-22 grader och jullov!

Jag hade glömt bort hur härligt det är med jullov!!! Efter en riktigt låååång frukost med flera koppar Earl Grey-te åkte jag till stallet. I radion spelades julmusik och längs vägen till Mariebäck snöklädda "julgranar" vart man såg...! Bilden ovan är fotad genom bilens framruta. Jag använde solfilmen högst upp på rutan som "filter" - visst blev det en ganska häftig effekt?!

När jag åkte hemifrån var det bara -13 grader i Kyrkbyn. Ingen kyla för en Norrbottning m a o! Men när jag kom till stallet kändes det så KALLT!!! Såg senare på termometern att det var -22 grader! :-O Det brukar alltid vara lite kallare där än hemma - men nu var det ovanligt stor skillnad... (När jag kom hem igen hade dock temperaturen sjunkit till -18 i Kyrkbyn och det var ju en mer normal skillnad.)

Kylan kändes i kroppen också... hade först riktigt svårt att ta mig upp på hästen (vilken TUR att jag inte har ett stort halvblod!!!) Och i början av ridpasset kände jag mig så oerhört stel och det gjorde ont mest överallt. Men allt eftersom jag blev varm började både stelhet och smärta ge med sig. Och för första gången på vad som känns som en evighet hade vi verkligen PERFEKT ridunderlag och kunde ÄNTLIGEN ägna oss åt seriös töltträning!

Red bilvägen längs med sjön bort till skoterklubbens stuga - där vi såg solen försiktigt kika upp över horisonten. Det är ju faktiskt vintersolståndet idag - när dag och natt är precis lika långa. Fr o m i morgon vänder det alltså och blir ljusare!!! När vi vänt hemåt igen ringde de från jobbet och för säkerhets skull satt jag av innan jag svarade. När samtalet var avslutat hade Lára bestämt sig för att jag INTE skulle få sitta upp igen... (Då rör sig ju sadeln lite och det kittlar så OTÄCKT!!!) 

Det utbröt rena tredje världskriget där på vägen - vilket inte heller förbättrades av att jag mitt i alltihop upptäckte att jag dessutom behövde dra åt sadelgjorden några hål... Var SÅ tacksam att ingen såg oss när vi "dansade krigsdans" där mellan dikeskanterna... (Men vad vet jag föresten... kanske stod någon och smygfilmade i en buske så att det kommer att läggas upp på youtube... hemska tanke!)

Tillslut satt jag i alla fall åter i sadeln - och då hade Lára faktiskt inte lyckats bita mig en enda gång! Men den fortfarande arga matte bestämde att det nu minsann skulle ridas samlad skritt, med betoning på SAMLAD! (Läs: ungefär det svåraste man kan hitta på.) Och fortfarande arga Lára svarade på detta med att stå på bakbenen... 

Men hennes ilska går ju över lika fort som den kommer - så snart presterade hon istället riktigt BRA samlad skritt. Som när jag lät henne "smyga" över i tölt gav ett helt fantastiskt resultat!!! Hon bar verkligen upp sig från bakbenen, med välvd överlinje, bogar som kom upp, helt lätt i handen och med framben som sprattlade ordentligt!  Detta dessutom i ett microtempo som jag tror att t o m Sylvia hade varit nöjd med! Och denna WOW, WOW, WOW-upplevelse fick förståss matte att blixtsnabbt glömma den där "häst bortskänkes-annonsen" som nyss känts som en alldeles lysande idé...! 

Tillbaka i stallet var det sedan dags för lite "polishästträning". Har ni någon gång undrat hur de lär sina hästar (som ju faktiskt är flyktdjur) att gå genom eld och andra farligheter? Jo, genom att locka med mat. Att äta är nämligen den enda instinkt en häst har som är ÄNNU starkare än flyktinstinkten! 

I Láras fall handlade det inte om eld denna gång - men väl något så otäckt som att bli sprayad med pälsglans i pannluggen. Man och svans går bra, men så där "mitt i nyllet" gillar hon det INTE! Men nu fattade matte posto vid den kraftfoderfyllda krubban med sprayflaskan i högsta hugg... 

Redan den första lilla sprayduschen fick förståss Lára att hoppa bakåt och sedan blev det ju besvärligt... Det var riktigt komiskt att se hur hon "med fara för eget liv" föööööööörsiiiiiiiiiiktiiiiiiigt kom smygande med mulen från olika vinklar i sina försök att nå kraftfodret utan att hamna inom sprayflaskans "skottradie"! Tillslut insåg hon dock att hon faktiskt bara hade två val: antingen dö av svält eller också utsätta sig för den dödligasprayen. Och ska man ändå dö är det väl onödigt att göra det hungrig?! 

Hel mirakulöst överlevde hon faktiskt! Och när hon sedan fick gå ut i hagen igen var hon så här snygg i håret! Men uttrycket "den som vill vara fin får lida pin" har väl aldrig varit mer träffande?! (I alla fall inte om ni frågar Lára!!!)