte att känna mig för "var jag hade knapparna". Någon gång kom Atli med synpunkter och tips men i det stora hela tyckte han uppenbarligen att vi var på rätt spår och lät mig jobba med tölten väldigt självständigt.

Avslutningsvis tyckte han att vi även skulle "känna lite" på traven och då blev jag snabbt varse att hon ännu har lite svårare för trav än för tölt. Jag började trava i höger varv men hon lyckades placera mig på fel sittben och så snart jag försökte byta sittben tappade hon traven... Vid flera på varandra följande övergångar till trav hände samma sak - var det inte mitt försök att byta sittben som stökade till dett så var det ett plötsligt uppdykande hörn på ridbanan... 

I o m att hon tyckte att traven var onödigt jobbig kom hon med kreativa förslag på andra gångarter som hon tyckte passade mycket bättre så här i slutet av en låååååååååång ridkurs, nämligen tölt eller galopp. Men hela tiden med den härligt positiva inställningen och de förväntansfullt spetsade öronen som jag kände SÅ väl igen från hennes mamma!

Jag började i alla fall hitta "travknapparna" lite bättre och när vi faktiskt kunnat enas om drygt två sammanhängande varv i trav tyckte jag att vi skulle vara nöjda för idag. Atli höll med på den punkten och förklarade att han tyckte vi haft ett riktigt bra ridpass för en häst på denna utbildningsnivå - med fokus på böjning och avslappning i sidorna samt att jag sett till att ta initiativet och "styra leken". "Det är en mycket trevlig häst!" sa han "Trevliga rörelser i tölten och även om hon ännu har lite svårare för traven så kommer den också att bli riktigt fin! Och hon är så oerhört positiv till allt arbete - precis som hennes mamma var - helt utan antydan till motstånd eller spänningar. Det är verkligen ovanligt med sådana hästar!!!" 

Efter detta var jag förstås rejält "Litla-hög"!!! Det var verkligen SUPERKUL att äntligen sitta till häst igen efter åtta lååååånga veckors riduppehåll! Och att dessutom få göra det på denna häst och få en liten glimt av vad hon ärvt från sin mamma gjorde ju inte saken sämre!!! Nu är jag ÄNNU mer taggad för att börja rida igång Hamingja igen, sedan hovslagaren varit här på tisdag!!!