Vilken chock att en kär vän kan ryckas bort så oerhört snabbt...

Oj, vad oerhört tungt det är att skriva detta blogginlägg... I eftermiddag tändes ännu en stjärna på hästhimlen när min fina, fina lycko-Lára fick galoppera vidare till de evigt gröna ängarna... Allt har gått så fort och jag är som i chock... I fredags eftermiddag fick hon lite tungt att andas och blev snorig,  kontakt med Agrias telefonveterinär gav den troliga prognosen bronkit p g a reaktion på pollen och om hon inte blev sämre skulle vi avvakta till måndag morgon med att kontakta veterinär. Lördag och söndag var läget ganska oförändrat och när jag på måndag morgon fick kontakt med kliniken i Boden och löfte om att komma dit med henne kl 16.15 samma dag kändes allt ganska tryggt. 

Strax efteråt fick jag ett sms från Sylvia som berättade att Lára hade slutat äta, fått 39 graders feber och var vitskummig i näsborrarna... Och när jag ringde upp hade hon varit i kontakt med kliniken som tyckte att vi inte skulle vänta till klinikbesöket på eftermiddagen utan skulle ringa ut distriktsveterinären på en gång. 

När jourhavande kom till Mariebäck hade febern gått upp ytterligare. Bedömningen blev att det var en luftvägsinfektion som troligen orsakat svullnad i luftvägarna och därav den ansträngda andningen. Lára fick antibiotika och smärtstillande/febernedsättande - piggnade på sig lite och började åter äta. 

Snart kom dock nästa bakslag -  det började komma ut mat genom näsborrarna på henne... Distriktsveterinären trodde inte på foderstrupsförstoppning utan att det måste vara något annat. Hon konsulterade en hästexpert inom deras organisation att penicillinet förhoppningsvis skulle minska den förmodade svullnaden i luftvägarna. Men att jag nästa morgon kontakta kliniken igen och boka tid för en endoskopi för att förhoppningsvis kunna utröna vad som orsakade den ansträngda andningen och att maten kom fel väg. 

Som tur var lät sig Sylvia inte lugna med detta - med sin oerhört långa erfarenhet och goda "hästöga" kände hon att något var väldigt fel... En ny kontakt med kliniken gav också beskedet: "Kom hit med hästen GENAST!!!" Deras bedömning var att allt tydde på foderstrupsförstoppning och då var det bråttom att få bort den mat som troligen proppat igen strupen. På kliniken kom sedan chockbeskedet: endoskopin visade att stackars Lára hade en stor tumör som i princip proppade igen hela luftstrupen.  Endast med yttersta möda kunde hon ännu pressa lite luft förbi. Tumören måste vara oerhört snabbväxande och klinikveterinären konstaterade att Lára inte skulle överleva kvällen... hon höll i princip på att kvävas framför ögonen på oss... 

Det fanns bara en sak att göra - att förkorta Láras lidande... Så min fina, fina gumma fick somna in... Hela dagen hade jag kastats mellan hopp och förtvivlan - och så detta hemska avslut... Men när det var över och jag satt kvar en stund hos Lára kunde jag konstatera att hon låg med spetsade öron och jag tog det som ett tecken på att hon nu hade det bra och inte behövde plågas längre. Min fina, fina tjej som i hela sitt liv spridit sådan glädje till alla som haft förmånen att rida henne - och som var så tapper ända till slutet... Hon hjälpte mig genom sorgen efter min Feykir och nu lämnar hon ett sådant ENORMT tomrum efter sig... TUR att jag har min fina Hamingja kvar ändå!!!

"I nöden prövas vännen" heter det ju och det kan jag verkligen skriva under på! Utan Sylvia och Carro vet jag inte hur jag hade tagit mig igenom denna hemska dag... Och alla tröstande ord från vänner och bekanta - samt alla som delat sina fina minnen av Lára värmer verkligen! Klinik-veterinären t ex, som red Lára vid ett par tillfällen för ca 10 år sedan har ända sedan dess kallat henne "sin häst" och varje gång jag träffat henne i något sammanhang nämnt vilken oerhört ridglädje Lára gav. Och detsamma har så många andra också sagt!

För alla oss som älskade henne var detta en oerhörd chock - men för Láras egen del var det egentligen ett förhållandevis bra slut. Visst hade det varit bäst om vi redan på fredag kväll vetat hur allvarligt det var och låtit henne somna in redan då. Men min lilla "arbetsnarkoman" behövde i alla fall aldrig tillbringa lång tid i sjukbox eller sjukhage utan fick vara aktiv och ridas ända till sin sista vecka i livet. Sylvia har flera gånger sagt om Láras ENORMA energi och arbetsglädje att "Det kommer att vara full fart på henne fram till den dag hon faller död ner!" Och så blev det ju nästan...!

Oj, vad du fattas mig underbara häst...!!! Undrar hur länge jag ska vara kvar i detta tillstånd av chock...?! Men jag är SÅ tacksam för de år vi fick tillsammans och alla fantastiska upplevelser du gav!!! Mitt i sorgen är jag glad att det aldrig blev av att jag sålde henne - hon behövde inte flytta utan  fick hon bo kvar i Mariebäck där hon tillbringat nästan hela sitt liv och trivdes så bra! The Queen of Mariebäck styr nu i Trapalanda - och där är det garanterat rejält "drag under galoscherna" fr o m nu! Vila i frid min underbara, finaste vän!!!

Tävlingsdebut med Hamingja!

Idag var det dags för min och Hamingjas (riktiga) tävlingsdebut! (Vi var ju på en träningstävling för några veckor sedan - men den här gången var det tävling på riktigt!) Och min fina tjej var SÅ DUKTIG!!! Lilla fröken var riktigt fokuserad och kommunicerbar hela dagen - det går framåt!!!

Det var en lokal tävling i Midurs regi, med uttagningar och finaler samma dag. Eftersom vi så nyss har fått börja om med samling och böjda spår, efter en lång periods rehab (både p g a skada i korset och en infektion med hög feber) då vi bara red tölt i lång, låg form hade jag anmält oss till den lättaste töltklassen T8. Då rider man valfritt tempo tölt i båda varven.

I uttagningen var det tydligt att vi inte hunnit komma igång tillräckligt med samlingen... Hon är fortfarande ovillig att ta i tillräckligt med sina bakben - det är ju JOBBIGT - så hon gick emot bettet, spände sig och blev passaktig i tölten... och allt detta drog förståss ner poängen. MEN dessa räckte ändå till en plats i eftermiddagens A-final!

När det sedan var dags för finalen var hon ju lite trött och man kunde ha förväntat sig att hon då skulle ha gått emot handen ÄNNU mer... men istället var hon faktiskt med mig på ett HELT annat sätt och kändes riktigt fin! Ett par gånger blev hon visserligen rädd för något på banan och kastade sig iväg, vilket förståss inte är bra för poängen... Men båda gångerna var hon snabbt tillbaka i den trevliga känslan igen - definitivt ett STORT framsteg att hon kunde återfå sitt fokus efter en sådan händelse! Det känns som att vi har betydligt större marginaler än tidigare när ett sådant missöde inte behöver innebära att allt är "kört"!!!

Vi behöll vår femteplats från uttagningen, vann överlägset gjorde Sylvia med lillebror Hector. Båda syskonen fick beröm vid utrustningskontrollen för väldigt fina munnar! Vi använder samma sorts bett (se bilden ovan) och strax innan hade huvuddomaren gjort sig lustig över att det var så många ekipage som red med detta bett... Men när han sedan konstaterade att både Hector och Hamingja var "perfekta i munnen" kunde vi ju kontra med att vi ju använder ett bett som är väldigt snällt och inte kan råka nypa dem i mungiporna!

För min del - som varit riktigt risig i kroppen hela veckan - kändes det alldeles tillräckligt att bara rida en klass idag. Särskilt som det var både uttagning och final samma dag så jag red ju ändå två starter. I morgon är det en ny tävling - då Midur anordnar SM-kval med enbart uttagningar. Som motvikt till dagens start i den lättaste klassen ska vi då ge oss på en av de mest krävande: Fyrgång V1. Men eftersom det inte är några finaler blir det istället bara en start för oss.

