Hovbensrotation och -sänkning...

I morse hade vi tid på ATG-kliniken i Boden för att röntga Feykirs framhovar. Hela gården i Mariebäck är förvandlad till isgata sedan det sköna vårvädret ersatts av kyla igen... ingen bra kombination med Feykirs oskodda framhovar... Det gällde helt enkelt att backa transporten så nära hans lilla "sjukruta" som möjligt för att minimera risken för halkskador. Det krävdes tre 90-graderssvängar, men tillslut hade jag lyckats "kila in" transporten i gången mellan hagarna. Och jag kunde lasta Feykir utan att han behövde halka! Var lite orolig för att det skulle vara lika isigt utanför kliniken - men där hade de spridit ut en halv grustäkt så halka var det minsta problemet!

När jag fått berätta för veterinären om Feykirs historia (inkl det faktum att han sedan 2002 när jag köpte honom bara behövt veterinärvård en gång tidigare) undersökte hon hovarna med visitertång och kunde konstaterade att han reagerade, även om det inte var särskilt mycket.

Sedan fick vi gå några vändor i "spring-gången" och vända för att hon skulle se hur han rörde sig. Och hon kunde konstatera att han i princip verkade obesvärad. Hon ville även se några steg trav - och då blev Feykir riktigt upplivad! ÄNTLIGEN SPRINGA!!! tyckte han och både skuttade och hoppade - innan han sansade sig och travade några steg. "Han visar lite mer hälta på höger fram." konstaterade hon.




Så var det dags för röntgen. Jag blev uppmanad att gå med Feykir till röntgenrummet, längst bort i korridoren. Där var det mörkt, men jag tänkte att det kanske behöver vara det, så vi gick helt enkelt in och väntade. När sedan två djursjukvårdare kom sa de: "Oj, var det mörkt här! Så MODIG häst du har som går in i ett mörkt rum utan problem!!!" Feykir och jag passade på att "sola oss i glansen" - ordet modig får vi inte så ofta höra när det gäller honom... men det låtsades vi förståss inte om inför dem!

Att han är nyfiken håller dock de flesta med om - så mina försök att fotografera honom med röntgenapparaten i bakgrunden gick inte så bra... Förutom att det var i mörkaste laget för mobilkameran så var Feykir tvungen att vända huvudet hit och dit hela tiden för att kolla på allt och alla...!

Under själva röntgenundersökningen skötte han sig dock med bravur. Först var han visserligen liiite tveksam till att sätta ner höger framhov på den träplatta som de lagt fram för att få upp hoven från golvet. Men han lät sig snart övertalas och stod sedan blick stilla medan bilderna togs. Och när det var dags för vänster framhov hade han redan fattat vinken och satte hoven på plattan direkt.

Så var det dags att se på röntgenbilderna... Veterinären som undersökte Feykir i det akuta skedet trodde ju inte att det blivit någon hovbenssänkning eller -rotation i o m att han borde ha visat betydligt tydligare tecken på smärta då. Men nu fick vi än en gång ett bevis för hur otroligt hög smärttröskel islandshästarna har. För det var BÅDE rotation och sänkning - på båda framhovarna... Inte så roligt, men jag hade för säkerhets skull förberett mig på det värsta så veterinärens ord att det inte fanns något som talade emot att han kommer att bli helt återställd gjorde mig ändå så oerhört lättad!

Det kommer att ta tid - men vad spelar det för roll när han kommer att bli bra?! Hon trodde inte heller att det skulle vara problem för honom att gå på bete i framtiden, eftersom han aldrig under alla år fått några fångkänningar på betet. Däremot blir det ÄNNU viktigare att vara försiktig vid foderbyten och ge extra lång invänjning både på bete och nytt foder.

Utanför kliniken var det dags att "klä på sig" transportskydden igen inför hemresan. Och väl hemma igen var han så rolig! När jag släppte in honom i hans lilla "sjukruta" så måste han genast ispektera sina "ägor" (som ju inte är större än en normal box). Fast det hade räckt med att snabbt se sig omkring för att ha hela bilden klar för sig - skyndade han sig ändå att gå ett varv. Han t o m klättrade upp på den lilla snöhögen som finns kvar - som för att försäkra sig om att läget var under kontroll. Det var det uppenbarligen, för strax övergick han till att äta upp resterna av frukosthöt som han inte hunnit äta upp i morse.

Veterinären sa föresten att det var en fördel att han står ute i snön - för då kyls hovarna hela tiden. Nu ska han stå kvar i lilla "sjukrutan" 2-3 veckor till. Sedan ska vi be hovslagaren komma ut och korta tårna ännu mer fram, samt slå på bakåtvända skor. Allt för att ge så snabb överrullning i steget som möjligt. Efter ett par dagar till i sjukrutan - för att se att han inte blir mer hovöm av skoningen - kan han sedan få en liiite större hage. Under förutsättning att han även där tar det lugnt och inte springer omkring. Efter 3-4 veckor ytterligare kan jag gå ut och promenera med honom i skritt. Och om han inte blir sämre kan jag börja skritta uppsuttet efter ytterligare ca 4 veckor. Om jag räknat rätt innebär det alltså att jag förhoppningsvis kan börja rida ut i skritt i mitten av juni. Att det tar så lång tid är för att det måste hinna växa ner ny hovvägg som är anpassad till den vinkel hans hovben nu har.

Veterinären tyckte dessutom att han borde fortsätta äta torrhö fram till sommarbetet, så att han inte börjar få hösilage igen förrän till hösten. Då har vi bara den lilla detaljen att Sylvias torrhö inte räcker så länge till... gäller alltså att få tag på någon som jag kan få köpa mer hö av... Fick några uppslag av Sylvia, så nu ska jag ringa dem få se om någon har hö att sälja.