´cause she´s worth it!!!

Hamingja har nu även fått en ryggvärmare från BoT. Den ska bidra till ökad blodcirkulation i musklerna på hennes bakdel och därmed (tillsammans med hasskyddet jag köpte tidigare i sommar) förhoppningsvis motverka att vad som än orsakat hennes besvär kommer tillbaka. Och när matte ser bilden måste hon GENAST skynda till Hamis försvar: hon står faktiskt och vilar vänster bak och därmed ser hennes mage MYCKET rundare ut än vad den egentligen är...!!!

Tanken med ryggvärmaren är att i första hand använda den en stund före och en stund efter varje ridpass. Och idag var det alltså premiär - så Hamingja fick stå så här på stallgången medan jag fixade med lite annat innan det var dags för ridning. Sedan red vi upp bakom vägbommen fast vägen till vänster. Och för att variera oss lite extra använde vi större delen av sträckan upp till vändplanen till korta galoppintervaller varvade med längre skrittpauser. ROLIGT att galoppera!!! tyckte Hamingja förståss!

Under hemvägen blev det sedan mest tölt - faktiskt kom jag plötsligt på mig själv med att jag helt glömt skrittpauserna och töltat nästan hela vägen från vändplanen och hem... :-O  I vanliga fall är det ju inget konstigt, men det är ju inte riktigt enligt våra rehab-instruktioner... :-O Idag hade vi ju dessutom galopperat mer än vi gjort hittills... När jag insåg detta saktade jag förståss genast av till skritt och lät henne skritta resten av vägen tillbaka till stallet.

Sedan fick hon stå med BoT både på bakdel och på vänster has en ganska lång stund samtidigt som jag försökte "tvångsmata" henne med ett par nävar havre blandade med det mineraltillskott jag brukar ge henne. Men efter den första ivriga tuggan svalnade frökens intresse för innehållet i krubban... När jag blandat i en näve lusern åt hon i alla fall tillslut upp allt. I morgon får jag försöka komma ihåg att blöta lite betfor innan vi rider ut och se om hon hellre vill ha det än havren.

Födelsedagsmys med Hamingja!

Hamingja spanar ut över Nottjärnen.

Födelsedagen började med Earl Grey-te på säng och paket från maken, följt av en "James Bond-frukost". (Fast 007 äter visst sina maranägg kokta - jag gjorde omelett på dem.) Sedan bjöd Hamingja på härlig ridning ute i det vackra höstvädret! (Sedan barnsben brukar jag visserligen ihärdigt hävda att jag fyller år på sommaren - men måste faktiskt erkänna att det i alla fall i år är höst idag...)

Hittills har Hamingja och jag utfört all hennes rehabträning uppe i skogen bakom vägbommen - vid alla tillfällen utom ett dessutom längs vägen till höger. Detta för att terrängen där är så oerhört lämpad för denna typ av ridning. Men nu tyckte jag det var hög tid att vi fick lite variation, så dagen till ära satsade vi istället på att rida bilvägen bort mot Avan.

Eftersom jag inte kan kräva något särskilt komplicerat av Hamingja ännu har jag ett ypperligt tillfälle att istället lägga huvudfokus på att finslipa detaljer i min egen ridning - och där finns det ju att jobba på! Det största "projektet" är förstås min sits och även idag följde jag därför upplägget att värma upp i trav för att där "landa" i en lodrät sits som jag sedan förhoppningsvis skulle kunna ha kvar när det sedan blev dags för tölt.

Hamingja var som vanligt pigg och glad över att få komma ut på ridtur! Dock blev hon nog lite besviken när vi kom till första lilla "galoppbacken" och matte bad henne skritta uppför... men vi har ju fått ordinerat att undvika ridning i backar t v och de vi inte kan undvika helt bör "forceras" i skritt. När vi svängt in på sandvägen till vänster ovanför backen fortsatte vi med traven, förutom ett slidestop då en skräckinjagande bärplockare plötsligt dök upp bakom en kurva. Passade även på att rida bort till lilla sandtaget och träna på att vada i vattnet - något lilla fröken verkligen behöver jobba på!

Återvände sedan till bilvägen där Hamingja till sin stora glädje fick galoppera lite! Redan innan nya kalkygget var det dock dags att vända hemåt igen, i skritt och tölt. Men vi vände sedan tillbaka för en andra galoppintervall innan det var hemväg på riktigt. Och det var på hemvägen jag fotade bilden  ni ser ovan - när vi åter ridit in längs sandvägen men fortsatte ner mot vattnet. Som jag precis lärt mig heter Nottjärnen. Det måste vara flera år sedan jag red längs den stigen senast och jag hade helt glömt bort hur fint det är! Ända till dess Malin tidigare i veckan visade en bild hon fotat när hon ridit där med Ella.