Anledningen till att jag inte anmält mig till någon lättare fyrgångsgren är att man i V1 rider ensam på banan. Jag är nämligen inte säker på att jag kan kontrollera Hamingja i galoppen om en annan häst kommer ikapp oss bakifrån... Så för att få en så positiv upplevelse som möjligt för oss båda och inte heller riskera att förstöra för andra väljer jag att bortse ifrån sådana "detaljer" som att vi inte hunnit lära oss vare sig arbetstempo tölt eller ökat tölt ännu... Vi får helt enkelt göra vårt bästa och hoppas att vi fixar skritt, trav och galopp på ett bra sätt i alla fall! Så det är bara att ni håller tummarna för oss i morgon!!!

Tar det "chill"...

"Den enes smärta, de andras möjlighet till fri utevistelse..." är ordspråket för dagen. Kroppen har tyvärr havererat rejält... men jag har orkat sitta kycklingvakt i alla fall så de stora har fått vara lösa ute en lång stund! Riktigt så rofyllt som bilden ger intryck av var det dock inte... det pågår nämligen ett vägarbete i korsningen Framlänningsvägen-Stadsövägen (d v s på andra sidan ängen) så ljudvolymen har varit onödigt hög hela dagen.

Fick även besök av en granne som tyckte det var roligt att jag fått tillstånd till höns - och det redan INNAN hon fick se "mini-chicksen" som ju verkligen kan sälja in sig själva!!! Jättekul att de flesta här runt omkring är så positiva!!! Det här var dessutom en granne som jag inte pratat så mycket med tidigare och inte någon av dem som jag sedan förut vet är positiva till höns.

Hade hoppats att jag ändå skulle orka åka ut en sväng och klappa hästarna i alla fall - men det verkar inte så... Vid mitt senaste läkarbesök fick jag träffa en ny läkare, som när hästarna och ridningen kom på tal betonade (precis som mina tidigare läkare har gjort) hur viktigt rörelse är för mitt välmående på sikt och att det därför är jättebra att jag har hästarna! Och i morgon kanske...!

Doktorspromovering!

I december disputerade Johan med sin avhandling om hur livsgnista förlänger livet hos de allra äldsta. Därmed var han inte längre bara läkare utan också (medicine) doktor. Och idag var det dags att få doktorshatten, vid Umeå Universitets promoveringshögtid! Hatten är densamma som hans far fick när han promoverades och frackens slag kommer från Johans farfars frack - inte bara läkaryrket som gått i arv i tre generationer alltså! 

Jättekul att verkligen få "klä upp sig till tänderna" en gång för att fira detta - och ganska långt från de  stalloutfits som normalt förekommer här i bloggen, får man ju säga...!!! 

Jag tror inte alla inser hur oerhört mycket som krävs för att man ska nå ända fram till att bli promoverad... Johan fick t o m gå en videokurs för att kunna fixa mina lösögonfransar!!!

Medan matte varit i Umeå och roat sig hela helgen (universitetets rektor hade dessutom en bjudning fredag kväll) har Hamingja av naturliga skäl haft ledig helg. Jag hoppas hon ägnat den åt att noga begrunda våra framsteg under senaste träningen för Sylvia! Lára har däremot haft turen att inte alls behöva vila! På lördag reds hon av Eva och presterade antagligen nytt personbästa i grenen ökad skritt i uppförsbacke (genom snårskog), samt njöt av ett flertal härliga galopper. Och på söndag var det Josefins tur att glädja lilla arbetsmyran med ett träningspass på ridbanan då hon blev riktigt genomgymnastiserad! Tror faktiskt att vi alla (Hamingja, Lára, Eva, Josefin och jag) skulle beskriva detta som en toppenhelg!

Tränat för Sylvia!

Idag fick jag rida lektion för Sylvia igen - jättekul och jättenyttigt!!! Bilden ovan är dock från senaste Atlikursen - därav att det fortfarande ligger snö på marken. Till skillnad från då hade vi dessutom viktboots idag - för TREDJE gången - vi börjar ju bli riktigt rutinerade Hamingja och jag!!!

Uppvärmingen fick ett lite annorlunda upplägg idag, än vad vi är vana vid. Visserligen började vi som alltid i skrölt med låååång hals, men efter bara en liten stund på volten fick jag övergå till att rida "kringelikrokar" över ridbanan och hela tiden byta riktning för att stämma av att hon var riktigt följsam. Och istället för att flytta ut bakdelen i skritt på volt fick jag på motsvarande sätt byta skänkel som hon skulle gå undan för  - även här för att träna upp följsamheten. 

Efter uppvärmningen fick vi rygga, rida samlad skritt för att sedan "smyga iväg" i arbetstempo tölt. Och när jag lyckades sitta på rumpan, hålla om med skänklarna, hålla armbågarna vid midjan och händerna stilla nere vid manken så blev det faktiskt riktigt, riktigt bra!!! "Precis så där långsamt ska du rida arbetstempot på tävlingen!" sa Sylvia. Jag hade ju kunnat njuta av detta hur länge som helst, men Sylvia såg genast till att "förstöra" för oss genom att be mig vända in och rida skänkelvikning i tölt över diagonalen - och då stökade det till sig direkt... 

Jag skulle flytta undan för vänster skänkel först och det ville Hamingja INTE så först blev det tvärstopp, sedan testade hon att vräka sig i handen och fortsätta rakt fram och när jag tillslut fick henne att gå undan för skänkeln så skickade hon bakdelen före (i skänkelvikning är det framdelen som ska "leda" rörelsen)... Ja, om det finns fler fel man kan göra i en skänkelvikning så gjorde vi säkert dessa också...! Men Sylvia fick sig ju ett gott skratt i alla fall...!

När vi nästa gång vände in på diagonalen skulle jag flytta henne undan högerskänkeln istället och där var hon inte lika motvillig så det gick bättre. När vi jobbat med detta en stund och skänkelvikningarna för högerskänkeln hade börjat gå bra fick jag övergå till att rida in längs medellinjen för att sedan hela tiden flytta undan för vänster skänkel. Efter att jag dessutom förstärkt hjälperna genom att lägga pisken mot vänsterbogen en gång kom Hamingja plötsligt på att det kanske inte var helt ogenomförbart ändå...! 

Nu fick vi övergå till att träna på ökat tempo. Och där behöver jag - som alltid annars - komma ihåg att hålla om med skänklarna och DRIVA, vinkla fram bäckenet (också framåtdrivande), hålla armbågarna mot midjan och händerna stilla nere vid manken... Men DESSUTOM måste jag hitta en bättre "balans" i mina tygelhjälper. Jag har tyvärr en tendens att bara ha två lägen i tölten: antingen bromsar jag upp henne för mycket eller också släpper jag för mycket på tyglarna så att hon blir lång... Jag måste hitta både läget där jag kan göra förhållningar utan att bli allt för bromsande och sedan göra eftergifterna mindre så att jag ändå behåller viss tygelkontakt. Jag kommer alltså att behöva fortsätta rida lektioner i MINST 20 år till. Vilken TUR - för det är ju så ROLIGT!!!

Efter detta fick vi rygga igen - och idag gjorde Hamingja det med riktigt trevlig längd på halsen! Däremot vill hon inte gärna vinkla in bakbenen under kroppen - utan går helst med dem bakom sig. Tydligen gör storasyster Hremsa på samma sätt... För att komma åt detta fick vi dels rygga långa sträckor och dessutom tipsade Sylvia mig om att tänka att hon hela tiden skulle ta STORA steg bakåt. Ett ytterligare knep var att efter en stund övergå till att växla mellan två steg framåt-två steg bakåt-två steg framåt-två steg bakåt... När jag lyckades göra dessa växlingar snabbt trampade hon under sig bättre.

