Bootcamp: dag 4 av 5

I går kväll trodde jag att jag skulle bli tvungen att ställa in dagens ridlektion, för skröpliga kroppen verkade ha fått mer än nog... Men idag är en ny dag och glädjande nog hade även kroppen bestämt sig för att "vända blad och gå vidare"! Och att solen dessutom sken gjorde ju inte saken sämre!Det var uteritt som stod på schemat idag och den här gången var det inte Lára utan Démantur som drog nitlotten och fick Sylvia i sadeln (Démantur och Lára skulle definitivt ha något att prata om nu - ifall de hade haft hagarna bredvid varandra!)

När vi skrittade iväg började jag genast att sidföra undan för skänkeln - som Sylvia instruerat mig att göra. Efter en stund sa Sylvia att eftersom Hamingja redan var så lugn kunde jag låta henne skritta rakt fram. "Börja alltid med att sidföra, så har du satt nivån - bakbenen SKA jobba -  men om hon inte stressar upp sig kan du ganska snart låta henne skritta rakt fram."

Det var några minusgrader idag och efter den senaste tidens regnande innebar det att det var jättehalt och Hamingja, som inte fått riktiga vinterskor ännu utan bara har två fraktbroddar/sko halkade endel och då blev hon ju förstås spänd... Idag gällde det att försöka hålla sig längst ut på vägkanten, där det var minst halkigt, m a o...

När vi rullade igång i tölt fick jag ställa lite omväxlande höger-vänster för att hon skulle slappna av mer och därmed länga halsen. "Men låt henne inte bli för låg i formen - då får du göra ett uppresande tageltag!" Jag fick även träna mer på övergångar från tölt till trav resp från trav till tölt - nyttigt!!! Och tölt med pisken mot bakbenet förstås - ännu mera nyttigt!

Sista biten mot korsningen vid sjön fick vi prova att höja tempot i tölten också - och då gäller det verkligen att "vakta" högerbogen! Tack vare att vi verkligen hade bakdelen med oss innan vi "gasade på" kom vi upp riktigt bra i tempo! Men när jag tillslut tappade kontrollen på högerbogen blev det galopp istället... Som tur var fick jag i alla fall stopp på henne strax innan vi kom ut i den isiga korsningen!

På hemvägen blev det mer tölt - och nu fick jag rida med rak häst, händerna stilla nere vid manken och sidföra några steg undan för ena skänkeln och sedan tillbaka igen. "I o m att du håller henne rak så är det här en jättebra övning för att få henne att ta mer stöd på vänstertygeln!" sa Sylvia. Efter samlad skritt med pisken mot höger bak fick jag göra övergång till arbetstempo tölt och hon kändes verkligen JÄTTEFIN!!!

När vi skulle göra samma sak fast med pisken mot vänster bak gick det inte lika bra... Att trampa under sig med vänster bak är JÄTTEJOBBIGT tycker Hamingja och dessutom var vi ju på hemväg... så hon testade att bita tag i högertygeln och springa ifrån eländet... Att halka fram på det isiga underlaget utan kontroll på tempot var verkligen ingen höjdare och jag kände hur jag blev spänd i hela kroppen av rädsla för att vi skulle halka och gå omkull... Och vad händer om jag blir spänd i kroppen? Jo, Hamingja springer ännu fortare förstås...

När jag tillslut lyckats få stopp på henne konstaterade jag att det inte var riktigt läge för något mer "pisk mot rumpan" med detta halkiga underlag... Nu hade hon ju dessutom "fått smak" för det här med att springa ifrån allt jobb, så i fortsättningen hade jag ändå en hel del jobb med att hålla kontroll på tempot - fast pisken inte var inblandad. Men ytterligare några sekvenser fin tölt fick vi till i alla fall!

Sedan fick vi åter träna på övergångar från tölt till trav. "Det kommer nog vara svårare så här på hemvägen..." sa Sylvia och hon hade förstås rätt. Inte hade väl Hami tid att byta till trav nu - hon skulle ju skynda sig att tölta hem...! Ett par gånger lyckades vi i alla fall byta till trav - men då ville hon verkligen VRÄKA sig iväg. "Du får verkligen sitta emot så att du bromsar upp henne med hela kroppen! Hon försöker få dig att följa med framåt men det får du INTE göra!!!"

Tillbaka i stallet konstaterade Sylvia att Hamingja ser väldigt fin ut i kroppen nu. "Så här vältränad har hon aldrig varit förut i hela sitt liv!" Och förhoppningsvis kan jag bibehålla så mycket som möjligt av det nu när jag åter tar över träningen igen. Jag hoppas bara att hovslagaren kan komma SNART för att slå på vinterskor med fyra broddar/sko - och snösulor! För hon är verkligen känslig för underlaget och blir spänd så snart hon halkar lite/får styltor och då hamnar vi lätt i en ond cirkel...

