I o m att det hunnit bli mörkt innan jag kom till stallet efter jobbet blev vår första lektion på ridbanan - för att Sylvia verkligen skulle ha koll på oss! Fast det började med att hon red Hamingja en liten stund och berättade hur hon jobbat med henne. T ex att hon behöver få jobba hela tiden - för då är hon lugnast. Direkt Sylvia suttit upp började hon därför flytta undan för skänkeln och höll dessutom hela tiden pisken mot Hamis bakdel. "Hon måste lära sig att jobba med bakdelen - HELA TIDEN!!!"
Hamingjas första reaktion var fortfarande att kasta sig lite när hon kände pisken nudda henne - men sedan lugnade hon sig ganska snart. Men det behövs alltså fortfarande en hel del "miljöträning" för att få henne att acceptera pisken. Sylvia förklarade också att Hami fortfarande vill "släppa vänstertygeln" och istället "hänga sig fast" i högersidan och då måste man vara JÄTTESNABB i handen för att "plocka loss" henne och sedan lika JÄTTESNABB att belöna med lös tygel.
Hon red samlad skritt och visade hur hon även där tränat på att Hamingja inte ska vräka sig iväg framåt när hon tycker det blir för jobbigt utan lyssna på förhållningarna. "Och hela tiden MASSOR av drivning - och ifall hon försöker vräka sig iväg är det ÄNNU MER drivning som gäller, till dess hon börjar lyssna på förhållningarna igen!!!" De gjorde övergång till samlad tölt och red även lite tempoväxlingar - och jag bara njöt av att se min FINA häst!!!
Sedan var det dags för mig att ta över ridningen. Fast först fick vi sadla om. "Jag har fått sadla om många gånger varje ridpass den senaste tiden, sedan hon började växa och blev högre bak!" sa Sylvia. När jag suttit upp berättade Sylvia lite om "smackningsträningen" som gått ut på att Hamingja inte ska få panik bara för att hon hör en smackning. "Börja smacka redan när du gör i ordning henne - så att det avdramatiseras!" var hennes råd. "Och när jag suttit upp brukar vi stå stilla en stund medan jag smackar, innan hon får en godis så att hon verkligen slappnar av!"
När det så var dag för mig att börja rida var det två saker som genast blev MKT tydliga. Dels att Sylvia hunnit "dra igång" Hamingjas turbo ganska rejält redan. Och dels att Hamingja var fullt medveten om att det nu var matte hon hade på ryggen och därmed borde det finnas goda möjligheter att komma undan arbetet... Hon har ju fostrat mig så väl så det är ju bara att vräka sig iväg framåt och dra mig ur sadeln så släpper "trycket" i drivningen och hon behöver inte längre anstränga sig så mycket...
Men vad Hamingja inte räknat med var att Sylvia stod kvar på ridbanan och kunde coacha mig. I början lyckades Hamingja dock ganska bra i sina föresatser... Men Sylvia påminde mig hela tiden om att luta mig bakåt och om den viktiga DRIVNINGEN samt uppmuntrade mig att jag verkligen skulle fortsätta driva trots att allt till att börja med bara blev värre och värre... Och successivt kom det korta glimtar där Hami faktiskt lyssnade på mig.
Och sedan kom vi in i en mer positiv spiral: när Hamingja skötte sig bättre hamnade jag mer rätt i sadeln och kunde då också bättre parera när det kom ett nytt "utfall". Det var som att jag blev allt mer "tung i rumpan" så att det blev svårare och svårare för Hamingja att dra mig ur sadeln. Och tack vare Sylvias påminnelser lyckades jag allt bättre med att göra förhållningar med en rörlig hand när Hami försökte dra iväg. Annars är det ju SÅ lätt att jag "fastnar" och bara försöker hålla emot när hon försöker vräka sig på bettet - men då ger jag ju henne något att ta spjärn emot så att hon bara blir ÄNNU starkare.
Sylvia tipsade också om att jag skulle försöka hålla en riktigt låg hand - för när min hand blev lite högre blev Hamingja mycket, mycket starkare. Så "TUNG" rumpa, MASSOR av drivning samt en rörlig hand - skulle nog vara en riktigt bra sammanfattning av de instruktioner jag fick. (Så lätt det låter i teorin - men så SVÅRT i praktiken...!!!)
Dessutom använda pisken MYCKET för att avdramatisera den. Dels låta den ligga mot hennes bakdel långa stunder och där emellan "peta till" henne ofta. Så snart det gått en liten stund sedan jag senast nuddade henne med pisken blev det en kraftigare reaktion, fast oftast bara en och sedan accepterade hon den. Och när hon någon gång drog iväg lite mer uppmanade Sylvia mig att fortsätta peta till med pisken igen och igen och igen och igen - till dess Hamingja insåg att den inte skulle försvinna trots hennes protester och efter en stund slappnade hon av igen och blev kontaktbar.
I slutet av lektionen hade hon både börjat acceptera in drivning och lyssna på mina förhållningar (ja, inte hela tiden - men i betydligt större utsträckning) och allt mitt kämpande belönades med några riktigt, riktigt häftiga sekvenser av tölt där hon verkligen bar upp sig bakifrån, kom upp med bogarna och vi dansade fram!!! SÅ HÄFTIGT!!! Den känslan är värd hur mycket "blod, svett och tårar" som helst!!!
Fast blod och tårar blev det aldrig tal om - men däremot REJÄLT med svett...! När vi kommit in i stallet efter lektionen fick jag använda svetsskrapa och det blev alldeles blött på stallgången där Hamingja stod. Fast det kanske var lika mycket svett som rann från mig - och jag var verkligen HELT slut! Men så grymt Hamingja-hög!!!
Och det kan behövas - för nu planerar vi lektioner varje dag i fyra dagar till (sedan åker Sylvia utomlands). I morgon ska vi rida ut tillsammans och ha lektionen längs vägen. Då får Sylvia förmånen att låna Lára. (Hennes egna hästar har redan gått på vintervila.) På lördag blir det nog ridbanan igen följt av ny "utelektion" på söndag och sedan antagligen ridbanan igen på måndag. PUH! Det är nog bra om jag genast sätter igång att preparera kroppen med ett VARMT bad! Dessutom kommer väl endorfinerna aldrig att hinna gå ner mellan lektionerna utan ligga kvar på en hög nivå vilket också hjälper mig att orka - hoppas jag!!!
.jpg)
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar