Tidig morgon och snöoväder.

 

Med snö och hårda vindar idag så får det bli en inomhusbild - från innan vinterpälsen!

I morse blev den andra gången som jag fodrade hästarna själv - och jag fixade det! Efter en frukostpaus i Josefshallen (och en rejäl dos av mitt "uppåttjack" Cola Zero OCH te) orkade jag till min glädje t o m rida en liten sväng upp till vänster bakom vägbommen. 

Hamingja var JÄTTEPIGG så hon hade VÄLDIGT gärna ägnat sig åt i princip alla gångarter FÖRUTOM den där tråkiga skritten som matte envisas med... Hon var nog fortfarande upplivad efter att igår ha fått vara ute med Lisa, Carola & Vidalin samt Christina & Heimdal - det är ju ROLIGT att springa och ÄNNU ROLIGARE att göra det med andra hästar!!! Men tids nog ska väl matte också klara av lite högre tempon...! På måndag planerar Eva och jag att rida och på tisdag rider Lisa, så Hamingja har ROLIGA ridturer att se fram emot! 

Men idag ägnade vi i alla fall en stund åt att träna samlad skritt m h a förhållningar med sätet. Allra bäst gick det om vi gjorde halt, ryggade några steg och sedan gick fram i samlad skritt. Jag måste också komma ihåg att belöna med ett avslappnat, följsamt säte när hon gör rätt - när jag gjorde det fick vi successivt allt fler steg i taget med bibehållen bärighet och längd på halsen! Oj, så mycket roligt det finns att träna på framöver!!! 

När jag kom hem från stallet var jag så trött att jag fick ligga och vila en timme och sedan har jag ändå varit jättetrött resten av dagen... Men då fick jag påminna mig själv att jag BÅDE fodrat ensam på morgonen OCH ridit en sväng - i snöovädret - så jag har ju faktiskt gjort VÄLDIGT mycket idag! Och få är det ju faktiskt inte alls konstigt eller något att deppa över att jag varit så trött sedan...! Dessutom har jag faktiskt inte haft riktigt så ont som jag hade förväntat mig efter dessa ansträngningar - så det finns mycket att glädja sig åt!

You are the sunshine!

...of my life!!!  ♡

Den här pinglan har jag fått hänga med på förmiddagen! Och SMHI  hade dagen till ära fixat ett strålande solsken! (Den kalla vinden hade de dock kunnat få låta bli... men man kan ju inte alltid få precis som man vill...!) Eva skulle egentligen ha varit med idag, men hon har förkylningssymptom och så sent som igår gick Norrbottens smittskyddsläkare ut och uppmanade folk att stanna hemma vid förkylning, i o m att Covid tydligen ökar igen... (I Skellefteå har de visst ställt in alla planerade operationer för att kunna ta hand om alla Covid-patienter och igår berättade Johan att på Strokeavdelningen i Sundberbyn upptas nu 8 av de totalt 10 vårdplatserna av Covid-patienter...) 

Jag räknas dessutom till en riskgrupp numera, så då hade det ju varit extra onödigt att riskera att bli smittad....! Så vi bestämde oss för att vara så där TRÅKIGT förståndiga och satsa på social distansering. Fr o m 7 november kommer man att kunna vaccinera sig både mot Covid och säsongsinfluensan och då tänker jag hänga på låset för att boka en tid - TROTS min sprutskräck! (Covid kan man vaccinera sig mot redan nu, men just p b a sprutskräcken vill jag helst "göra undan" båda vid samma tillfälle.)

Så Hamingja och jag fick alltså se till att skoja till tillvaron på egen hand idag. Och det gjorde vi genom att "uppfinna" en ny liten runda med utgångspunkt från den vänstra skogsvägen bakom vägbommen. Hamingja vill ju alltid gå ut i terrängen där, men den här gången fick hon vänta till dess vi var mitt emot lilla stigen mot Torrbergsvägen. Där går det skogsmaskinspår in till vänster sedan en avverkning för ett antal år sedan och vi följde dessa och fortsatte längs kanten på ett hygge till dess vi kunde se ett maskinspår som gick i riktning tillbaka mot skogsvägen. 