Jag har dock räknat ut att jag i väntan på hovslagaren kan rida skogsvägen upp bakom vägbommen - där har inga bilar kört och packat ihop snön så det borde inte vara halt utan ett perfekt underlag att träna galopp på! Och är det inte halt är det ett bra ställe för att träna på att byta spöhand i tölt också - då behöver jag inte bli rädd att hon ska halka omkull om/när jag tappar kontrollen över tempot så det är lättare för mig att hålla mig avslappnad och ta tillbaka kontrollen.

Men vi har ju fortfarande en lektion kvar i morgon: bootcamp dag 5! Då blir det en sista "finslipning" på ridbanan innan Sylvia åker på semester. Medan Hamingja mumsade kraftfoder passade jag på att putsa träns: både Láras röda och Hamingjas nya med fläta på pannrem och nosgrimma. Kände mig SÅ duktig när det var gjort!!!

Bootcamp - dag 3 av 5

 "Luta dig BAKÅT!!!" instruerar Sylvia.

Idag regnar det... så snart är väl all vår fina, vita snö borta... Och grusvägen till Mariebäck var verkligen "snorhal" när det nästan blev vattenplaning på isen - tur att jag körde sakta! Väl framme vid stallet skulle jag lunchfodra hästarna och jag började med att ta in Hamingja så att hon fick äta sitt hö i en box med en filt över ryggen för att hinna torka lite.

Kl 13.30 skulle jag rida lektion igen för Sylvia - nu åter på ridbanan. När Hamingja var sadlad och klar bestämde jag mig för att "tjuvstarta" lite på egen hand i väntan på att Sylvia skulle hinna tillbaka från Kallax där hon varit för att hålla lektioner. Jag hade redan smackat endel på Hami medan jag gjorde i ordning henne i stallet - och hon hade inte reagerat särskilt mycket.

När jag nu satt upp i sadeln utanför stallet började jag åter smacka. Hennes första reaktion var att köra upp huvudet och vara beredd på flykt. Men jag fortsatte bara smacka och inom en minut slappnade hon av igen, sänkte först huvudet och vände det sedan bakåt mot mig. "Visst får jag en karamell nu?!" Och det fick hon förstås!!!

Fortsatte sedan "miljöträningen" med att börja flytta henne undan för höger skänkel samtidigt som pisken fick ligga an mot höger bak. Första reaktionen på pisken blev ganska häftig, men sedan lugnade hon sig snabbt och slappnade av igen. Halvvägs till ridbanan "provocerade" jag genom att byta spöhand - och genast var flyktreflexen aktiverad igen... Jag bromsade upp henne genom att luta mig ordentligt bakåt och det lyssnade hon på direkt. Men hela hon vibrerade och jag fick flytta pisken fram och tillbaka mellan höger och vänster sida en god stund innan hon tillslut slappnade av igen.

När själva lektionen började hade vi alltså redan hunnit träna på en hel del nyttiga saker - men det var ju ändå bara början! Sylvia instruerade mig att skritta in på volt runt henne i höger varv, hålla om med skänklarna, pisken mot höger bak och böja henne till höger med rörlig innerhand så att hon slappnade av och längde halsen. Sedan luta mig bakåt för att bromsa upp, flytta ut bakdelen ett par steg, krama loss på innertygeln och slappna av för att belöna.

Fick sedan hålla lätt stöd på yttertygeln och driva fram henne i tölt, med pisken kvar på inner bak och en innertygel som med snabba rörelser "plockade loss" ifall hon bet tag i bettet och började spänna sig. Men det gick riktigt, riktigt fint och vi fick snart rida ut längs spåret! Fick sedan göra samma sak i vänster varv - men då gällde inte längre att ha stöd på yttertygeln utan att behålla högerhanden rörlig så att hon inte fick något att bita fast i. Det blev också mer drama när pisken nuddade vänster bak - för det är ju ÄNNU jobbigare att ta i ordentligt där än med det högra!

Efter detta var det dags att träna galopp. Vi började i vänster varv - eftersom hon har lite svårare för den. Jag skrittade längs ena långsidan och i framme i hörnet ställde jag henne utåt och sköt fram inner höft - och hon gjorde en jättefin galoppfattning! Sylvia hade instruerat mig att sitta ner i galoppen och driva henne fram emot bettet samtidigt som jag skulle ställa lite höger-vänster för att hålla henne mjuk i sidorna. Men när det började gå fortare och fortare försökte jag bromsa med båda tyglarna och då tappade hon galoppen.

Jag saktade av och började om med ny galoppfattning från skritt - och när jag sedan fortsatte RIDA i galoppen så gick det riktigt bra! Vi kunde t o m galoppera på volt bara jag gjorde snabba, ledande tageltag på innertygeln samtidigt som jag höll drivningen! "Du måste tala om för henne vad hon ska göra - hjälpa henne att hålla böjningen i sidan och vara avslappnad då går det jättebra! Men om du bara blir passagerare i galoppen funkar det inte - hon kan inte reda upp det själv utan du måste hela tiden hjälpa henne!" sa Sylvia.