Från det läget fick jag göra övergång till tölt - och det blev en riktigt trevlig tölt med "mycket bakben"! Från detta fick jag sedan öka drivningen och tempot. "DRIVA, fånga upp, slappna av, DRIVA, fånga upp, slappna av..." påminde Sylvia och när jag tyckte att jag drev som en galning kom det: "Nu måste du börja DRIVA också!!!" Men det gav resultat - och det var alldeles tydligt att Hamingja tyckte det var roligt när hon märkte att hon faktiskt fick springa fort! 

Vi bytte till höger varv och efter mer ryggning skulle jag rida samlad skritt, men Hamingja ville inte riktigt ta drivningen... Tillslut kom jag på att jag kunde peta till med pisken på hennes rumpa en gång - och plötsligt hade jag minst dubbelt så många bakben som alldeles nyss! "Det där skulle du ha gjort för LÄNGE sedan...!!!" konstaterade Sylvia. Nu blev det också en HELT annan bärighet i den långsamma tölten och när vi sedan ökade tempot fick vi till vårt bästa hittills! Efter massor av ytterligare: "DRIV och SITT PÅ RUMPAN!!! DRIV och SITT PÅ RUMPAN!!!" från Sylvia kom det tillslut: "Nu börjar ni faktiskt närma er något som kan kallas ökad tölt!" 

Jag fick vända runt med ytterhjälperna i bibehållet tempo och fortsätta i vänster varv. Där har hon svårare att tölta fort och rollade endel i kurvorna. "Bara SITT, DRIV och håll henne lös i nacken och låt henne rulla på  - det är mycket bättre att hon rollar än att hon blir styv och passtaktig!" sa Sylvia. 

Efter nytt varvbyte fick jag först göra en övergång från ganska snabb tölt med mycket bakben till trav - och det blev en riktigt häftig trav!!! "Tänk framåt, tänk framåt, tänk framåt i traven!" instruerade Sylvia. Från traven gjorde vi en övergång till höger galopp. "SITT på rumpan, DRIV och tänk att du ska LYFTA henne uppåt i varje galoppsprång - armbågarna mot midjan och en rörlig högerhand så att hon inte styvnar i innersidan!" "Nu måste du VERKLIGEN driva!!!" 

Från galoppen skulle vi göra en övergång till ökad tölt - vilket vi misslyckades totalt med... Hamingja gick istället över i trav... När jag växlat över till tölt hade vi tappat all fart vi haft med oss från galoppen men det gick faktiskt riktigt, riktigt bra att få henne att "gasa på" igen! "Nu är ni RIKTIGT duktiga!!! berömde Sylvia. "Och det märks att Hamingja trivs när hon får ta i och springa på ordentligt!!!

När jag styrde in på en volt var det en mycket belåten Hamingja som sträckte ut överlinjen riktigt ordentligt i "avslappningstölt" - och hela hon utstrålade verkligen harmoni efter detta rejäla träningspass! Jag mindes att Atli brukar säga det också: "Hon är konstruerad för att jobba ordentligt, hon BEHÖVER få jobba ordentligt för att må bra både fysiskt och psykiskt!" Och om Hamingja utstrålade harmoni så utstrålade matte eufori! Vilken FANTASTISK häst jag har!!! Tänk när jag någon gång i framtiden DESSUTOM lärt mig rida ordentligt - så BRA det kommer att bli!!!

En Láraspekulant provrider

När jag letade bild till dagens inlägg hittade jag denna - från när Lára och jag red uppvisning i "safttölt" under det första "Hästens dag-evenemanget" som arrangerades vid Havremagasinet i Boden. När vi samlats inför uppvisningen och frågan kom om vem som kunde visa safttölt (man skulle tölta en sträcka fram och tillbaka, med ett glas saft i ena handen) anmälde jag mig genast som frivillig trots att jag aldrig provat tidigare. Men jag visste ju att det inte skulle vara något problem att rida lycko-Lára med bara en hand. Och kontrollmätningen som avslutade uppvisningen visade också att all saft fanns kvar i glaset!

Jo, jag erkänner, jag är lite nostalgisk i kväll... men det är för att det varit en spekulant och provridit Lára idag... Mitt hjärta VILL ju inte sälja någon häst, även om hjärnan är helt på det klara med att jag inte har tid och ork till två. Och Lára vill ju verkligen JOBBA - till skillnad mot många andra hästar är hon inte alls nöjd med att bara gå i hagen. Och det underlättar definitivt när man ser att spekulanten och Lára skulle passa bra ihop - vilket var fallet idag! Hon vill komma och provrida fler gånger och det tycker jag är jättebra - min fina Lára ska vara hos någon som verkligen gillar och känner att hon är RÄTT - annars säljer jag inte!

Hamingja och jag tränade ett kort pass på ridbanan och precis som i söndags hade jag boots på. Jag får erkänna att jag inte hade någon riktigt genomtänkt plan för dagens ridning, mitt mesta fokus var på Lára idag... Men då tog Hamingja saken i egna händer och visade vad vi skulle träna på! I slutet av uppvärmningen i tölt med låååång hals började hon nämligen höja tempot. Och till min glädje gjorde hon detta helt utan att bli spänd - och det tillfället ville jag ju utnyttja!

Alltså ökade jag successivt drivningen och kortade tyglarna - allt medan Hamingja fortsatte att tölta på i ett ganska friskt tempo! Jag har förstås fortfarande mycket kvar att jobba med när det gäller min sits och därmed blev inte heller formen optimal. Men att hon hela tiden behöll den lösgjorda känslan trots tempoökningen kändes som ett härligt framsteg! Att få "rulla på" längs ovalbanan gjorde henne uppenbarligen mycket gott!!!

Eftersom vi har en lektion för Sylvia inbokad i morgon - då vi definitivt kommer att få jobba REJÄLT - tyckte jag att vi kunde nöja oss med dagens prestation! Så Hamingja fick varva ner i tölt resp trav trots att vi bara ridit ca 20 minuter. Och jag får leva kvar i den trevliga känslan från idag och njuta av den!

Vi tjuvtränar på ovalbanan!!!

Som tur var hade vi en "ponnymamma" (Carro) med som kunde föreviga oss!

I eftermiddag åkte vi till Midurs ovalbana på Bodentravet för att "tjuvträna" lite inför tävlingen om knappt två veckor! Hamingja fick sällskap i transporten av storasyster Hremsa, så att Sylvia kunde få med alla tre hästar hon ska tävla. (Hremsa, Hector samt Carros fina Freyr!) Vädrets makter var verkligen med oss idag - strålande sol och bara ljumma vindar! Tidigare i veckan fick jag upp en sådan där Facebookpåminnelse om vad jag gjorde för tre år sedan. Det stod: "Finaldag på Midurs SM-kval! 5 plusgrader är i alla fall varmare än igår - och inget snöblandat regn ännu i alla fall...!" Brrrr - hoppas tävlingsvädret i år blir mer som idag!!!

Det märktes väldigt stor skillnad på Hamingja idag jämfört med vid träningstävlingen - vilket också var hennes första besök på travet detta år. Nu var hon oerhört mycket lugnare när jag lastade ut henne och väl inne i gäststallet stod hon lugnt och avslappnat medan jag gjorde i ordning henne - istället för att spänt trampa runt och gnägga. Och detta höll i sig när vi sedan skrittade bort till banan - trots att vi inte hade sällskap av någon av de andra Mariebäckhästarna. Men så var hon ju så oerhört RUTINERAD nu!!!

Inför träningstävlingen fokuserade jag ju på att avdramatisera vistelsen på ovalbanan och ägnade nästan hela vår uppvärmning till att först promenera runt med henne där och sedan rida. Då låg det fortfarande många snöhögar (de flesta dessutom med livsfarligt grus på) runt banan så det var mycket väl använd tid! Men tyvärr hade vi sedan för lite tid till att på samma sätt avdramatisera vistelsen utanför ovalen - så när jag red ut för att värma upp "på riktigt" så blev hon jättespänd igen.