Flygfotot som min träningsapp använder är uppenbarligen från tiden innan detta kalhygge, men den 90-gradiga vinkeln visar punkten när vi vek av tillbaka mot skogsvägen. Sammantaget fick vi oss en skrittsväng på 40 minuter och i alla fall en tredjedel av denna var i terräng där Hamingja behövde lyfta ordentligt på "fötterna". 

Hittills har Hamingja bara behövt ha en vilodag denna vecka, för igår red Lisa. Och troligen ska hon även rida i morgon - vilket är extra bra när Hamingja nu inte fick springa av sig med Eva idag. Skolorna har höstlov i veckan men "fröken arbetsvillig" vill helst inte ha lov - det är ju så ROLIGT att komma ut på ridtur!!! Själv kommer jag att få tillgång till modul nr 2 i den digitala smärtskolan fr o m i morgon - gissa om jag är peppad?!!!

Tisdagsrehab

Det var vackert när jag åkte färjan hem från stallet idag! 

Och det var vackert när jag var ute och red! 

Hade en jobbig natt i natt, när jag än en gång vaknade kl 03 och inte kunde somna om... vid 04 steg jag tillslut upp och satte mig vid köksbordet med en kopp te och ett korsord. När Johan steg upp vid 06 hade jag precis börjat känna mig sömnig igen, så jag löste av honom i sovrummet och fick ett par timmar sömn till. Sedan var jag trött och seg... men vid 15-tiden hade jag tillslut piggnat till tillräckligt för att åka en sväng till Hamingja! 

Vi red upp till vänster bakom vägbommen och när Hamingja fick vara med och bestämma blev det lite "krumelurer" ute i terrängen - f f a endel av dem syns väldigt väl på bilden ovan! Jag försökte föreslå att vi skulle hålla oss på skogsmaskinsspåren där det är lite lättare att ta sig fram, men det är visst inte lika roligt... lilla fröken gör det verkligen inte enkelt för sig! 

I o m att jag har så ont i höger axel (egentligen hela vägen från handen och upp till högra sidan av huvudet) försöker jag ju göra allt som går med bara vänsterhanden, t ex så rider jag med tyglarna i vänster hand. Men fysioterapeuten på Smärtrehab har sagt att jag - väldigt försiktigt - ska börja använda högerhanden lite mer. Så de senaste gångerna jag har ridit har jag under en del av ridturen hållit högertygeln i höger hand medan jag försökt hålla musklerna avslappnade - det är verkligen JÄTTESVÅRT för de vill bara krampa... men övning ger förhoppningsvis färdighet! 

Söndag med Hamingja!

Skulle jag behöva spetsa öronen bara för att du vill fota med nya mobilen...??!!

OK - för den här gången då...!!!

Även idag red Hamingja och jag till höger bakom vägbommen men först på ett av skogsmaskinspåren som löper parallellt med skogsvägen. Innan stora vändplanen red vi upp till vänster och in i skogen längs stigen bort mot Torrbergsvägen. Och vi kunde konstatera att kylan gjort det betydligt lättare att ta sig över de blötare partierna! När en stor, mörk fågel (tror det var en kråka) plötsligt flög upp fick det Hamingja att hoppa till lite och jag tror att det sedan påverkade henne lite även under hemvägen... Men innan dess hade vi fortsatt ytterligare en sträcka längs stigen och när jag tittar i träningsappen efteråt ser jag att vi kommit ungefär halvvägs till Torrbergsvägen innan vi vände hemåt igen.

Hemvägen började bra men när vi red nerför den lilla backen mot skogsvägen blev det tvärstopp och Hamingja verkade höra/ha fått vittring på något... det krävdes en lång stunds övertalning innan hon kunde tänka sig att fortsätta framåt. När vi sedan hunnit ungefär halvvägs hem längs skogsvägen blev det tvärstopp igen och trots mina övertalningsförsök ville hon INTE fortsätta hemåt. Då tröt mitt tålamod så jag hoppade av och började gå hemåt - till att börja med var det en VÄLDIGT tveksam Hamingja som följde efter... 