Vi bytte till höger varv för att även träna den galoppen. Även nu gjorde jag fattningarna från skritt och försökte dessutom komma ihåg att bromsa upp tempot m h a att lägga vikten bakåt samt använda rörlig hand. Att galoppera på volt blev svårare här - eftersom det krävdes ännu mycket snabbare ledande tygeltag med min innerhand för att hon inte skulle bita fast i bettet på högersidan och bli stum/rak. Men när jag lyckades med detta och dessutom DREV ordentligt så galopperade vi på volt även i höger varv! Som vanligt handlar det alltså om att jag måste DRIVA, måste RIDA!!! "Du får träna mycket galopp på ridbanan"! sa Sylvia. Jag kommer verkligen inte att ha brist på saker att träna de närmaste månaderna... men det är ju detta jag tycker är så ROLIGT!!!

Duktiga Hamingja fick en skrittpaus innan det var dags för lite mer tölt. "Men se´n ska vi avsluta för hon har varit så jätteduktig och hon har dessutom fått jobba hårt flera dagar nu!" sa Sylvia. Jag fick rida samlad skritt i höger varv (med pisken mot höger bak) och när jag fick till förhållningar som var tillräckligt tydliga, med tillräckligt snabba eftergifter lyckades vi även med en riktigt bra övergång till tölt. "NU ÄR HON JÄTTEFIN - DUKTIGA!!!" ropade Sylvia och det kändes också riktigt bra!!!

Fast så snart jag tänkte den glada tanken glömde jag ju att driva ordentligt och glömde att utnyttja hörnen till att böja henne ordentligt så att jag hade koll på högerbogen... Men när Sylvia påminde mig fick jag ganska snabbt ordning på saker och ting igen och Hamingja fick nytt beröm av Sylvia för sin tölt!

Jag fick byta varv m h a ytterhjälperna. - "Glöm inte att DRIVA i vändningen!!!" - men sedan var det meningen att jag skulle byta spöhand "i farten" också... och det blev verkligen "i farten"... Först ett varv senare hade jag lyckats återta kontrollen över lilla hästen. "Det där får ni visst träna på - också...!" konstaterade Sylvia. Note to self: Jag MÅSTE komma ihåg att LUTA MIG BAKÅT innan jag försöker byta spöhand i tölt - så att jag har maximal möjlighet att bromsa upp henne när hon drar iväg!

Men vi fick till riktigt bra tölt även i vänstervarvet tillslut - trots pisken mot vänster bak vilket initialt innebar nya protester. Sedan skulle jag "bara" låta henne gå över i trav - men det visade sig ju genast att även detta var något vi behövde träna på. Övergångarna från skritt till trav fixar vi ju nu, även på rakt spår. Men när jag skulle göra övergången från tölt till trav blev det hysterisk racer-tölt istället...

"Du måste bromsa upp henne MYCKET, MYCKET MER, så att hon töltar RIKTIGT långsamt innan du ger travsignalen!" sa Sylvia. Jag fick prova detta, först på volt och sedan på rakt spår och då gick det betydligt bättre! Men även i traven fick jag förstås nyttiga instruktioner: jag skulle verkligen RIDA i traven. Göra TYDLIGA förhållningar m h a vikten och en rörlig hand och DRIVA fram emot bettet. Och då travade hon så lugnt och balanserat i en jättetrevlig form - förstås!

Nu fick duktiga Hamingja pusta ut - och jag fick ytterligare en massa nyttiga tips från Sylvia medan vi skrittade av. T ex att om hon blir spänd när jag börjar förbereda tölten så ska jag aktivera henne genom att DRIVA mer samtidigt som jag ställer höger-vänster till dess hon slappnar av igen och länger halsen. ALDRIG försöka göra en övergång till tölt om hon är spänd utan rida henne till avslappning först.

Efter detta var jag HELT slutkörd - jag har ju definitivt inte fysik för en sådan här "bootcamp" egentligen... Men eftersom Sylvia drar till Thailand en månad fr o m tisdag måste jag ju skynda mig att inhämta så mycket kunskap jag bara kan för att undvika att förstöra allt för mycket medan hon är borta... I morgon bitti är det dags igen - då ska vi åter rida ut tillsammans. Så nu gäller det att ladda om till dess - det blir nog inte så många knop för mig resten av den här dagen...

Bootcamp: dag två - med BÅDA hästarna!!!

Efter gårdagens totala "urladdning" på ridbanan var jag glatt överraskad över att jag ändå tog mig ur sängen i morse..! Men självklart kändes det både här och där... och jag satsade på mycket stretching för att i alla fall försöka minimera träningsvärken. Efter jobbet var det sedan dags igen! Den här gången skulle Sylvia rida ut tillsammans med mig och Hamingja - och eftersom Sylvias egna hästar gått på vintervila fick hon istället rida Lára.

Redan i stallet fick Sylvia påminna mig om att jag skulle smacka medan jag gjorde i ordning Hami, för att fortsätta med avtrubbningen så att hon inte behöver bli helt hysteriskt för så snart man smackar. När jag suttit upp i sadeln utanför stallet var det samma sak: smacka, smacka, smacka... och sedan en karamell!