Resten av hemvägen ägnade jag åt att rida tölt medan jag själv försökte "tänka trav" med hänsyn till sitsen. Jag har insett att en stor skillnad mellan gångarterna är att jag har så lätt för att spänna mina knän i tölt - och då åker skänklarna fram. Medan jag i trav kan hålla knäna avslappnade - antagligen för att jag rider lätt - och därmed hålla om hästen med ett korrekt skänkelläge. Att BÅDE kunna "sitta på rumpan" OCH vara avslappnad i knäna verkar alltså vara en nyckel till bättre sits (och därmed inverkan) i tölt! Något jag verkligen kan passa på att träna på nu under Hamingjas rehabilitering!!! Om jag parallellt med uppbyggnaden av hennes muskler i bakdelen samtidigt lyckas "rehabilitera"  min egen sits är det ju verkligen en win-win!!!

Ett litet steg för mänskligheten - men ett stort steg för oss!

Lille Midas från Örndalen är ju verkligen HELT bedårande!!! 

Ännu en dag med rehabträning för Hamingja och mig - ännu en gång längs den högra skogsvägen bakom bommen och sedan stigen bort mot Torrbergsvägen. Riktigt bra terräng för detta ändamål - men nu börjar jag vara lite less så det är hög tid att komma på något bra alternativ! Ibland SKA man ändra ett vinnande koncept!

Hamingja är fortsatt glad över att få komma ut och rida - och det är ju jag också! Nu har vi ju dessutom varit igång ett tag - ungefär två veckor - så idag vågade jag mig på att förlänga ridturen lite. Istället för att vända hemåt när vi kommit fram till Torrbergsvägen fick vi njuta lite av dess fina ridunderlag genom att tölta en bit inåt vägen mot vändplanen. Inte så långt förstås - men i det här fallet var ett litet steg för mänskligheten ändå ett stort steg för oss! 

Valde sedan att skritta genom terrängen tillbaka till stigen hemåt. Dels blev det liite närmare, men f f a var det bra muskelbyggarterräng! Det är tyvärr mycket myrmarker runt Mariebäck, men här var det varken sankt eller jättesnårigt utan bara perfekt "lyfta på fötterna-underlag"! Tillbaka i stallet kunde jag konstatera att vi ridit 45 minuter istället för våra vanliga 30 - men minst hälften av den extra kvarten var skritt så trots att det var en ökning med 50 % var det förhoppningsvis inte för mycket. Men till nästa ridpass ska jag försöka tänka ut någon alternativ ridväg som också har lämplig rehabterräng och kan ge oss välbehövlig variation!

"Prinsessan på ärten" måste blöta hovarna...!!! :-O

Idag skojade jag till det genom att INTE ta den högra vägen bakom vägbommen utan den vänstra - visst var jag busig?!! För Hamingja, som inte varit längs denna väg på flera månader blev det förstås lite småspännande i början... men jag lyckades snart distrahera henne ganska bra genom att be om trav och även om hon spanade runt omkring sig så blev det faktiskt inte tvärstopp en enda gång för att fröken såg "tomtar och troll"! Det var nog faktiskt för roligt att springa för att ägna sig åt sådant!

Efter ett antal travintervaller varvade med skritt fick hon galoppera sista biten upp till vändplanen och det var ju ÄNNU mer uppskattat! Fast där var det nära att det blev tvärstopp, för lilla Hami hade ju hunnit glömma bort att någon lämnat en hög kartonger där efter skogsplantering förra sommaren... 

Och sedan kom ett VÄLDIGT eldprov - när jag ville fortsätta upp längs hyggeskanten vilket innebar att vi behövde passera genom ett område där det faktiskt stod vatten i hjulspåren!!! :-O  Lilla "prinsessan på ärten" vill ju inte gärna bli blöt om fötterna...

Hittade denna på Facebook idag, och det är ju bara färgen på hästen som inte stämmer...!!! Men vi tog oss faktiskt genom även denna svårighet och kunde sedan fortsätta upp längs kanten på hygget och in i skogen där det finns en liten krokig "travstig" som vi nyttjade till nyttigt lösgörande och muskelstärkande arbete.

Hamingja har ju aldrig varit den som varit mest säker på foten - innan jag köpte henne hade hon helt enkelt inte blivit riden så mycket i terrängen. Länge försökte hon också hantera sina balansproblem på ett enda sätt: genom att öka farten. Och det är ju särskilt olämpligt just i ojämn terräng... Men all vår träning på detta har faktiskt gett resultat! Även om hon fortfarande har lite problem att hålla koll på "fötterna" så kan hon fortsätta trava lugnt och då blir det ju så mycket lättare för henne!