Efter en stunds promenad började träningsappen larma "Din puls är för hög, försök justera andningen!" Jag gick lite saktare och började andas ut långsamt genom munnen - vilket till att börja med gjorde Hamingja tveksam... när hästar "blåser" brukar det ju vara en signal på att de upptäckt något farligt! Men efter en stund verkade hon inse att detta bara var ännu ett obegripligt tilltag från hennes underliga människa...! Och vi tog oss trots allt tillbaka till stallet med livet i behåll båda två!

När jag i efterhand tittar på pulskurvan i träningsappen är det i alla fall ingen tvekan om när jag överått från att "åka skritt" till att gå till fots! Tillbaka i stallet skulle jag lunchfodra hästarna och denna gång hade jag ingen medhjälpare till hands. Men jag lyckades faktiskt för en gång skull vara OERHÖRT förståndig och ta många micropauser - och då gick det faktiskt över förväntan! Fick ganska ont ändå...  men då var det LJUVLIGT att ta låta kroppen "koka" lite i spabadet när jag kom hem så att smärtan klingade av lite!!!

I natt sov jag faktiskt 10 timmar - trots att jag sovit två timmar under eftermiddagen igår också - det måste vara tack vare traumabehandlingen i fredags. Jag har ju MÅNGA års sömnbrist att ta igen...! Idag har jag också sluppit de höga stressnivåerna - både kropp och knopp mår lite bättre m a o! 

Dagen efter...

Igår var det dags för den tredje sessionen av traumaterapi. Innan första terapitillfället var terapeuten mycket tydlig med att jag måste vara beredd på att det skulle bli jobbigt. "Efteråt kommer det att kännas som att du sprungit ett maraton...!" sa hon. Det har det också gjort efter de två första tillfällena - och igår var det ÄNNU tuffare... som att springa maraton OCH bli överkörd av ett tåg... Bl a började jag frysa så att jag skakade, så hon fick ta fram en filt att linda in mig i! Men innan jag gick därifrån kändes det även en tydlig förbättring - bl a kändes det som att min smärtande högeraxel plötsligt befann sig 1 dm lägre än vad den gjort under det senaste året. Det är på många plan så tydligt hur verksamt detta är!!!

Terapeuten har också förklarat att hjärnan jobbar vidare "på egen hand" mellan terapitillfällena, så det är ingen nackdel att det varit två veckor eller t o m lite mer mellan tillfällena hon haft tid att ta emot mig. Även detta har jag märkt av på olika sätt. I morse t ex vaknade jag redan vid 06 av att hjärnan var superspeedad och jag hade en väldigt stressad känsla i hela kroppen... När detta inte ville ge med sig sa jag till Johan att jag behövde få komma ut i skogen med Hamingja! 

Då fick hon chansen att visa mig de nya vägarna hon och Eva utforskade här om dagen. Jag tyckte det var så konstigt att jag under alla år inte sett att det går in ytterligare en väg i den korsnngen... men det verkar vara spåren efter en skogsmaskin, så de har nog inte funnits där så länge! Spåren är ojämna och det ligger mycket ris över dem, så är det en slät töltväg man letar är detta inte rätt val. Men för mig och Hamingja är det ju perfekt med en möjlighet till terrängskritt även när man vill rida åt det här hållet! 

Vi fortsatte sedan längs den högra skogsvägen, över stora vändplanen och en bit in i skogen innan vi vände tillbaka hemåt. Allt medan jag verkligen försökte "vara i nuet" och njuta av naturen tillsammans med min häst. Successivt kände jag också hur stressnivåerna började sjunka. Vilken lättnad! När jag sedan körde hem från stallet blev jag istället JÄTTETRÖTT, så väl hemma blev jag tvungen att lägga mig och vila lite. När jag sedan vaknade igen visar det sig att jag sovit i TVÅ timmar (!!!) Det var uppenbarligen vad kroppen och hjärnan behövde - för nu hade jag en härligt skön känsla både i kropp och "knopp"!

På kvällen följde Johan mig tillbaka till stallet för att kvällsfodra hästarna. Mysigt att få träffa Hamingja två gånger på samma dag!!!

Cool häst på torsdagsterapi!!!