"Du måste börja aktivera henne DIREKT när du suttit upp!" sa ju Sylvia igår och nu fick jag också från första skriftsteget jobba med att sidföra för höger skänkel, samtidigt som jag m h a snabba, små rörelser på högertygeln fick henne att sluta bita fast i bettet på högersidan så att jag kunde ge lös tygel. Sedan lägga vikten bakåt och vinkla pisken så att den låg mot Hamingjas rumpa. VIKTIGT att bibehålla drivningen (både med skänklarna samt hålla kvar pisken mot baken) trots att hon kastar sig iväg, "plocka loss" högertygeln igen och ge lös tygel samt lätta på drivningen först när hon slappnat av igen. Och sedan fortsätta flytta undan för högerskänkeln med pisken mot baken.

Vi varvade mellan att flytta undan för höger och vänster skänkel, oftast med pisken mot rumpan. Redan efter några minuters "piskpaus" blir det ny flyktreaktion så snart pisken nuddar hennes bakdel igen, men bara jag sitter emot ordentligt med sätet, bibehåller drivningen och "plockar loss  bettet" på högersidan så slappnar hon av fort och pisken kan sedan ligga kvar utan någon dramatik. Men de där "piskpauserna" får verkligen inte vara långa - för ju fler minuter som hinner gå desto större blir reaktionen när pisken kommer tillbaka...

När vi "joggade igång" i tölt fick jag sidföra fram och tillbaka över vägen. När vi flyttar undan för vänster skänkel måste jag tänka på att ha henne ganska rak och fånga upp högerbogen ordentligt och när jag flyttar undan för höger skänkel ska jag böja henne mer - även det för att hålla kontroll på högerbogen. Och när hon försöker dra iväg i tempo MÅSTE jag sitta TUNGT på rumpan och LUTA MIG BAKÅT för att bromsa upp.

Alltid när hon får bråttom/försöker dra iväg för att komma undan arbete så biter hon fast i bettet och kör ut högerbogen. Och då blir hon så GRYMT STARK!!! Och jag har tyvärr alldeles för lätt att "fastna" i högerhanden och bara försöka hålla emot i det läget - vilket förstås är dömt att misslyckas... Istället är det en mkt rörlig hand som gäller - och sedan lös tygel så snart hon lyssnar.

Under första delen av ridpasset fick jag MÅNGA tillfällen att träna detta - då det räckte att Sylvia och Lára ökade tempot lite för att Hamingja skulle försöka dra iväg. Det är väl egentligen Hamis sätt att lösa alla problem... När jag lägger till mer drivning i tölten för att aktivera hennes bakben mer testar hon att springa iväg, med förhoppningen att jag ska sluta driva. Men då måste jag alltså se till att driva MER - och kanske även lägga till pisken - till dess hon börjar lyssna på mig igen och slappnar av. Först då får drivningen lätta. (Hamingja har lyckats alldeles för bra med att uppfostra mig... det måste verkligen bli bättring där!!!)

Ett annat "kritiskt läge" är när jag byter spöhand - då blir hon också jättespänd och vill gärna springa iväg. Så Sylvia uppmanade mig att hantera denna reaktion genom att luta mig bakåt för att bromsa upp henne ordentligt (med rörlig hand) och sedan bara fortsätta att byta spöhand igen och igen och igen... ända till dess Hamingja slutligen slappnar av. "I ALLA situationer när hon blir spänd av något får du göra så - göra samma sak om och om igen och inte sluta förrän hon gett upp och slappnat av!"

Mellan alla dessa "utbrott" från Hamingjas sida fick jag dock njuta av riktigt trevlig tölt med bärighet och härligt luftiga rörelser!!! Inte minst när jag ridit några steg sluta och därmed aktiverat bakbenen lite extra! Fast Hamingjas första reaktion på min skänkel som bad henne flytta undan bakdelen var ju även då att "springa ifrån eländet" så jag fick förbereda slutan genom att luta mig bakåt och sedan sitta kvar med "tung rumpa" för att bromsa upp henne samtidigt som jag även nu behövde "plocka loss" bettet på högersidan.

Sammanfattningsvis: vad än jag ska be henne göra måste jag förbereda genom att luta mig ordentligt bakåt och verkligen "sitta tungt på rumpan"!!! När vi kommit fram till korsningen vid sjön var det dags för mig att prova galoppen. Men i o m att det var så isigt på vägen (och Hami bara ännu inte har broddar även i tårna) red vi in på ängen på vänster sida om vägen och galopperade längs dess kant. Sylvia uppmanade mig att rida vänster galopp eftersom Hamingja ovana att skjuta ut högerbogen gör att vänster galopp kan vara lite svårare. (Hamingja följer alltså "regelboken" - till skillnad från Lára som just nu också skjuter ut högerbogen men ändå hellre tar vänster galopp... Men Lára har väl alltid gjort sina egna regler?!!)