När vi efter en liten vända i skogen, lyckats passera genom de blöta områdena och åter hade stabil skogsväg under hovarna vände jag tillbaka redan vid älgtornet för att låta henne galoppera upp till vändplanen en gång till. Jag ville ju rida båda galopperna förstås för att träningen skulle vara så allsidig som möjligt! ROLIGT med mer galopp!!! tyckte Hami och jag lät henne gasa på precis så mycket hon ville, för det var ju ändå bara en kort sträcka.

Sedan vände vi hemåt igen - på riktigt den här gången - och ägnade hemvägen till töltintervaller. Att jag tidigare valt att bara rida den andra vägen är för att man där snabbast kommer till bra ridterräng. Men en nackdel är det relativt vassa gruset man behöver rida på innan man kommer in i skogen. På det sättet är den här vänstra vägen bättre: ett fast underlag utan vasst grus. Det vore ju trist om hon skulle råka få en hovböld för att hon trampat på en vass sten, när vi nu ÄNTLIGEN har fått börja rida igen...!

Tillbaka i stallet kunde jag konstatera att vi även med denna runda höll oss inom den rekommenderade tiden (30 min) för ridningen. "Kort och lugnt men ofta" är ju ordinationen. Troligen blir det en vilodag för henne i morgon och nästa ridpass först på torsdag. Men sedan hoppas jag vi ska hålla igång varje dag t o m söndag. 

Snacka om upphämtning!!!

Hamingja och jag rehabtränar i skogen på väg mot Torrbergsvägen

Fram t o m igår hade jag ridit sammanlagt 1,5 timme denna vecka - men efter dagens "spurt" är jag nu uppe i nästan 4 ridtimmar! Det kan man väl kalla upphämtning?!! Men ingen anledning till oro för Hamingjas del - hennes rehabträning genomfördes inom den ordinerade tiden (30 minuter per dag). Men sedan fick jag alltså rida mera...!!! Mer om det strax!

Hamingja och jag höll oss till nästan exakt samma upplägg som igår - inkl en galopp i början och en i slutet av ridpasset. Men jag förlängde sträckan vi red lite till, så att vi idag red ända fram till Torrbergsvägen innan vi vände hemåt. Jag kastade längtansfulla blickar längs den fina ridvägen och konstaterade att jag verkligen avundades dem som inte behövde vända hemåt så snart som vi utan kunde utnyttja vägens alla möjligeter... Då hade jag ju ingen aning om att jag själv skulle få göra just det lite senare...!

Precis som igår höll jag stort fokus på min egen sits och jag känner verkligen hur nyttigt det är!!! Tillbaka i stallet var jag riktigt nöjd med mitt och Hamingjas ridpass, även om jag förståss mer än gärna skulle velat rida mer...! Det var i det läget Sylvia kom in i stallet och frågade: "Vill du låna Litlamin och rida ut med mig och Elisabeth?" Jag behövde förståss inte en endaste sekunds betänketid - SJÄLVKLART ville jag det!!! 

Det visade sig dessutom att Sylvia - för ovanlighetens skull - tyckte det var läge för en längre ridtur. Hennes tanke var att vi skulle rida upp till vänster bakom vägbommen, passera vändplanen och längs det stora kalhygget för att sedan förhoppningsvis hitta en skogsväg som ansluter längst bort på Torrbergsvägen, för att sedan rida den tillbaka. Jag skulle alltså en andra gång få rida Láras avkomma Litlamin och dessutom göra det bl a längs den HÄRLIGA ridväg som jag nyss kastat så suktande blickar på - och i så trevligt sällskap. Win-win-win!!!

I mer än 1,5 timme fick jag njuta på Litlas rygg. En stor del av tiden innebar skritt i terrängen men sedan vi kommit ut på Torrbergsvägen "checkade vi av" tre gångarter till. Jo, faktiskt ett par sekvenser trav också - trots att hon ännu tycker att det är en onödigt besvärlig gångart. Men jag blev minst sagt förvånad när Sylvia berättade att Litlamin faktiskt haft en period då hon hellre ville trava än tölta. Atli var ju övertygad om att hon kommer att hon kommer att få en riktigt fin trav när den väl hunnit "sätta sig". 

Lilla fröken tycker helt uppenbart om när det går FORT - Lára skulle inte behöva skämmas över henne på det området. Heller! 

Hamingja och jag har ROLIGT!!!

"Gott, men ALLDELES för lite...!!!" tycker Hamingja om morötterna (som fanns) i hinken!

Det märks verkligen tydligt hur roligt Hamingja tycker det är att vi kommit igång med ridningen igen - hon är så oerhört ivrig när vi skrittar ut från gården! Så det är lite orättvist att Hami alltid måste stå ut med att jämföras med Lára som antagligen var världens mest extremt arbetsvilliga/arbetslyckliga häst..! Och efter två vilodagar var det idag åter dags för Hamingja och mig att ha riktigt, riktigt roligt tillsammans!