MIN!!! ♡

Vad gör man en gråmulen dag med ett glest snöfall, i princip vindstilla och ett par minusgrader? Mitt tips: hugg tag i närmaste flygledare och åk till stallet!!! Som vanligt i dessa sammanhang tog jag på mig uppgiften att värma upp Hamingja, denna gång genom att skritta till vänster bakom vägbommen upp till vändplanen och tillbaka. Det var Eva som föreslog denna väg eftersom Hamingja blev rädd när jag red där igår. Men vem behöver vara rädd när man har en flygledare med sig?!? Min modiga häst var hur avslappnad som helst nästan hela vägen, bara vid ett tillfälle reagerade hon på något och stannade, men snart fortsatte hon på samma avslappnade sätt.

Justering av stiglädren vid ryttarbytet - Eva är aaaaningen längre än jag! ;-)

Ready for take off!

Vädret var faktiskt närmast perfekt för ridning, men inbjöd inte riktigt till att sitta ute i skogen, så jag skrittade tillbaka till stallet och väntade där medan Eva och Hamingja gav sig ut på en egen sväng. Strax innan jag överlämnade tyglarna hade vi upptäckt att det faktiskt finns ytterligare några vägar som utgår från korsningen ovanför vägbommen. Så efter att flygledaren och hästen ägnat sig åt snabbare gångarter på vägar som lämpade sig för detta tog de sitt ansvar och utforskade även det hittills okända. Vilket bl a visade sig innebära en väg som gick parallellt med "högra vägen bakom vägbommen". Lustigt att jag under alla år aldrig testat att rida i det området - men så snart Hamingja tagit med mig på denna sväng  kommer ett flygfoto från träningsappen! 

Idag blev det VÄLDIGT spännande!!! :-O

VAD ÄR DET SOM RÖR SIG BAKOM TRÄDEN??? :-O

När jag åkte till Mariebäck på morgonen började det snöa, men det slutade nästan direkt så det blev bara ett tunt "puder" på den hårdfrusna marken. Jag började med att rida upp till vänster bakom vägbommen och en mycket nöjd Hamingja fick sedan ge sig ut i terrängen vid det första skogsmaskinsspåret. Tack vare kylan var det inte längre blött i hjulspåren, men däremot sjönk hon fortfarande ner ganska mycket när vi provade att rida på sidan om spåren. Ändå ville hon mycket hellre gå på sidan så vi turades om att bestämma vägen. 

Redan när vi red iväg hade jag hört hundskall på avstånd, från Alviksträskhållet. Men där är det hundar som brukar stå och skälla i en hundgård så jag antog att det var dem vi hörde. Men sedan började ljudet  successivt komma allt närmare samtidigt som det började höras ytterligare ett hundskall från andra hållet... Jag hade inte sett till några parkerade bilar, men kanske pågick det jakt i området ändå?! Hamingja började också bli stressad och det var ju inte otroligt att hundarna fått älgar att röra sig åt vårt håll...

Helt eniga vände vi därför tillbaka hemåt och gav oss ut i skogspartiet vid hästhagarna istället. I o m att det var fruset i marken kunde vi rida lite längre ner mot bäcken än vi brukar, men sedan blev livet VÄLDIGT spännande för stackars Hamingja... När valackflocken började röra på sig samtidigt som de skymdes av träden verkade hon tro att det var älgar. Hon började faktiskt darra i hela kroppen och spanade oavbrutet åt deras håll... 

Det hjälpte inte ens att man sedan kunde skymta några av dem där träden stod glesare - hon verkade redan ha bestämt sig för att det var älgar! Hon t o m "hingstblåste" en gång - som att hon gjorde sig redo för att slåss! :-O Det var TUR att hon har en så modig matte som kunde lotsa henne hem igen med livet i behåll! ;-) Tillbaka i stallet var hon fortsatt stressad och reagerade på ljuden från hästarna utanför (som ju hördes ovanligt tydligt i o m att marken är hårdfrusen utan snö.) Det var först när hon kom ut till flocken som hon blev helt lugn igen. 

Vi har sorg i Mariebäck för igår fick Carolas FINA, FINA Litlamin flytta till hästhimlen... Hon var avkomma till min Lára och tillika Hamingjas BFF. Fång är verkligen en HEMSK sjukdom... :-O Litla är så oerhört saknad... men nu behöver hon inte ha ont längre utan får galoppera på de evigt gröna ängarna - precis hur fort hon vill!