Denna gång inledde jag därför med att skritta en lång sträcka längs travbanan för att sedan värma upp på volter. Först i skritt då jag kom ihåg Sylvias instruktion att noga stämma av att hon verkligen svarade på en flyttande skänkel genom att korsa bak UTAN att först gå emot handen. Och tack vare detta fick vi samma effekt med oss till tölten! Dagen till ära hade vi föresten hennes nya viktboots på! Sylvia hade ju beordrat boots på till nästa lektion, så jag tyckte det var lika bra att ta tag i saken redan idag.

På ovalen började vi sedan med lite "joggingtölt" då jag försökte fokusera MASSOR på alla komponenterna i min sits - precis som när jag red på ridbanan senast. Efter några varv övergick jag till att successivt försöka höja tempot i tölten - utan att hon blev spänd - och tack vare träningshjälpen vi fått av Sylvia gick det i alla fall hyfsat. Nu var vi rejält varma både Hamingja och jag så vi fick ta en längre skrittpaus innan det var dags för allvaret!

Jag har ju anmält oss till V1 - alltså SM-kvalklass - på söndagens tävling när man nu har möjlighet att göra det trots att man inte uppnått de kvalpoäng som annars krävs. Känns ju ganska galet eftersom vi inte har tränat någon ökad tölt alls... men jag vill ju som sagt än så länge helst rida ensam på banan när det är dags för galopp. Då kan man ju inte fastna i så små "detaljer" som att man inte har någon ökad tölt ännu...! Därför visste jag verkligen inte vad jag skulle vänta mig när vi nu skulle göra vårt första försök att rida ett V1-program...

Det är fri gångartsföljd och jag har valt att hålla mig till ordningen: arbetstempo tölt, trav, skritt, galopp, ökad tölt. Vårt första försök gick ändå efter omständigheterna rätt OK - övergångarna fungerade hyfsat och trav, skritt samt galopp flöt på rätt bra. När vi passerade Sylvia och Hector i det som skulle förställa ökad tölt ropade jag till henne att jag var tacksam att de skrittade för tillfället, så såg vårt tempo i alla fall liiiiiite högre ut... "Jaha, du rider arbetstempo tölt nu?!" retades Sylvia!

När Hamingja och jag flåsat färdigt - vilket tog en bra stund - gjorde vi ett nytt försök att rida samma program. Nu flöt det på betydligt bättre - t o m i ökade tölten! Dels klarade jag att göra övergången från galopp till ökad tölt med (nästan) bibehållen fart och dessutom klarade vi att hålla ett högre tempo hela varvet. Men hon blev lite spänd och hög i formen, så efteråt tipsade Sylvia om att jag skulle passa på att  "böja loss" i det ökade tempot nu när jag kunde göra mer sådant än vad man kan på tävlingen, för att hon skulle slappna av bättre och därmed bli renare i takten.

Att rida ett helt V1-program till kändes dock väl ansträngande - i alla fall för mig - så jag valde att bara ta slutet: ett halvt varv galopp och sedan hela varvet ökad tölt. Det skadade verkligen inte att få träna övergången en gång till - ännu en gång "tuffade hon på" i ett ganska bra tempo och med mer böjning blev också takten bättre!

"After work" i stohagen!

Nu var jag jättenöjd med vår insats för dagen, så vi skrittade tillbaka till stallarna där jag passade på att ge Hamingja det första stora "vårbadet"! När även Hremsa var avduschad lastade jag de två fina systrarna och styrde hem till Mariebäck igen. Där såg de förståss genast till att de obehagliga "rena områdena" de råkat få i pälsen blev återställda!

Det var föresten ganska många Miduriter som passade på att träna på banan i eftermiddag - KUL!!!

Lára guidar Josefin i Mariebäcksskogarna

Idag har Lára visat runt Josefin i Mariebäckskogarna!

...och en mer entusiastisk guide kunde ju inte Josefin få! Hamingja och jag har däremot haft vilodag - inför morgondagen då jag planerar att åka till ovalbanan i Boden för att "tjuvträna" inför tävlingen. 

Fredagsmys i stallet med Eva och finaste hästarna!!!

Idag var det så lyckat att Eva och jag slutade jobbet nästan samtidigt - vilket är YTTERST ovanligt i o m att hon jobbar skift - och vi kunde därför få sällskap ut till Mariebäck! Visserligen blev det inte någon gemensam ridtur, för jag och Hamingja behövde repetera övningarna från Sylvialektionen medan Eva efter alla år i öknen prioriterade skogens grönska framför ridbanans grus. Men vi hann ju umgås både före och efter ridningen ändå!

Hela min och Hamingjas tävlingssäsong kommer ju att gå av stapeln redan om två veckor - det är verkligen alldeles för snart...!!! Särskilt som jag kommer att vara bortrest nästa fredag-söndag och därmed tappar tre riddagar jämfört med en normal vecka... Alltså gäller det att ta vara på den lilla tid vi har till vårt förfogande!

Jag hade egentligen hoppats få rida lektion för Sylvia igen redan idag, men det blev inte så. Och egentligen var det nog lika bra - för det var VÄLDIGT nyttigt att repetera övningarna från lektionen och själv försöka lista ut varför det inte gick lika bra som när Sylvia talade om för mig hur jag skulle göra...!

Man brukar ju säga att man behöver hjälp av en instruktör för att förbättra sin sits (i alla fall när man inte har någon spegel att titta i). Och det ligger mycket i det eftersom man blir så van vid att sitta som man brukar att man inte känner om det är fel. Förr hade jag t ex jättestora problem med att jag alltid hamnade snett till höger i sadeln (det är inte helt borta, men har blivit bättre). Själv tyckte jag att det kändes som att jag satt helt rakt. Men när jag fick hjälp av instruktören att verkligen sitta rakt över hästen kändes det som om jag skulle ramla ner på hästens vänstra sida...

Idag visade det sig dock att jag faktiskt kunde göra väldigt mycket åt min sits på egen hand! Under lektionen för Sylvia blev det nämligen så oerhört tydligt att om jag "bara" kom ihåg att hålla om Hamingja ordentligt med skänklarna, vinkla fram bäckenet tillräckligt, låta armbågarna ha kontakt med min midja samt lät händerna hålla ett lätt stöd mot Hamingjas manke (så att de därmed blev stilla) så töltade hon riktigt, riktigt trevligt med bärighet och lång överlinje!

När jag idag lyckades få till alla dessa delar så kom den trevliga tölten tillbaka. Så snart hon "tappade bakdelen" och körde upp nacken gick jag därför igenom "checklistan": skänklarna - hålla om, bäckenet - vinkla framåt, armbågarna - mot midjan, händerna - stilla mot manken. Och så snart jag åtgärdat detta blev tölten åter trevlig! På detta sätt kan man säga att Hamingja påminde mig - igen och igen och igen - om att återgå till en bättre sits!

En MYCKET trevlig bieffekt av att jag satt mycket bättre i sadeln var också att jag orkade "sitta emot" när hon försökte dra mig ur sadeln och springa bort från arbetet! Det kom ett par sådana försök under lektionen i förrgår och ett par idag - men när det inte längre fungerade gjorde hon inte fler försök!

Precis som i förrgår red vi mest lite snabbare tölt idag - för att avdramatisera det och "få in flytet". Men lite tempoväxlingar blev det också så att jag fick träna på att göra nedtagningarna med överskänklarna och ökningarna med underskänklarna. Hamingja lyssnar verkligen jättebra på detta! Lite ryggningar hann vi med också - då jag försökte få en lika låååååååång hals som på lektionen.

Efter detta fick Hamingja njuta en lång stund av sitt favorit "framtstupa sidoläge" i tölt i båda varven för att verkligen varva ner ordentligt i både kropp och själ. Hon var så trött att jag kunde släppa tyglarna helt - det fanns inte en antydan till att hon skulle försöka öka tempot igen! Själv hade jag ridit mig rejält anfådd, så jag tyckte också det var en skön nedvarvning!