Utifrån devisen "Varför ändra ett vinnande koncept?!" red vi även idag till höger bakom vägbommen och genom skogen bort mot Torrbergsvägen, eftersom den sträckan känns väldigt optimal för den typ av lugn uppbyggnadsträning som vi startat igång med. Idag skojade jag dock till det lite extra genom att lägga till två kortare intervaller galopp (en höger och en vänster galopp) längs den lilla vägen som går upp till vänster strax innan vändplanen. Men för säkerhets skull spred jag ut dem så att vi tog den första galoppen i början av ridpasset och den andra i slutet när vi var på väg hem.

Jag har ju insett att denna uppbyggnadsperiod är ett ypperligt tillfälle även för min egen träning och då närmare bestämt för träningen mot en lodrät sits även i tölt. Av någon anledning sitter jag betydligt bättre när jag rider trav - har inte alls lika lätt för att falla framåt med överlivet och "tappa" sitsen. Nu under igångsättningen gör jag precis som under vår långa rehabperiod i vintras: rider trav på väg bort från stallet och tölt på hemvägen, eftersom det är mycket svårare att övertyga Hamingja om att trava lugnt när vi är på väg hemåt. 

Detta är också det bästa upplägget för min egen sitsträning - då jag märkt att om jag först hunnit "landa" ordentligt i en lodrät sits under travridning så är det mindre svårt att behålla denna sits när jag sedan ska övergå till tölt, än om jag börjar ridturen med att värma upp i tölt (som vi ju oftast gör när vi rider för Atli.) När det på hemvägen är dags att övergå till tölt gäller det alltså att få mig själv att fortsätta "tänka trav" samtidigt som jag ber Haminga börja "tänka tölt"! Inte helt enkelt det heller visserligen - men vem har sagt att ridning ska vara enkelt?!!

Och i morgon ska Hamingja och jag få fortsätta att har ROLIGT och träna tillsammans!!!

"In the djungle, the mighty djungle..."

I djungeln kring Mariebäck döljer sig en hel del vilda djur...! :-O

Dagens ridpass blev i stort en upprepning av gårdagens, genom skogen bort mot Torrbergsvägen och tillbaka. Hamingja verkade lika glad som igår över att få komma ut och röra på sig - och det var ju jag också!!! Även idag började jag med travintervaller, eftersom det är lättare att undvika satsningar mot Solvalla om vi inte travar hem mot stallet. Dessutom blev det lite trav även inne i skogen, vilket är MYCKET nyttigt för lilla fröken som inte är så bra på att hålla balansen i terrängen..! 

När vi var tillbaka på grusvägen och övergick till att rida tölt med lååång hals hände det totalt oväntade: matte lyckades faktiskt sitta på rumpan, sträcka på sig och undvika att "falla framåt" - FAST HON RED TÖLT!!! Nej, jag förstår att ni inte tror mig - jag hör ju själv hur osannolikt det låter...! :-O Men nu ska jag fortsätta hålla fokus på detta så får vi se - en vacker dag kanske jag t o m klarar av att sitta ordentligt även i vittnens närvaro?!!

I morgon blir det vilodag för Hamingja. Johan kommer hem från en vistelse hos sina föräldrar nere på Österlen och vi behöver fixa lite saker kring hönsen som jag inte kunnat göra ensam. Men på fredag hoppas jag att Hamingja och jag - tillsammans - får ägna oss åt vår resp träning igen!

Åtta veckors vila sätter sina spår både här och där...!

Åtta veckors vila har förhoppningsvis inneburit att vad än Hamingja fått så ont av nu "läkt ut". Men det kommer ju att dröja minst lika länge innan jag vet säkert... Först blir det en lååååång igångsättning och senast var det ju först när jag vågade börja samla henne igen som det visade sig att problemen fanns kvar. Men några säkra effekter har i alla fall kunnat konstateras efter den långa vilan: att Hamingja lagt på sig ett antal kilo, att matte känner sig rejält ringrostig i ridningen och att tyglarna hunnit mögla...!

Men idag var det ÄNTLIGEN dags att ta tag i både det ena och det andra! På förmiddagen var Sylvia än en gång bussig och assisterade hovslagaren när han skodde Hamingja. Efter jobbet fick jag sedan (efter att ha rengjort tyglarna) avnjuta en härlig halvtimma på favorithästens rygg! Massör-Tomas ordinerationer för igångsättningen var: bara korta ridturer men ofta, vi kan rida alla gångarter men bara kortare intervaller varvat med skritt, undvika backar samt självklart också avstå från böjda spår och samling.

