Feltänk gav ändå ett trevligt resultat!

Snöig Lára väntade förväntansfullt vid grinden när jag kom till stallet idag!

Efter en uuuunderbart lång natt (precis vad jag behövde efter ovanligt knackig sömn p g a värken denna vecka) såg jag verkligen fram emot en härlig ridtur ute i "julkortslandskapet"! När kylan dessutom tagit paus och termometern bara visade -3 grader tyckte jag det var läge för en längre sväng. (Och som vanligt behövde jag ju aldrig fundera på vad "Lára-ju mer springa desto bättre" skulle tycka om den saken!) 

Bestämde därför att det var hög tid att göra ett första försök med "vinterrundan" - där man rider in vid gamla soptippen och sedan fortsätter genom skogen och över myrmark innan man åter kommer ut på bilvägen borta mot Avan till. Min förhoppning var förståss att alla de blöta partierna skulle ha frusit på nu, samtidigt som det inte är mer snö än att man ganska lätt kunde avgöra hur "springbart" underlaget var. 

Men så här såg delar av vägen ut... (detta är inte ens det värsta partiet) och då var vi inte i närheten av myrmarkerna ännu... Lára och jag gjorde ändå ett tappert försök utifrån devisen "det kan väl bara bli bättre?!" Men lera och vatten i kombination med snö visade sig inte vara någon bra idé... Det bildades rejäla styltor under hennes hovar och vårt försök att bli av med dem genom att galoppera slutade med att hennes fyra hovar plötsligt for åt var sitt håll..

Jag hoppade av och försökte slå ur hovarna, men inblandningen av lera gjorde styltorna extra hårda... och med mina vinterstigbyglar i komposit vågade jag inte heller slå hur hårt som helst... Vände därför och började gå tillbaka ner mot bilvägen, med "Bambi" halkandes efter. Innan vi var nere på bilvägen igen lyckades jag dock hitta en träbit som inte var fastfrusen i marken och med den bankade jag till dess Lára åter hade "lågskor" igen - och därmed också broddar som faktiskt nådde ner till marken! Vid nästa försök att rida denna runda ska jag se till att ha en hovkrats med i fickan!

Min plan hade ju varit att vi skulle undvika bilvägen så långt det var möjligt idag... men planen hade ju dessutom varit en lite längre ridtur och då kunde vi ju inte vända hemåt så här snart! Så åter nere på bilvägen fortsatte vi bort mot Alviksträsk. I början halkade Lára lite - uppenbarligen hade nya styltor börjat bildas i hovarna - men det var inte värre än att lite tölt fick dem att lossna själva efter en stund. Halkandet hade även gjort henne spänd i kroppen - vilket inte var konstigt - men även detta problem gick att lösa, med skrölt resp några galoppintervaller.

I korsningen vid sjön vände vi hemåt igen - och då fick jag uppleva det som gjorde att ridturen trots allt kändes som en stor framgång! Nämligen samlad tölt på en häst som kändes helt mjuk i kroppen, utan minsta mikrogram i handen och som bar sig i en riktigt trevlig form!!! WOW!!! Mindes Atlis ord om att  slappna av och bara "glida med" som belöning till min duktiga häst. Och egentligen hade jag förståss velat fortsätta så hela vägen hem!

Men då var det ju den där lilla detaljen att om man inte försöker höja ribban så kommer man aldrig vidare heller... (Hörde verkligen både Atlis och Sylvias ord om detta inom mig!) Så efter en stund började jag ändå jobba för att samla henne ÄNNU mer, trots att det förståss innebar att den där härliga lösgjordheten försvann... Det var alltså bara att försöka lösgöra igen i denna grad av samling - verkligen inte det lättaste... Men den dag vi fixar det kommer jag ju inte att ångra mig!!!

Det märktes på Lára att detta var riktigt jobbigt - så efter en stund fick hon varva ner i trav innan det blev en ovanligt lång skrittsträcka hem. Och när matte sedan skärpt till sig och efter evighetslånga sekunder TILLSLUT serverat Lára hennes rättmätiga kraftfoder verkade svarta damen ytterst nöjd med tillvaron!

Även idag fick hon föresten äta hö när jag sadlade - och precis som igår gjordes alla arga utfall BORT från mig... detta ska jag verkligen fortsätta med! (Jo, snacka om att hon kan styra sin matte PRECIS dit hon vill!!!)