Jag fick rida först och vi kunde göra en lugn och fin galoppfattning från skritt. Men sedan behövde Sylvia påminna mig om att jag skulle "SITTA PÅ RUMPAN!!!" Samtidigt som jag skulle ställa henne lite fram och tillbaka för att hålla henne avslappnad i nacken.

På hemvägen fick jag rida samlad skritt, med pisken mot höger bak och när jag fått henne att slappna av så at tjat kunde ge lös tygel "smyga" över i tölt utan att röra tyglarna och med pisken kvar mot höger bak. "NU RIDER DU SAMLAD TÖLT I ARBETSTEMPO MED JÄTTEFIN BÄRIGHET!!!" utropade Sylvia! Och det var verkligen en HELT FANTASTISK känsla!!! Vilken dessutom förstärktes när jag aktiverade bakdelen ytterligare m h a några steg i sluta.

När jag sedan skulle göra samma sak fast med pisken mot vänster bak blev det svårare... Först krävdes det en stunds "spöhandsbytande" innan hon kunde slappna av. Och sedan blev det en hel del protester och "utbrytningsförsök" när hon skulle samla sig med pisken mot vänster bak... Hon är lite svagare i det så det var ju JOBBIGT - och då försöker man ju fly från det hela...

När jag efter en stunds kämpande "fick tillbaka bromsen" försökte hon istället lösa problemet genom att skicka bakdelen jättemycket åt höger, så jag behövde parera ganska mycket med vänsterskänkeln för att hon skulle räta upp sig och därmed verkligen trampa in under kroppen med vänster bak. Då kunde jag börja samla henne i skritten igen. Och sedan, med pisken kvar mot rumpan och lös tygel smyga över i arbetstempo tölt - med fin bärighet även här!

Vid det här laget hade jag börjat bli lite bättre på att luta mig tillbaka ordentligt i sadeln när jag ville bromsa upp henne - och då lyssnade hon verkligen: slappnade av, sänkte farten och kom upp mer med bogarna! Sluta med böjning i högersidan var svårare eftersom hon både behövde trampa in mer med det svagare vänster bak OCH behålla högerbogen på plats - men när jag m h a tung sits och att luta mig bakåt kunde jag bromsa upp hennes "rymningsförsök" nästan direkt och sedan bjöd hon på riktigt häftig tölt igen!!!

En annan sak Sylvia hela tiden fick påminna mig om var att jag alltid ska sidföra när vi saktar av till skritt - för att bibehålla lösgjordhet och bärighet i nedtagningen (precis som när man gör nedtagningar i tölt). Och att ifall hon stressar upp sig och slutar lyssna på mina förhållningar ska jag dels fokusera på en låg och MKT rörlig hand men också flytta för skänkeln i en framdelsvändning till dess hon slappnar av och börjar lyssna igen. "Alla problem ska du lösa genom att låta henne arbeta MER! Genom att driva MER!!!"

När vi skrittade sista biten hem började Hamingja stressa lite igen och då sa Sylvia att jag skulle luta mig bakåt (ingen överraskning direkt!), hålla om med skänklarna och ställa henne i nacken, fram och tillbaka till dess hon slappnade av ordentligt - då kunde jag ge längre tygel och låta henne "vara ifred". Alltså - än en gång - lösa hennes stressproblem med arbete. Och utsätta henne för det som stressar henne till dess hon "ger upp" och slappnar av.

Tillbaka i stallet konstaterade jag att om jag igår svettats ut varje liten uns av energi ur kroppen så hade jag idag kommit liiiite lindrigare undan fysiskt men huvudet var verkligen proppfullt av alla bra tips och förmaningar från Sylvia! Som jag alltså måste försöka komma ihåg när jag snart ska börja rida på egen hand... Jag har verkligen försökt skriva ner alla här, men det är säkert jag glömt ändå...

Men detta var ju bara dag två av fem i min och Hamingjas "bootcamp" - så bara jag kan få skröppel-kroppen att hålla ihop tillräckligt är det ny lektion redan i morgon! Då är det åter ridbanan som gäller - så jag misstänker att det blir lika svettigt som igår... På söndag ska vi enligt planen rida ut igen för att avsluta på ridbanan på måndag kväll.

En extra bonus idag var ju att även Lára fick en rejäl "nära Sylvia-upplevelse"!!! Allt Sylvia instruerade mig att göra gjorde hon nämligen samtidigt med Lára. Så det var två riktigt, riktigt genomarbetade hästar som stod i stallgången med svetten droppande efteråt. Igår hade jag glömt blöta betfor till Hamingja innan lektionen, så hon kunde bara få havre som jag blandade med vatten för säkerhets skull. Men idag hade jag kommit ihåg betforn, så mina duktiga hästar kunde få "full ranson" kraftfoder som belöning - vilket de verkligen gjort sig förtjänta av!!!

I HÖGSTA grad Hamingja-hög!!!

Idag var det ÄNTLIGEN dags - jag skulle rida min Hamingja för första gången på en månad!!! Och efter Sylvias träning inte bara en "fabriksåterställd" utan dessutom "uppgraderad" Hamingja!!!