Idag - den första dagen på resten av vårt gemensamma liv - valde jag att rida upp bakom vägbommen och till höger. När vi skrittade ut från gården var Hami jättepigg och ivrig, men när jag sedan bad om trav gick det ändå riktigt lugnt och sansat! Vi travade längs grusvägen, tog vänster strax innan vändplanen och skrittade in i skogen längs stigen bort mot Torrbergsvägen. Inne i skogen blev det mest skritt, men i o m att hon hela tiden fick lyfta ordentligt på "fötterna" var det ju jättebra muskelträning för henne! Detta var också anledningen till att jag valde just denna ridväg - för att det är ett av de snabbaste sätten att komma till bra ridterräng!

Vände tillbaka hemåt igen innan vi var framme vid Torrbergsvägen - Tomas hade ju sagt att vi inte skulle rida så långa stunder i taget - och höll oss till skritt hela vägen tillbaka genom skogen. Väl framme på grusvägen avrundade vi med tölt med "myrsloksform". Hamingja var ivrig, så något skrölttempo var vi aldrig i närheten av... men förhoppningsvis ändå rätt bra arbete för hennes muskler. Insåg att jag själv "ramlade framåt" alldeles för mycket... hur svårt kan det egentligen vara att sitta på en häst??!! Därför gav jag mig själv utmaningen att verkligen fokusera på min sits under de kommande veckorna - i väntan på att ridningen kan bli mer "avancerad" har jag ju världens bästa tillfälle att istället ägna fokus åt detta!

Tillbaka i stallet kunde jag konstatera att Hamingja faktiskt var lite svettig, trots att vi bara varit ute en halvtimma och dessutom tagit det så lugnt. Uppenbarligen hade hon fått arbeta med sin kropp - inte minst när vi red i terrängen! Och hädanefter ska alltså matte få jobba ordentligt också - med att få ordning på SIN kropp!

Ridglädjen är den sanna glädjen!!!

Så här glada (och svettiga) var Litlamin och jag efter dagens lektion för Atli!

Det var ju rätt spännande att idag för första gången sitta upp på Láras dotter Litlamins rygg och skritta in på ridbanan... I o m att jag alldeles för sällan rider någon annan häst än min egen så känner jag mig alltid lika "lost" när jag ska prova någon annan - kan jag ö h t rida?!? Nu handlade det dessutom om en häst som enbart var van vid Sylvias små och precisa hjälper... Jag hade inte heller någon aning om hur mycket jag kunde kräva av henne... vet ju att hon är väldigt "grön" och bara hunnit några få steg längs utbildningsskalan - men vad innebar det egentligen mer i detalj?!  

När jag nu fått Sylvias förtroende att rida Litla ville jag ju inte göra något som var till skada på något sätt - och därför kändes det tryggt att ha Atli som stöd! Förutom all sin kunskap och erfarenhet hade han ju dessutom hunnit se henne under flera kursdagar nu, så han hade förstås all den koll på hästen som jag upplevde att jag själv saknade! Dessutom erinrade jag mig hans ord från gårdagens teorilektion (där även jag fick vara med) när han redogjorde för de olika stegen i hans system för att utbilda hästar. En mycket bra repetition av vad han försökt förmedla till oss under åren! Och jag kom fram till att jag helt enkelt fick börja från början i systemet och se hur långt vi kom - Atli skulle ju säga till om jag gick för fort fram!

I själva verket blev det förstås motsatsen - han fick ett par gånger påpeka att jag inte behövde vara så försiktig utan faktiskt kunde höja kraven. Och motsvarande input fick jag även av Sylvia från sidan av ridbanan vid något tillfälle. Efter att först bara ha stämt av var jag hade "knapparna" för gas, broms och styrning i skritt började jag med skritt på volt och flytta undan för vikt och skänkel. Litla, som verkat lite konfunderad i början över vem hon egentligen hade på ryggen, visade snart att hon "kände igen sig" genom att böja insidan, slappna av och frustande länga halsen. 

När Atli sedan tyckte det var dags för tölt lät han mig rida väldigt självständigt - sedan han uppmanat mig att börja längs spåret och att se till att hålla henne lös i sidorna och vid behov påminna om längd på halsen. När Sylvia sedan teaterviskat att det var helt OK att peta till med pisken på bakdelen någon gång började takt och energi kännas riktigt bra! Och jag kände hur min ringrostighet - efter åtta veckors riduppehåll - så smått började kännas mindre besvärande.

Atli brukar säga att när man rider en unghäst ska det vara som när storasyster leker med lillasyster. Det gäller att hela tiden vara den som tar initiativet och bestämmer tempo och riktning. Så det blev mycket vändningar och böjda spår samtidigt som jag fortsatte att känna mig för "var jag hade knapparna". Någon gång kom Atli med synpunkter och tips men i det stora hela tyckte han uppenbarligen att vi var på rätt spår och lät mig jobba med tölten väldigt självständigt.