En halvtimma senare dök Eva och Lára upp efter sin tur i skogen. De hade lyckats tillbringa nästan hela ridturen "off road" och såg lika nöjda ut båda två! Jag har kunnat konstatera att Láras kondition inte är riktigt lika bra nu som den alltid brukat vara... så det känns extra bra att Eva är tillbaka i Sverige och kan ta tag i den saken! 

Tränat Hamingja för Sylvia - och Eva har ridit Lára!

En supernöjd duo skrittade ut för nya äventyr när jag åkte hem från stallet i kväll! Det här ser ut att bli en bra vecka för Lára!!!

Innan dess hade Hamingja och jag ridit lektion. I o m att jag nu ridit "på eget bevåg" en dryg vecka sedan Atlikursen var det förstås hög tid att någon (=Sylvia) styrde upp det hela! Under kursen fick jag  ju ÄNTLIGEN börja samla henne igen, efter den långa konvalescensen och sedan har vi förstås tränat på detta, vilket förutom samlad skritt inneburit samlad tölt i lågt tempo. Men nu var det dags att öka tempot!

Redan igår gjorde jag några försök att rida tölt i ett lite högre tempo, men Hamingja blev väldigt spänd och det var alldeles tydligt att vi behövde hjälp med detta! Vi har ju nästan bara ridit långsam tölt hon och jag - även innan konvalescensen - så det är ju inte så konstigt att hon tyckte det kändes ovant. Så det var verkligen perfekt att få hjälp att ta tag i detta!

Uppvärmningen inleddes i Hamingjas (och Hremsas) paradgren "avslappnad grisepass med nosen i backen". Sedan fick vi jobba i skritt på volt med att då och då flytta undan ett par steg för innerskänkeln. Och självklart hade Sylvia en tanke bakom detta, precis som allt annat! "Jag såg igår att Hamingja gärna blir spänd, kör upp nacken och går emot bettet när du lägger till skänkeln i tölten - och det är ju precis tvärt emot den reaktion vi vill ha... Därför är det JÄTTEVIKTIGT att du först stämmer av ordentligt redan i skritten att du får rätt reaktion där, om du sedan ska få det att fungera även i tölt!"

Efter detta var det dags att börja rida tölt "på riktigt". Men jag skulle INTE förbereda tölten genom samlad skritt på samma sätt som vi tränat sedan Atlikursen. "Vi behöver avdramatisera det högre tempot för henne!" konstaterade Sylvia. Därför skulle vi fortsätta på volten där jag bara samlade henne lite lätt m h a sätet innan vi gjorde övergång till tölt där jag nu skulle rida fram i ett friskare tempo.

Det märktes VÄLDIGT tydligt att Hamingja förväntat sig motsatsen, för min superpigga häst hade verkligen "handbromsen i" och jag fick  driva ORDENTLIGT i början för att hon successivt skulle öka tempot. Och det kändes VÄLDIGT ovant att höra instruktören hela tiden ropa: "Fortare! Ni kan rida fortare!" Det känns ju väldigt mycket mer bekant med "Nu går det lite för fort...!!!"

Sylvia var dessutom på mig som en igel om min sits - vilket DEFINITIVT behövs!!! "Vinkla bäckenet och SITT på rumpan!!!" "Håll om med skänklarna och DRIV!!!" "Böjda armbågar, stilla och låg hand - stöd den mot hennes hals och bara ställ minimalt höger-vänster  för att sedan mjukna - UTAN att räta ut armarna!!!" (Jag har uppenbarligen lagt mig till ovanan att räta ut armarna när jag ska ge eftergift och då får hon för långa tyglar...) Jag behöver verkligen bli påmind om sitsen HELA TIDEN!

Efter MYCKET arbete på volten i båda varven fick jag rida ut längs spåret - men fortsätta på samma sätt. Nu hade Hamingja börjat få upp tempot, men gjorde ibland försök att "dra mig ur sadeln" för att inte behöva ta i lika mycket med sina bakben. Vi fick en välförtjänt skrittpaus och jag tror vi båda var lika trötta! Hamingja tog genast chansen att få sträckte ut halsen maximalt - sitt favoritläge! "Hon släpar nästan nosen i backen!" skrattade Sylvia.

När pausen var slut visade det sig än en gång att Sylvia "tjuvkikat" endel på oss igår. För när vi nu skulle börja med att rygga påpekade hon: "Jag såg igår att Hamingja ryggade med alldeles för kort hals - jag vill se LÅÅÅNG hals även i detta läge!" Så vi fick rygga och rygga och rygga... När vi emellanåt fick rida fram i skritt var det också korta steg - Hamingja gick verkligen och väntade på den där samlingen...

Men successivt började hon länga halsen och tillslut var t o m Sylvia nöjd - och då kom även steglängden i den efterföljande skritten! Jag fick sedan samla skritten m h a sätet och Sylvia påminde mig om att vinkla fram bäckenet ordentligt "Tänk att bäckenet ska skjuta upp hästen framför dig!" Först fick vi tölta långsamt där mina överskänklar skulle bromsa upp henne. När det sedan var dags att öka tempot i tölten skulle jag slappna av lite i överskänklarna och istället hålla om mer med underskänklarna. Samt hålla händerna stilla nere vid manken och inte låta armarna bli raka.

Vi fick först rida i det högre tempot på stor volt för att sedan, när rida över diagonalen, SITTA PÅ RUMPAN/HÅLLA VINKELN I BÄCKENET och DRIVA fram i ett högre tempo för att sedan rida in på en volt i det andra varvet och ta ner tempot m h a RUMPAN och överskänklarna. När hon åter slappnade av på volten fick vi öka tempot på ny diagonal o s v.

Efter ny skrittpaus skulle jag åter förbereda tölt genom att samla i skritten - och plötsligt hände verkligen något! Det kändes verkligen hur Hamingja kom in under sig med bakbenen och bogarna lyftes upp framför mig. "Vet du vad som hände nu? undrade Sylvia "Du hamnade ÄNTLIGEN i lodrät sits!!!" Och jag konstaterade - än en gång - att det är synd att man inte kan göra rätt lite oftare...!!!

Otroligt nog lyckades jag faktiskt behålla den lodräta sitsen i två hela varv! Men då hade jag inte tid att göra annat än BARA tänka på sitsen - knappt ens andas...! Detta i kombination med att Hamingja började vara trött var inte en helt lyckad kombination... "Nu rider du samlad grisepass...!" påpekade Sylvia och uppmanade mig att öka drivningen ÄNNU mer för att rensa upp i takten.

Jag fick sedan uppleva flera korta sekvenser med trevlig tölt och det märktes oerhört tydligt att ju bättre jag "fick till" min sits desto lättare blev det att hantera Hamingjas försök att "dra mig ur sadeln" för att inte behöva ta i så mycket med sina bakben. Så det blev en hel del rejält arbete inte bara för matte utan även för lilla fröken. Och när hon tillslut fick avrunda med att sträcka ut i sitt efterlängtade favoritläge "grisepass med nosen i backen" var hon SÅ nöjd att man nästan hörde henne sucka "ÄNTLIGEN!!!!" Även matte var förståss supernöjd - men frågade genast Sylvia om hur snart vi kan ta nästa ridlektion. Och det verkade som att det inte behöver dröja så många dagar...!

Vi tränar - och får se facit!

Idag blev det åter ett träningspass på ridbanan för Hamingja och mig - och den här gången hade vi tillgång till facit eftersom Sylvia och Hremsa red samtidigt! Redan på väg till stallet hade jag tänkt att jag verkligen skulle behöva rida lektion snart - för det är bara drygt 1,5 vecka till den helg då vi ska "riva av" hela vår tävlingssäsong denna vår: med lokaltävling på lördag och Midurs SM-kval på söndagen. 

Den enda tölt vi tränat "på riktigt" efter Hamingjas långa konvalescens är ju korta sekvenser i långsamt tempo efter igångsättning från samlad skritt. Men på söndagens tävling ska vi rida V1 (alltså A-klass) där det BÅDE ingår arbetstempo tölt OCH ökad tölt, förutom skritt, trav och galopp. 

