Fegade ur!

Hade tänkt köra isvägen över älven idag också - den är ju fortfarande skyltad för 4 ton. Men när jag stod där vid strandkanten och tittade ut över detta så fegade jag ur, vände och körde runt via Gäddvik istället. Det känns inte så kul att köra när det är så mycket vatten på isen - man ser ju inte om det verkligen är is där under eller inte... Hur skulle du ha gjort?

Det var verkligen en underbar dag idag - med 10 grader i skuggan, strålande sol och helt vindstilla! Feykir verkade njuta av vädret lika mycket som jag när han stod och sov i sin "sjukruta"! Det blev mycket pyssel och mys med honom idag - det är ju så mycket trevligare att pyssla i varmt solsken än i regn! (Och jag vill ju inte belasta hans instabila hovar med att gå in i stallet bara för att jag vill mysa...) Och det kliade uppenbarligen i hans öron, så jag fick borsta och borsta och borsta dem - och han tryckte huvudet mer och mer mot mig. Tillslut knuffade han nästan ut mig i eltråden!

Efter att tre dagar i rad knappt känt någon puls alls gick det tyvärr mycket bättre igen idag... en besvikelse förståss! Men när jag jämförde med hans bakhovar, där han inte har ont, så kunde jag ju känna puls där också nästan lika tydligt som fram. Konstigt att jag verkar ha varit dålig på att hitta blodådrorna tre dagar i rad och plötsligt är bra på det idag igen...

Snarfari spanar i kraftfoderhinken - som dessutom var förstärkt med några av de äpplen min kollega egentligen skickat med till Feykir. Men innan maten blev det förståss en ridtur. Det var verkligen en magisk dag idag! Solsken och vindstilla som sagt - och när jag red hördes inga andra ljud än fågelsång och ljudet från Snarfaris hovar mot vägen. Vilket visserligen snarast var ett slafsljud i leran - men ett fyrtaktigt slafsljud! Så länge ingen stressar oss utan vi får hålla ett ganska långsamt tempo så tickar han ju på i tölt nu! Och vi red mest tölt idag - undvek traven för att spara mina ansträngda ryggmuskler inför kursen. Men några travsteg och en lite längre galoppsträcka blev det ändå. Det kändes som att den leriga vägen var bra för galoppen - han tog verkligen i! Det blev väl nästan som att rida med tunga boots, tänker jag mig.

Jag red till korsningen vid sjön, men ångrade ganska snart mitt val av väg... längs dikeskanterna har det nämligen bildats stora, djupa sprickor i marken. Sprickor som verkligen INTE inbjuder till att komma nära! Av någon anledning är det sådana sprickor i princip hela vägen från uppfarten till Mariebäck och bort till korsningen vid sjön - på båda sidorna av vägen dessutom. (Men åt andra hållet, från Mariebäcksvägen och bort mot Avan är det bara några enstaka sprickor.) Höll därför tummarna att det inte skulle vara någon trafik idag - f f a inga större fordon - som skulle tvinga ut oss i vägkanten... Och jag hade tur! Visserligen kom skolbussen, men då hade vi nästan hunnit hem igen och passerade just uppfarten till det enda andra hus som finns längs vägen, förutom Sylvia och Jannes. Jag red in på den uppfarten för att inte behöva rida ut i vägkanten och riskera att vi skulle sjunka ner i den mjuka marken. Det visade sig vara ett MKT smart drag av mig - för när bussen passerade bildades en rejäl "dusch" med lervatten som nästan nådde ända fram till där vi stod. Hade vi stått vid vägkanten hade vi inte bara riskerat att sjunka ner - vi hade blivit REJÄLT blöta och leriga också...!!!

Oj, så GLAD jag är att jag har Snarfari att rida på nu när Feykir är konvalecent! Och till helgen är det Atlikurs igen!