Avslutningsvis tyckte han att vi även skulle "känna lite" på traven och då blev jag snabbt varse att hon ännu har lite svårare för trav än för tölt. Jag började trava i höger varv men hon lyckades placera mig på fel sittben och så snart jag försökte byta sittben tappade hon traven... Vid flera på varandra följande övergångar till trav hände samma sak - var det inte mitt försök att byta sittben som stökade till dett så var det ett plötsligt uppdykande hörn på ridbanan... 

I o m att hon tyckte att traven var onödigt jobbig kom hon med kreativa förslag på andra gångarter som hon tyckte passade mycket bättre så här i slutet av en låååååååååång ridkurs, nämligen tölt eller galopp. Men hela tiden med den härligt positiva inställningen och de förväntansfullt spetsade öronen som jag kände SÅ väl igen från hennes mamma!

Jag började i alla fall hitta "travknapparna" lite bättre och när vi faktiskt kunnat enas om drygt två sammanhängande varv i trav tyckte jag att vi skulle vara nöjda för idag. Atli höll med på den punkten och förklarade att han tyckte vi haft ett riktigt bra ridpass för en häst på denna utbildningsnivå - med fokus på böjning och avslappning i sidorna samt att jag sett till att ta initiativet och "styra leken". "Det är en mycket trevlig häst!" sa han "Trevliga rörelser i tölten och även om hon ännu har lite svårare för traven så kommer den också att bli riktigt fin! Och hon är så oerhört positiv till allt arbete - precis som hennes mamma var - helt utan antydan till motstånd eller spänningar. Det är verkligen ovanligt med sådana hästar!!!" 

Efter detta var jag förstås rejält "Litla-hög"!!! Det var verkligen SUPERKUL att äntligen sitta till häst igen efter åtta lååååånga veckors riduppehåll! Och att dessutom få göra det på denna häst och få en liten glimt av vad hon ärvt från sin mamma gjorde ju inte saken sämre!!! Nu är jag ÄNNU mer taggad för att börja rida igång Hamingja igen, sedan hovslagaren varit här på tisdag!!!

Jag är bara en hangaround....

Så här kunde det se ut när jag red Atlikurs på fina Lára: kolla in hennes ständigt spetsade öron!!!

Det känns verkligen SÅ KONSTIGT att det är Atlikurs i Mariebäck utan att jag är med... Särskilt som jag i princip planerade sommarsemestern utifrån denna kurs! Det var första gången vi skulle ha en kurs över hela fyra dagar dessutom - annars brukar det bara vara tre. Men istället för att som vanligt vara en av deltagarna fick jag idag istället känna på livet som "hangaround" när jag åkte till Mariebäck för att se hur det gick för de andra. (Och för att pyssla med Hamingja förstås!)

Det var ju självklart roligt att träffa alla kursdeltagarna - vi bor så utspridda över Norrbotten (och Västerbotten) att många träffar man bara i samband med ridkurser och liknande. Och nu var det ju ett tag sedan sist! Som extra bonus råkade jag komma dit precis lagom till att se Sylvia rida lektion på Litlamin! Det är Litlas första ridkurs så de jobbar verkligen med de allra första grunderna.

Inte är det så lätt att vara liten unghäst och plötsligt "börja skolan" - mycket nytt att ta in och hålla reda på! Men detta gjorde hon med ständigt spetsade öron och en härligt positiv inställning! "Hon är som sin mamma och tycker verkligen att ALLT är roligt!" konstaterade Sylvia. Och när Atli sedan sa "Det här är väl din uppfödning Anna?!!" passade jag på att känna mig lite stolt även om jag köpte L'ara först när Litlamin var ett år!

Min våldsamma ridabstinens lindrades ju inte direkt av att se de andra rida kurs... Så när Sylvia plötsligt undrade om jag skulle vilja rida en lektion på Litlamin på söndag kom förstås mitt "JAAAAA!!!!" utan minsta sekunds betänketid!!! Jag är ju inte bara GRYMT ridsugen - utan också VÄLDIGT nyfiken på att få provrida Láras avkomma och se om jag också kan känna igen något av hennes fantastiska mamma i henne! 

Det blir det inte första gången jag rider för Atli på en häst jag aldrig ens suttit på innan - när Feykir precis hade fått fång och vi skulle ha Atlikurs ordnade Sylvia så att jag fick låna en häst som var hos henne på träning för att kunna vara med. Men den här gången har i alla fall Atli lite koll på hästen sedan tidigare - den gången visste varken han eller jag riktigt vad vi kunde vänta oss. Men det gick bra ändå!