Man kan ju inte med bästa vilja i världen påstå att vi egentligen är redo för detta - men eftersom man får rida A-klass utan att ha kvalat väljer jag ändå att göra det för att få rida ensamma på banan. Hamingjas racergalopp på träningstävlingen (trots att vi då red ensamma ensamma) indikerade ganska tydligt att vi inte är riktigt mogna att "hantera" fler ekipage på banan när vi galopperar. 

Ja, vi har ju verkligen ingen brist på saker att träna på - Hamingja och jag! Därför blev jag jätteglad när det visade sig att jag kan få rida lektion för Sylvia redan imorgon! 

Lára och Hamingja skor sig på mattes bekostnad

Idag fick både Lára och Hamingja byta till sommarskor! Hovslagaren behövde dock få sko dem mitt på dagen, när jag var på jobbet... men bussiga Sylvia assisterade honom!

Innan dess hade Lára varit ute på en härlig 1,5 timmestur med Malin M som gjorde en tillfällig comeback på Láras rygg. Malin fyllde år här om dagen och Lára ville förståss ge henne det allra finaste hon kunde tänka sig: en ridtur! I underbart vårväder hade de ridit till "världens ände" och sedan fortsatt en lång bit längs vägen in i byn - och jag tror att båda var lika nöjda efteråt!

För Hamingja och mig var det däremot vilodag - men imorgon är det dags igen!

Grov ridning...

Blev så förtjust i den här bilden på Hamingja att jag kör favorit i repris!

Endel favorit i repris blev det i dagens ridning också! Den mest överraskande var definitivt när vi red ut från gården och Hamingja ABSOUT ville gå ut i vattnet där vi tränade på hemvägen igår! Lilla fröken me vattenfobi ville plötsligt blöta fötterna FRIVILLIGT!!! Den enda logiska förklaring jag kan tänka mig är att hon fick så OERHÖRT mycket beröm när hon tillslut vågade gå i vattnet igår!

Nästa favorit i repris kom när vi töltat en bit läns vägen mot Avan och kom till den första uppförsbacken. Precis som igår gjorde vi en MKT fin fattning av höger galopp från halt och red en mkt trevlig galopp uppför backen. 

Väl uppe på krönet ville Hamingja fortsätta att göra som igår och svänga in på skogsvägen till höger. Men nu var matte plötsligt "wild and crazy" och valde sandvägen in till vänster istället. Eftersom jag inte ridit den på många månader avstod jag galoppen och lät henne trava istället. För det är lite lättare att hinna med när "hastigt uppdykande snöhögar" och liknande plötsligt visar sig direkt efter en kurva...!

Vi fortsatte bort till det llla sandtaget där det var en sjö hela den regniga sommaren förra året och där vi ägnade oss mycket åt vattenträning. Det  krävdes lite övertalning för att hon skulle vara villig att än en gång bli blöt om fötterna. Men när hon väl kommit över den tröskeln gick det mycket bra. Det var säkert en kombination av det fasta, fina underlaget samt minnet av allt "plaskande" här förra sommaren som hjälpte till!

Tillbaka ute på bilvägen töltade vi vidare bort mot Avan. Efter en stund hände så något mycket upprörande: Hamingjas matte gjorde sig skyldig till grov ridning... När vi skulle rida samlad skritt SMACKADE hon en gång - vilket naturligtvis höll på att skrämma livet ur stackars Hamingja...!!! Och inte nog med det, väl medveten om att det inte fanns någon som såg UPPREPADE människan dessutom tilltaget flera gånger till... tala om utstuderat...!!! :-O

Definitivt ett fall av grov ridning... och det var nog bara Hamingjas oerhört stora mod som gjorde att hon trots allt överlevde denna respektlösa behandling utan några större men - i alla fall vad vi sett hittills... Med sin enastående självbehärskning lyckades om t o m prestera lite samlad tölt efter detta - "when the going get´s tuff, the tuff get´s going!!!"

Efter ännu en jättefin galoppfattning från halt, med efterföljande jättefin galopp (denna gång vänster) uppför backen till jägarnas grillplats fick den hårt prövade Hamingja i alla fall en välförtjänt skrittpaus längs skogsvägen upp på kalhygget och tillbaka ner igen. Sedan blev det mer tölt på hemvägen innan den luttrade hästen fick sträcka ut och varva ner, först i tölt och sedan i trav. 

Jag hade haft en vision om att rida Lára också idag - för hon har bara blivit riden två gånger denna vecka... Men jag har haft ännu större problem med "orken" än vanligt den senaste tiden och var än en gång tvungen att inse att ridning av en häst är fullt tillräckligt för mig... Att Lára låg och sov i solen när Hamingja och jag skrittade in på gården igen (t o m huvudet var utsträckt på marken) lättade i alla fall mitt dåliga samvete något - det är värre när hon står vid grinden och väntar ivrigt...

ÄNTLIGEN!!!

Efter fem långa månader "längs bilvägen" kunde vi idag rida ut i skogen igen för första gången - så HÄRLIGT!!! Efter den senaste tidens intensiva träning av samling (f f a från marken) kändes det jättebra att kunna låta Hamingja "stretcha sig själv" med lite terrängridning! 

Vi red bilvägen mot Avan och hann värma upp i tölt med lång hals samt göra en riktigt fin fattning av höger galopp i första lilla backen. För att sedan uppe på backkrönet, mitt emot infarten till sandvägen, istället ta höger och rida upp i skogen. Hamingja verkade uppskatta omväxlingen lika mycket som jag!

Medan vi följde skogsvägen som går parallellt med bilvägen, tillbaka mot stallet, skrittade vi till största delen - men några travsträckor blev det också. Jag brukar ju tycka att Hamingja många gånger är fånig när hon reagerar oerhört häftigt på saker som faktiskt inte alls är farliga. Men när det dök upp en joggare ute i den blöta terrängen, när vi närmade oss kalhygget, blev nog jag minst lika överraskad som hon...! "Didn´t see that coming... at all!!!" 

Framme vid kalhygget valde jag att rida ner genom terrängen redan innan "grannhuset" (de enda grannar Sylvia och Janne har inom flera kilometers omkrets). Visserligen fortsätter skogsvägen över hygget och ner till bilvägen en bit längre fram. Men den delen brukar vara väldigt blöt även sent på sommaren, så det kändes inte som det bästa valet redan nu... Även om "allt blött" är MKT bra träning för Hamingja så trampar man ju sönder marken så mycket...

Istället kryssade vi oss alltså fram i den snåriga terrängen (antagligen har det en gång varit en äng men som sedan länge helt växt igen med mycket tät och snårig växtlighet) och tog oss ner till bilvägen. Följde sedan dikeskanten till dess vi kom till den lilla infarten vid kallkällan (en infart som antagligen byggdes för att man skulle kunna köra in på den nu igenväxta ängen - gissar jag.) Nu fick den istället rädda Hamingja från att behöva gå ner i det leriga diket. (Eller mer troligt: rädda matte från att behöva uppleva när Hamingja gjorde ett JÄTTEHOPP över det djupa, otäcka diket!) 

När vi en stund senare åter lämnat bilvägen och red upp mot gården stannade vi till där vägen nyligen var helt översvämmad av smältvatten. Det är fortfarande ett ganska stort område vid sidan av vägen som ligger under vatten - men bara 1/2-1 dm djupt och med bra underlag. Alltså ett perfekt ställe att träna Hamingja på att gå i vatten tyckte jag! Vi var väl inte helt eniga där till att börja med... men efter lite övertalning vågade lilla fröken först korsa "floden" några gånger och sedan t o m stanna ute i vattnet!

Tillbaka i stallet var Hamingja sedan YTTERST nära att dö svältdöden - innan matte i sista sekunden lyckades servera hennes kraftfoder... Tyvärr var det inte heller första gången detta hände... vi får verkligen hoppas att hennes matte skärper till sig REJÄLT så att detta inte upprepas. Självklart ska ju maten serveras samma sekund som hästen går in i boxen - om inte förr!!!