I o m att det hunnit bli mörkt innan jag kom till stallet efter jobbet blev vår första lektion på ridbanan - för att Sylvia verkligen skulle ha koll på oss! Fast det började med att hon red Hamingja en liten stund och berättade hur hon jobbat med henne. T ex att hon behöver få jobba hela tiden - för då är hon lugnast. Direkt Sylvia suttit upp började hon därför flytta undan för skänkeln och höll dessutom hela tiden pisken mot Hamis bakdel. "Hon måste lära sig att jobba med bakdelen - HELA TIDEN!!!"

Hamingjas första reaktion var fortfarande att kasta sig lite när hon kände pisken nudda henne - men sedan lugnade hon sig ganska snart. Men det behövs alltså fortfarande en hel del "miljöträning" för att få henne att acceptera pisken. Sylvia förklarade också att Hami fortfarande vill "släppa vänstertygeln" och istället "hänga sig fast" i högersidan och då måste man vara JÄTTESNABB i handen för att "plocka loss" henne och sedan lika JÄTTESNABB att belöna med lös tygel.

Hon red samlad skritt och visade hur hon även där tränat på att Hamingja inte ska vräka sig iväg framåt när hon tycker det blir för jobbigt utan lyssna på förhållningarna. "Och hela tiden MASSOR av drivning - och ifall hon försöker vräka sig iväg är det ÄNNU MER drivning som gäller, till dess hon börjar lyssna på förhållningarna igen!!!" De gjorde övergång till samlad tölt och red även lite tempoväxlingar - och jag bara njöt av att se min FINA häst!!!

Sedan var det dags för mig att ta över ridningen. Fast först fick vi sadla om. "Jag har fått sadla om många gånger varje ridpass den senaste tiden, sedan hon började växa och blev högre bak!" sa Sylvia. När jag suttit upp berättade Sylvia lite om "smackningsträningen" som gått ut på att Hamingja inte ska få panik bara för att hon hör en smackning. "Börja smacka redan när du gör i ordning henne - så att det avdramatiseras!" var hennes råd. "Och när jag suttit upp brukar vi stå stilla en stund medan jag smackar, innan hon får en godis så att hon verkligen slappnar av!"

När det så var dag för mig att börja rida var det två saker som genast blev MKT tydliga. Dels att Sylvia hunnit "dra igång" Hamingjas turbo ganska rejält redan. Och dels att Hamingja var fullt medveten om att det nu var matte hon hade på ryggen och därmed borde det finnas goda möjligheter att komma undan arbetet... Hon har ju fostrat mig så väl så det är ju bara att vräka sig iväg framåt och dra mig ur sadeln så släpper "trycket" i drivningen och hon behöver inte längre anstränga sig så mycket...

Men vad Hamingja inte räknat med var att Sylvia stod kvar på ridbanan och kunde coacha mig. I början lyckades Hamingja dock ganska bra i sina föresatser... Men Sylvia påminde mig hela tiden om att luta mig bakåt och om den viktiga DRIVNINGEN samt uppmuntrade mig att jag verkligen skulle fortsätta driva trots att allt till att börja med bara blev värre och värre... Och successivt kom det korta glimtar där Hami faktiskt lyssnade på mig.

Och sedan kom vi in i en mer positiv spiral: när Hamingja skötte sig bättre hamnade jag mer rätt i sadeln och kunde då också bättre parera när det kom ett nytt "utfall". Det var som att jag blev allt mer "tung i rumpan" så att det blev svårare och svårare för Hamingja att dra mig ur sadeln. Och tack vare Sylvias påminnelser lyckades jag allt bättre med att göra förhållningar med en rörlig hand när Hami försökte dra iväg. Annars är det ju SÅ lätt att jag "fastnar" och bara försöker hålla emot när hon försöker vräka sig på bettet - men då ger jag ju henne något att ta spjärn emot så att hon bara blir ÄNNU starkare.

Sylvia tipsade också om att jag skulle försöka hålla en riktigt låg hand - för när min hand blev lite högre blev Hamingja mycket, mycket starkare. Så "TUNG" rumpa, MASSOR av drivning samt en rörlig hand - skulle nog vara en riktigt bra sammanfattning av de instruktioner jag fick. (Så lätt det låter i teorin - men så SVÅRT i praktiken...!!!)

Dessutom använda pisken MYCKET för att avdramatisera den. Dels låta den ligga mot hennes bakdel långa stunder och där emellan "peta till" henne ofta. Så snart det gått en liten stund sedan jag senast nuddade henne med pisken blev det en kraftigare reaktion, fast oftast bara en och sedan accepterade hon den. Och när hon någon gång drog iväg lite mer uppmanade Sylvia mig att fortsätta peta till med pisken igen och igen och igen och igen - till dess Hamingja insåg att den inte skulle försvinna trots hennes protester och efter en stund slappnade hon av igen och blev kontaktbar.

