Söndag med Hamingja!

Skulle jag behöva spetsa öronen bara för att du vill fota med nya mobilen...??!!

OK - för den här gången då...!!!

Även idag red Hamingja och jag till höger bakom vägbommen men först på ett av skogsmaskinspåren som löper parallellt med skogsvägen. Innan stora vändplanen red vi upp till vänster och in i skogen längs stigen bort mot Torrbergsvägen. Och vi kunde konstatera att kylan gjort det betydligt lättare att ta sig över de blötare partierna! När en stor, mörk fågel (tror det var en kråka) plötsligt flög upp fick det Hamingja att hoppa till lite och jag tror att det sedan påverkade henne lite även under hemvägen... Men innan dess hade vi fortsatt ytterligare en sträcka längs stigen och när jag tittar i träningsappen efteråt ser jag att vi kommit ungefär halvvägs till Torrbergsvägen innan vi vände hemåt igen.

Hemvägen började bra men när vi red nerför den lilla backen mot skogsvägen blev det tvärstopp och Hamingja verkade höra/ha fått vittring på något... det krävdes en lång stunds övertalning innan hon kunde tänka sig att fortsätta framåt. När vi sedan hunnit ungefär halvvägs hem längs skogsvägen blev det tvärstopp igen och trots mina övertalningsförsök ville hon INTE fortsätta hemåt. Då tröt mitt tålamod så jag hoppade av och började gå hemåt - till att börja med var det en VÄLDIGT tveksam Hamingja som följde efter... 

Efter en stunds promenad började träningsappen larma "Din puls är för hög, försök justera andningen!" Jag gick lite saktare och började andas ut långsamt genom munnen - vilket till att börja med gjorde Hamingja tveksam... när hästar "blåser" brukar det ju vara en signal på att de upptäckt något farligt! Men efter en stund verkade hon inse att detta bara var ännu ett obegripligt tilltag från hennes underliga människa...! Och vi tog oss trots allt tillbaka till stallet med livet i behåll båda två!

När jag i efterhand tittar på pulskurvan i träningsappen är det i alla fall ingen tvekan om när jag överått från att "åka skritt" till att gå till fots! Tillbaka i stallet skulle jag lunchfodra hästarna och denna gång hade jag ingen medhjälpare till hands. Men jag lyckades faktiskt för en gång skull vara OERHÖRT förståndig och ta många micropauser - och då gick det faktiskt över förväntan! Fick ganska ont ändå...  men då var det LJUVLIGT att ta låta kroppen "koka" lite i spabadet när jag kom hem så att smärtan klingade av lite!!!

I natt sov jag faktiskt 10 timmar - trots att jag sovit två timmar under eftermiddagen igår också - det måste vara tack vare traumabehandlingen i fredags. Jag har ju MÅNGA års sömnbrist att ta igen...! Idag har jag också sluppit de höga stressnivåerna - både kropp och knopp mår lite bättre m a o!