Det finns hästskötare... och så finns det HÄSTSKÖTARE!!!

Eva och Josefin i all ära...men idag var Láras favorithästskötare Julia på plats!

Lára ser så nöjd ut att jag tror hon tänker: "Jag har en mycket enkel smak: nöjer mig med det allra bästa!" Själv var jag på jobbet när jag fick denna bild sänd till mig - och det kändes förstås bra att t o m få bildbevis på att Lára var i så goda händer! Och snacka om att tjejen är "stylish" när hon t o m ser till att borsten matchar "dagens outfit" - där tror jag t o m att Carro ligger i lä! 

Efter denna behandling som verkligen var värdig en drottning tog Josefin hand om ridningen. Och hon gav som vanligt Lára betyget: med beröm godkänt! "Inget i handen... jag kunde rida med bara säte och stöd på ytter!" Det låter PRECIS som Lára!!!

Själv kom jag ut till stallet först vid 16.30 och då var det fortfarande 18 grader i skuggan! Helt otroligt när det bara är i början av maj!!! Hamingja fortsätter att få mattes hjärta att smälta genom att glatt komma när jag ropar på henne - och detta TROTS att hon behövde gå där det var blött och lerigt...!!! Lilla fröken gillar ju annars verkligen INTE att bli blöt och lerig om fötterna...

Som belöning för detta fick hon inte bara en karamell utan blev även befriad från ytterligare en REJÄL omgång vinterpäls. Men nu kan den väl ta slut snart...???!!! Efter detta blev det ett nytt träningspass på ridbanan där vi än en gång repeterade övningarna från kursen för Atli. I det stora hela tycker jag det går riktigt bra med träningen från marken - trots att det är nytt för oss båda! Men självklart finns det en STOR förbättringspotential!!!

När jag jobbade henne från marken i höger varv i förrgår hade jag problem med att hon flera gånger kastade ut innerbogen och helt enkelt försökte springa iväg från mig. Men idag var hon faktiskt inte riktigt lika fräck. Hon gjorde visserligen ett par försök att kasta sig framåt när jag lät pisken nudda henne på korset, men började aldrig springa utan lyssnade när jag ville bromsa upp henne. Ett litet framsteg m a o! Men jag såg både till att vara extra noga med min placering snett framför henne för att på så sätt inverka mer bromsande, samt lät henne också rygga lite extra för att "återinstallera" förhållningarna. 

Träningen fortsatte sedan uppsuttet men då var jag lite försiktig med hur mycket samling jag bad om. Eftersom det var så oerhört varmt för henne i vinterpälsen - hon var redan rejält svettig - ville jag inte kräva för mycket och därmed riskera att provocera fram protester i onödan. Men vid några tillfällen kom hon ändå upp med bogarna lite mer både i skritt och tölt - så att jag påmindes om den häftiga känslan jag fick uppleva under kurshelgen!

Varvade sedan ner grundligt i både tölt och trav, på volter och längs spåret. Atli har ju gång på gång betonat hur viktigt det är att hon får varva ner och slappna av ordentligt både fysiskt och mentalt efter varje tillfälle då jag bett henne om lite extra. Hon har ju lätt att stressa upp sig när man kräver lite mer och det är oerhört viktigt att hon inte har någon sådan stress kvar "i systemet" när träningspasset avslutas för då kommer det att följa med till nästa träningspass och snart har man skapat en ond cirkel...

Men nu jobbar vi alltså på att skapa goda cirklar istället! Till den låååånga listan med allt vi har att jobba på hör (förstås) också mattes skröpliga kropp. Där har de mkt stela höftböjarna varit mest akut - men efter att ha stretchat flera gånger/dag den senaste veckan märktes det faktiskt en liten förbättring redan idag! Och just i detta fall har det varit en fördel att jag inte ridit så många dagar. För de dagar jag rider blir stretchingen till stor del bara att jag återställer det som dagens ridning "ställt till med". Men när jag även stretchar flera gånger de dagarna jag inte rider hinner jag även öka rörligheten lite successivt! Och med något mindre stela höftböjare hamnar jag mer rätt i sadeln och då faller jag inte heller framåt riktigt lika lätt i tölten. En god cirkel alltså - även om jag som vanligt har dåligt tålamod med mig själv och vill att det ska gå så mycket SNABBARE...!!!

En MKT belåten Hamingja rullar sig grundligt efter träningspasset!

En MAGISK känsla!!!

Finhästen!!!

Efter två välförtjänta vilodagar var det så dags att repetera övningarna från helgens kurs. Första gången på egen hand - det är alltid lite spännande - men gick riktigt, riktigt bra!

Lára har ju i alla år skämt bort mig med att alltid komma när jag ropar på henne i hagen (eller oftast innan jag ropat, så snart hon får syn på mig). Hamingja har haft en hel del att leva upp till på det området alltså...! Ett tag kom hon också när jag ropade, men sedan övergick hon till att bara stå och titta på mig hur jag än visslade och ropade... Men den senaste tiden har hon åter börjat komma när jag ropar - och jag blir lika GLAD varje gång!!! För jag tar det som ett tydligt tecken på att det obehag från korset som hon tidigare upplevde vid ridningen nu är borta!

Det var hela 19 grader varmt idag och Hamingja såg verkligen ut att njuta extra mycket när jag "gick loss" på hennes kvarvarande vinterpäls med skrapan - jag kan tänka mig att den kliade en hel del i värmen och då måste det ju ha varit underbart att jag "kliade tillbaka"!!! Något hon däremot INTE uppskattade var när en av träningshästarna som för tillfället stod inne helt ofint sträckte sig ut över boxkanten och nosade henne på rumpan. PANG!!! sa det i boxväggen - när fröken med temperamentet MKT tydligt visade att detta INTE var ok!!!

Eftersom det var repetition av ridkursen som stod på schemat skulle jag rida på ridbanan. Hamingja kändes väldigt avslappnad och fin när vi värmde upp enligt Atlis modell, i skritt, tölt resp trav med lång hals. Sedan var det så dags att ge sig på samlingen från marken! Precis som under helgen började jag i vänster varv, lät henne först rygga några steg för att sedan direkt gå framåt i långsam, samlad skritt. Det är många moment som ska till för att det ska fungera: min position framför henne i kombination med kramningar på tyglarna (följt av eftergifter) ska bromsa upp tempot medan pisken uppe på korset, smackningar samt att jag backar bort från henne ska få henne att röra sig framåt och sammantaget ska hon successivt vinkla in haserna allt mer och därmed bära mer och mer vikt på sina bakben.

Många moment att hålla reda på alltså - för oss båda! Men för varje gång vi tränar på detta blir det lite lättare för mig att hålla reda på allt och hon vet lite mer vad som förväntas av henne och blir inte lika stressad och/eller arg. Sedan är det ju också som Atli påpekade: "I början ska man belöna redan ett försök att göra rätt, men successivt ska man sedan höja ribban för belöningen i takt med att hästen förstår vad det handlar om och dessutom hunnit bli tillräckligt stark för att bära upp sig bättre." Det gäller m a o för mig att kunna "läsa" henne tillräckligt bra för att veta när ribban kan höjas resp inse om jag gått för fort fram...

Hamingja är ju också en mycket ambitiös häst som så GÄRNA vill göra rätt! Och eftersom vi hela helgen berömt henne så snart hon trampat under sig tillräckligt med bakbenen för att kunna "lätta" med framhovarna från marken i små skutt behövde jag snart bara smacka lätt för att hon skulle börja skutta - pisken behövdes inte längre för detta. Hittills hade det verkligen gått över förväntan att "klara oss själva!"

När jag sedan bytte till höger varv blev det dock lite svårare... För nu testade Hamingja om hon verkligen måste lyssna på mina bromsande signaler eller om det inte gick lika bra att helt enkelt springa fort framåt istället?! Som tur var hade jag sett hur Atli hanterat denna reaktion från henne, både på en kurs i höstas då han för första gången testade detta med henne och även alldeles i början av vår första lektion i lördags.