I slutet av lektionen hade hon både börjat acceptera in drivning och lyssna på mina förhållningar (ja, inte hela tiden - men i betydligt större utsträckning) och allt mitt kämpande belönades med några riktigt, riktigt häftiga sekvenser av tölt där hon verkligen bar upp sig bakifrån, kom upp med bogarna och vi dansade fram!!! SÅ HÄFTIGT!!! Den känslan är värd hur mycket "blod, svett och tårar" som helst!!!

Fast blod och tårar blev det aldrig tal om - men däremot REJÄLT med svett...! När vi kommit in i stallet efter lektionen fick jag använda svetsskrapa och det blev alldeles blött på stallgången där Hamingja stod. Fast det kanske var lika mycket svett som rann från mig - och jag var verkligen HELT slut! Men så grymt Hamingja-hög!!!

Och det kan behövas - för nu planerar vi lektioner varje dag i fyra dagar till (sedan åker Sylvia utomlands). I morgon ska vi rida ut tillsammans och ha lektionen längs vägen. Då får Sylvia förmånen att låna Lára. (Hennes egna hästar har redan gått på vintervila.) På lördag blir det nog ridbanan igen följt av ny "utelektion" på söndag och sedan antagligen ridbanan igen på måndag. PUH! Det är nog bra om jag genast sätter igång att preparera kroppen med ett VARMT bad! Dessutom kommer väl endorfinerna aldrig att hinna gå ner mellan lektionerna utan ligga kvar på en hög nivå vilket också hjälper mig att orka - hoppas jag!!!

Inte helt bra, men bättre!

Litlamin och Hamingja

När Sylvia red Hamingja igen idag kunde hon konstatera att Hamingja fortfarande var ovillig att ta stöd på vänstertygeln, trots att hon fick tänderna åtgärdade igår. Men det var ändå lite bättre idag och förhoppningsvis blir det ännu lite bättre sedan de små såren inne i kinden hunnit läka också. Och skulle problemet i ridningen kvarstå även efter det så vet vi ju i alla fall att hon inte längre har ont någonstans, så man kan med gott samvete träna för att få bort vad som i så fall måste vara en ren ovana.

Och i morgon smäller det: DÅ SKA JAG FÅ RIDA MIN HÄST!!! :-D  :-D  :-D Om ridbanan är ridbar blir det lektion för Sylvia där, annars ska vi rida ut tillsammans så att hon kan coacha mig på det sättet. Jättespännande blir det att åter få "lära känna" min häst - och uppleva henne efter både "fabriksåterställning" och en massa uppdateringar!!! Jag LÄNGTAR!!!

Har också fått rapporter om att Lára haft det bra idag: hon och Malin M har varit ute och tränat både tölt och trav. Allra mest nöjd var Malin över hur hon kunnat jobba Lára i traven. Själv tycker ju alltid det är så roligt att höra om min fina häst! Malin ska rida imorgon också - och förhoppningsvis hinner vi träffas i stallet då. Det är ju annars den stora nackdelen med att dela häst...man är så sällan i stallet samtidigt. 

Men får jag nu börja rida Hamingja igen så kan det förhoppningsvis bli ändring på den saken. Alldeles här i början ska jag förstås rida lektioner för Sylvia så mycket det bara går. Men när hon åkt utomlands och jag hunnit träna på ridbanan så att jag förhoppningsvis känner att jag har "koll på läget" ser jag verkligen fram emot att få rida ut tillsammans med Malin och Lára!

Om någon oroar sig för att det kanske var synd om Lára igår, när matte ägnade sig åt tandläkarbesök med Hamingja, så kan ni känna er lugna! Soleys matte lånade nämligen Lára och red ut en sväng - så The Queen behövde inte drabbas av någon vilodag. Fast det finns ju viss risk att det kan bli några vilodagar i slutet av veckan - om jag nu får rida Hami igen. För jag vet tyvärr allt för väl hur det brukar gå med min värk när jag blir för ivrig och försöker rida båda hästarna samma dag... Och jag måste ju verkligen prioritera Hamingja nu i alla fall alla dagar som Sylvia har möjlighet att hålla lektion för mig. 

Tandläkarbesök med fluorlack men inget bokmärke...

TRÖTT!!!

En neddrogad Hamingja behövde en bra stund för att piggna till igen efter dagens "tandläkarbesök"...! Syftet med besöket på veterinärkliniken var att få en riktigt grundlig kontroll av hennes tänder för att se om det fanns något problem där som skulle kunna förklara hennes ovilja att ta stöd på vänstertygeln.  Veterinären behövde ge två doser lugnande innan Hami var tillräckligt "lullig" för att undersökas - men den den andra omgången "tog" rejält som ni kan se. 

Med huvudet liggande på en kudde och en "munstege" som hindrade henne från att stänga munnen kunde sedan undersökningen börja. Veterinär-Maria kunde snabbt konstatera att Hamingja hade vassa kanter på några tänder, f f a på vänstersidan där hon också fått ett litet sår i kinden. Redan här hade vi alltså en trolig förklaring till att hon vill undvika västertygeln. Och en "bra" sådan dessutom - d v s en som lätt borde kunna åtgärdas genom raspning som rundar av de vassa kanterna. 

