Ridkurs på "fejk-Feykir"

Borta bra, men hemma bäst - för då får man vara med sin fina häst! (Gammalt Anna-ordspråk.) Idag fick jag ääääntligen träffa Feykir igen! Det blev en låååång stund med mys i boxen! Provade även att leda honom lite på stallgången och Sylvia kunde då konstatera att han inte alls såg så stapplig ut i vändningarna som han gjort första dagen. Skönt!

Sylvia hade ju skott av honom redan första dagen och sedan har hovslagaren varit ute och verkat hovarna också. Feykir verkade faktiskt ha accepterat att hans öde just nu är att stå på boxvila - men Sylvia berättade att han tidigare lyckats bita sönder två hönät! Att det är ridkurs i helgen är nog ett trevligt avbrott för honom i alla fall - för det innebär att det är andra hästar i stallet också och mer liv och rörelse.

Och jag kan faktiskt ändå vara med på ridkursen. Sylvia sms:ade nämligen ett förslag i förrgår att jag skulle låna Snarfari , en häst som står i Mariebäck i väntan på försäljning. Och det kändes ju jättekul att ändå få möjlighet att rida för Atli, men förståss lite spännande att göra det på en häst som jag aldrig suttit på förut... Men han är svart han också, så det var ju rätt färg i alla fall. Och när jag ledde ut honom genom stalldörren skyndade han sig genast att skita en hög - precis som Feykir brukar göra! Uppenbarligen tog han sin roll som "fejk-Feykir" på stort allvar! ;-)

När jag kom in på ridbanan förklarade jag för Atli att jag aldrig suttit på hästen tidigare och att det enda jag visste om honom var att han är stel och travaktig. "OK, tvärtemot din egen häst då - det här blir nyttigt för dig!" sa Atli. Och han såg precis lika nöjd ut när han sa det som Sylvia gjort när hon sagt samma sak...!!! Och nyttigt blev det! Fick börja med att skritta på volt och flytta ut bakdelen - Atlis "signaturövning". Och jag kunde konstatera att den där högerbogen verkade leva sitt eget liv...

Att trava på volt var INTE lätt - han tog minsta chans att räta ut sig och bita tag i bettet. Så mina "voltförsök" blev allt annat än runda... I början hade jag problem att böja honom i traven ö h t, men sedan gick det lite bättre. Men det var när vi kom till tölten som det blev riktigt knivigt! Då var jag oerhört glad över att jag hade en instruktör till hands, för jag kände mig helt "lost" i början! Det var väl egentligen två problem: att förbereda för tölten och att behålla tölten. De första gångerna slängde han sig ner i trav redan efter ett par steg. Men vi fick göra många igångsättningar och ibland lyckades jag få lite av känslan "spänna bågen från bakbenen och fram över ryggen" som jag kan få på Feykir och då gick det bättre. Han ville gärna sätta upp huvudet och sänka ryggen när han töltade och det gällde för mig att uppmuntra honom att göra tvärt om - fast sänka huvudet skulle ju inte innebära att slänga sig ner i trav... Med massor av halvhalter och idogt arbete med att hålla honom lite böjd i innersidan så lyckades jag efter ett tag hålla tölten lite längre sträckor.

Avslutningsvis trav på volt igen - och nu var det lite lättare att få honom att sträcka ut framåt-nedåt. När jag sedan gjorde halt ställde han sig och pinkade - läääänge! Stackarn hade uppenbarligen varit pinknödig ett tag - och då kanske det inte är så lätt att slappna av och böja sig hit och dit... Vi får väl se om det känns lättare i morgon. Då ska vi föresten rida med halsring! :-O

När Snarfari var tillbaka ute i hagen blev det mer pyssel med Feykir. Jag fick dessutom göra mitt första försök att få i honom hans medicin. Sylvia hade berättat att han INTE vill svälja den - och alla medicinrester på hennes jacka talade ju sitt tydliga språk... Vid ett tillfälle hade hon stått en lång stund med hans huvud högt, till dess hon trodde att han svalt. Men när hon släppte honom spottade han genast ut medicinen... (Jag har mest erfarenhet av att ge medicin till katter - man bara lägger dem på rygg i sitt knä, stoppar in medicinen i munnen på dem och sedan stryker man med handen över svalget så svälger de. Tyvärr är det ju lite svårare att lägga en häst i knät...) När jag sprutat in medicinen i Feykirs mun och hållit hans huvud högt en liten stund kom Lale så lämpligt och gav honom en hästgodis. Den kunde han ju inte motstå och när han tuggat på den en stund svalde han tillslut. Det knepet måste vi använda igen i morgon!