Idag var det dessutom betydligt mer halvhjärtade utbrytningsförsök från hennes sida, särskilt jämfört med i höstas. Och genom att bromsa upp henne effektivare, rygga mer, berömma MASSOR när hon gjorde rätt och bara be om en kortare sträcka samlad skritt innan hon fick sträcka ut och slappna av kunde jag åter få vårt samarbete att fungera. Skönt att jag kunde reda upp det!

Att detta är oerhört effektiv träning för hästen var alldeles uppenbart i o m att hon redan nu var REJÄLT svettig (och det berodde nog inte bara på värmen.) Men det blir ÄNNU mer uppenbart så snart man sätter sig i sadeln - och det känns som om Atli eller Sylvia redan ridit hästen en stund!!! Verkligen en MAGISK känsla!!!

Till min glädje tog vi inte med oss något alls av stressen hon uppvisat en stund tidigare till det uppsuttna arbetet - utan kunde lugnt och fint jobba med ryggningar, samlad skritt och övergångar till tölt!!! Vi gjorde ett antal sådana övergångar i båda varven - vissa blev bättre och andra sämre... Men eftersom hon har så lätt att börja stressa upp sig var mitt huvudfokus att vi skulle kunna göra detta med bibehållet lugn. Så jag red ganska korta sträckor samlad skritt och efterföljande tölt - för att hon inte skulle känna för stor press - och det fungerade riktigt bra!

Men det var verkligen inte bara Hamingja som fick träna på något svårt idag. Efter att ha sett bilderna Johan fotade i söndags vet jag bara än mer tydligt än tidigare hur mycket jag behöver tänka på min sits eftersom jag har en sådan tendens att falla framåt hela tiden i tölten... Redan från uppvärmningen försökte jag därför tänka på att hela tiden lägga vikten ordentligt bakåt (vilket förhoppningsvis innebar att jag satt hyfsat rakt).

Det blev också väldigt tydligt hur stel jag är i mina höftböjare, vilket gör att jag hamnar väldigt långt bak i sadeln... Innan jag satt upp i sadeln igen efter samlingen från marken hade jag ändå stretchat höftböjarna, men detta räckte ju inte på långa vägar... Jag har haft problemet med stelhet i många år nu (hör ihop med min fibromyalgi). Och jag vet av erfarenhet att när det blivit värre än vanligt - som nu - så måste jag stretcha flera gånger per dag under en längre tid för att återfå en hyfsad rörlighet. Så det är bara att skärpa till sig och stretcha - igen och igen och igen...!

Sammanfattningsvis var jag efter dagens träning OERHÖRT nöjd med min fantastiskt fina häst - nöjd med hur jag själv hanterade samlingen från marken men långt ifrån nöjd med min sits. Där har jag verkligen ENORMT mycket att jobba med - och jag är ju som alltid otålig och hade velat se resultat NU! "Gode Gud, ge mig bättre tålamod - men gör det FORT!!!"

Fokus på samling - från marken och uppsuttet

Visst syns det att vi är GRYMT fokuserade - både Hamingja och jag?!!

Ny kursdag och jag skulle åter få rida min fina Hamingja för Atli - YAY!!! Vi värmde upp precis som vanligt och sedan skulle jag åter arbeta henne från marken. Hon var betydligt lugnare idag - har uppenbarligen börjat förstå vad det är som förväntas av henne! Fast i början var hon t o m FÖR lugn och reagerade inte särskilt mycket när pisken nuddade hennes bakdel. Då påpekade Atli att man börjar med den lätta signal man vill att hästen ska lyssna på, men om den inte lyssnar ska man genast ge en betydligt starkare signal - så kommer hästen snart lära sig att reagera redan på den lätta signalen. (Om man istället fortsätter "tjata"den lätta signalen trots att man inte får någon respons lär man istället hästen att den inte behöver lyssna...)

Sedan Atli dessutom hjälpt mig att förstärka signalen blev det en helt annan reaktion från Haminjga, men hon blev fortfarande inte alls lika stressad som igår. Och när vi sedan tog en paus sträckte hon direkt ut halsen och slappnade av! Atli påpekade hur fint hon slappnade av - "nu vet hon vad det handlar om!" Efter ytterligare några intervaller med samling var det dags för mig att sitta upp i sadeln igen - och jag fick samma häftiga känsla som igår: det kändes som om Atli hade ridit henne!

Vi ryggade m h a överskänklarna och sedan fick jag rida en ganska lång sträcka samlad skritt utan övergång till tölt - istället fick jag låta henne slappna av och sträcka ut på längre tyglar en stund. Efter ny intervall samlad skritt fick vi sedan göra övergång till tölt och hon behöll bärigheten riktigt bra i övergången! Inte heller nu kändes hon lika stressad och spänd i tölten som igår!

Efter detta hade hon dock inte riktigt tid att skritta... så Atli uppmanade mig att sidföra till dess att hon lugnade ner sig. Det blev ytterligare några intervaller till med samlad skritt och övergång till tölt - där Atli även påminde mig om att jag nu ska ha ett belastande säte som driver hästen framåt och så att hon kommer upp framför mig. När jag sedan gick in på en volt för att låta henne varva ner sträckte hon direkt ut halsen och började frusta avslappnat!

Inför lektion nr 2 (HJÄLP  - är kursen nästan slut REDAN??!!!) påpekade Atli att jag ska fortsätta träna på samlingen från marken regelbundet. Ju oftare jag gör det desto snabbare kommer hon att bygga upp de muskler som krävs för att kunna gå vidare i samlingen. "I början belönar man redan ett försök att göra rätt. Sedan höjer man kraven successivt." "Det som kan hända längs vägen är det vi såg igår - att hon blir stressad och spänd. Då är det oerhört viktigt med pauserna! Ge henne många pauser och BERÖM - så slappnar hon av igen!"

Sedan sa Atli som han brukar inför kursens sista lektion: "Nu får du rida självständigt, som om det vore i morgon när jag inte är här. Jag kommer bara att rycka in och  hjälpa till ifall det behövs!" Vid det här laget var Hamingja ÄNNU mer avslappnad under uppvärmningen så redan när vi skröltat runt på volt med nosen i backen en liten stund tyckte Atli att jag skulle övergå till att aktivera henne mer genom att flytta ut bakdelen då och då.

Både arbetet från marken och sedan samlingen uppsuttet gick ÄNNU bättre än under förmiddagen så jag blev REJÄLT Hami-hög när lektionen fortsatte! Och nu var dessutom Johan på plats med kameran så att jag kunde få lite bilder som hjälp för minnet! Det mesta flöt faktiskt på riktigt bra trots att jag till största delen red "på egen hand"! Men Atli fick förståss påminna mig om det belastande sätet igen - eller som Sylvia skulle ha uttryckt saken: "SITT PÅ RUMPAN!!!"

Sylvia har räknat ut att Atli varit här och tränat oss under hela 14 års tid! "Alltså borde man kanske kunna det här nu?!" Men med ridning blir det ju bara svårare och svårare ju mer man lär sig... "Still confused - but on a higher level...!" är ett uttryck jag tycker stämmer rätt så bra! Och efter denna toppenhelg är man ju bara än mer inspirerad att träna vidare!!!

Även Lára har haft en toppenhelg! I morse var Eva ute och red henne igen. Så istället för att stå och vänta på att förhoppningsvis bli riden kunde en oerhört belåten Lára tillbringa resten av dagen sovandes i solen! Ja, när hon inte helt skamlöst flirtade med fuxhingsten i hagen bredvid, vill säga...! Hon har flirtat med honom hela helgen - vårkänslorna har uppenbarligen fått henne att helt förtränga hur illa hon tyckte om att ha ett föl...! Hingsten i fråga har samtidigt presterat "all time high" på denna kurs - så nu vill kanske hans matte att Lára följer med dem som trigger när det är dags för tävling!