Men dessutom visade det sig att en tand på överkäkens vänstra sida växer lite snett... Utanför tanden hade det därför bildats en lite ficka där en hel del foder hade fastnat. Dessutom kunde veterinären se att tanden pressades inåt mot tungan varje gång Hamingja tuggade - vilket i förlängningen skulle innebära att den hela tiden hamnade mer och mer snett... och därmed tryckte mer och mer mot tungan... Knappast särskilt behagligt! :-O  

Jag frågade om en häst kunde få tandställning - men lösningen var tydligen istället att slipa av lite på yttersidan av tanden. Då skulle den successivt tryckas tillbaka utåt av kraften från varje tugga - så att den hamnar mer och mer rätt. Men veterinären började med att raspa de vassa kanterna som först upptäckts. Och sedan fick Hami en "munsköljning" med vattenslang - vilket avslöjade att hon hamstrat ganska stora mängder foder i utrymmet utanför den sneda tanden. 

När sedan tandslipmaskinen kom fram kunde jag konstatera att den både såg ut och lät som en tandläkarborr. Men likheterna med ett tandläkarbesök för en människa slutade inte där - för sedan var det dessutom dags att lacka den slipade ytan med fluorlack! "Det är precis samma sort som man använder på människor!" berättade veterinären. Och vi kunde också känna igen den speciella banandoften från våra egna tandläkarbesök! 

"Nu får hon inte äta något på två timmar - för att inte nöta bort fluorlacket!" sa veterinären. "Och så ska hon väl stå över tandborstningen i kväll?!" sa jag, för så brukar alltid min tandläkare säga till mig när jag fått fluorlack! Vi fick stå kvar en stund inne på kliniken för att Hamingja skulle hinna vakna till igen innan hemresan. Sylvia och jag drack kaffe resp te medan vi väntade - och när det dröjde innan lilla hästen började visa några tecken på att piggna till började vi fundera om inte Hami också hade behövt en kaffekopp?! 

Veterinären ordinerade att vi försöker vänja Hamingja vid att bli spolad med vattenslang uppe i vänstra kinden för att hålla efter så att det inte fortsätter att samlas foder där. Alternativt att jag skaffar en munstege så att jag kan rensa i kinden med ett finger. Dessutom tyckte hon att vi bör fortsätta kolla upp hennes mun någon gång per år för att följa utvecklingen med den sneda tanden. 

Jag hade förstås räknat med att duktiga Hamingja skulle få välja ett bokmärke eller en liten leksak innan vi åkte hem. Men det måste ha blivit någon miss för det fick hon inte... och sedan kunde hon ju inte ens få den vanliga godisen när hon klivit in i transporten - för hon skulle ju inte få äta något ännu. Men när jag kört henne hem igen - extra lugnt och försiktigt eftersom hon fortfarande var lite groggy samt att det dessutom var jättehalt - fick hon i alla fall gå ut till sina kompisar i hagen och det uppskattar hon ju verkligen!

Sylvia och jag kom överens om att hon ska rida Hamingja i morgon för att se om det blivit någon skillnad sedan tänderna åtgärdats. Och om inget oförutsett inträffar ska jag sedan få rida lektion för Sylvia på torsdag! Tänk - jag ska få rida min egen häst!!! :-)

Indoor-skiing in Dubai

"Skryt lagom om snön - vi hade säsongspremiär i backen för några veckor sedan!"

Detta var det svar jag fick på det lyriska mejl jag skickade till Eva efter söndagens HÄRLIGA ridtur med Lára när vi ÄNTLIGEN fått riktigt "vinterföre"...! (Tänkte att det kunde svalka skönt i ökenhettan med ett "snömejl"!) Men vad hade jag väntat mig - det är klart att hur man än försöker så är de ett rejält strå vassare i Förenade Arabemiraten... Självklart har man en inomhus-slalombacke mitt i ökenhettan - bara för att man kan...! 

Men även om rubriken på mejlet var "UAE har allt!" så kan hon inte lura mig hur lätt som helst... Jag ser minsann både mössan och den så omsorgsfullt arrangerade Luleå Hockey-halsduken...! Islandshästar är ju dessutom lika sällsynta som hockeylag där nere bland sanddynerna... Men när de nu måste leva med dessa ENORMA brister är det ju tur att de kan trösta sig med lite utförsåkning i alla fall!

Här i Luleå har vi faktiskt fått vinterns första "köldknäpp" - om man nu verkligen kan kalla den så när det bara är -11 grader det handlar om?! Men trots att det är i slutet på november har vi bara haft några enstaka minusgrader tidigare och allt är ju relativt! Min kropp har reagerat på omslaget i temperatur - har ont i händerna på ett sätt som jag nog inte haft sedan förra vintern... Så att åka en sväng ner till Eva i UAE hade inte varit så dumt... men då är det ju inte slalomåkning som är dragplåstret!