När jag tänker efter har jag faktiskt varit med om något liknande ytterligare en gång... När jag var med i Team Lillhästen och fick vara med på teamdagar nere i Stav fick vi förmånen att få både rida en hopplektion för ordföranden i Svenska Fälttävlanskommittén och en dressyrlektion för GP-ryttaren Kerstin Dahlberg som då red i landslaget. Bussiga Madde, som ägde Lillhästen i Stav, lånade ut en av sina fina hästar till mig så att jag skulle kunna vara med (övriga bodde i närområdet så de hade sina egna hästar.) Jag hamnade i gruppen som skulle börja med hopplektion - vilket för mig var VÄLDIGT spännande redan det...!!! Och när instruktören börjar fråga om "min" häst - ifall hon kunde förväntas trava mellan hindren så var det ju bara att erkänna att jag inte hade någon som helst aning... jag hade bara hunnit skritta henne några minuter...!

Hästen visade sig i alla fall vara jättetrevlig och instruktören FANTASTISK pedagogisk - så innan lektionen var slut hade vi gått från att trava över några bommar (jo, hon travade alltså!) till att hoppa en hel liten bana! Jag kände hur jag växte flera tum!!! Även den efterföljande dressyrlektionen var oerhört lärorik och inspirerande - och ytterligare en boost för självförtroendet när jag kunde hitta ett så pass bra samspel med en häst jag aldrig suttit på tidigare! Och på söndag ska jag alltså få rida Litlamin - så PIRRIGT och så ROLIGT!!!

Hamingja tar inga risker!!!

"Sorry matte, jag har verkligen inte tid med någon ridning - det är SÅ MYCKET nu!!!"

Hamingja hade uppenbarligen räknat ut att hennes mattes svåra ridabstinens skulle trappas upp ytterligare ett rejält "snäpp" när en fyra dagar lång Atlikurs nu drar igång i Mariebäck... Så för att ytterligare minska risken för att behöva avbryta vistelsen i hagen för att skritta runt i skogen har hon nu trampat av även den andra framskon... 

Förutom att konstatera detta, samt mysa lite med fina fröken i hagen, blev det bara lite ytterligare komplettering av min loppis vid dagens besök i Mariebäck. Då hade inte kursen hunnit dra igång ännu så jag fick inte tillfälle att se några av ekipagen. Men det blir förhoppningsvis bättre med den saken i morgon! 

När detta skrivs har jag föresten hunnit med de första försäljningarna från loppisen också - KUL!

Tappsko och loppis-förberedelser

I morse påminde Facebook mig om att det idag är precis ett år sedan den historiska tilldragelse som ni ser på ovanstående bild: när HELA familjen Niklasson var ute på ridtur tillsammans! Johan rider ju regelbundet - en gång vart femte år. Men denna gång gjorde han faktiskt ett undantag och red fastän det bara var tre år sedan sist! Och tur var ju det, för nu finns ju inte Lára hos oss längre... 

Själv rider jag ju BETYDLIGT oftare - även om jag just nu (inte alls frivilligt) haft ett av de längsta riduppehållen under mitt vuxna liv. Men idag trodde jag att jag ääääntligen skulle få rida igen "TROTS att jag har egen häst...!" Fast Hamingja ville uppenbarligen förlänga sig sommarlov lite till så hon hade sett till att trampa av sig ena framskon. Inte helt oväntat förstås, efter gårdagens race i hagen... men lika trist ändå. Det var ändå dags att sko om, men jag hade ju hoppats kunna börja skritta igång henne så smått medan vi väntar på att hovslagaren har tid att komma ut.

Nu blev det istället gott om tid att förbereda den loppis jag tänkt ha i samband med att det är Atlikurs torsdag-söndag. I sommar har jag fortsatt genomgången av mina hästprylar och kunnat konstatera att om jag under överskådlig framtid ska få anledning att köpa något som helst nytt så är det bäst att göra sig av med en hel del - även sådant som aldrig är använt. Förhoppningsvis blir det många saker som hittar nya ägare till helgen, så kör jag sedan en ny omgång Facebookannonser med det som blir kvar. Annonserna har verkligen visat sig vara ett bra sätt att göra sig av med saker - jag har sålt mängder med prylar på det sättet det senaste året! Och - ska erkännas - även köpt en hel del...!

För den som inspireras att följa mitt exempel och röja bland sina hästprylar (eller för den skull i garderoberna hemma) har jag ett jättebra tips: HM:s textilinsamling! Alla HM-butiker i landet tar emot - man bara lämnar det i den ordinarie kassan. Och det superfiffiga är att de tar emot ALLA sorters textilier - även sådant som är trasigt, urtvättat etc och t ex trasiga, urtvättade schabrak och liknande! Sådant som inte kan säljas second hand för välgörande ändamål återanvänds på olika sätt: till nya kläder, eller till nytillverkning av t ex trasor och stoppning i bilklädslar.

Eftersom tillverkning av textilier är oerhört resurskrävande och belastar miljön väldigt mycket är det en STOR vinst för oss alla om textilier på detta sätt kan återanvändas! Nästa gång du rensar bland kläder, gamla sängkläder, frotté och gardiner eller för den skull hästprylar - så fyll några påsar och lämna in till HM för återvinning! Du får t o m en rabattkupong för besväret! Personligen får jag också en rejäl "kick" av att gå igenom och rensa ut sådant som av olika anledningar ändå inte används. Men jag har märkt att det är först när jag "avhändat mig" det utrensade (för att uttrycka mig som en jurist) som kicken kommer. Alltså ska jag vänta till dess jag samlat på mig några större mängder, utan ge mig iväg till HM eller Myrorna så snart jag fyllt en påse - för då får jag genast en kick att fortsätta rensa och sortera! Eller som nu: ordna en loppis!!! Hoppas många av mina bloggläsare tittar förbi i Mariebäck och kanske hittar något som ni behöver/vill ha!

ÄNTLIGEN hemma från sommarbetet igen!!!

Fick sällskap av Eva idag när jag åkte och hämtade hem Hamingja och Ella från sommarbetet. Litlamin var redan hemma och så här jätteglada blev de över att få komma hem! Jämfört med hästparadiset Höbäcken med sina stora beten är det liiiite svårt att förstå glädjen över att vara tillbaka i Mariebäck... de är allt roliga de här djuren!!!

Även solen har fläckar?!!

Nej, inte ens med denna vacka häst som modell blir alla bilder superbra...!

När jag besökte Hamingja och Ella (som är de två ston som går kvar på betet nu) här om kvällen kunde jag konstatera att knotten kommit för säsongen... samt att Hamingja kliade sin svans... "Solens enda fläck" när jag köpte henne var ju den tunna svansen - och när den successivt börjat växa ut har jag förstått att hon vid något tillfälle tidigare måste ha kliat den. Men först nu fick jag alltså se ett exempel på detta. 

Hon vek sig nästan dubbel när jag började klia hennes svansrot - det var uppenbarligen JÄTTESKÖNT!!! Som avslutning sprayade jag extra insektsmedel på och runt svansroten för att förhoppningsvis hålla knotten borta i fortsättningen. När jag var tillbaka i hagen här om kvällen kunde jag till min glädje konstatera att det inte heller verkade klia lika mycket - det var först när jag kom längst ner på svansroten som hon började signalera att det var skönt att bli kliad. Nu hade jag dessutom med mig ett medel som ska lindra klåda, vilket jag smorde rejält med. Även man och pannlugg fick för säkerhets skull en "omgång" av detta. Har dock inte sett några tecken på att hon kliar sig där. Att även de tunnas ut lite på sommaren verkar snarare bero på att hon, som en hel del andra hästar, fäller även från man och pannlugg på sommaren. 

Nu laddar jag i alla fall för att det snart ska vara slut på hennes "sommarlov" - på måndag fm planerar jag att flytta hem Hamingja och Ella till Mariebäck igen för att sedan börja skritta igång henne. Så får vi se hur det utvecklar sig... Eva ska följa med för att flytta hästarna, så får vi en mysig "hästdag" samtidigt!!! I o m Láras hastiga och helt oväntade sorti från jordelivet så har ju efterfrågan på medryttare rasat mer än det brittiska pundet efter Brexit-omröstningen... Men som tur är kan vi ju ha lite gemensamt "hästpyssel" i alla fall!

Jag ber om ursäkt!!!

Borta bra - hemma Hamingjahäst!!!

Alltså, nu känner jag att jag måste be om ursäkt för att jag varit så oerhört dålig med att uppdatera här på bloggen...!!! Visserligen har Hamingja haft extralångt sommarlov för att i kombination med medicinering, Back on track-skydd på vänster has samt massage av "de mest prioriterade" musklerna på bakdelens vänstra sida förhoppningsvis få hennes problem att "läka ut". Så det är ju läääänge sedan det funnits någon ridning att uppdatera om... 

Men ovanstående bild - som jag fotade när vi kommit hem efter en veckas besök "hemma" i Umeå där vi träffat mina föräldrar och syskon samt Johans Umeåboende bror med familj - är definitivt värd en blogguppdatering! När jag tidigare delade den på Facebook var det t o m någon som utgick ifrån att det var Johan som fotat med sin proffsutrustning - vilket jag förståss tar som en STOR komplimang till mig själv och mobilkameran!!! KAN man verkligen misslyckas med denna fantastiskt vackra häst som motiv, undrar kanske någon... Jo, det har faktiskt hänt vid något tillfälle...!!!

Detta blogginlägg skrivs söndagen den 7:e augusti - när det är precis en vecka kvar av min semester. Men jag "fuskar" genom att lägga ut det i bloggen med dateringen 3:e augusti eftersom det var då bilden fotades.